I vårt moderna samhälle med bl.a. en ökad
automatisering och goda kommunikationer är fysisk
aktivitet inte längre en naturlig del i den dagliga livsföringen
eller i det dagliga arbetet. Fysisk aktivitet har en rad
väldokumenterade positiva effekter. Det är också för
många en naturlig del, för att i förebyggande syfte undgå ett
sjukdomstillstånd. Kort sagt idrott och fysisk aktivitet kan
idag betraktas som en medicin, som har en central roll i
arbetet att förbättra folkhälsan.
I arbetslivet har belastningsskadorna ökat mycket
kraftigt till problem för både den enskilde, företag och
samhälle. På många arbetsplatser har man därför
organiserat fysisk träning under arbetstid för att minska
sjukfrånvaron och besvär från rörelseorganen. Vissa
arbeten kräver en god fysik, men det kan aldrig vara så, att
det blir företagens ansvar att utveckla de anställdas fysiska
kvalitéer. Utan företagen måste i första hand utveckla
arbetsplatser så att de svarar mot de enskilda kraven. Det
är därför uppenbart, att en sådan åtgärd, som att göra
idrottsämnet frivilligt, motarbetar företagens arbete för att
skapa goda arbetsmiljöer.
Ämnet idrott är inte av den karaktären att det på
gymnasienivå kan göras frivilligt, då goda motionsvanor
grundläggs i ungdomsåren. Vi tror därför, att en ökning av
ämnet idrott i gymnasieskolan är motiverad så att vi på sikt
kan förbättra den svenska folkhälsan. Idrottsämnet i
gymnasieskolan har en central betydelse för att förebygga
framtida belastningsskador. Därför är det fullständigt
orimligt att göra ämnet frivilligt, om man i övrigt menar
allvar med åtgärder för att förbättra arbetsmiljön och
enskilt lidande på grund av arbetsskador.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ökning av ämnet idrott i
gymnasieskolan.
Stockholm den 23 januari 1991
Mats Lindberg (s)
Lena Boström (s)