med anledning av prop. 1990/91:18 Ansvaret för skolan
I prop 1990/91:18 Ansvaret för skolan är
grundtanken att utbildningen i grund- och
gymnasieskolan och i den kommunala
vuxenutbildningen skall vara likvärdig över landet.
Detta har också varit ambitionen i den svenska
skolpolitiken under flera decennier.
Det är med tillfredsställelse vi ser att
regeringen, i den reformering av skolan som nu
sker, planerar olika åtgärder för att även i ett mer
decentraliserat skolsystem säkra den likvärdiga
utbildningen för alla elever oavsett var de bor. Med
hjälp av bl a statsbidrag, utvärdering, utveckling,
tillsyn, lärarutbildning, fortbildning och läroplaner
skall kommunerna stödjas i sitt arbete att
genomföra skolverksamheten.
För de delar av landet där människorna inte bor
så tätt är statens ansvar för en likvärdig utbildning
oundgängligt och mycket betydelsefullt. Det
innebär att alla kommuner skall kunna anordna
utbildning så nära eleverna som möjligt och med
professionell personal.
I den aktuella propositionen föreslås också att
den statliga skoladministrationen skall stöpas om
och halveras, vilket vi välkomnar. Ett nytt statligt
skolverk med fältorganisationer vid sex
länsstyrelser föreslås inrättas. Vid övriga
länsstyrelser skall dessutom en tjänsteman ställas
till fältorganisationernas förfogande. Det sägs
också att fältorganisationerna skall inrättas i
regioner enligt modell från
fortbildningsnämnderna.
Förslaget innebär för Övre Norrlands och
Mellannorrlands del att den enda fältorganisation
som föreslås verka där får drygt halva landets yta
att verka i. Detta befarar vi, med kännedom om de
långa avstånden och speciella förutsättningarna i
regionen, kommer att innebära praktiska
svårigheter. Detta har också redan konstaterats av
regeringen, då t.ex. fortbildningsnämnden i Umeå
sedan ett par år tillbaka kompenseras för sina
merkostnader p.g.a den geografiska situationen.
De fyra nordligaste länen utgör 53 % av landets
yta. Här finns 16 000 lärare i 44 kommuner, vilket
är 12 % av landets samtliga lärare. I tio av dessa
kommuner är antalet lärare mindre än 100 och i
tjugo kommuner är lärarna mellan 100 och 300.
Fler än 1 000 lärare finns i endast fyra av dessa 44
kommuner.
Stora delar av de fyra nordliga länen tillhör
dessutom stödområdet, vilket betyder att de har
särskilda behov och kräver stöd i utvecklingen av bl
a infrastrukturen, i vilken utbildning ingår som en
framträdande del. Enligt vårt sätt att se är just
ungdomsskolan den viktigaste av
utvecklingsfaktorer för dessa län, eftersom den
lägger grunden för mycket av annan utveckling.
Regionens ytmässiga storlek och glest boende
befolkning innebär också många speciella problem
och kräver redan idag många skräddarsydda
lösningar inom både den statliga och kommunala
skolverksamheten för att eleverna skall kunna ges
en likvärdig utbildning. Vi skall ta några exempel.
Antalet obehöriga lärare är särskilt stort i
Norrlands inland. Detta påpekade också
skolministern i årets budgetproposition. Problemet
kräver anpassade lösningar bl.a. med tanke på de
stora avstånden mellan lärarutbildningarna, där
grundutbildning och fortbildning kan ges, och
kommunerna i regionen. Mellan t.ex. den
nordligast belägna skolan i Norrbotten, i
Karesuando, och högskolan i Luleå är avståndet ca
500 km.
För att möta behovet av utbildade lärare arbetar
lärarhögskolorna i regionen nu med otraditionella
lösningar för att genomföra utbildningar.
Fortbildning blir, p.g.a de långa avstånden och
att lärarna är få, mycket kostsam för små
kommuner i Norrlands inland. För dessa
kommuner är också fortbildningen särskilt viktig
eftersom andelen obehöriga lärare jämförelsevis är
mycket stor. Fortbildningsnämnden i Umeå har
därför skapat en organisation och en policy som gör
att de små kommunerna, med få lärare, ändå får
samma goda möjligheter till fortbildning som större
kommuner.
Det är angeläget att dessa små kommuners
lärare även i fortsättningen har möjlighet till lika
god fortbildning. Detta är viktigt eftersom de större
kommunerna redan har ett geografiskt försprång
och då lättare lockar till sig utbildade lärare.
Norrlands inland har också förhållandevis
många elever av etnisk minoritet; samisk och
tornedalsk. Detta ställer även fortsättningsvis
speciella krav på undervisning, organisation,
lärarutbildning och lärare.
I de små kommunerna är andelen lågutbildade
vuxna särskilt stor och andelen långutbildade liten.
Detta pekar på ett stort framtida
vuxenutbildningsbehov. Människorna vill själva
utbilda sig vidare, men det finns också starka
regionalpolitiska skäl att satsa på detta.
Vi vet dessutom att det krävs särskilda insatser
för att nå vuxna med utbildning, samt att formerna
måste anpassas lokalt och i nya distributionsformer
i små kommuner långt från högskoleorterna.
Regeringens intention är att den statliga
skoladministrationen skall ha god kännedom om
skolverksamhetens kvalitet i hela landet och kunna
föreslå åtgärder för att uppnå likvärdig utbildning.
Underlaget för dessa bedömningar skall vara
kommunernas egna utvärderingar, men man skall
också arbeta med tillsyn.
Avsikten med en fältorganisation måste också
vara att den skall komma närmare
skolverksamheten i alla delar av landet. Den
speciella demografiska och geografiska situationen
i den nordliga hälften av landet skapar, som vi visat,
särskilda skolpolitiska utmaningar. Vår uppfattning
är att det närmare måste utredas hur en
fältorganisation, som skall omfatta en så stor region
som drygt halva landets yta, kan fungera i praktiken
så att den kan genomföra sina uppgifter.
Möjligheten måste finnas att i norr skapa en
mycket flexibel fältorganisation som kan använda
sina resurser, materiella och personella, där det
bäst behövs. Det borde t ex kunna vara möjligt att
placera betydligt fler än en ''skolverkstjänsteman'' i
de övriga länen.
Vi anser att skolans fältorganisation fungerar
smidigast om den även organisatoriskt tillhör det
statliga skolverket. Däremot ser vi gärna att de
regionala fältorganisationerna fysiskt samordnas
med länsstyrelserna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Övre
Norrlands och Mellannorrlands särskilda behov
uppmärksammas i utformandet av statens
utvärdering, utveckling och tillsyn av skolan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts beträffande
organisationen av fältorganisationerna i den
statliga skoladministrationen.
Stockholm den 26 oktober 1990
Monica Öhman (s)
Mats Lindberg (s)
Britta Sundin (s)