Religionskunskapen har ständigt stått under debatt och
gör så nu också. Det har funnits och finns fortfarande
många anledningar till det. Antalet lärare som saknar
behörig utbildning är större inom religionskunskapsämnet
än i något annat ämne trots att behörighetsanspråken inte
är speciellt högt ställda.
År efter år konstateras genom undersökningar att
antalet undervisningstimmar i religionskunskap av olika
anledningar decimeras till hälften av vad det borde vara.
Förklaringen till detta anmärkningsvärda förhållande är
enligt vad många lärare uppger, svårigheter att handskas
med ämnet. Religion upplevs som något abstrakt,
kontroversiellt, något som kräver ett orimligt stort mått av
förberedelse och engagemang för att den ordinarie läraren
ska mäkta med att regelbundet göra rättvisa åt ämnet.
Resultatet blir därför gärna att andra SO-ämnen får breda
ut sig och annektera den rättmätiga plats som
religionskunskapen borde ha. Det sker nästan omärkligt
när samhällsorienterade ämnen samplaneras.
Situationen är faktiskt ännu värre sett ur det
perspektivet att religionskunskapen ålagts att orientera om
kristendomen. Erfarenheten har visat att svårigheten för
många lärare att undervisa i religionskunskap i allmänhet är
speciellt accentuerad när det gäller just den kristna
religionen. Det paradoxala förhållandet uppstår alltså att
den religion som är mest omfattad i Sverige och i Europa
och i världen i stort och omfattas av flertalet föräldrar och
barn får det minsta utrymmet i jämförelse med andra
världsreligioner. Resultatet blir alltså att antalet
undervisningstimmar i religionskunskap i genomsnitt
halveras och att av denna rest en bråkdel i bästa fall ägnas
år vår egen religion.
För att ytterligare lägga sten på börda kan man
konstatera vid en genomgång av de mest använda
läroböckerna i ämnet religion att flertalet knappast håller
måttet. Den mest spridda läroboken på högstadiet har en
omisskännlig negativ tendens, särskilt lätt urskiljbar när det
gäller kristendomen.
Med hänsyn just till det förhållandet kanske man inte
skall beklaga att timantalet reduceras men det är en allt för
resignerad inställning till problemet. Vad en nyväckt
opinion för kristendomsämnets renässans borde ta itu med
är en återerövring av den undervisningstid som berövats
ämnet. Vidare en förbättring av utbildningen av lärare.
Slutligen borde också en kritisk granskning av lärobäckerna
ske. Redan en vanlig kriarättning skulle kunna rensa bort
fadäser, tendentiösa antydningar, förstuckna negativa
värderingar och ge presentationen av den kristna religionen
samma välvilliga och inlevelsemässiga framställning med
vilken de andra världsreligionerna presenteras.
Svenska kyrkan borde här ha både rätt och skyldighet att
kräva en korrekt behandling av ämnet. Vad som framstår
som anmärkningsvärt är inte bara religionsämnets
fortlöpande förfall både vad gäller innehåll och tid utan
framför allt att denna utvecklig eller avveckling tillåtits
fortgå utan att ansvariga gjort något för att bryta
utvecklingen.
Utvecklingen som har liknat en avveckling har onekligen
fått ett drag av planmässighet över sig.
Vad som nu kan inge en förhoppning om förändring
skulle möjligen kunna vara det förhållandet att tiden kanske
ömsar skinn. Kristendomen kan inte längre framställas som
det opium för folket, sövande och fördummande, vilket var
den roll som marxismen under sina glansdagar gav
religionen.
Nu avslöjas en annan värld bakom murar som rivs och
ridåer som vittrar ner, som slår betraktaren med förvåning.
Här är det kyrkorna som övervintrat, som hållit den äkta
känslan för människans värde och värdighet brinnande,
som lågan under en kupad hand, medan de totalitära
systemen som vandrat förbi försökt reducera människan till
kugge och kopia.
Det skeende som vi bevittnar där kristendom och kyrka
åter får inta en väsentlig plats i de enskilda människornas
och i staternas liv borde också hos oss kunna stärka
vacklande knän. Vi måste ha modet att beträffande
religionskunskapen med speciell hänsyn till
kristendomsdelen ställa frågan: Skall den vinna eller
försvinna? Görs inget kommer det sista alternativet att ha
nått sin slutpunkt. Då kan förmodligen nästa läroplan
konstatera det okontroversiella faktum att ämnet i fråga
planat ut. Försvararna har lagt sig platt. Det första
alternativet däremot kräver, för att inte det andra skall
inträffa, snara åtgärder.
Två möjliga handlingsalternativ kan skönjas. Det ena
innebär att man trots allt än en gång försöker blåsa nytt liv
i den nu existerande formen som jag tidigare nämnde: en
förbättrad lärarutbildning, ökad uppmärksamhet på att
tillmätt tid kommer religionskunskapen till del och att
slutligen läroböckerna ägnas en kritisk granskning med
avseende på det sakliga innehållet. För egen del tror jag att
denna väg har liten chans att lyckas. Trögheterna och
flaskhalsarna är många. Man häller inte gärna nytt vin i
gamla läglar. Därför framstår det andra alternativet som det
mest rimliga och intresseväckande. Ett helt nytt grepp
skulle säkert verka inspirerande på många som med vemod
och resignation åsett avvecklingen uner decennier. Ur det
perspektivet framstår den finska modellen som det mest
löftesrika alternativet. Detta alternativ bör tänkas igenom
och som försöksverksamhet bli föremål för tillämpning.
Den grundläggande insikten bakom den undervisning
som jag här med några ord vill skissera innebär att
respekten för andra människors tro och livsåskådning
grundar sig på en respekt och insikt om den egna. Därför
råder det ingen motsättning mellan att undervisningen i en
viss meing blir mer konfessionell och målsättningen att
religionskunskapen också skall öka förståelsen för andras
tro. Tvärtom är kanske det första en nödvändig
förutsättning för det andra. Det är genom en fördjupning av
det nära och välkända och egna som man inser att samma
förhållanden gäller för andra. Däremot finns det anledning
att tro att religioner som i en så kallad objektiv
framställning radas upp i en ofta ytlig och föga på djupet
gående presentation uppfattas som företeelser ur historiens
förbryllande kuriosakabinett.
Det är inte underligt om elever efter en sådan
genomgång känner sig definitivt vaccinerade mot allt vad
religion heter i fortsättningen. Därför söker religionsämnet
enligt min mening en form som gör innehållet rättvisa. Ett
kyrkfönster, blyinfattat med glödande färger och motiv, ter
sig utifrån som ett meningslöst virrvarr men inifrån
meningsfullt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om undervisningen i
religionskunskap i grundskolan.