Skolans huvuduppgift är att ge alla elever goda
kunskaper och färdigheter. Skolan måste svara för att varje
elev utvecklas maximalt efter sina förutsättningar.
Att fokusera skolans mål på goda kunskaper och
färdigheter innebär krav på en arbetsdisciplin som i sig är
fostrande. Om undervisningen skall kunna fungera väl är
det nödvändigt med ordning och reda samt ett gott
arbetsklimat.
I och med att skolan under en följd av år fått ta på sig en
mängd uppgifter har skolans huvuduppgift skjutits åt sidan
och blivit otydlig. Undervisningen har splittrats. Både
lärare och elever upplever stressen att inte hinna med allt
som ålagts dem.
Denna utveckling har påskyndats av att ämnesgränserna
alltmer suddats ut till förmån för s.k. blockundervisning.
Ämnena har blivit otydliga och undervisningen ytligare.
Begreppet orienteringsämnen anger i sig att det mer är
fråga om orientering än att lära ut ämneskunskaper.
Forskningsrapporter som ingår i den nationella
utvärderingen av skolan visar t.o.m. att undervisningen i
vissa ämnen eller delar av ämnen helt enkelt inte blir av.
Exempelvis visade en rapport från pedagogiska
institutionen i Göteborg att uppemot 30 procent av eleverna
i årskurserna 4 och 5 inte får någon undervisning i
samhällskunskap eller religionskunskap. Geografi och
historia dominerar de samhällsorienterande ämnena (SO).
I de naturorienterande ämnena (NO) försvinner de
''hårda'' ämnena fysik, kemi och teknik till förmån för de
''mjuka'' inslagen biologi och zoologi.
Rapporterna bestyrker faran med blockläsning; vissa
ämnen och moment betonas på bekostnad av andra. Detta
är något som Moderata Samlingspartiet länge varnat för.
Lärarna skall vara utbildade i de ämnen de undervisar i.
Att så inte är fallet i dag visades nyligen i en undersökning
utförd på uppdrag av Lärarnas riksförbund. Över 30
procent -- i vissa regioner långt fler -- av lärarna saknade
enligt undersökningen någon som helst utbildning i ämnen
som de undervisade i.
Samtidigt visar rapporterna hur viktigt det är att det
finns tydliga mål i skolans läroplaner och att
undervisningstiden måste värnas. Dessutom visar de att
lärarna måste ha goda kunskaper i ämnen som de skall
undervisa i. Utan gedigna ämneskunskaper blir läraren
hänvisad till enbart lärobokens framställning. Allsidigheten
och den kritiska analysen riskerar att gå förlorad.
Lärarutbildningen och fortbildningen måste därför bygga
på rejäla ämnesstudier.
I den moderata partimotionen ''En moderat vision om
en bra skola'' krävs att riksdagen skall klargöra att skolans
främsta uppgift, överordnad alla andra, är att ge alla elever
goda kunskaper och färdigheter. Läroplanerna skall skrivas
om och målen skall formuleras så att skolans uppgift blir
tydlig och möjlig att genomföra.
2. Återinför skolans ämnen
De enskilda ämnenas ställning måste markeras och
stärkas. Ämnesstudier ger eleverna redskap för att kunna
förstå verkligheten och därmed också få en helhet i
kunskaperna. Förståelse bygger på att vi har insikt i och kan
använda oss av de begrepp som de olika vetenskapliga
disciplinerna förser oss med. Dessa begrepp är de verktyg
eleverna behöver för att metodiskt och kritiskt studera
omvärlden.
De som hävdar att blockundervisning är bättre än
ämnesundervisning brukar framhäva att det är viktigare
med helhetssyn än detaljkunskaper, att överblick är bättre
än snäva fackkunskaper och att konstlade, akademiska
ämnen är verklighetsfrämmande för eleverna. Vi
instämmer inte i detta.
Att förespegla eleverna att helhetssyn och överblick kan
nås utan grundläggande kunskaper är vilseledande. Ytligt
kunnande ger en falsk och farlig känsla av
självtillräcklighet. Det är ett svek mot eleverna att få dem
att tro att de klarar sig utan goda kunskaper i de olika
ämnena.
Självfallet är det värdefullt och nödvändigt med
samverkan mellan ämnen. Denna samverkan måste dock
bygga på kunskaper i varje enskilt ämne. Varje ämne skall
ha sin fastslagna roll och sin egen tim- och kursplan.
Att läroplanen är indelad i naturorienterande och
samhällsorienterande ämnen innebär en nedtoning av
ämnenas betydelse. Det finns en uppenbar risk att
väsentliga delar får en ytlig behandling eller helt enkelt
försummas. Detta bestyrks av flera rapporter i den
nationella utvärderingen såsom ovan påvisats.
Vi föreslår att läroplanen för grundskolan ändras så att
ämnena återinförs. Varje ämne skall ha en egen kursplan
och en bestämd garanterad minsta tid. Denna bör utformas
så att det centrala i varje ämne tydligt framgår.
Vi föreslår dessutom att effekterna på grundskolans
undervisning av olika former av arbetslivsorientering och
andra aktiviteter av icke undervisningskaraktär bör
kartläggas i syfte att garantera eleverna rätt till viss minsta
undervisningstid i varje enskilt ämne.
3. Grundskollärarutbildningen håller inte måttet
I den nya grundskollärarutbildningen är
blockämnesprincipen ofta helt genomförd. Detta innebär
att denna princip kommer att få ett ännu kraftigare
genomslag i grundskolan när de nya grundskollärarna
börjar undervisa i skolan.
Moderata samlingspartiet har konsekvent hävdat att den
nya lärarutbildningen inte fyller de krav man måste ställa
för att de blivande lärarna skall vara tillräckligt väl
förberedda att undervisa i grundskolan. De främsta skälen
är att alla lärare tvingas spänna över alltför många ämnen.
Integrationen av kurserna i utbildningen är vid vissa
lärarhögskolor så långt driven att ämnena riskerar att
förlora sin identitet. En del av kurserna är dessutom så
korta att de inte kan leda till varaktiga kunskaper.
4. En ny lärarutbildning byggd på ämnesstudier
Lärarna måste ha gedigna ämneskunskaper för att känna
säkerhet i yrkesrollen och för att kunna meddela en
intresseväckande och gedigen undervisning. Ämnenas roll
måste markeras tydligare -- både i grundskolans läroplan
och i lärarutbildningarna.
I den ovan nämnda partimotionen föreslås dels en ny --
på ämnesstudier grundad -- utbildning av blivande lärare för
årskurserna 4--9, dels att den pågående utbildningen för
blivande grundskollärare får en tydligare ämnesinriktning.
Vidare föreslås att fortbildningen skall vara
ämnesinriktad och att alla lärare skall erbjudas en
ämnesinriktad fortbildning om 20 poäng minst vart tionde
år.
5. Skolan skall anpassas efter eleven
Ordet likvärdig används ofta i utbildningsdebatten --
dock utan att detta begrepp närmare preciseras. Ett av
målen i utbildningspolitiken anges vara en likvärdig
utbildning.
Moderata samlingspartiet anser att skolan skall ge varje
elev möjlighet att utvecklas i enlighet med sina
förutsättningar och anlag. En likvärdig utbildning måste
innebära att varje elev skall ha rätt att utvecklas maximalt
utifrån sina personliga förutsättningar och intressen.
Skolan skall alltså anpassas efter eleven. Detta innebär
att undervisning och innehåll kan och bör utformas olika
efter olika elever. Det är elevens behov och förutsättningar
som avgör hur skolan skall organiseras. Elever och föräldrar
måste ha möjlighet att påverka utbildningen både genom
val av skola och genom att välja innehåll. Eleverna måste
kunna arbeta i sin egen takt.
Begreppet likvärdighet ges dock som regel innebörden
att grundskolan skall vara densamma för alla. Inom en
enhetlig organisation, d.v.s. genom undervisning i ''den
allsidigt sammansatta klassen'', skall lärarna tillgodose
elevernas skiftande behov enligt den förhärskande
ideologiska tolkningen.
Många elever upplever därför att undervisningen inte är
meningsfull för dem, eftersom skolan inte förmår anpassa
sig efter eleven och ge en undervisning som passar var och
en.
Alltför många föräldrar och lärare kan vittna om att
effekterna av den sammanhållna undervisningen många
gånger blivit vantrivsel, störande uppträdande, skolk, bus
och t.o.m. utslagning. Problemen beror inte på lärarna. De
är effekter av övertron på den sammanhållna
undervisningen. Att individualisera inom klassens ram är en
mycket svår uppgift -- oftast närmast övermänsklig.
Trots vackra ord om valfrihet är möjligheterna för
eleverna att välja mycket få. Inte heller uppfylls
jämlikhetsmålet, eftersom elevernas olika förutsättningar
och intressen inte respekteras i grundskolan.
6. Fler valmöjligheter på högstadiet
Under högstadietiden framträder elevernas skiftande
personligheter och förutsättningar allt starkare. Frigörelsen
från föräldrar och andra vuxna har börjat. Tonåringen
kräver respekt och uppskattning för den egna
personligheten. Behovet av att kunna välja studieinriktning
efter eget intresse blir därför särskilt stort på högstadiet.
Ökade valmöjligheter på högstadiet kommer att leda till
ökad trivsel för eleverna. Studierna upplevs som mer
meningsfulla och eleverna får större möjligheter att lyckas.
Det blir då lättare för eleverna att också klara det som inte
omedelbart känns viktigt och intressant.
I dag kan eleverna genom eget val påverka ca tio procent
av tiden på högstadiet. Den som vill lära sig fler främmande
språk än engelska och därför väljer ett s.k. B-språk kan
därefter inte göra något mer val.
Vi föreslår att utrymmet för tillval skall utökas till att
omfatta ca en fjärdedel av tiden på högstadiet. Timmar till
ett ökat tillval tas dels från fria aktiviteter, som därmed
avskaffas, dels från temastudierna.
Följande principer bör gälla vid utformningen av det
utökade tillvalet:Varje elev skall ha möjlighet att välja
fler alternativ. Tillvalsalternativen skall omfatta både
ämnen som är obligatoriska för alla och sådana som inte är
obligatoriska. Ämnena skall kunna ges i kurser av olika
svårighetsgrad.De olika tillvalsalternativen skall anges i
läroplanen för att garantera kvaliteten på tillvalen.
Antalet tillvalstimmar bör öka gradvis ju längre upp i
högstadiet eleven når.
Samtidigt som denna modell för tillval ger möjlighet till
specialisering, ger den utrymme för sådant som bör vara
gemensamt för alla. Alla kan få en gemensam kunskapsbas
och dessutom möjlighet till personlig utveckling.
För elever med mycket speciella intressen kan det vara
svårt att organisera tillräckligt stora grupper för gemensam
undervisning. I sådana fall bör det vara möjligt att
organisera undervisning i form av handledda självstudier.
Därigenom ökar skolans möjligheter att tillgodose ett
speciellt intresseval. Detta förutsätter dock ett synnerligen
uttalat intresse för de valda studierna. För vissa elever kan
sådant mer självständigt arbete vara värdefull förberedelse
för senare studier.
Om en elev är så skoltrött att tiden i skolan inte längre
är meningsfull bör skolan ha ytterligare möjligheter. I
undantagsfall bör eleven kunna påbörja en
arbetsplatsförlagd utbildning redan efter årskurs 8. Det kan
ge en ung människa självförtroende att tillsammans med
vuxna få utföra ett arbete som ger synligt resultat.
Skolan bör också ha möjlighet att i särskilda fall ordna
anpassad studiegång. Att få detta vid en lämpligt vald
tidpunkt kan kanske medföra att eleven senare vill
återuppta studierna.
För varje elev bör upprättas en enkel individuell
studieplan som, oavsett vilka val eleven gör, anger målen
för undervisningen. Studieplanen bör göras upp
tillsammans med eleven och föräldrarna.
7. Kompletteringsutbildning efter årskurs 9
Med fler tillval på högstadiet kan det bli nödvändigt för
en elev att korrigera ett val eller förbättra kunskaperna i ett
ämne. Det bör därför skapas en möjlighet till
kompletterande utbildning efter årskurs 9 för elever som av
olika skäl behöver detta.
Vi föreslår också att krav på förkunskaper skall gälla för
de olika gymnasielinjerna och även detta aktualiserar
behovet av att kunna komplettera sin kunskaper och
färdigheter.
Främst torde behovet av komplettering och stöd gälla
elever som har för lågt betyg i ett ämne för vilket särskilda
krav på förkunskaper gäller. Det kan också gälla för elever
som har för lågt betygsgenomsnitt i samtliga ämnen för att
komma in på önskad linje. Även elever som alltför sent
upptäcker att de borde ha gjort ett annorlunda tillval på
högstadiet kan behöva komplettera.
Behovet av kompletterande utbildning varierar och
måste kunna anpassas efter varje elevs behov.
Utformningen måste vara flexibel och utifrån lokala
förutsättningar. Samverkan måste ske med andra
utbildningsanordnare, t.ex. vuxenutbildningen.
8. Ett vidgat uppföljningsansvar
Den av oss föreslagna kompletteringsutbildningen bör
ingå i ett kommunalt uppföljningsansvar gällande
ungdomar upp till 19 års ålder. Verksamheten bör också ge
vägledning för elever som inte vet om eller vad de skall läsa
i gymnasieskolan samt hjälp till studietrötta elever att få
plats i arbetslivet.
Liksom nu skall skolstyrelsen ha ansvaret för den
vidgade uppföljningen och att varje elev som inte kommer
in på önskad gymnasielinje får ett individuellt program.
En tidigare skolstart innebär att de flesta ungdomar i
framtiden lämnar grundskolan vid femton års ålder.
Samtliga elever bör bli pliktiga att intill fyllda sexton år
delta i den verksamhet som bedrivs inom det kommunala
uppföljningsansvaret. Detta innebär för de allra flesta att de
går i gymnasieskolan. Övriga får ett individuellt program
inom uppföljningsansvaret.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att i läroplanen markera de
enskilda ämnenas ställning så att varje ämne har en egen
kursplan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att garantera eleverna rätt till viss
minsta undervisningstid i varje enskilt ämne,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ökade
valmöjligheter på högstadiet i enlighet med vad som i
motionen anförts,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheter till kompletterande
utbildning efter årskurs 9,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om krav på förkunskaper för de olika
gymnasielinjerna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anpassad studiegång,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om individuella studieplaner.
Stockholm den 16 januari 1991
Ann-Cathrine Haglund (m)
Birgitta Rydle (m)
Birger Hagård (m)
Ulf Melin (m)
Hans Dau (m)
Birgit Henriksson (m)
Rune Rydén (m)
Göran Allmér (m)
Elisabeth Fleetwood (m)