med anledning av prop. 1990/91:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1991/92, m.m. (kompletteringsproposition)
Innehåll 1.
Sverige skall tillbaka till toppen1 2.
Våra utgångspunkter2 3.
Den högre utbildningen3 4.
Socialdemokratisk utbildningspolitik4 5.
En ny syn6 6.
Sjupunktsprogram för att föra Sverige tillbaka till
toppen7 7.
Hemställan10 1.
Sverige skall tillbaka till toppen
Alltsedan slutet av 1960-talet har Sveriges relativa styrka
när det gäller utbildning och forskning försvagats. Detta
kan avläsas på många sätt. Förfallet sammanfaller i tiden
med de stora socialdemokratiska experimenten på den
högre utbildningens och forskningens område
(UKAS/PUKAS, U 68/H 75 m.m.), vilkas effekter nu till
fullo börjar slå igenom. Det är en händelse som ser ut som
en tanke att Sverige under perioden 1970--1990 från att ha
varit i tillväxtligans topp under de 100 föregående åren har
hamnat i dess nedre del. Sverige är nu unikt genom att
tillväxten i år kan förväntas bli negativ, eller i klartext att vi
inte ens förmår att upprätthålla fjolårets produktion av
varor och tjänster.
Denna utveckling måste omgående brytas. Sverige skall
tillbaka till toppen. Högre utbildning och forskning är
därvid av avgörande betydelse. Moderata samlingspartiet
och folkpartiet liberalerna redovisar i det följande
bakgrunden till dagens alarmerande situation samt lägger
förslag till åtgärder som måste vidtas under de närmaste
åren för att restaurera och skapa en bättre grund för svensk
högre utbildning och forskning.
Regeringen beskriver i propositionen åtgärder som
syftar till en avreglering och decentralisering av den högre
utbildningen. Regeringen har därmed på en rad punkter
anslutit sig till förslag som moderata samlingspartiet och
folkpartiet liberalerna lagt i riksdagen. Det gäller bland
annat uppbrytandet av linjesystemet, vissa förändringar av
den institutionella organisationen och möjligheten att lokalt
inrätta och tillsätta tjänster.
Enligt vår mening finns det anledning att gå betydligt
längre än regeringen gör i propositionen. Det är emellertid
symptomatiskt för den socialdemokratiska synen på högre
utbildning och forskning att det främsta motivet för de
aviserade förändringarna förefaller vara möjligheterna att
minska vissa kostnader. Universitetens och högskolornas
nyckelroll i återupprättandet av Sveriges ekonomiska styrka
berörs inte alls.
2. Våra utgångspunkter
Svensk forskning och universitetsutbildning åtnjöt under
lång tid ett välförtjänt gott rykte internationellt. De
politiska partierna i Sverige var också i huvudsak överens
om betydelsen av satsningar på utbildning och forskning,
oavsett om det gällde den grundläggande skolutbildningen
eller avancerad forskning vid forskningsfronten. I relation
till bruttonationalprodukten (BNP) var Sverige det land i
världen som satsade mest resurser på detta område.
Det är bland annat mot denna bakgrund Sveriges goda
tillväxt under de tidigare efterkrigsåren skall ses. Det är till
stor del till följd av satsningarna på högre utbildning och
forskning som svensk industri klarat sig i konkurrensen
gentemot omvärlden. Kreativitet, kompetensutveckling
och konkurrenskraft har fått sin näring i den grogrund som
ett gott utbildnings- och forskningsklimat skapar. Sverige
låg under en lång följd av år i tillväxtligans världstopp och
hade -- bortsett från Japan -- världens snabbaste tillväxt
under perioden 1870--1970.
Kunskapen känner i dag inga nationsgränser. Med hjälp
av modern telekommunikation är det enkelt att från
universitetsbiblioteket i Lund kommunicera med och
inhämta de senaste forskningsrönen från Stanford
University i Californien eller universitetet i Kuala Lumpur
i Malaysia. Vad som krävs är kunskap och kompetens att
rätt värdera informationen, samt oftast annan forskning ''att
handla med''. Duktiga forskare söker sig oberoende av
nationsgränser till de universitet eller de företag som kan
erbjuda de mest spännande forskningsmiljöerna och de
bästa villkoren i övrigt.
Inte heller företag eller kapital är bundna till de enskilda
nationerna. Det är till och med så att företag ofta
bestämmer var de skall lokalisera sin verksamhet efter
kvaliteten på de universitet som finns på respektive ort. Ett
talande exempel på denna strategi är Tetra Pak, som
konsekvent byggt upp sin internationella verksamhet i
anslutning till framstående universitet. Få kan hävda att
Tetra Pak har misslyckats i sitt strategival.
Internationaliseringen fortskrider. I Europa syftar t.ex.
det pågående integrationsarbetet inom den Europeiska
Gemenskapen till att riva kvarstående hinder för personer,
varor, tjänster och kapital att fritt röra sig över
nationsgränserna. Den högre utbildningens och
forskningens kvalitet i de olika EG-länderna kommer då att
få än större betydelse för dessa länders konkurrenskraft.
Den stora satsning som EG gör på såväl den högre
utbildningen som forskningen inom ramen för många olika
program (ERASMUS, COMETT, SCIENCE etc.)
kommer att medverka till att den internationella
konkurrenskraften för EG som helhet kommer att stärkas.
Sverige måste, som blivande EG-medlem, ha en
utbildning och forskning som väl kan mäta sig med -- och
helst överträffa -- övriga EG-länders. Inte minst viktigt är
det att svenska medborgare kan kompensera det svenska
språkets ringa utbredning med goda kunskaper i flera
främmande språk.
3. Den högre utbildningen
Sveriges relativa styrka när det gäller högre utbildning
och forskning har försvagats samtidigt som
socialdemokraterna genomdrivit stora förändringar av såväl
organisatoriskt som innehållsmässigt slag på detta område.
Trots att svenskt näringsliv lägger mer pengar på
forskning och utveckling per förädlingskrona än
näringslivet i något annat OECD-land har Sverige ingen
utpräglad högteknologiprofil i produktion och
utrikeshandel.
Trots att företagen i Sverige jämfört med andra länders
företag (inklusive de s.k. NIC-länderna, nyligen
industrialiserade länder som Sydkorea och Singapore) har
en fördel i de lägsta komparativa kostnaderna för
civilingenjörer har de en komparativ nackdel i bristande
tillgång på högutbildade tekniker.
I Sverige utbildas helt enkelt för få personer med
kvalificerad teknisk kompetens. Antalet personer med
teknisk högskoleutbildning var i december 1988 bara 3,5
procent av befolkningen mellan 18 och 64 år, eller ungefär
en femtedel av alla med högre utbildning. Som framgår av
tabell 1 hade 1985 mer än 70 procent av alla
högskoleutbildade anställning inom den offentliga
sektorn! De hade också en utbildning som i huvudsak
var inriktad mot den offentliga sektorn. Endast ca 4 procent
av de högskoleutbildade hade anställning inom kunskaps-
och FoU-intensiva branscher. Det är mot denna bakgrund
inte konstigt att näringslivet inte utvecklas så snabbt som
vore önskvärt.
nTabell 1 Samtliga högskoleutbildade per
arbetsmarknadssektor (1985)
Bransch/arbetsmarknadssektorer
Utbildningssektorer
Kunskaps-
Övrigt,
Offentliga
Summa och
FoU-
privata
sektorn intensiva
sektorn branscher
I Sverige hade 1987 mer än hälften av arbetskraften
mindre än gymnasium som utbildningsbakgrund, vilket
framgår av tabell 2. I dåvarande Västtyskland hade 26,9
procent av arbetskraften motsvarande låga utbildning. I
USA var det ännu färre, eller 20,6 procent.
Tabell 2 Andel av arbetskraften med mindre än
gymnasium 1987
Sverige
Väst-
Stor-
USA
Japan
Finland
tyskland
britannien
Totalt
44,1
22,5
56,2
16,4
29,2
73,8
Industrin
50,1
26,9
57,5
20,6
32,1
--
Källa: OECD Employment Outlook, juli 1989
Vid samma tid hade bara 4,9 procent av arbetskraften i
svensk industri högskoleexamen. Detta kan jämföras med
10,4 procent i brittisk och 18,1 procent i amerikansk
industri.
Tabell 3 Andel av arbetskraften med högskoleexamen
1987 (procent)
Sverige
Väst-
Stor-
USA
Japan
Finland
tyskland
britannien
Totalt
11,1
6,3
17,0
23,4
14,5
10,3
Industrin
4,9
2,7
10,4
18,1
11,7
--
Källa: OECD Employment Outlook, juli 1989
Siffrorna över svensk forskarutbildning är än mer
alarmerande: 1988/89 examinerades endast 1 430
personer. Det motsvarar mindre än en
forskarexamen per professor vid våra högre läroanstalter!
Drygt 8 600
eller ca 20 procent av högskolans personal har
forskarutbildning, vilket i och för sig är en alltför liten
andel. Av dessa har dock en del docentkompetens och kan
tjänstgöra som handledare för forskarstuderande. Det ringa
antalet examina är mot denna bakgrund än mer
uppseendeväckande.
Av ovanstående redovisning framgår att det är alldeles
nödvändigt att fler personer genomgår högre utbildning och
att det är likaledes nödvändigt att fler personer kan få en
sådan utbildning att de blir attraktiva för näringslivet. Först
då kan Sverige på allvar bryta sig ur tillväxtligans
bottenskikt.
Hösten 1990 sökte 65 000 personer till 23 000
utbildningsplatser vid våra universitet och högskolor. När
antagningen var klar stod många tusen behöriga och
studieintresserade ungdomar utan plats...
4. Socialdemokratisk utbildningspolitik
Hög kvalitet parad med rimlig kvantitet på högre
utbildning och forskning tar lång tid att bygga upp. Det går
väsentligt fortare att rasera.
Socialdemokratiska regeringar har misslyckats i
högskolepolitiken framför allt för att de haft svårt att frigöra
sig från ideologiska bindningar från ''U 68-tiden''.
Grundläggande i den filosofin har varit att staten in i minsta
detalj skall styra universitetens verksamhet.
Socialdemokraterna har trott sig kunna styra utbildningens
inriktning och uppläggning efter vad som oftast har kallats
''samhällets'' behov. Genom framför allt UKAS/PUKAS
och U 68/H 75 skulle universiteten förändras till att bli
''samhällets'' instrument för en av socialdemokraterna
önskad utveckling.
Det tidigare fria tillträdet till en stor del av
universitetsutbildningarna byttes ut mot en totalspärrad
högskola. De olika utbildningsvägarna dimensionerades
därefter så att de flesta platserna gavs till utbildning inriktad
mot den offentliga sektorn.
Samtidigt kunde många konstatera att utbildning inte
gav något privatekonomiskt mervärde till följd av
lönesättning och inkomstskatter. Detta i kombination med
brister i studiefinansieringssystemet har avskräckt många
från att satsa på högre utbildning och forskning.
Ledningsansvaret för universitetens verksamhet
fråntogs i stor utsträckning dem som hade vetenskaplig
kompetens. Verksamheten skulle ''demokratiseras''.
Vetenskaplig kompetens i universitetens ledande organ
byttes ut mot s.k. allmänintressen, dvs. politiskt utsedda
personer. För att säkerställa det politiska inflytandet
inrättades fler beslutsorgan på skilda nivåer, bl.a. de s.k.
regionstyrelserna. Byråkratin ökade med dem.
Ett antagningssystem som bland annat premierade ålder,
föreningsvana och yrkesverksamhet infördes. Följdriktigt
steg de studerandes genomsnittsålder, antalet avlagda
examina minskade, de forskarstuderande blev äldre och
färre av dem klarade av sin examen. Systemet utformades
dessutom så att det uppmuntrade de sökande att skaffa sig
sämre förkunskaper genom att välja korta och mindre
studieförberedande gymnasielinjer. Antagningssystemet
gjordes därtill så komplicerat att en ny och frodande
byråkrati kunde uppstå i dess kölvatten.
Till följd av bland annat bristande förkunskaper klarade
många studenter inte av att fullfölja sina studier till examen.
Studiemotivation och effektivitet i studierna gagnades inte
heller av att examina sedermera avskaffades.
Docenttjänster och universitetslektorstjänster
avskaffades. Alla skulle benämnas högskolelektorer. Bara
vissa skulle ges möjlighet att inom tjänsten få vidmakthålla
eller utveckla sin forskningskompetens.
För att bättre kunna styra flödena av pengar skulle
forskning och utbildning skiljas åt. Detta gällde såväl
beslutsorganen som anslagen. Att forskningen är en
förutsättning för utbildningen, som ju bygger på
forskningsresultaten, och att en god utbildning utgör basen
för rekryteringen till forskarutbildning och grunden för
framtida forskning föreföll vara av underordnad betydelse.
Under senare tid har dessutom forskning betraktats som
finare och till och med fått realt förstärkta anslag medan
utbildningen successivt givits allt sämre förutsättningar. Det
har blivit mer och mer sällsynt att studenterna undervisas av
professorer eller forskningsverksamma lärare.
Våren 1990 lät SCB ett urval bland ca 15 000
examinerade från högskolan bedöma vad de tyckte
om sin utbildning. Mer än 60 procent ansåg följdriktigt att
forskningsanknytningen och kontakterna med forskarna
var dålig. Nästan hälften tyckte att träningen i kritiskt
tänkande var dålig.
Även om medel till forskningsverksamheten som sådan
har funnits har anslagen till inredning och utrustning av
högskolans lokaler eftersatts. Forskarna har därigenom inte
fått tillgång till modern vardagsutrustning -- större projekt
har ibland kunnat få pengar -- och studenterna har utbildats
med gårdagens instrument. Avskrivningstiden för mindre
mikroskop och annan nödvändig utrustning har ibland varit
upp emot 50 år!
Den nuvarande socialdemokratiska regeringen har nu
till viss del börjat inse vilka förödande konsekvenser de
tidigare besluten har lett till. Den har därför i vissa
hänseenden givit efter för den kritik våra partier framfört
och delvis -- om än motvilligt -- accepterat vissa av våra
förslag till förändringar.
I kompletteringspropositionen föreslår regeringen
förändringar rörande examina, institutionell organisation,
linjesystem m.m. Vi tror emellertid inte att de föreslagna
eller tänkta förändringarna är tillräckliga.
Det största hotet mot möjligheterna att renovera och
återuppbygga grunderna för svensk högre utbildning och
forskning utgörs emellertid nu av regeringens förslag om
nedrustning av den studieförberedande gymnasieskolan.
Den kompromiss som socialdemokraterna förbereder i
utbildningsutskottet, vilken innebär ytterligare resurser
samt diverse smärre justeringar av förslagen, ändrar inte vår
bedömning att gymnasiepropositionen på många sätt är
olycklig. Riksdagen bör därför återförvisa propositionen till
regeringen. En ny regering bör som en av sina första
åtgärder lägga förslag om förändringar av gymnasieskolan
som innebär en kvalitativ förstärkning av såväl den
studieförberedande som den mer yrkesinriktade
gymnasieutbildningen.
Oavsett de förändringar som kan och måste vidtas när
det gäller högre utbildning och forskning blir dessa helt
verkningslösa om den underliggande skolformen raseras.
Den studieförberedande gymnasieutbildningen måste i
stället för att försämras förbättras så att de blivande
studenterna får så goda förutsättningar som möjligt att med
utmärkta resultat klara de fortsatta studierna. Detta är den
i särklass viktigaste åtgärden för att stärka svensk högre
utbildning och forskning och göra det möjligt för Sverige att
åter nå toppen, såväl i den internationella forsknings- och
utbildningsgemenskapen som i nationernas tillväxtliga.
5. En ny syn
Det svenska samhället kommer kring sekelskiftet att
vara så beroende av kunskap, ständigt förnyad och
utnyttjad inom en mångfald områden, att mycket av det
nuvarande planerandet och organiserandet i stora
nationella system med rader av snäva tillämpningsområden
skulle framstå som direkt enfaldigt. Det inskränkta
socialdemokratiska planerings- och behovstänkandet måste
bytas ut mot en mer renodlad kunskapssyn. Det fria
sökandet efter kunskap måste vara utgångspunkten för
statsmakternas avreglering av och anslagsgivning till den
högre utbildningen och forskningen.
Med kunskapssynen som grund för förändringar blir det
självklart att den högre utbildningen och forskningen måste
ges väsentligt större frihet såväl vad gäller organisation som
uppläggning av verksamheten och dess innehåll. Detta
kommer att leda till olikartade förhållanden vid olika
universitet och högskolor. Mångfald och variationsrikedom
uppmuntras. En hälsosam konkurrens mellan lärosätena
befrämjar kvalitet och framåtskridande. Sökandet efter
''excellens'' medverkar till att universiteten bemödar sig om
att rekrytera alla de studenter som har förutsättningar att
med gott resultat klara sina studier och eventuellt fortsätta
på en forskarbana. Rekrytering blir viktigare än urval.
Kvantitet blir viktigt för att nå kvalitet och excellens.
Kunskapssynen leder till en mängd förändringar av det
plan- och regelstyrda system som nu kännetecknar
universitetsvärlden. Linjesystemet bryts upp, antagningen
av studerande decentraliseras, en nödvändig integrering av
utbildning och forskning sker, antalet beslutande instanser
minskar radikalt, inomvetenskapliga kriterier blir
vägledande för de beslut som måste tas, lärarnas och
forskarnas kompetens tas bättre till vara, byråkratin skärs
ned och statens inblandning minimeras. Målet är universitet
som i princip är autonoma i förhållande till statsmakterna.
Detta ger enligt vår mening de bästa förutsättningarna för
utvecklingen av kreativitet, kompetens och
konkurrenskraft.
6. Sjupunktsprogram för att föra Sverige tillbaka till
toppen
En ny regering måste prioritera insatser för att förstärka
förutsättningarna och riva hindren för en dynamisk
utveckling av svensk högre utbildning och forskning. Vi
betraktar investeringar på detta område som likvärdiga med
investeringar i realkapital. Högre utbildning och forskning
är en del av samhällets infrastruktur. Det är därför
motiverat att överföra visst kapital som i dag är bundet i den
statliga förmögenheten till universitetsvärlden. Som
tidigare fastslagits är den högre utbildningens och
forskningens utveckling en av de avgörande
förutsättningarna för Sveriges möjligheter att åter nå
tillväxtligans topp.
Det är emellertid inte bara de ekonomiska
förutsättningarna som måste förbättras. De tvångströjor
som i dag motverkar kreativitet och kompetensutveckling, i
första hand bestående av institutionella och organisatoriska
enhetslösningar dikterade av statsmakterna, måste tas av.
Åtgärderna brådskar. Nedan redovisas sju centrala
punkter som skall vara ledstjärnor i arbetet. Förslagen bör
vara genomförda senast 1995, vilket innebär att beslut om
förändringar måste tas så snart som möjligt under nästa
mandatperiod. Riksdagen bör nu ange de principiella
riktlinjerna för detta reformarbete.
1. Ett antal av de nuvarande universiteten och
forskningshögskolorna ombildas till att bli från
statsmakterna fristående, stiftelseägda universitet
Det hittillsvarande sättet att styra högre utbildning och
forskning i Sverige har genom åren utsatts för allvarlig
kritik. Det skapar byråkrati och på längre sikt en risk för
en politisering av beslut som bör fattas utifrån vetenskapliga
kriterier. Regeringen har föreslagit, som en del av en
besparingsplan, en reformering av högskolans styr- och
anslagssystem, som tar fasta på en del av den kritik som
framförts. En grundtanke är att fler beslut skall fattas lokalt
och att bland annat UHÄ därigenom kan bantas. Så långt
har vi naturligtvis inga invändningar.
Utgångspunkten för vårt förslag är att det sannolikt
krävs radikalare grepp för att åstadkomma det önskvärda
systemskiftet. Risken är uppenbar att ambitionerna att
förändra stannar på pappret, om inte universiteten också
ges vissa maktinstrument i form av ekonomiska resurser
som är oberoende av den politiska viljan.
Vi föreslår därför att ett antal av de nuvarande
universiteten samt de tekniska och medicinska högskolorna
ombildas till stiftelseägda, autonoma institutioner.
Handelshögskolan i Stockholm och en lång rad utländska
universitet kan tjäna som förebilder.
Stiftelserna skall vara fria att organisera sin verksamhet
på de sätt de själva önskar. Detta innebär att bl.a.
studievägar, antagning, beslutsstruktur m.m. kan komma
att variera från ett universitet till ett annat. Staten sluter
kontrakt med respektive universitet om minimiantal
studerande, vissa forskningsresurser och ämnesinriktning
m.m. Universiteten är fria att anta fler studerande och
finansiera ytterligare verksamhet på annat sätt. Genom att
de studerandes önskemål i större utsträckning får styra
vilken utbildning som erbjuds kommer dagens
snedfördelning till förmån för utbildning med inriktning
mot den offentliga sektorn att brytas.
För att garantera universiteten en stabil ekonomisk bas
tillförs stiftelserna ett stiftelsekapital från staten. Detta
möjliggörs genom försäljning av andra statliga tillgångar.
Stiftelserna skall kunna ha olika sammansättning av
huvudmän. Viktigt är att huvudmännen kan ställa krav på
verksamhetens inriktning och kvalitet.
Flera av de stora universiteten har redan en avsevärd
erfarenhet och kompetens vad gäller förvaltning av
fondmedel. Uppsala universitet förvaltar t.ex. likvida
medel, fastigheter, aktier och andra värdepapper till ett
sammanlagt värde av omkring en miljard kronor.
Karolinska institutet förvaltar en förmögenhetsmassa på ca
650 miljoner kronor och Lunds universitet har tillgångar på
drygt 570 miljoner kronor. I dessa fall rör det sig ofta om
testaments- och donationsmedel där användningen ibland
begränsas av givarnas direktiv.
Stiftelsekapitalet bör vara av sådan storlek att
avkastningen täcker dels dagens kostnader för central
administration, dels en del av de nuvarande
fakultetsanslagen. Det är emellertid viktigt att slå vakt om
och ytterligare utveckla den princip i det svenska
forskningssystemet som innebär att forskningsresurser skall
erhållas i tävlan med andra. De fria universiteten skall alltså
leva på att ''sälja'' utbildning och forskning i konkurrens
med andra institutioner. Det är därför viktigt att även de
forskningsmedel som ställs till förfogande genom
utskiftning av statliga tillgångar, samt genom det system
med ''forskning i tjänsten'' som vi berör nedan, fördelas
efter vetenskaplig granskning.
Enligt vår mening bör stiftelseformen i första hand
öppnas för universiteten och forskningshögskolorna. Det är
emellertid viktigt att också de mindre och medelstora
högskolorna ses i ett forskningsperspektiv. Inte minst för
kvaliteten i den undervisning som ges vid dessa enheter är
det nödvändigt att forskningsanknytningen förstärks.
Genom systemet med ''forskning i tjänsten'' blir det än
viktigare än hittills att hitta system som på ett naturligt sätt
integrerar forskningsarbete som utförs av personer
verksamma vid de s.k. regionala högskolorna med den som
bedrivs på universitetsorterna.
Ett helt annat sätt att tillföra universitet och högskolor
utbildningsmedel skulle vara att pröva ett system där
studenternas val direkt och automatiskt styrde resurserna
till det valda universitetet. Ett sådant system är på
högskoleområdet förenat med praktiska svårigheter, bl.a.
därför att kostnaden för en utbildningsplats varierar kraftigt
mellan utbildningarna. Samtidigt har systemet fördelar: Det
leder sannolikt till en kraftigare prioritering av
utbildningens kvalitet än andra styrsystem. Det skulle
därför vara av stort intresse att genomföra ett försök på ett
utbildningsområde. De praktiska och administrativa
svårigheter som kommer att finnas bör gå att lösa.
Erfarenheterna får sedan visa om det finns anledning att gå
över till det systemet i större skala.
2. Den grundläggande högre utbildningen måste
förstärkas såväl kvalitativt som kvantitativt
Inom ramen för de nämnda kontrakten mellan
statsmakterna och stiftelserna respektive anslagsgivningen
till de statliga högskolorna måste resurser tillföras för att
möjliggöra en kraftig expansion av antalet
utbildningsplatser. Vi bedömer att minst 18 000
fler studerande bör antas per år jämfört med
innevarande budgetår. Genom den uppgörelse som träffats
i utbildningsutskottet om högskolans dimensionering
kommer en del av denna ökning att åstadkommas. Vi
menar att statsmakterna måste gå vidare på den inslagna
vägen. Vi har beräknat att den av oss förordade
dimensioneringsökningen och önskvärda kvalitativa
förstärkningar kräver ett resurstillskott -- jämfört med
innevarande budgetår -- på i storleksordningen en miljard
kronor.
3. Rekryteringen till forskarutbildning och
forskningsmiljön måste förbättras
Examinationen från forskarutbildningen bör fördubblas.
I genomsnitt bör varje professor med rätt miljö effektivt
kunna handleda sex doktorander. Enbart till följd av detta
skulle antalet examinerade kunna öka från 1 430
läsåret 1988/89 till 2 700
vid mitten av 1990-talet.
En högkvalitativ undervisning kräver att lärarna har
vetenskaplig kompetens och möjlighet att aktivt följa
aktuell forskning samt helst också själva ägna sig åt
forskningsverksamhet. Enligt vår mening bör utrymme för
forskning finnas i alla tjänster som har forskarkompetenta
innehavare. Detta bör uppgå till minst en tredjedel av
arbetstiden. Vi bedömer att det på längre sikt bara i
undantagsfall kan förekomma forskarkompetenta lärare på
högskolan som inte medverkar i forskning.
Omvandlingen av utbildningsbidrag till
doktorandtjänster bör forceras och resurser tillföras för att
finansiera studierna för fler forskarstuderande.
4. Forskning och utbildning skall ses i ett sammanhang
Nuvarande uppdelning av anslagen från statsmakterna
på olika verksamheter upphör. Universiteten tillförs anslag,
vilka de inom ramen för de upprättade kontrakten har frihet
att disponera efter eget skön. Genom en förändrad
beslutsstruktur inom universiteten, lärare som förutsätts
forska inom tjänsten och ett anslagssystem som premierar
de universitet som kan redovisa de mest framstående
utbildningsoch forskningsresultaten kommer en integrerad
syn på utbildning och forskning att utvecklas.
En friare resursanvändning medför i sig
besparingsmöjligheter genom mindre byråkrati och
minskad suboptimering m.m. Kvalitetsförstärkningen
enligt ovan kan emellertid inte uppnås utan resurstillskott.
Vi beräknar att kostnaden för de av oss föreslagna
kvantitativa och kvalitativa åtgärderna sammantaget ligger
i storleksordningen två miljarder kronor. Avkastningen på
viss del av löntagarfondernas nuvarande kapital samt det
ovan nämnda stiftelsekapitalet bidrar till att våra mål
uppnås snabbare än vad som annars vore möjligt.
Vi vill i detta sammanhang något beröra regeringens
förslag att spara pengar genom att slå ihop små institutioner
till större. Vi bestrider inte att vissa institutioner i den
svenska högskolan är så små att ekonomiska vinster skulle
möjliggöras genom sammanslagningar. Beslut i frågor av
detta slag måste självfallet fattas lokalt. Vi avvisar
propositionens argumentation om att det finns
''demokratiska skäl för större arbetsenheter''. Även vid en
mindre institution, som leds av en prefekt, kan alla
medarbetare ges goda möjligheter till inflytande. Några
bindande uttalanden från statsmakternas sida i dessa frågor
bör inte göras.
5. Universitet och högskolor måste ges engångsanslag
för att snabbt förnya försliten och omodern materiel för
forskning och utbildning
Utrustningssituationen inom högskolan är på många håll
alarmerande. De omedelbara investeringsbehoven har av
bland annat Sveriges akademiska rektorskonvent bedömts
till minst 500 miljoner kronor. Vi menar att statsmakterna
på nytt måste ta ställning till denna fråga, som utan att lösas
diskuterades i samband med riksdagens forskningspolitiska
beslut 1990. Beslut om anslag i den angivna
storleksordningen bör fattas så snart som möjligt.
6. Internationaliseringen av universitetens och
högskolornas verksamhet måste intensifieras
Ytterligare medel måste anslås för att förbereda ett
fullvärdigt och helhjärtat deltagande i den Europeiska
Gemenskapens skilda utbildnings- och forskningsprojekt.
De studerande måste dessutom ha sådana förkunskaper att
de kan tillgodogöra sig kurslitteratur på främmande språk.
En större andel av universitetsutbildningen måste också
förmedlas på andra språk än svenska. Studiemedel för
studier utomlands måste ges på samma villkor som för
studier i Sverige.
7. Den studieförberedande gymnasieskolan måste
förstärkas i stället för att försämras!
Den nuvarande regeringens planer på nedrustning av
den studieförberedande gymnasieutbildningen måste slås
tillbaka. Förstärkningar som möjliggör fördjupade
ämnesstudier skall i stället genomföras. Det innebär bl.a.
satsning på mer forskningsanknytning i gymnasiestudierna
genom att fler lektorat inrättas och besätts. Inte minst
viktigt är det att de blivande studenterna bibringas goda
språkkunskaper.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utökning
av den högre utbildningen och ombildning av universitet
och forskningshögskolor till fristående stiftelser i enlighet
med vad som i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att pröva ett system där
studenternas val av utbildning påverkar resursfördelningen,
3. att riksdagen godkänner riktlinjer för omställning och
minskning av den statliga administrationen vad gäller högre
utbildning och forskning i enlighet med vad som anförts i
motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om examination, m.m. inom
forskarutbildningen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att främja en ökad
internationalisering av den högre utbildningen.
Stockholm den 8 maj 1991
Carl Bildt (m)
Bengt Westerberg (fp)