med anledning av prop. 1990/91:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1991/92, m.m. (kompletteringsproposition)
Under så gott som hela 1970- och 1980-talet har det varit
brist på läkare i Sverige. Rapporter från socialstyrelsen om
läkarsituationen 1985, 1987 och 1989 visar att mellan 1 200
och 1 300 befattningar för specialister och allmänläkare
varit vakanta.
Besvärligast är situationen för Norrlandstingen som 1989
saknade drygt 250 specialister och allmänläkare eller
omkring 17 % av de 1 500 inrättade tjänsterna. På grund
av den otillräckliga grundutbildningen har Norrlandstingen
också haft svårast att besätta AT (Allmän tjänstgöring)- och
FV (Fortsatt vidareutbildning)-blocken och saknar
innehavare på ett hundratal av dessa utbildningstjänster.
Bristen på läkare är i dag ett avgörande hinder för att
uppfylla hälso- och sjukvårdslagens mål om en vård på lika
villkor för hela befolkningen. Även om en tillfällig
förbättring uppnåtts, bl.a. på grund av att landstingen efter
rekommendation från Landstingsförbundet varit restriktiva
med inrättande av nya läkartjänster, kommer bristen på
läkare att bestå under hela 1990-talet. Enligt de nordiska
läkarförbundens prognos från 1990 förvärras läkarbristen
från sekelskiftet. Ett par år in på det nya seklet pensioneras
således fler specialister och allmänläkare än vad det
utexamineras nya läkare.
Källa: Nordiska läkarförbundens rapport 1990 ''Den
framtida läkararbetsmarknaden i Norden''.
Som belysande exempel kan nämnas att Norrbottens
läns landsting beräknar att mellan åren 2005 och 2015
kommer pensionsavgångarna inom länets läkarkår att vara
160 personer eller 60 % av de specialister och allmänläkare
som i dag finns i landstinget.
Under 1980-talet har läkarutbildningen i landet skurits
ner från 1 020 intagningsplatser per år till 845. Den under
1990 genomförda ökningen med 20 årsplatser i Umeå och
de av utbildningsutskottet nu föreslagna ökningarna med
tillsammans 40 platser i Uppsala och Göteborg är steg i rätt
riktning men räcker inte för att motverka den drastiskt
ökade bristen på läkare som läkarförbundens prognos
anger. Då det tar minst 12--13 år från intag i
läkarutbildningen tills vederbörande är färdig specialist
eller allmänläkare, är det hög tid att riksdagen nu beslutar
om en ordentligt utökad läkarutbildning i Sverige.
UHÄ har i en arbetsrapport från 1989 angivit att antalet
nybörjarplatser i läkarutbildningen måste ha utökats med
400 vid sekelskiftet för att läkarkåren inte skall minska efter
2008.
I en första utbyggnadsetapp bör läkarutbildningen
utökas från nuvarande 865 till tidigare volym 1 020
intagningsplatser per år. Det är viktigt att ökningen i första
hand förläggs till de regioner i landet som har den största
läkarbristen, dvs. norra sjukvårdsregionen.
Vid riksdagens beslut om specialiseringstjänstgöring och
läkarförsörjning uttalades bl.a. med anledning av
socialutskottets utlåtande 1989/90:SoU9 ''att samhället inte
kan acceptera den brist på läkare som råder i vissa delar av
landet och inom vissa prioriterade specialiteter.''--
''Utskottet delar den uppfattning som kommit till uttryck
vid utskottsutfrågningen att det behövs en större flexibilitet
när det gäller fördelningen av platser till bristområden.''
Efter samråd mellan Norrlandstingen och
rektorsämbetet vid Umeå universitet har en särskild
utredning tillsatts som i början av maj 1991 kommer att
lägga fram förslag till utökning på läkarlinjen i Umeå med
ytterligare 50 platser per år. Delar av den kliniska
tjänstgöringen på terminerna 6--11 kommer att förläggas till
länssjukhus och primärvård ute i norra sjukvårdsregionen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett ökat antal platser
på läkarlinjen vid Umeå universitet.
Stockholm den 7 maj 1991
Mats Lindberg (s)
Monica Öhman (s)
Britta Sundin (s)
Nils-Olof Gustafsson (s)