med anledning av prop. 1990/91:115 Vissa skollagsfrågor m.m.
Inledning
Folkpartiet liberalerna har i utförliga parti- och
kommittémotioner de senaste månaderna angivit vår syn på
skolpolitiken. I denna motion behandlas endast ett antal
konkreta frågor som tas upp i regeringens proposition om
vissa skollagsfrågor. För den läsare som önskar ta del av vår
samlade skolpolitik och de grundläggande värderingar som
bär upp våra ställningstaganden hänvisas alltså till motioner
som väckts från folkpartiet liberalerna under allmänna
motionstiden och med anledning av regeringens
gymnasieproposition.
I denna motion behandlas fyra frågor:Tidigare
skolstartRätten att välja skolaVillkoren för
friskolorElev- och föräldrainflytande
I en annan motion behandlas skolhälsovårdsfrågor.
Skolstarten
Folkpartiet liberalerna har i många år krävt en sänkt
skolpliktsålder. Vi har gjort det, för att vi haft tilltro till den
del av den pedagogiska expertisen som menat att det är bra
också för svenska barn att börja i skolan tidigare. Vi har
ibland hänvisat till hjärnforskaren professor David Ingvars
tal om ''hjärnans engångschans'' i 3--6-årsåldern. Vi har
framhållit att pedagogiken för sexåringarna självfallet
måste anpassas till deras förutsättningar och att
grundskolan i samband med en sådan förändring bör
förlängas, och alltså bli tioårig.
Regeringen föreslår nu att skolplikten visserligen,
liksom hittills, skall inträda det år barnet fyller sju år, men
att barnets vårdnadshavare skall få rätt att kräva plats i
skolan även för sexåringar.
I regeringens tidigare dokument har de ekonomiska
argumenten lyst igenom mycket tydligt. Regeringen
försöker nu tona ned dessa, dock utan någon större
framgång. Fortfarande konstateras att sexåringarna blir
billigare i skolan än på daghem. Statsrådet betonar att den
flexibla skolstarten innebär att den ökning av årskullarna i
skolan som är att vänta bara kommer tidigare.
Regeringens förslag reser flera frågor.Är dagens
lågstadium väl lämpat att ta emot sexåringar?Är det
problemfritt att många elever kommer att lämna
grundskolan ett år yngre än i dagens system?Kan ett nytt
läsår i början av skoltiden kompensera bortfallet av det
sista? Kommer, med andra ord, resultatet av
sexårsreformen bli att många lämnar grundskolan med
mindre kunskaper än i dag?Är det rimligt att
skolpliktsåldern ligger kvar på sju år även om de flesta barn
börjar vid sex?Bör inte föräldrarna även i fortsättningen
erbjudas det stöd i valsituationen som skolmognadsproven
utgjort? Enligt vår mening bör riksdagen i samband med ett
beslut av det slag som regeringen föreslår uttala att
grundskolan på sikt skall göras tioårig och att
skolpliktsåldern, efter en övergångstid av exempelvis den
längd regeringen föreslår, skall inträda det år barnen fyller
sex år.
Kunskapsstoffet är så stort att ett tionde grundskoleår är
starkt motiverat. Vi tror att det är bättre att 15--16-
åringarna, som nu, är i grundskolan än i gymnasieskolan.
På flera håll i landet pågår nu verksamhet som innebär
att förskolan och lågstadiet arbetar tillsammans. I realiteten
innebär detta att lågstadiet i de fallen består av fyra
årskurser. Vad händer med dessa kommuner om
regeringens förslag blir verklighet? Såvitt vi förstår kommer
dessa elever att i praktiken berövas ett skolår. I
propositionen berörs dessa kommuners verksamhet.
Regeringens slutsats är att erfarenheterna från dessa
kommuner kommer att kunna komma skolan till del. Man
synes vara omedveten om konsekvenserna för eleverna.
Även i detta perspektiv ter sig vårt förslag om en tioårig
grundskola som den enda rimliga lösningen.
Höga kvalitetskrav måste ställas på lågstadiet.
Kommuner bör endast acceptera att ta in sexåringar om de
har haft tid att organisera mottagandet på ett
tillfredsställande sätt. Enligt vår mening bör ett
åldersintegrerat, årskurslöst arbetssätt prövas på fler håll.
Mognadsspännvidden bland nybörjarna är så stor att ett
sådant arbetssätt ger möjligheter att individualisera
undervisningen på ett värdefullt sätt. Det är förvånande att
skolministern tror att grundskolan kan genomföra kraftiga
besparingar -- som föreslås i samband med
gymnasiepropositionen -- samtidigt som sexårsstarten skall
genomföras på ett kvalitativt bra sätt.
Vi anser att skolan även i fortsättningen bör erbjuda
skolmognadsprov, som en frivillig möjlighet för de föräldrar
som vill ha ett stöd i sin valsituation.
Rätt att välja skola
Folkpartiet liberalerna presenterade i somras rapporten
''Den självstyrande skolan''. I den utvecklas våra krav på
vidgade möjligheter för elever och föräldrar att välja skola.
Även i vår partimotion om skolan till detta riksmöte har vi
utvecklat dessa tankegångar. Vi kommer därför i det
följande bara kommentera propositionens förslag.
Oaktat förvirrande signaler från regeringen pågår nu en
utveckling i Skolsverige som vidgar möjligheterna för elever
och föräldrar att välja skola.
I flera kommuner har frågan om en vidgad rätt att välja
skola tagits upp. På några håll har förslagen avslagits -- det
gäller t.ex. Norrköping och Västerås. Men på andra håll har
det gått bättre. Två förortskommuner till Stockholm --
Nacka och Sollentuna -- har nyligen infört intressanta
system. Också Göteborgs beslut att släppa fram
kooperativa skolor är intressant i detta perspektiv.
I Nacka fick de föräldrar vilkas barn började skolan i
augusti förra året möjlighet att ange vilken av kommunens
skolor de föredrog för sina barn. 14 % angav en annan skola
än den närmaste. I praktiskt taget samtliga fall kunde
önskemålen tillgodoses.
I Sollentuna har kommunen infört en skolpeng i den
meningen att elever som flyttar till friskolor ''får med sig''
en summa som i princip motsvarar vad eleven kostat i den
kommunala skolan.
I Göteborg har socialdemokraterna, vänsterpartiet och
miljöpartiet varit positiva till önskan att starta kooperativa
skolor. Vi återkommer något till den idén i avsnittet om
profilskolor. I detta sammanhang räcker det att konstatera
att kooperativa skolor givetvis måste kombineras med en
rätt att välja. Det strider helt mot den kooperativa idén att
någon skulle tvingas in i ett kooperativ. Med andra ord
måste de elever som inte vill gå i den kooperativa skolan
även om den ligger närmast, ha rätt att gå i någon annan
skola.
Regeringens förslag har på denna punkt motsatt
innebörd: Inget valfrihetssystem skall, enligt regeringen,
kunna utestänga en elev från den skola som ligger närmast.
Eftersom vi betonar rätten att välja skola anser vi
självfallet också att den som vill gå i den närmaste skolan
bör få göra det. Vi stöder dock inte den lagtekniska lösning
på problemet som regeringen föreslår.
Vi anser att skolmyndigheterna skall vara skyldiga att
informera om rätten att välja skola samt i största möjliga
utsträckning söka tillgodose elevernas och föräldrarnas val
av skola.
''Närhetsprincipen'' är naturligtvis viktig. De flesta
föredrar kort skolväg. Vi förordar dock en mer generell
utformning av en lagbestämmelse. Om kommunen ges en
skyldighet att i största möjliga utsträckning tillgodose
föräldrars och elevers önskemål, inkluderar det en
skyldighet att söka tillfredsställa också dem som föredrar
den närmaste skolan. Det bör ankomma på utskottet att
utforma en sådan förändring av den föreslagna lydelsen av
4 kap 6§ skollagen.
Vi anser också, till skillnad mot regeringen, att även
denna rättighet bör definieras som en ''civil rättighet''. Det
innebär att även beslut om placering vid skolenhet måste
kunna överprövas av domstol och inte av den föreslagna
nämnden.
Friskolor
Vi anser att det skall stå föräldrar fritt att starta skolor
under förutsättning att de bygger på för det svenska
samhället grundläggande värderingar som demokrati,
tolerans och alla människors lika värde samt i rimlig
utsträckning uppfyller läroplanens krav. Skolor som inte
delar dessa värderingar skall inte tillåtas.
En sådan rätt att starta skolor måste också följas av
ekonomiska möjligheter. Det finns ingen anledning att
fristående skolor skall leva under sämre villkor än andra.
De har ändå speciella förhållanden som kräver ett särskilt
engagemang från både lärare och elever. Så är t.ex. de
fristående skolorna ofta mindre än andra och kan därmed
inte utnyttja de stordriftsfördelar som ofta finns inom det
allmänna skolväsendet. Vi ser inte i första hand fristående
skolor som en idéstimulans för den vanliga grund- och
gymnasieskolan utan som en självklar rättighet. Sverige har
också anslutit sig till flera internationella konventioner där
denna frihet slås fast. Vi anser också att fristående skolor
främjar mångfalden och erbjuder en välgörande
konkurrens till de allmänna skolorna.
Med uttrycket fristående skolor avser man skolor med
enskild huvudman. I Sverige går ca 0,5 procent av eleverna
i fristående skolor. Det kan jämföras med Danmark där så
många som ca 10 procent av alla barn går i skolor med
enskild huvudman. I Danmark kallas dessa skolor friskolor.
I slutet av 1986 fick 31 fristående skolor i Sverige
statsbidrag för sin verksamhet. Ungefär lika många bedrev
verksamhet utan statsbidrag. Ett antal skolor har också
kommunala bidrag.
Skolplikten får enligt förslaget till ny skollag fullgöras i
enskild skola. Regeringen föreslår att frågan om
godkännande av fristående skola skall prövas av statens
skolverk. Enligt förslaget skall skolan bli godkänd, om den
förmedlar en undervisning som ''ger kunskaper och
färdigheter som till art och nivå väsentligen svarar mot de
kunskaper och färdigheter som grundskolan förmedlar och
skolan även i övrigt väsentligen svarar mot grundskolans
allmänna mål''.
Skolverkets beslut skall kunna överklagas till
kammarrätten. Detta förslag överensstämmer i princip med
vad vi tidigare föreslagit. Möjligheten att starta, och på
rättvisa villkor driva, en fristående skola är en medborgerlig
rättighet i en demokrati. Den här föreslagna besluts- och
överprövningsordningen synes stå i bättre
överensstämmelse med den europeiska konvention om
mänskliga rättigheter som Sverige anslutit sig till.
Med godkännande följer, så vitt vi kan förstå, inte en
automatisk rätt till vare sig kommunala eller statliga bidrag.
Regeringen har vare sig i denna proposition eller i årets
budgetproposition klarlagt när och under vilka
förutsättningar rätt till statsbidrag föreligger. Enligt
gällande praxis krävs för att en fristående skola skall få
statsbidrag att den tillämpar en alternativ pedagogik. Den
skall också följa en läroplan som har godkänts av SÖ.
Skolminister Göran Persson sa den 7 mars 1991 i en
interpellationsdebatt följande: ''För det första bör man i
samma ögonblick som man godkänner en fristående skola
för skolpliktens fullgörande ge skolan rätt till statsbidrag. Så
är det inte enligt dagens system, utan
statsbidragsprövningen sker frikopplad från godkännandet
av skolplikten. Jag tycker det är rimligt att dessa båda saker
kopplas ihop: blir skolan godkänd skall den också ha ett
statsbidrag.''
Klarare kan det inte sägas. Vi konstaterar med förvåning
att skolministern inte följt upp sitt klara ställningstagande i
propositionen. Vi föreslår därför att riksdagen gör det. En
skola som blir godkänd bör därmed automatiskt vara
berättigad till statliga och kommunala bidrag.
Elev- och föräldrainflytande
Trots mycket vackert tal om decentralisering menar vi att
regeringen hittills haft en övertro på vad politisk styrning
kan åstadkomma i skolan. Vi tror att de stora, dynamiska
effekterna i skolans förändringsarbete inte nås genom att
sprida makten bland politiker utan genom att släppa in nya
aktörer, nämligen hundratusentals lärare, elever och
föräldrar. Den statliga och kommunala skolpolitiken kan
lägga en grund, men sedan är det de verksammas
engagemang vi måste lita till.
En invändning mot detta resonemang är givetvis att det
är kommunalpolitikernas sak att i nästa led sprida makten
vidare. Men vi menar att elevers, föräldrars och lärares
rättigheter gentemot systemet är en så viktig fråga att den,
åtminstone i viss utsträckning, måste regleras i skollagen.
Rätten till elev- och föräldrainflytande i skolan bör
betraktas som så viktiga medborgerliga rättigheter, att de
bör slås fast i lag. Skolministern väljer nu att föreslå att
elevernas rätt till inflytande skall garanteras i skollagen.
Däremot finns det inget motsvarande förslag för att
garantera föräldrarnas rätt till inflytande. I stället
konstaterar skolministern att ''i en skola med
decentraliserat verksamhetsansvar kan inte elev- och
föräldrainflytande garanteras av centrala bestämmelser''.
Vi delar inte den uppfattningen. Vi anser att det normala
bör vara att en skola har en styrelse som leds av rektorn och
i övrigt består av representanter för elever, föräldrar och
personal. Därför bör skollagens 4 kap 2§ kompletteras så att
även föräldrarnas rätt till inflytande garanteras.
Vi har i den allmänna debatten noterat ett växande stöd
för idén med självstyrande skolor. Bland annat har den
statliga ungdomsutredningen varit inne på liknande tankar,
liksom en expertgrupp som skrivit en bilaga om utbildning
till 1990 års långtidsutredning.
Vi vill alltså ha en lagstiftning som ger de verksamma vid
en skola viss rätt till medinflytande. En sådan lagstiftning
skall innebära att de verksamma vid en skolenhet har rätt
att överta vissa beslutsbefogenheter från skolstyrelsen, t.ex.
budgetprioriteringar inom givna ramar, ämnesprofil och
särskild tillvalsprofil, skoldagens förläggning, klasstorlekar,
vissa personalfrågor m.m. En sådan organisatorisk lösning
bör komma till stånd när flertalet av de vid en skolenhet
verksamma så önskar.
Vi anser alltså att det vid sidan av de fristående skolorna
också bör kunna utvecklas kommunala skolor med ett
långtgående självstyre.
Vi anser att det bör kunna inrättas en styrelse på den
lokala kommunala skolan bestående av personal, föräldrar
och elever med beslutsrätt i bl.a. de frågor som nyss
exemplifierats. Detta är inte möjligt enligt den nuvarande
kommunallagen och såvitt vi förstår inte heller enligt det
förslag till kommunallag som regeringen nyligen
presenterat för riksdagen. Vi föreslår därför att riksdagen i
skollagen beslutar ta in en bestämmelse som gör det möjligt
för kommunerna att delegera beslut till ett skolråd. Det bör
ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
En annan juridisk form som diskuteras i vissa kommuner
är att kommunen överlämnar en del av grundskolan att
drivas av annan, dvs. att ett entreprenadförhållande skapas
mellan kommunen och en annan juridisk person, t.ex.
styrelsen på en skola. De juridiska förutsättningarna för
detta är inte fullt utredda. Enligt vår mening är det av värde
att rättsläget klargörs också i detta alternativ.
Vi kan se fall där möjligheterna att föra en kommunal
skolpolitik som lever upp till kommunens förpliktelser
enligt skollagen hindras eller försvåras genom ett system
med ''självstyrande skolor''. Lagstiftningen bör därför
innehålla en undantagsbestämmelse med innebörden att i
fall där det lokala beslutsfattandet uppenbart står i strid
med allmänintresset, som det kommer till uttryck i statliga
och kommunala beslut, kan den lokala beslutsrätten
inskränkas.
Det bör ankomma på utskottet att utforma erforderlig
lagtext.
Hemställan
med anledning av det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skolplikten på sikt skall
inträda när eleven fyller sex år och vara tioårig,
2. att riksdagen beslutar att 4 kap 6 § skollagen skall
utformas i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagens beslutar att beslut enligt 4 kap 6 §
skollagen skall kunna överklagas hos kammarrätt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en fristående skola som godkänts av skolverket också
skall vara berättigad till statliga och kommunala bidrag,
5. att riksdagen beslutar att föräldrars inflytande skall
garanteras i skollagen,
6. att riksdagen beslutar att skollagen skall utformas så
att det blir möjligt för kommuner att delegera beslut till ett
skolråd i enlighet med vad i motionen anförts,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skolmognadsprov.
Stockholm den 16 april 1991
Lars Leijonborg (fp)
Carl-Johan Wilson (fp)
Margitta Edgren (fp)
Barbro Westerholm (fp)