Den allt snabbare internationaliseringen är tydlig på alla samhällsområden. För att kunna ta aktiv del i denna utveckling där nationsgränser spelar allt mindre roll, för att kunna knyta kontakter människa till människa och för att kunna främja ett ökat utbyte över gränser av varor, kultur, utbildning, forskning m.m. krävs allt bättre språkkunskaper. Betydelse av detta framhålles mycket tydligt i regeringens proposition 1990/91:85 om gymnasieskolan.
Redan i dag spelar språken en stor roll i gymnasieskolans utbildning. För att säkerställa att de studerande verkligen får undervisningsspråk i den omfattning som är skälig har regeringen i förordning kommit att garantera eleverna lärarledd undervisning i nybörjarspråk (C-språk) och fortsättningsspråk (B-språk) på en minsta undervisningsnivå.
I propositionen föreslår regeringen, att i timplanerna för de nationellt fastställda programmen, en minsta tid skall anges som skall garantera omfattning av varje elevs rätt till lärarledd undervisning. Styrelsen för respektive utbildning kommer dock att kunna besluta om en ökning av timantalet.
Genom att det kommande sättet att beräkna undervisningstid skiljer sig från det nuvarande uppstår vissa svårigheter att göra rättvisande jämförelser.
Trots dessa problem framstår det ändå som helt klart att tiden för den lärarledda undervisningen för eleverna som läser B-språk och C-språk kommer att bli mindre än vad som gäller i dag om regeringens förslag förverkligas. Detta förhållande bör ändras så att eleverna i den framtida språkutbildningen i gymnasieskolan får lärarledd undervisning av minst samma omfattning som i dag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om språkundervisning i gymnasieskolan.
Stockholm den 11 mars 1991 Lena Boström (s)