med anledning av prop. 1990/91:85 Växa med kunskaper -- om gymnasieskolan och vuxenutbildningen
En väl fungerande offentlig vuxenutbildning i varje
kommun är en angelägen kommunal service för att
tillgodose de enskilda människornas behov av
överbryggande och återkommande utbildning närhelst de
behöver det, men också för det svenska samhällets och
arbetslivets framtida utveckling och för näringslivets behov
av samhällsservice och egen kompetensutveckling i ett
omvärldsperspektiv.
En av de bärande principerna i vuxenutbildningen har
hittills varit att de studerande själva väljer vad och var de
vill studera. Detta har en alldeles särskild betydelse i
vuxenutbildningen, eftersom de vuxna inte på samma sätt
som ungdomar är knutna till hemorten.
Det har alltså inte funnits några elevområden för
kommunal vuxenutbildning, utan hela landet har i
praktiken varit ett enda elevområde. Den enskilde
individen är inte enbart beroende av vad hemkommunen
kan erbjuda i fråga om kursutbud, dagar och tider för
utbildningen etc., utan har kunnat anpassa valet av
utbildning till sitt arbete eller andra personliga
förhållanden.
Enligt förslagen i propositionen kvarstår denna den
vuxnes rätt nu endast för grundläggande vuxenutbildning.
Genom rätten för hemkommunerna att vägra betala
interkommunal ersättning får de också i praktiken
möjlighet att förhindra deltagande i vuxenutbildning i
annan kommun. Detta strider klart mot statsrådets
uttalande att ''Vuxna kan enligt min uppfattning bäst själva
avgöra var de vill genomföra sina studier''.
Konstruktionen av statsbidraget innebär att
kommunerna får det fulla ansvaret för hur man prioriterar
insatserna för sina innevånares vuxenutbildning. Det är
enligt vår uppfattning bra. Men konstruktionen innebär att
människor kan ställas helt utanför möjligheten att delta.
För att ta ett enkelt exempel:
Om man arbetar i en kommun med ett lämpligt
kursutbud i vilket jag kan delta trots lång restid, medan jag
däremot inte hinner hem till den egna kommunens
motsvarande kurser, så kan min hemkommun vägra betala
och utbildningsmöjligheterna är stängda. Det blir också
svårt vid uppläggningen av en studieplan att kunna bedöma
vilken utbildning i andra kommuner som egentligen är
tillgänglig.
Detta förslag står i motsats till att så långt som möjligt ge
likvärdiga utbildningsmöjligheter till alla vuxna, oavsett var
i landet de är bosatta.
Det finns också en risk för att kommunerna inte längre
satsar på kurser och utbildningar som måste bygga på
elevunderlag från flera kommuner och att det totala
utbildningsutbudet därigenom utarmas. Det blir mycket
svårare att bedöma om man har underlag för att starta en
utbildning. Den flexibilitet och snabbhet i beslut om
anordnande av kurser som varit komvux' kännemärke och
ett föredöme för gymnasieskolan kan komma att försvinna.
Enligt vår uppfattning bör regeringen se över frågan om
deltagande i gymnasial vuxenutbildning och
påbyggnadsutbildning i annan kommun än hemkommunen.
Det är nödvändigt att finna ett system som bättre tillgodoser
den enskildes behov av att få tillgång till den utbildning som
han/hon behöver, på sådana villkor att det finns praktisk
möjlighet att delta, samtidigt som det också möter
kommunernas behov av planering och överblick av de
lokala utbildningsbehoven.
I avvaktan på utredningsresultaten bör nuvarande regler
beträffande interkommunal ersättning tills vidare fortsätta
att gälla.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av de
interkommunala ersättningarna.
Stockholm den 14 mars 1991
Inga-Britt Johansson (s)
Monica Öhman (s)
Rosa-Lill Wåhlstedt (s)
Marianne Carlström (s)