med anledning av prop. 1990/91:18 Ansvaret för skolan
Innehåll
Inledning 5
Skolans styrning 6
Läroplanerna 7
Elevinflytande 8
En likvärdig skola9
Syo-funktionärerna10
Statsbidragssystemet 10
Grundskolan 11
Gymnasieskolan 12
Den kommunala vuxenutbildningen 12
Sektorsbidrag 13
En förbättrad arbetsmiljö 13
Utvärdering och uppföljning 14
Hemställan 14
Inledning
Demokrati förutsätter människors aktiva
deltagande. Det innebär att den representativa
demokratin måste kompletteras med människors
direkta engagemang för att tillsammans lösa
gemensamma angelägenheter.
Vänsterpartiet har försvarat den offentliga
sektorn, inte minst skolan, mot de attacker som
högerkrafterna riktat mot den och vi har motsatt
oss de nedskärningar på skolans område som
socialdemokraterna genomfört tillsammans med
borgerliga partier. Men vi vill också omorganisera
och demokratisera den offentliga sektorn. Den
offentliga sektorn måste utvecklas till en gemensam
sektor som människor känner delaktighet i och
ansvar för.
Utbildning och kunskap är viktiga dels för den
enskilda människan, dels för vår gemensamma
framtid och hela samhällets utveckling.
Vänsterpartiet anser dessutom att skolan spelar en
betydande roll i fördelningspolitiken. Med
utbildning och kunskap kan man hävda sin rätt, ta
aktiv del i demokratiska processer, utvecklas i sitt
arbete, få en stark ställning på arbetsmarkaden,
lära sig att kritiskt granska uppgifter och företeelser
m.m. Skolan har också en viktig roll för barns och
ungdomars personliga utveckling, deras självtillit,
skapande förmåga och kulturella identitet.
Skolan har ca 200 000 anställda, utbildar ca
1 300 000 elever och omsluter ca 70 miljarder
kronor varje år. Skolan är därmed en betydande del
av den offentliga verksamheten i vårt land. Våra
förslag när det gäller skolans styrning skall ses mot
bakgrunden av vänsterpartiets vilja att medverka
till att utveckla och demokratisera den offentliga
sektorn.
Skolans styrning
Decentralisering och avreglering är inte
detsamma som demokratisering. Men en
decentralisering och ökat lokalt ansvar kan skapa
förutsättningar för en mer levande demokrati.
Vänsterpartiet ser många fördelar med ett
förenklat statsbidragssystem till skolan. Det kanske
främsta skälet är att det ökar möjligheterna till en
mer aktiv politisk diskussion om skolan ute i
kommunerna. Skolan omgärdas idag av så
omfattande och detaljerade regler att det är svårt
för andra än erfarna och kunniga administratörer
att behärska regelverket. Det är svårt för den
''vanlige väljaren'' att kritisera hur skattemedlen
används i skolan, dels därför att mycket är
centralstyrt, dels därför att systemet för de flesta är
obegripligt.
Föräldrar ur över- och medelklassen har alltid
haft goda möjligheter att påverka skolan eftersom
det vanligen är de som är mest aktiva på
föräldramöten och inom hem och
skolaföreningarna. De är heller inte rädda för att
framföra sina synpunkter direkt till lärarna eller
rektorn. Alla föräldrars möjlighet att mer aktivt än
idag påverka resursfördelningen i skolan
underlättas av att den blir en politisk fråga som
direkt kan påverkas via den kommunala valsedeln.
Ett mindre detaljerat bidragssystem underlättar
för kommunerna att samordna de olika insatserna
för barn och ungdomar som idag är uppdelade på
olika kommunala förvaltningar. Ett förenklat
bidragssystem som kan avskaffa en mängd
byråkratiska ansöknings- och
justeringsförfaranden frigör dessutom resurser för
andra uppgifter inom skolan.
Vänsterpartiet anser att decentraliseringen av
beslut och ansvar inte bör göra halt vid
kommungränsen eller hos politikerna.
Möjligheterna att skapa självförvaltande skolor
som, inom de ramar som nationella styrdokument
och kommunala skolplaner utgör, självständigt kan
styra och ansvara för verksamheten måste bli
större. När vi talar om självförvaltande skolor så
menar vi inte skolor där rektor har större makt utan
skolor där elever, lärare och övrig personal
tillsammans diskuterar och beslutar om hur skolans
verksamhet skall organiseras.
Skolans verksamhet är ett gemensamt arbete
som utförs av lärare och elever tillsammans med
övriga anställda på skolan. En bra skola måste
ytterst skapas av dem som är verksamma där. Det
kräver ett väsentligt utökat elevinflytande jämfört
med dagens situation samtidigt som de anställda
måste ges möjlighet till bra och återkommande
fortbildning. Det kräver dessutom en fortsatt
utveckling av arbete i lärarlag och arbetsenheter
samt att man inte skapar konkurrens och
motsättningar genom individuella löneformer i
skolan, tvärtom måste läraryrkets karaktär av
ensamarbete brytas.
Ett ökat lokalt ansvar för den dagliga
verksamheten i skolan står inte i motsättning till
nationella beslut om läroplaner och statens
ekonomiska ansvar för skolan. Enligt
vänsterpartiet är det möjligt att uppnå lokalt ansvar
och mångfald inom ramen för en likvärdig skola.
En bra skola för alla kan bara skapas om skolan blir
en gemensam angelägenhet med hög prioritet.
Läroplanerna
Regeringens proposition är mycket kortfattad
när det gäller de framtida läroplanerna för de olika
skolformerna. Decentralisering och avreglering av
skolsektorn gör att läroplanernas utformning och
innehåll blir särskilt viktigt. Vänsterpartiet känner
stor tveksamhet inför de vaga riktlinjer som
presenteras i propositionen. Vi anser att riksdagen
måste få tillfälle att behandla läroplanerna på ett
mer grundligt sätt än vad den aktuella
propositionen ger underlag för. Enligt
vänsterpartiet måste läroplanerna underställas
riksdagen för beslut. Vi vill dock redan nu ta upp
några principiella synpunkter på läroplanerna och
läroplanernas roll.
Vi ställer oss frågande inför innehållet i
regeringens målstyrning. Enligt vår mening vore
det ett enormt bakslag ifall läroplanen i framtiden
begränsas till ett dokument som räknar upp så
kallade basfärdigheter eller lätt mätbara
'kunskapsmål''. Vänsterpartiet kommer inte att
medverka till att kraftigt sänka ambitionsnivån i
grundskolan. I tidigare läroplansarbete har talet
om ''preciseringar'' ofta inneburit torftighet och
resulterat i en betoning av drill och
färdighetsträning i skolan.
Läroplanen får inte inskränkas till enbart
målsättningar av typen läsa, räkna, skriva eller
moduler med stavning, välskrivning och
multiplikationstabellerna. Enligt vår mening måste
skolans undervisning syfta till en djupare förståelse
hos eleverna och ge dem kunskaper som de själva
kan använda. De fyra räknesätten kan inte
frikopplas från användandet och förståelsen av
kunskaperna lika lite som t.ex. läsning, rättstavning
eller engelska glosor kan det.
Trots att den svenska skolan genomgått en
positiv utveckling bort från den gamla pluggskolan
så är det tyvärr fortfarande så att
katederundervisning och ensidig färdighetsträning
är dominerande i undervisningen. Elevinflytandet
är fortfarande mycket begränsat och fortfarande
har vi en skola där vissa grupper av elever
systematiskt missgynnas, det gäller framförallt
elever ur arbetarklassen.
För att stimulera och påskynda en utveckling av
skolan och undervisningen måste läroplanen
användas som ett aktivt instrument. Läroplanen
måste våga syfta framåt.
I ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle
kommer en sådan omfattande organisation som
skolan utgör alltid att ha en mångfald av ansikten
att visa upp. Att lära sig är en aktiv och skapande
process. Att bedriva undervisning är ett kreativt
arbete som förutsätter att skolan ger utrymme för
personligt engagemang, samarbete, flexibilitet och
frihet.
En skola som fungerar som en utbildningsfabrik
eller en förvaringsplats för elever och lärare är en
dålig skola. För att skolan skall fungera väl krävs
respekt och utrymme för det skapande arbete som
både elevernas lärande och lärarnas undervisning
innebär. Lärarna och eleverna måste ha stora
möjligheter att tillsammans påverka innehåll och
arbetssätt i skolan.
Vi betvivlar att det går att styra skolan med
kortfattade direktiv. Skolans verksamhet och
kunskapsutveckling är till sin natur och omfattning
pluralistisk och mångfasetterad.
I propositionen sägs att förklaringar och motiv
skall utelämnas ur läroplanen. Detta är ett mycket
märkligt synsätt. Lärarna är inga robotar som
enbart behöver instruktioner och mål. När man
vänder sig till en grupp professionella yrkesutövare
som lärarkollektivet så borde det vara självklart att
förklaringar och motiv till olika målsättningar och
riktlinjer klart skall framgå. Det räcker inte med att
skriva in dem i andra, till intet förpliktigande
dokument. För att målsättningarna för
undervisningen och skolans verksamhet skall vara
användbara i det dagliga arbetet så måste även
förklaringar och motiv finnas med i läroplanen.
Vi vill poängtera att de problem som finns i
skolan idag inte beror på otydligheter i nu gällande
läroplan. Att katederundervisning som riktar sig till
en hel klass mer eller mindre passiva elever på en
gång fortfarande är dominerande i skolan eller att
elevinflytandet är minimalt på många håll beror
inte på att lärare eller skolledare är oförmögna att
förstå vad som står i Lgr 80.
Vi vänder oss även emot synsättet att det enbart
är läraren som skall planera och utvärdera
undervisningen. Ett sådant synsätt är ett steg bakåt
jämfört med dagens läroplan för grundskolan där
man talar om att eleverna och läraren tillsammans
gör detta. Vi kommer inte heller att acceptera en
läroplan som enbart formulerar mål för de
kunskaper och färdigheter som eleverna skall
uppnå utan att också ta upp hur dessa mål skall nås,
enligt vilka principer undervisningen bör bedrivas.
Enligt vänsterpartiets mening så bör inte
principerna för undervisningens bedrivande ses
som underordnade kunskapsmålen.
Undervisningen bör vara verklighetsförankrad och
utgå ifrån elevernas egna frågeställningar, man bör
använda sig av ett undersökande och
problematiserande arbetssätt där eleverna själva är
aktiva. Ensidig katederundervisning som består av
att läraren redogör för ett stoff som eleverna
memorerar bör inte förekomma. Undervisningen
bör ge varje elev möjlighet att förvärva nya
kunskaper utifrån sina egna förutsättningar.
Enligt vänsterpartiets mening är det nödvändigt
att läroplanen anger den inriktning som
arbetssättet i skolan bör ha. Utifrån dessa riktlinjer
och mål är det sedan eleverna och läraren som
tillsammans väljer undervisningsmetoder. Lärarens
frihet att själv välja arbetssätt kan inte vara
ovillkorlig. Frågan om vilka principer som skall
vara vägledande för skolarbetet är en fråga som är
lika viktig som det ämnesmässiga innehållet i
undervisningen. Därför måste det vara möjligt att
påverka dessa principer även via det politiska
systemet.
Elevinflytande
Elevernas inflytande och ansvar i skolan måste
stärkas av flera skäl. Det är naturligt att en skola
som vill vara demokratisk och som vill fostra
demokratiska medborgare måste ge eleverna
betydligt större möjligheter att vara med och
bestämma över sin skola. Enligt vänsterpartiet får
decentraliseringen av ansvar inte leda till att lärare
och rektorer ges större makt på elevernas
bekostnad. Tvärtom måste eleverna ses som
medarbetare på skolan och få ta sin del av det
decentraliserade ansvaret.
Åtskilliga studier visar att eleverna önskar mer
inflytande över sin situation både när det gäller
trivsel, ordning, undervisningens innehåll och
arbetssätt. De sämsta möjligheterna till inflytande
har eleverna vad gäller undervisningen. Det är
samtidigt här som eleverna har redovisat störst
önskan om ett vidgat inflytande.
Elevernas möjligheter att påverka
undervisningen och sin egen arbetssituation är nära
förknippat med de arbetsformer som används i
skolan. Enligt vänsterpartiet så måste
elevinflytande öka dels av demokratiska skäl, dels
därför att det krävs för att undervisningen skall ge
bra resultat. I den kreativa process som inlärning
och kunskapsutveckling är spelar eleven själv
huvudrollen och måste själv vara delaktig. Det går
inte att tvinga på någon kunskap, den kunskap som
eleven själv har efterfrågat är den kunskap som har
det största värdet.
I regeringens proposition sägs att det är lärarna
som skall uppställa mål, planera och utvärdera
undervisningen samt välja arbetsmetoder. Det
innebär en allvarlig försvagning av elevernas
rättigheter till inflytande i förhållande till t.ex. nu
gällande läroplan för grundskolan. Vänsterpartiet
anser att det är självklart att det är elever och lärare
som tillsammans skall göra detta.
I den aktuella propositionen lyser eleverna och
elevernas möjligheter till inflytande med sin
frånvaro. Detta trots att eleverna tillsammans med
lärarna är de absolut viktigaste aktörerna i skolans
verklighet och trots att elevinflytandet idag är
mycket begränsat, på vissa skolor nästan
obefintligt. Vänsterpartiet anser att det är
självklart att elevernas inflytande över både
undervisningen och ansvaret för skolans skötsel
måste förbättras. Elevernas rätt till inflytande
måste också klart framgå i skollagen. Regeringen
bör återkomma till riksdagen med förslag om detta
och om hur elevinflytandet skall öka.
En likvärdig skola
Mot plikter som skolplikten måste det också
svara vissa rättigheter. En viktig sådan rättighet är
att garantera att alla elever ska få möta en likvärdig
skola. Det grundläggande likvärdighetsbegreppet
syftar till att inom skolan och dess verksamhet ge
elever med olika behov faktisk rätt till bildning
efter deras skilda förutsättningar. Det betyder att
vissa elever måste få mer än andra. Särskilt viktigt
är att de elevgrupper som idag missgynnas i skolan,
t.ex. barn ur arbetarklassen, får möta en skola som
bättre svarar mot deras behov.
Likvärdigheten innebär inte att alla elever
behandlas exakt likadant. Elevers olikheter måste
tas tillvara och ges en positiv betydelse i skolans
verksamhet. Alla elever måste få chansen att
blomma utifrån sina förutsättningar. En likvärdig
skola är sålunda något djupare och handlar om en
mycket högre målsättning än att erbjuda ett visst
antal lektioner i matematik eller svenska. Att i
skolan kunna garantera lika värde för eleven
oberoende av kön, geografisk hemvist eller sociala
och ekonomiska förhållanden kräver naturligtvis
resurser.
Kopplat till rättighetsbegreppet ser vi det som
nödvändigt att skärpa och delvis omformulera 1
kap. 2 § i skollagen. Därutöver måste det i
skollagen skrivas in rätten till fria skolmåltider, fria
läromedel, fri tillgång till skolhälsovård och andra
skolsociala resurser, fria skolskjutsar.
Vi föreslår därför att ovannämnda lag
förtydligas enligt följande:
1 kap. 2 §
Alla barn och ungdomar skall, oberoende av
kön, geografisk hemvist samt sociala och
ekonomiska förhållanden, ha rätt till en likvärdig
utbildning inom varje skolform i det offentliga
skolväsendet för barn och ungdom. Utbildningen
skall ge eleverna -- -- --
Syofunktionärerna
Samhället ställer stora krav på syoverksamheten
i skolan. Olika branschorganisationer vill styra
ungdomarnas val, och arbetslivets snabba
utveckling ställer ökade krav på utbildning inom i
stort sett alla yrkesområden. Det är
syofunktionärernas uppgift att skilja ut vad som är
saklig information och vad som är propaganda. De
skall även anpassa informationen till elevernas
behov och ge eleverna förutsättningar att tolka och
förstå olika signaler från arbetslivet. Det gäller inte
minst de mycket allvarliga frågorna om
arbetsmiljön.
Vi är mycket angelägna om att de klass- och
könsbundna valen inom grund- och
gymnasieskolan skall brytas. Det är enligt
vänsterpartiets mening ett misslyckande att
klasskillnaderna i skolan knappast minskat under
de senaste 20 åren. De könsbundna valen till
gymnasieskolan har heller inte förändrats
nämnvärt.
För vänsterpartiet är det viktigt att
syofunktionärerna ute på skolorna har en god
utbildning. Därför föreslår vi att kommunerna
endast i undantagsfall varaktigt skall kunna anställa
syofunktionärer med annan utbildning än syolinjen
på motsvarande sätt som lärarnas behörighet
regleras.
För att garantera syofunktionärernas rätt till
fortbildning anser vi att syofunktionärerna bör
medräknas bland ''den personal som har hand om
utbildningen'' och därmed omfattas av den
föreslagna 2 kap 7 § i skollagen.
Statsbidragssystemet
Vänsterpartiet anser att riksdagens och
regeringens styrning av skolan i första hand bör ske
via läroplaner, lagstiftning samt utbildning och
fortbildning av lärare och skolledare. Det betyder
att vi i princip delar regeringens bedömning att
statsbidragssystemet som styrmedel är ineffektivt
och bör ersättas av en friare resursanvändning i
kommunerna. Vi anser dock att riksdag och
regering även i fortsättningen i vissa fall bör
använda sig av tidsbegränsade stimulansbidrag som
styrmedel för att t.ex. genomföra reformer eller
påskynda en viss utveckling inom skolan. Självklart
måste det även finnas ett nära samband mellan
statens krav på kommunerna och statsbidragens
storlek.
Vi vill i sammanhanget påpeka att det är en
mycket märklig och motsägelsefull syn på
kommunernas ansvar och kompetens som
regeringen ger uttryck för. Samma regering som nu
livfullt argumenterar för ett ökat kommunalt
ansvar drev för bara några månader sedan igenom
ett riksdagsbeslut om kommunalt skattestopp.
Vänsterpartiet motsatte sig denna centrala
strypning av kommunernas ekonomi. Enligt vår
mening får det svåra konsekvenser när ansvaret för
väsentlig verksamhet på det viset separeras från det
ekonomiska ansvaret. Det ekonomiska läget i
kommunerna är nu mycket svårt. Regeringen talar
med dubbla tungor när det gäller decentralisering
av ansvar och demokratisering av den offentliga
sektorn.
Grundskolan
Det finns många fördelar med ett
schabloniserat, behovsprövat statsbidragssystem
till skolan. Särskilt positivt är att dagens
sökningsförfaranden från kommunerna och
bevillningar av statlig myndighet i stort sett kan
avskaffas om beräkning och utbetalning av
statsbidragen kan grundas på offentlig statistik på
nationell nivå. Därför anser vi att det är rimligt att
inte använda statsbidragssystemet för att styra
undervisningsvolymen.
Den undervisning som eleverna har rätt till
måste dock formuleras så att grundskolan blir
likvärdig överallt i landet. Det räcker inte att enbart
hänvisa till den omfattning som definieras i de
nationellt fastställda timplanerna. Det säger sig
självt att undervisningen inte kan bli likvärdig om
undervisningsgruppernas och klassernas storlek
skiljer sig åt allt för mycket mellan olika
kommuner.
I det nuvarande statsbidragssystemet är
delningstalet 25 elever på lågstadiet och 30 elever
på mellan- och högstadiet. I det nu föreslagna
bidragssystemet finns inte längre begreppet
delningstal. Klassernas storlek skall istället bli ett
resultat av de lokala besluten om
resursfördelningen i skolan.
Vänsterpartiet anser att varje elev bör få tillgång
till mer av den viktiga resurs som lärarens tid och
engagemang är. För att läraren skall ha en rimlig
chans att kunna hjälpa och stödja varje elev utifrån
elevens egna förutsättningar måste
undervisningsgrupperna minska.
Riksdagen har med anledning av propositionen
om kommunalt huvudmannaskap för lärare m.fl.
(prop. 1989/90:41, UbU9, rskr. 58) uttalat att
statsbidraget för grundskolan som riktmärke bör ha
en klasstorlek på högst ca 25 elever. Regeringen
nonchalerar detta genom att inte föreslå något
riktmärke för klasstorleken och enbart hänvisa till
elevernas rätt till undervisning enligt timplanerna.
Vänsterpartiet föreslår att undervisningens
omfattning definieras i läroplanen dels genom tim-
och kursplanerna, dels genom att i läroplanen
uttala att undervisningsgrupperna i grundskolan
endast i undantagsfall bör överstiga 25 elever.
Detta blir då inget nytt delningstal men en klart
uttalad målsättning som, liksom andra mål, måste
utgöra underlag för utvärdering.
Minskade klasser innebär en kvalitetshöjning i
skolan och vi anser att statsbidraget till skolan
måste tillföras ytterligare pengar, i
storleksordningen 700--800 milj. kr., för att ge
kommunerna ett finansiellt stöd för att genomföra
en minskning av de undervisningsgrupper som idag
är större än 25 elever. Dessa medel bör tillföras de
kommuner som idag har de i genomsnitt största
klasserna och räknas ihop med det statsbidrag som
dessa kommuner tar med sig in i det nya systemet.
En sådan konstruktion förhindrar att framförallt
storstäder får ta med sig konsekvenserna av ett högt
basresursmedeltal in i det nya systemet.
Gymnasieskolan
Gymnasieskolan står inför en genomgripande
reformering. Det är naturligt att det reses
invändningar mot att besluta om en helt ny
statsbidragskonstruktion för gymnasieskolan innan
riksdagen har tillfälle att behandla förslagen till en
reformerad gymnasieskola.
Vänsterpartiet anser dock att det är möjligt att
redan nu ta ställning till principerna för ett nytt
statsbidragssystem om man samtidigt gör klart att
genomförandet av större reformer inom
gymnasieskolan kan komma att kräva särskilda
bidrag av stimulanskaraktär. Tidsbegränsade
stimulansbidrag kan komma att bli nödvändiga för
att genomföra och påskynda reformer och
utveckling. Hur sådana stimulansbidrag bör vara
utformade är omöjligt att ta ställning till innan den
aviserade propositionen om gymnasieskolan
föreligger.
Vi välkomnar förslaget att alla 16--19-åringar
skall ha rätt till gymnasieutbildning och att
elevernas linjeval i högre grad skall styra
dimensioneringen och planeringen av
gymnasieutbildningen. Vänsterpartiet anser dock
att med en gymnasieskola som omfattar nästan alla
ungdomar och med en arbetsmarknad som i
praktiken kräver gymnasieutbildning till samtliga
jobb så måste gymnasieskolan anpassas för att
svara mot en hel årskulls skilda behov. Det gäller
t.ex. behovet av hemspråksundervisning och
stödundervisning i svenska men även elever med
behov av andra typer av stödinsatser.
Vi anser att det är rimligt att beräkningsgrunden
för statsbidraget till gymnasieskolan även
innehåller specialresurser av samma typ som den
föreslagna beräkningsmodellen för grundskolan.
Vi föreslår att en viss andel av statsbidraget till
gymnasieskolan beräknas på ett sätt som motsvarar
specialresurs 1 och specialresurs 2 i
beräkningsmodellen för statsbidraget till
grundskolan.
Den kommunala vuxenutbildningen
Vänsterpartiet strävar efter en rättvis fördelning
av alla samhällets samlade resurser. Inom
utbildningspolitiken syftar denna politik till en
utveckling av de fördelningspolitiska effekterna.
Detta innebär att de som idag får lite av
utbildningsresurserna måste få mer. Analogt med
detta så kommer de som idag får stor del av
resurserna att framdeles få mindre.
Det återstår mycket att göra då det gäller att
utveckla vuxenutbildningen till ett verksamt
fördelningspolitiskt instrument. Vi kan konstatera
följande: Det finns idag drygt en miljon människor
i vårt land som saknar motsvarande nioårig
skolgång.
Tyvärr måste det konstateras att utbudet av
vuxenutbildning inte i tillräcklig utsträckning når
dem som är lågutbildade. Kraftiga variationer finns
också då det gäller genomsnittlig utbildningsnivå
mellan olika regioner och län inom landet. Det
senare innebär att vissa län är mer känsliga för den
lågkonjunktur vi ser början på.
Vänsterpartiet ser det som viktigt att det statliga
bidraget till vuxenutbildningen främst riktas till
dem som tidigare fått minst av
utbildningsresurserna i samhället. Ett strukturellt
bidrag baserat på kommunernas olika behov
överensstämmer alltså med partiets politik.
Vi anser dock att en mindre del, ca 15 %, av
bidragets föreslagna tekniska konstruktion ska utgå
generellt som en koppling till antalet invånare i
kommunen. De av regeringen fyra återstående
föreslagna behovsindikatorerna bör enligt vår
mening ges en ökad vikt. Andelen lågutbildade bör
ges en vikt av 40 % istället för 30 % och omfatta
lågutbildade mellan 20 och 64 år. Viktningen på
25 % för antalet utländska medborgare förefaller
vara en rimlig nivå. Dock bör talet för viktning i
relation till antalet arbetssökande ökas från 10 till
15 %. Detta mot bakgrund av en stigande
arbetslöshet. Till sist bör glesbygdsfaktorn om 5 %
för andelen 20--64-åringar kvarstå.
Eftersom det visat sig att det av regeringen
föreslagna systemet innebär kraftiga förändringar i
bidragsnivån för många kommuner måste det för de
kommuner som får en kraftig minskning bli någon
form av garantiresurs. Denna garantiresurs bör
tilldelas de kommuner som till följd av det nya
systemet riskerar tappa mer än 5 % av sin
nuvarande volym av vuxenutbildningen. Resursen
kan vara av tidsbegränsad karaktär och omprövas i
den takt som kommunerna finner strukturer för
samarbete över kommungränserna vad gäller
vuxenutbildningen.
Sektorsbidrag
Regeringen föreslår att statsbidragen till
grundskolan, gymnasieskolan och den kommunala
vuxenutbildningen skall slås samman till ett
generellt bidrag till skolsektorn. Vänsterpartiet
motsätter sig denna sammanslagning. Vi vill istället
att staten skall ge separata bidrag till de tre
skolformerna.
Kommunerna svarar för drygt hälften av
skolkostnaderna. Det innebär att tre skilda
statsbidrag till skolan knappast kan utgöra något
hinder för gemensamt resursutnyttjande över
skolformsgränser eller kommungränser. Vi tror,
mot den bakgrunden, inte på regeringens
resonemang om sambandet mellan ett effektivt
utnyttjande av resurser och ett generellt
sektorsbidrag.
Vi vill betona att den friare resursanvändningen
i kommunerna bör kunna underlätta t.ex. ett bättre
samutnyttjande av lokaler och andra resurser eller
åldersblandad undervisning i grundskolan.
Vänsterpartiet anser att verksamheter som dels
styrs av skilda läroplaner, dels skiljer sig åt när det
gäller frivillighet och obligatorium bör ges skilda
statsbidrag. Det är viktigt att de målsättningar och
gränser som riksdag och regering ställer upp för de
olika skolformerna motsvaras av ett ekonomiskt
ansvar från statens sida.
En förbättrad arbetsmiljö
I många skolor är arbetsmiljön mycket dålig.
Det kanske allvarligaste problemet är dålig
ventilation vilket leder till allergiproblem. En
annan allvarlig brist är avsaknaden av ordentliga
arbetsrum för personalen. Vänsterpartiet kan inte
se att det skulle finnas någon som helst anledning
att ställa lägre krav på elevernas och
skolpersonalens arbetsmiljö än på andra
arbetstagares.
I samband med att riksdagen behandlade
propositionen om kommunalt huvudmannaskap
för lärare m.fl. bifölls vänsterpartiets krav på en
satsning på skolornas arbetsmiljö. I den aktuella
propositionen föreslås nu att de 300 milj. kr. per år
i 1990 års prisläge under en tioårsperiod som
riksdagen beslutade om skall utbetalas som
stimulansbidrag till sådana investeringar där
kommunerna själva bidrar med minst lika mycket.
Vänsterpartiet har inget att invända mot de
riktlinjer för stimulanbidragets utformning som
föreslås i propositionen. Vi vet att man i många
kommuner har ett kärvt ekonomiskt läge och svåra
arbetsmiljöproblem att åtgärda i skolorna. Efter
riksdagens beslut om kommunalt skattestopp
framstår de pengar som enligt regeringen skall
börja utbetalas budgetåret 91/92 som än mer
angelägna.
Utvärdering och uppföljning
En så omfattande förändring av villkoren för de
statliga bidragen som nu föreslås måste bli föremål
för en nogsam uppföljning så att brister i systemet
snabbt kan åtgärdas. Inte minst gäller detta frågan
om en likvärdig skola över hela landet för alla
elever.
Vi anser att det som ett komplement till den
organisation för uppföljning och utvärdering som
föreslås i propositionen också utses en
parlamentarisk referensgrupp med uppgift att
direkt till regering och riksdag föra information och
föreslå eventuella korrigeringar av systemet.
Denna grupp bör enligt vår mening arbeta under
cirka tre år.
I förslaget till specialresurs 2 finns det en så
kallad behovsvariabel som beskriver antalet barn
med minst en förälder född i utlandet. Denna
faktor inkluderar alltså inte språkliga minoriteter
med svensk bakgrund som zigenare, samer och
tornedalingar. Detta kan komma att slå orättvist
mot vissa kommuner. För att inte denna orättvisa
ska tillåtas bli ett stort problem bör den
parlamentariska referensgruppen för utvärdering
av statsbidragssystemet särskilt följa upp denna
fråga.
I propositionen föreslår regeringen att det vid
sex länsstyrelser inrättas särskilda enheter för
uppföljning, utvärdering och tillsyn på
skolområdet. Dessa enheter kommer enligt
regeringen att förläggas till de orter som nu har
fortbildningsnämnder. Vi anser att denna
lokalisering ger en alltför bristfällig regional
täckning. Därför bör sådana enheter också inrättas
i Gävle, Luleå och Karlstad.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om riksdagens
behandling av läroplanerna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om inriktningen
på läroplansarbetet,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ökat elevinflytande i enlighet med vad i motionen
anförts,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring av skollagen att elevernas rätt till
inflytande garanteras,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring i skollagen att rätten till en avgiftsfri
skola garanteras i enlighet med vad i motionen
anförts,
6. att riksdagen beslutar anta förslaget till ny
skollag 1 kap. 2 § i enlighet med vad i motionen
anförts,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
syofunktionärernas behörighet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
syofunktionärernas fortbildning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
undervisningsgruppernas storlek,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ytterligare
medel till den föreslagna grundresursen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av
stimulansbidrag i samband med genomförandet av
en reformerad gymnasieskola,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om specialresurser
som beräkningsmodell för statsbidraget till
gymnasieskolan,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
bidragskonstruktionen till vuxenutbildningen,
14. att riksdagen i stället för ett sektorsbidrag till
skolan beslutar om skilda statsbidrag för de tre
skolformerna i enlighet med vad i motionen
anförts,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
parlamentarisk uppföljning,
16. att riksdagen utöver regeringens förslag
beslutar inrätta särskilda enheter för uppföljning,
utvärdering och tillsyn på skolområdet i Gävle,
Luleå och Karlstad.
Stockholm den 24 oktober 1990
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Bo Hammar (v)
Margó Ingvardsson (v)
Ylva Johansson (v)
Bertil Måbrink (v)
Björn Samuelson (v)