Den bildningsverksamhet som växte fram ur
folkrörelserna innebar ett omfattande ideellt arbete.
Studier blev tillgängliga för alla på ett nytt sätt. Viljan till
förkovran krävde omfattande personliga insatser.
I dag är det självklart att alla skall nås av en utbildning
som förbereder för arbetslivet och som medverkar till en
personlig utveckling.
Behovet av vuxenutbildning tillgodoses på många sätt:
genom det offentliga utbildningssystemet, i
personalutbildning och i den form som erbjuds av
folkbildningen. Folkbildningen har professionaliserats och
har i dag betydande resurser till sitt förfogande.
Folkbildningen utgör ett värdefullt alternativ för dem
som i dag söker utbildning i annan form än den
kursplanebundna utbildning som ges i det allmänna
skolväsendet. Vidare bedrivs inom ramen för
folkbildningen en omfattande kulturverksamhet.
Folkhögskolornas kvalitet måste värnas så att korta
utbildningar inte tränger ut de allmänna kurserna som åter
måste bli huvuddelen i verksamheten.
2. Regeringens förslag
I propositionen föreslås att folkbildningens anordnare
själva skall lägga fast målen för verksamheten, medan
regering och riksdag lägger fast målen för bidragsgivningen.
De regler som i dag
gäller för statsbidrag till studieförbund och
folkhögskolor föreslås upphöra i och med utgången av
budgetåret 1990/91. Vidare föreslås att folkbildningen själv
genom ett folkbildningsråd skall ta ansvar för fördelning av
statsbidrag, administration, organisation och uppföljning av
verksamheten.
Riksdag och regering skall fastställa övergripande mål
och motiv som skall ligga till grund för att bevilja statsbidrag
för den samlade folkbildningen. Varje studieförbund
förutsätts ge uttryck för en egen profil, som är präglad av
huvudmannens ideologiska eller politiska värderingar. Den
utbildning som bedrivs inom folkbildningen förutsätts till
form och arbetssätt tydligt skilja sig från utbildning inom
det offentliga skolväsendet och högskolan.
Motivet för statliga bidrag till folkbildningen är enligt
regeringen att verksamheten bidrar till en demokratisk
grundsyn och utveckling av samhället. Regeringen anför
vidare att det tydligare än hittills bör markeras att de
resurser det allmänna ställer till förfogande för
studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet främst
skall användas för att nå ut till och aktivera grupper som av
olika skäl har begränsade möjligheter att delta i studier och
kulturverksamhet.
3. Bakgrund
Folkbildningens särart ligger i att den är ''fri och
frivillig''. Verksamheten skall vara skild från samhällets
läroplansstyrda utbildning och personalutbildning.
Deltagarna förutsätts själva välja ämne och arbetsformer.
Egna erfarenheter och behov skall styra studierna.
För studieförbundens del innebär detta att det vuxit fram
ett mycket varierat utbud av studiecirklar och
kulturgrupper. Verksamheten är inte formellt
kompetensgivande men ger givetvis kunskaper. Den anges
vara ''icke kommersiell'' men ger utkomst åt ett stort antal
anställda. Deltagarna erlägger vanligen en avgift.
Studieförbund och folkhögskolor förvaltar betydande
värden i form av fastigheter, kursgårdar, och andra fasta
tillgångar. Inslagen av uppdragsutbildning är betydande
genom den omfattande fackliga utbildningen.
Verksamheten är decentraliserad, och möjligheterna att
delta i studier och kulturaktiviteter är goda i hela landet.
Den kommunala vuxenutbildningen är givetvis också fri
och frivillig, dock i en annan bemärkelse. Det är frivilligt att
delta, och detta är inte förenat med några kostnader för den
enskilde. Den kommunala vuxenutbildningen utgör en del
av det allmänna skolväsendet. Innehållet ansluter till
grundskolans och gymnasieskolans kursplaner, och
utbildningen ger formell kompetens. Inslagen av
uppdragsutbildning inom den kommunala
vuxenutbildningen ökar.
Folkbildningen har således sin särart i att den kan ge
tillfälle till deltagarstyrda studier med traditionell
ämnesinriktning. Den kan därutöver erbjuda möjligheter
att i organiserad form ge kunskaper och färdigheter i snart
sagt varje annat ämne.
Folkbildningen har givetvis starka kommersiella inslag i
och med att den skall ge utkomst, och helst också resurser
för fortsatt utveckling, för organisation och anställda.
4. Våra förslag
Moderat politik har som mål att skapa förutsättningar
för den tillväxt som är nödvändig om Sverige skall kunna
behålla sin position bland de utvecklade länderna. Detta
förutsätter en stram ekonomisk politik men också en politik
som långsiktigt stöder kunskapsspridning och
kunskapsutveckling.
4.1 Studieförbunden
Moderata samlingspartiet anser att det är en viktig
princip att olika utbildningsanordnare får tillfälle att verka
under lika villkor. Så är inte fallet i dag.
Den kompetensgivande utbildningen får inte bedrivas av
studieförbunden, vilket leder till att dessa söker sig till en
rad andra verksamheter. Många av dessa ger kunskaper och
färdigheter som är av stort värde för den enskilde och för
samhället.
Oavsett var en viss kurs lästs in är det möjligt att
genomgå särskild prövning och därigenom erhålla betyg för
utbildning på alla nivåer. Det är den väg som i dag står
öppen för den som deltagit i studiecirklar och som vill ha
betyg.
Vuxna bör på likvärdiga villkor ha möjlighet att välja
mellan offentliga och enskilda anordnare av utbildning.
Däremot måste prövningen av de studerandes kompetens
förbehållas dem som står under direkt statlig tillsyn, d.v.s
det offentliga skolväsendet eller högskolan.
4.1.1 Mål
Det kan framstå som motsägelsefullt att folkbildningens
organisationer, enligt regeringen själva skall ange målen för
sin verksamhet, samtidigt som staten beslutar om motiv för
bidragsgivningen. Det är däremot rimligt att folkbildningen
i sin ambition att utan restriktioner bedriva en fri och
frivillig verksamhet strävar efter att verka inom så fria
ramar som möjligt.
Det kan emellertid ifrågasättas om en sådan frihet leder
till en önskvärd utveckling. Studieförbunden har hittills i sin
strävan att behålla marknadsandelar och helst även
expandera verksamheten valt att söka sig till områden som
knappast kan anses behöva stöd i form av statliga eller
kommunala bidrag.
Som exempel kan anföras att studieförbunden i sina
program erbjuder sig att skapa bidragsberättigade
studiecirklar av allehanda verksamheter. Följande
formulering finns med små variationer i många
studieförbunds program: ''Är Ni minst fem personer
(vänner, personal, föreningsaktiva) som skall göra en resa
eller ett studiebesök tillsammans eller vill lära er något
speciellt. Starta en studiecirkel...''
De mål som på ett övergripande plan gällt för
folkbildningen och som syftar till kunskapssökande, vilja att
påverka, främjande av demokratiska värderingar och
fortsatt utveckling av vår kultur bör rimligen gälla även i
fortsättningen.
Vi finner heller ingen motsättning mellan de mål som
beslutas av riksdagen och de mål som
folkbildningsorganisationerna själva antar. De motsvaras
av de centralt antagna mål som gäller för skolan, vilka
samtidigt förutsätter att det sker en lokal profilering av
verksamheten.
4.1.2 Motiv för bidrag
Centralt fastlagda mål utgör i realiteten också motiv för
den statliga bidragsgivningen. Så länge huvudmännen för
folkbildningen inte tillåts bedriva formellt
kompetensgivande utbildning består nuvarande ordning.
Därigenom begränsas också motiven för statligt stöd till
verksamheten.
Människor väljer att på sin fritid ägna sig åt en mängd
verksamheter, ofta enskilt eller tillsammans med sina
närmaste, men också i organiserad form i föreningslivet.
Allt, från att samla på något, läsa en bok, lyssna på musik
eller utöva en idrott ger ett personligt utbyte och leder till
personlig utveckling. Mycket av detta sker utan något som
helst stöd från det allmännas sida.
Detta är också, från moderata utgångspunkter, sunt och
riktigt; det är den enskilda människan som skall välja vad
hon eller han vill engagera sig i. Det offentliga skall avstå
från att genom styrande bidrag ingripa i människors val av
fritidsaktiviteter.
Hela den moderata politiken syftar till att återge
människor rätten och möjligheten att själva välja och styra
över sina liv. Staten skall framför allt svara för sådant som
staten oundgängligen måste ta ett ansvar för:
Grundläggande trygghet, rättsfrågor etc.
Studieförbunden står inför ett vägval. Antingen väljer
man att verka för att även bedriva kompetensgivande
utbildning eller också sätts andra mål i centrum. Motiven
för offentligt stöd till verksamheten måste då analyseras och
debatteras. Det är därvid svårt att undvika att göra en
gradering av olika verksamheter: Om det ligger ett
offentligt intresse i att stödja dem, eller om det i första hand
är en fråga för den enskilde och som kan bedrivas utan stöd
från det allmänna.
Det är, enligt vår mening, möjligt att bättre utnyttja och
utveckla studieförbundens potential för att dessa med sitt
finmaskiga nät skall kunna bidra till en kvalificerad
utbildnings- och bildningsverksamhet. För detta krävs
emellertid att studieförbunden själva tar ställning till vilka
uppgifter som skall prioriteras.
Dessa frågor har inte belysts tillräckligt i den debatt som
föregått regeringens proposition.
4.1.3 Utvärdering
Folkbildningsrådet skall enligt förslaget årligen
utvärdera verksamheten. Därutöver skall regeringen vart
tredje år svara för en fördjupad utvärdering.
Det är naturligt att fortlöpande utvärdera all verksamhet
i syfte att finna vägar att åstadkomma förbättringar. Detta
ligger i de ansvarigas eget intresse. Till detta kommer
behovet att se hur verksamheten stämmer överens med de
övergripande målen. Det är därvid angeläget att
utvärderingen inte begränsas till lätt mätbara data, utan att
den även inriktas på kvalitetsfrågor.
I propositionen anges att produktivitetskrav skall ställas
på folkbildningen från och med budgetåret 1992/93.
Regeringen säger sig avse att återkomma till riksdagen i
denna fråga.
Vi hävdar i andra sammanhang att myndighetsutövning
och utvärdering bör vara klart åtskilda. Vi har därför
föreslagit att en organisation för en fristående utvärdering
skapas för såväl skola som lärarutbildning.
På motsvarande sätt anser vi att det för den verksamhet
som bedrivs inom folkbildningen bör skapas en liten
fristående enhet för uppföljning och kontroll.
4.2 Folkhögskolan
Basen i folkhögskolan skall enligt vår uppfattning bestå
av allmänna kurser. I dag utgör eleverna i de långa kurserna
mindre än 10 procent av antalet deltagare. Regeringen
anger att de allmänna kurserna skall uppgå till minst 15
procent av verksamheten. Enligt vår uppfattning kan en så
låg ambitionsnivå inte accepteras.
Om så sker kommer folkhögskolorna att inom kort
förvandlas från olönsamma bildningsinstitutioner till
vinstgivande kursgårdar som administrerar en mängd korta
kurser, företrädesvis i form av facklig utbildning.
Den allmänna kursen bör, enligt vår mening, preciseras
till att gälla en utbildning omfattande minst 30 veckor
och 20 deltagare. Samtliga folkhögskolor bör
uppfylla detta krav senast läsåret 1992/93. Utan att ange
preciserade krav på den allmänna kursens omfattning kan
även kortare utbildningar komma att rubriceras som
allmänna kurser.
Beträffande de korta kurserna och de s.k
samverkanskurserna utgör dessa nu huvuddelen av
verksamheten när man ser till antalet deltagare. Antalet
elevveckor är enligt vår mening inte ett bra mått för att
beskriva verksamheten. De korta kurserna är i de flesta fall
med avseende på innehåll och deltagare närmast att anse
som en form av uppdragsutbildning som genom
organisationsformen ger grund för utbetalning av bidrag.
Vi anser att en omprövning bör ske av verksamheten så
att den i de delar som i realiteten är en form av
uppdragsutbildning finansieras via folkrörelsernas egna
bidrag eller andra medel.
Regeringen avser att återkomma med förslag rörande
påbyggnadsutbildning för personer med
fritidsledarutbildning, fritidspedagogutbildning eller
motsvarande utbildningar. Även sådan utbildning är enligt
vår mening närmast att anse som uppdragsutbildning.
Beträffande fortbildningen av folkhögskolans lärare
framhåller regeringen att detta är huvudmännens ansvar. Vi
delar denna uppfattning, men vill framhålla att lärare vid
folkhögskolor på samma sätt som övriga lärarkategorier
måste ges möjligheter till fördjupade studier i sina ämnen.
Enligt regeringens förslag skall till allmän kurs kunna
antas den som fyllt 18 år. Vidare föreslås att det skall vara
möjligt att anta en elev som genomgår ett individuellt
program i gymnasieskolan eller som skall delta i en kurs som
inte har sin motsvarighet i det offentliga skolväsendet.
Utbildning vid folkhögskola kan vara en bra lösning för
den som söker en alternativ utbildning eller den speciella
arbetsform som folkhögskolan kan erbjuda. Vi anser att
folkhögskolan skall ses som ett fullvärdigt alternativ som
skall stå öppet för alla som fyllt 16
år.
Moderata samlingspartiet anser att landstingens
huvuduppgift bör renodlas till att gälla frågor rörande vård.
Övriga uppgifter bör avvecklas. I konsekvens härmed bör
strävan vara att överföra de landstingsägda folkhögskolorna
till annan huvudman. Av samma anledning bör varje skola
ha sin egen styrelse.
4.2.1 Studieomdöme -- normering
Elever som genomgår folkhögskola får i dag ett
studieomdöme. Vid ansökan till högre utbildning utgör
elever från folkhögskola en egen kvotgrupp. För att skapa
möjligheter till jämförelser finns det så kallade
folkhögskoleprovet.
Allt fler folkhögskolor avstår från att använda detta
prov. Någon normering av provet har inte heller ägt rum
under senare tid. Regeringen hävdar att provet kan utgå,
eftersom allt fler väljer att söka in på högskolan med
högskoleprov som grund. Utvecklingen leder till att
studieomdömena får allt mindre betydelse.
Vi kan inte acceptera en sådan utveckling. För elever
som vill studera vidare är det av största vikt att få sina
kunskaper bedömda i relation till de krav som ställs inom
det allmänna skolväsendet.
Indelningen i kvotgrupper vid urval till högre utbildning
kan leda till att personer utan tillräckliga förkunskaper
antas till utbildning. Med nuvarande bestämmelser kan man
förutse att allt fler kommer att antas till högre utbildning på
grundval av utförda högskoleprov.
Det viktigaste är emellertid att den som antas till en viss
utbildning har tillräckliga förkunskaper för att med
framgång klara av utbildningen i fråga och därmed
förhindra senare utslagning.
5. Folkbildningsrådet
Vi finner tanken att låta folkbildningen vara
självstyrande riktig. Att de berörda själva bildar de
samarbetsorgan som behövs förhindrar framväxten av
onödig byråkrati.
Samtidigt kan den föreslagna ordningen innebära
problem för minoritetsintressen och försvåra nyetablering.
Förslaget om ett folkbildningsråd innebär emellertid att
regeringen skapar ytterligare en central organisation för
folkbildningen. Folkbildningsförbundet är väl etablerat och
kan med små förändringar vara det forum som får
förtroendet att handlägga de föreslagna uppgifterna.
6. Länsbildningsförbunden
Enligt förslaget skall länsbildningsförbunden få sina
resurser via statens kulturråd. Länsbildningsförbunden
samarbetar nära med den övriga folkbildningen och
fungerar som ett slags regionala serviceorgan. De är också
representerade i Folkbildningsförbundet.
Länsbildningsförbunden bör, enligt vår mening, också
organisatoriskt sammanföras med den övriga
folkbildningen och få sina anslag via samma kanaler.
Därigenom undviks ett ''dubbelt huvudmannaskap'' inom
folkbildningen.
De av regeringen föreslagna medlen, 5 704 000
kronor, bör således inte anvisas över Statens
kulturråd utan ingå i det samlade bidrag som fördelas via
Folkbildningsförbundet.
7. Forskning
Forskningens frihet måste värnas. Inomvetenskapliga
kriterier skall i största möjliga utsträckning styra
forskningen. Införandet av en rad sektorsorgan hotar
friheten. Forskarnas intresse riskeras att styras mer av
penningströmmar än av de problem som behöver studeras.
Forskningens samhällskritiska funktion hotas.
Vi har därför föreslagit att en väsentlig del av de medel
som avser sektorsforskning i stället skall anvisas direkt till
universiteten över fakultetsanslagen eller via
forskningsråden för fördelning.
I konsekvens härmed avvisar vi förslaget att
folkbildningen skall erhålla egna medel för forskning. Det
aktuella beloppet -- ca 1,7 miljoner kronor -- bör i stället
anvisas det humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådet.
8. Anslagsfrågor
Sveriges ekonomiska läge kräver stor återhållsamhet
med utgifter. Därför nödgas vi göra omprioriteringar även
vad gäller bidragen till folkbildningen. Samtidigt erinrar vi
om att de besparingar vi föreslår skall användas till
skattesänkningar. Med mer pengar kvar efter skatt kan den
enskilde själv bestämma om en del av den privata
konsumtionen skall läggas inom det breda utbud av
aktiviteter som erbjuds inom folkbildningen.
Vi har i vår motion 1990/91:Ub824, redovisat
principerna för hur vi anser att de samlade bidragen till
studieförbundens verksamhet kan beräknas. Metoden
syftar till att ge en besparing utan att styra bidragen till viss
verksamhet eller vissa studieförbund. Besparingen blir med
nu föreliggande uppgifter 242 miljoner kronor.
Några tilläggsbidrag bör inte utgå utan studieförbunden
skall vara fria att själva besluta om hur de vill disponera sina
bidragsmedel.
Våra förslag innebär sammantaget att anslaget
Bidrag till folkbildningen skall ökas med 5 704 000
kronor avseende länsbildningsförbundens
verksamhet. Vidare minskas anslaget med 242 miljoner
kronor enligt ovan samt med de 1,7 miljoner kronor som
anvisas det humanistisk--samhällsvetenskapliga
forskningsrådet. Det totala medelsbehovet uppgår därmed
enligt vårt förslag till 1 910 648 000
kronor.
Regeringen föreslår att 70 000 000
kronor av vuxenutbildningsavgiften skall användas
för att delvis finansiera anslaget Folkbildning. Vi
vidhåller vårt tidigare förslag att ytterligare 255 000 000
kronor av dessa medel skall användas för detta
ändamål. Dessa medel bör tas från anslaget
Vuxenstudiestöd m.m.
Från anslaget Bidrag till viss central kursverksamhet,
m.m. finansieras löntagarorganisationernas centrala
kursverksamhet. Regeringen föreslår att 43 352 000
kronor anvisas till denna kursverksamhet. Medlen
finansieras via vuxenutbildningsavgiften. Vi anser att
organisationerna själva bör svara för sina kostnader.
Anslaget bör därför avvecklas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om motiven för statliga bidrag till
folkbildningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheterna att inom
folkbildningen bedriva utbildning som leder till formell
kompetens,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en fristående utvärdering av
folkbildningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om omfattningen av folkhögskolans
allmänna kurser,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om folkhögskolornas korta kurser,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätten att antas som elev vid
folkhögskola,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överföring av de landstingsägda
folkhögskolorna till annan huvudman,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att varje folkhögskola bör ha sin
egen styrelse,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jämförbar bedömning av
kunskaper i folkhögskolan,
10. att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag om
att bilda ett folkbildningsråd,
[att riksdagen beslutar att länsbildningsförbunden skall
vara en del av folkbildningen och erhålla medel på samma
sätt som övriga folkbildningsorganisationer,1]
11. att riksdagen beslutar att forskning rörande
folkbildning kanaliseras via humanistisk-
samhällsvetenskapliga forskningsrådet,
12. att riksdagen beslutar att anslaget till
länsbildningsförbunden i stället anvisas över anslaget
Bidrag till folkbildningen,1]
13. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till
Folkbildning anvisar ett förslagsanslag av 1
910
648
000 kr.,
14. att riksdagen godkänner att 325
000
000 kr. av de medel som tillfaller statsverket genom
vuxenutbildningsavgiften för budgetåret 1991/92 används
för att delvis finansiera anslaget Bidrag till
folkbildningen,
15. att riksdagen avslår regeringens förslag att till
Bidrag till viss central kursverksamhet för budgetåret
1991/92 anvisa 43
352
000 kr.
Stockholm den 14 mars 1991
Ann-Cathrine Haglund (m)
Birgitta Rydle (m)
Birger Hagård (m)
Ulf Melin (m)
Hans Dau (m)
Birgit Henriksson (m)
Rune Rydén (m)
Göran Allmér (m)
Elisabeth Fleetwood (m)