Folkbildningens grundläggande uppgifter att ge
människorna ett rikare liv genom insikter och delaktighet i
samhälls- och kulturlivet, att förändra samhället och
fördjupa demokratin kvarstår även i framtiden. Den
folkbildning som skapades vid det historiska epokskiftet för
100
år sedan blev en mäktig drivkraft när Sverige
utvecklades till en demokratisk välfärdsstat. Den här
gången handlar det inte bara om att utveckla ett bättre
samhälle utan också om att överleva. Författaren H
G
Wells ord om att den moderna historien är ''en
kapplöpning mellan utbildning och katastrof'' håller
bokstavligen på att besannas. För att bli den räddare i
nöden, som Wells avser, måste utbildningen grundas på
demokratiska, humanistiska och ekologiska värderingar.
Folkbildningen skall ge människorna redskapen för
förnyelse, utveckling och personlig växt men också spela en
roll i den praktiska utformningen av framtidssamhället. Det
innebär bl a
att folkbildningen måste vara ifrågasättande. För
många grupper och bygder ligger nyckeln till framtiden i att
bryta invanda mönster och tankar, lita till sin egen förmåga
och våga pröva nya lösningar. Då är det viktigt att inte vara
alltför bunden till etablerade intressen och myndigheter.
Folkbildningen måste vara aktionsinriktad, vara
utgångspunkt för planering och handling i viktiga frågor.
För att kunna fungera på detta sätt måste
studieförbunden söka upp människorna i bostadsområden,
på arbetsplatser och i skolor och lägga deras önskemål och
behov till grund för verksamheten som sedan kan
kanaliseras in i partier och organisationer.
Med en sådan inriktning kan folkbildningen bidra till ett
livskraftigt folkstyre där fler än idag får möjlighet att göra
sig gällande och ta ansvar. Då minskar också behovet av
utomparlamentariska aktioner och enfrågerörelser.
Kultur
Aldrig har så många människor deltagit i aktivt
kulturutövande som idag. Det är en utveckling som rymmer
ett starkt ideellt engagemang. Till skillnad från
institutionskulturen och den kommersiella kulturen är
folkbildningsarbetet demokratiskt och
folkrörelseförankrat. Det omfattar den kultur som skapas i
föreningsarbete, studiecirklar och amatörgrupper. Innehåll
och arbetsformer bestäms av deltagarna själva, samverkan
med kulturinstitutioner och kulturarbetare styrs av
deltagarnas intressen och behov. Här finns den mångfald
och rikedom som skall känneteckna ett demokratiskt
kulturliv.
Folkbildningen lägger tyngdpunkten på deltagarnas eget
skapande arbete och på uppsökande verksamhet i stället för
distribution, där kulturen blir en konsumtionsvara.
Samarbetet mellan bibliotek, kulturföreningar och
studieförbund är underutvecklat. Fler kulturarrangemang
kan förläggas till biblioteken. Bibliotekariernas sakkunskap
är en tillgång för folkbildningsorganisationernas
litteraturstudier. Omvänt borde bokintresserade
folkbildare vara en tillgång för biblioteken.
Samhälle
Folkbildningen kan bidra till en bättre framförhållning i
samhällsutvecklingen. Behovet av att diskutera och
förankra viktiga frågor hos medborgarna ökar med
samhällets tilltagande komplexitet. Det är viktigt att de
stora problemen tas upp till en bred diskussion redan när de
blir kända och inte först när de blir akuta. Därtill kommer
att det politiska systemet kan få svårt att hantera viktiga
frågor utan att vara förankrat hos medborgarna.
En framgångsrik folkbildning måste inkludera praktisk
verksamhet. Såväl samhälle som folkbildning och
folkrörelser behöver utrymme för praktiska experiment för
att utvecklas. Att lära genom att göra är särskilt viktigt när
det gäller att engagera ungdomen.
Under 1990-talet kommer byråkrati och regelstyrning att
ersättas av självförvaltning och målstyrning. Processen
förutsätter dels decentralisering med lokal demokrati i
föreningar och nätverk, dels en ingående ideologisk debatt
och medlemsskolning inom föreningslivet. Ideologier
behöver omprövas, mötes- och arbetsfrågor förnyas,
rekrytering och utbildning ses över. Det blir
studieförbundens uppgifter att stimulera debatten inom
medlemsorganisationerna. Deras ideal, värderingar, mål
och medel måste fortlöpande granskas och analyseras för att
anpassas till det kommande kunskapssamhället.
Principiella utgångspunkter
Det är med den ovan skisserade bildningssynen som
grund lätt att instämma i propositionens principiella
utgångspunkter. Det övergripande skälet att stödja
folkbildningen anges vara att den bidrar till en demokratisk
grundsyn och utveckling i samhället bl a
genom att den bygger på ett fritt och frivilligt
kunskapssökande, stärker människornas möjligheter att
påverka sina livsvillkor och tillsammans med andra
förändra förhållandena enligt egna värderingar och ideer
samt medverkar till att utveckla en folklig kultur.
I propositionen konstateras i anslutning till
maktutredningen att folkrörelser och föreningsliv uppvisar
krissymptom samtidigt som utrymmet för
medborgarinflytandet i samhället inte motsvarar
väljarkårens förväntningar och kompetensnivå. Situationen
pekar mot en demokratisk förnyelse och innebär en
utmaning för de etablerade partierna och folkrörelserna.
Det fria bildningsarbetet kan och bör bli en kraftkälla i
denna utveckling på samma sätt som vid övergången från
jordbruks- till industrisamhälle för 100
år sedan. Det är inte minst i det perspektivet viktigt att
propositionen slår fast folkbildningens frihet att själv
fastställa mål och inriktning liksom att de offentliga
bidragen återspeglar ett grundläggande förtroende för
folkbildningens organisationer. Slutsatsen att
detaljregleringen av folkbildningen bör upphöra är
följaktligen både följdriktig och motiverad liksom förslaget
att folkbildningen själv bör administrera bidragsgivningen.
Studieförbunden
Propositionen markerar klart att studieförbunden också
i framtiden bör prioritera cirkelverksamheten. I andra hand
betonas vikten av kulturverksamheten. Denna rangordning
kan ifrågasättas. Studieförbundens kulturverksamhet visar
över tiden en klar ökning och dess betydelse kan väntas
växa framöver. Bl a
talar den tilltagande internationaliseringen och
invandringen för detta.
Centern anser därför att riksdagen, till skillnad från
propositionens förslag, skall jämställa kulturfrågorna med
cirkelverksamheten när det gäller att motivera det statliga
stödet till folkbildningen. På så sätt får folkbildningen en
stabilare plattform för framtiden och en säkrare grund för
relationerna med exempelvis kommuner och landsting.
Folkhögskolan
Folkhögskolan skall enligt propositionen vara ett
alternativ till gymnasieskolan. Såväl pedagogik som
ämnesval bör emellertid skilja sig från det offentliga
skolväsendet. Uppfyllandet av en så hög ambitionsnivå
förutsätter bl a
en kvalificerad fortbildning, vilket också understryks i
propositionen som även framhåller vikten av att samordna
lärartjänstgöring på folkhögskolan och inom
folkbildningen. Folkbildningens fortbildningsfrågor
inkluderar även folkhögskolornas lärare och
studieförbundens cirkelledare. Frågans betydelse för
folkbildningens framtid är av den digniteten att en särskild
utredning är motiverad.
Centern anser att en utredning bör tillsättas för att
utreda och lägga fram förslag om hur en förbättrad
fortbildning av de anställda inom folkbildningens olika
delar kan utformas.
Folkbildningsrådet
Propositionen föreslår att folkbildningen själv skall
organisera och administrera sin verksamhet och förordar
för detta ändamål bildandet av ett folkbildningsråd. Rådet
föreslås få som huvuduppgift att fördela statsbidragen till
studieförbund och folkhögskolor, att följa upp och
utvärdera användningen av bidragen och att årligen lämna
en redovisning och anslagsframställning till regeringen.
Kostnaderna för rådets verksamhet skall bestridas ur
statsanslaget till folkbildningen. Dess förvaltning skall
underkastas kontroll av riksrevisionsverket.
Det kan ifrågasättas om folkbildningen redan från
början skall bära hela det ekonomiska ansvaret för
folkbildningsrådet. Eftersom det rör sig om att överta
statliga uppgifter och att utforma nya regler och rutiner kan
kostnaderna särskilt i det inledande skedet förutsättas bli
relativt höga. Det förefaller därför rimligt att staten
tillskjuter särskilda medel för folkbildningsrådets
verksamhet.
Centern föreslår därför att det för budgetåret 1991/91 till
Folkbildningsrådets egen verksamhet anvisas 5 milj.
kr.
Uppföljning och utvärdering
En grundläggande fråga gäller de principer som skall
ligga till grund för utvärderingen. De ganska renodlat
kamerala kriterier som finns i propositionen måste
kompletteras för att inte hela omläggningen skall reduceras
till en förlängning av det tidigare systemet. Regeringenen
erkänner bristen på adekvata utvärderingsinstrument i bl a
utbildningssammanhang och uppmanar folkbildningen att
försöka finna lämpliga former för utvärderingsarbetet.
Detta är knappast tillfredsställande.
Utvärderingsförfarandet är själva grundbulten i det nya
systemet och måste fokuseras på ett helt annat sätt än som
görs i propositionen. Utformningen av ett adekvat
utvärderingssystem måste vidare vara en gemensam uppgift
för staten och folkbildningen och ges högsta prioritet under
den första treårsperioden. Osäkerhet om
bedömningskriterierna öppnar för godtycke från
bidragsgivarens sida och bromsar nya idéer och initiativ
inom folkbildningsverksamheten.
Enligt centerns mening är det följaktligen viktigt att
riksdagen, starkare än i regeringen, dels markerar att
volymförändringar i fortsättningen inte automatiskt bör
påverka statsbidragets storlek dels att utformningen av ett
utvärderingssystem inkluderande kvalitetskriterier blir ett
högprioriterat utvecklingsprojekt och att särskilda resurser
avsätts för detta. Resultat från detta projekt skall föreligga
i god tid innan den första fördjupade utvärderingen
kommer till stånd.
Anslagsperiodens längd
En annan central fråga som inte lösts på ett
tillfredsställande sätt i propositionen gäller
anslagsperiodens längd. Propositionen förutsätter att
folkbildningsrådet årligen skall inge anslagsframställningar
till regeringen, grundade på egna redovisningar och
uppvärderingar.
I en samhällssituation som den nuvarande och med
hänsyn till den genomgripande förändringen från
regelstyrning till målstyrning inom folkbildningen är detta
budgetperspektiv definitivt för kort. Därtill kommer att
förfarandet inte överensstämmer med de
budgeteringsprinciper som allmänt börjar tillämpas inom
statsförvaltningen. Det finns självfallet inte rimliga skäl att
ge folkbildningen andra budgetvillkor och annan
planeringshorisont än andra statsfinansierade
verksamheter.
Centern anser därför att regeringens förslag om ettåriga
anslagsperioder för folkbildningen avslås av riksdagen. Vi
föreslår istället att folkbildningens anslagsperioder skall
omfatta tre år med automatiska priskompensationer under
mellanåren.
Forsknings- och utvecklingsarbete
I propositionen understryks vikten av ett fortlöpande
pedagogiskt utvecklingsarbete. Ett sådant är särskilt
angeläget i en övergångssituation mellan två historiska
epoker med nya tillämpningsområden och arbetsformer i
perspektivet. Därför är det ett närmast oavvisligt krav att
insatser på detta område betraktas som ett tungt
meriterande kvalitetskriterium i utvärderingsarbetet.
Enligt centerns mening kan det också finnas anledning att
utarbeta gemensamma utvecklingsprogram inom
folkbildningen.
Internationella insatser
Internationaliseringen hör framtiden till. Ett viktigt skäl
till ett ökat internationellt engagemang från folkbildningens
sida är att många av de mest angelägna frågorna framöver
inte känner några gränser. Freds- och miljöfrågorna är ett
par exempel. Både i EG-sammanhang och när det gäller
öststaterna och u-länderna finns det anledning att konkret
ta sig an frågan om hur svensk folkbildning och dess
erfarenheter kan överföras till miljöer med andra
traditioner och förutsättningar. Det är även lika viktigt att
svensk folkbildning gör sig bekant med utländska
förhållanden och tillgodogör sig erfarenheter och
verksamheter därifrån för eget bruk.
Östeuropas uppbyggnad förutsätter sannolikt en
omfattande överföring av kunskaper och erfarenheter från
organisationer i väst. Det kan gälla exempelvis
självförvaltning, föreningskunskap och folkbildning men
även kulturverksamheter. Återuppbyggnaden av
Östeuropa är till väsentliga delar en folkbildningsuppgift.
Sverige och de övriga nordiska länderna har här mycket att
bidra med.
Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att
propositionen uttryckligen kräver att studieförbundens
verksamhet skall begränsas till Sverige. Det hade i
nuvarande läge varit naturligare att öppna möjligheterna till
utbildningsinsatser utomlands och då särskilt i de baltiska
länderna.
Centern anser att regeringens förslag om att
studieförbundens verksamhet skall begränsas till enbart
Sverige avslås av riksdagen. Vi föreslår istället att
studiförbunden ges möjlighet att bedriva
folkbildningsverksamhet utomlands.
Fortbildning av folkrörelsernas personal
I propositionen markeras att bidragsgivaren behöver
veta att resurserna till folkbildning används till det de är
avsedda för. Som exempel på verksamhet som inte skall
finansieras med statliga bidrag anges studier som ingår i
personalutbildning. Givetvis måste staten veta att dess
bidrag går till sådan verksamhet som den är avsedd för. Det
vi ställer oss frågande till är det anförda exemplet på icke
bidragsberättigad verksamhet. Självklart skall staten inte
finansiera personalutbildning i allmänhet. Däremot är det
för de folkrörelser och organisationer som ingår i
''folkbildningsfamiljen'' både naturligt och självklart att
deras personalfortbildning bedrivs i samverkan med den
eller de folkhögskolor som står dem nära.
Centern anser därför att folkhögskolorna även i
fortsättningen skall ha rätt att bedriva fortbildning av
personal från de folkrörelser och studieförbund som står
dem nära och att statsbidrag får användas till denna
verksamhet.
Ekonomiskt stöd
Folkbildningen har en viktig roll för att utjämna
utbildningsskillnader hos befolkningen, vilket helt riktigt
också påpekas i propositionen. Särskilt korttidsutbildade
måste ges reella möjligheter att delta i studier som har detta
syfte.
Centern vill understryka att om korttidsutbildade skall
kunna rekryteras till folkhögskolan måste också
vuxenstuderande ges rimliga ekonomiska möjligheter att
studera. Särskilt bör möjligheterna till att erhålla
vuxenstudiestöd underlättas.
Bidrag från kommuner och landsting
En viktig ekonomisk förutsättning för att bedriva
folkbildningsarbete är de bidrag som kommuner och
landsting idag står för. Vi vill därför understryka och
förtydliga det som i propositionen nämns om detta. Bland
annat förutsätter föredraganden att den definition som
kommuner och landsting gör av folkbildningen som helhet
inte i väsentliga delar kommer att skilja sig från den som
föreslås i propositionen. Han utgår också från att bidragen
från dessa minst skall motsvara den omfattning de har idag.
Enligt centerns uppfattning måste kommuner och
landsting även i fortsättningen ta sin del i ansvaret för att
en väl fungerande folkbildning skall kunna bedrivas i hela
landet. Centern anser det också viktigt att markera de
politiska partiernas ansvar för att lokalt verka för att
kommuner och landsting även i fortsättningen tar detta
ekonomiska ansvar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:82 i
denna del beslutar att kulturverksamheten skall jämställas
med cirkelverksamheten när det gäller att motivera det
statliga stödet till studieförbunden i enlighet med vad i
motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning
tillsätts med uppdrag att utreda och föreslå hur en
förbättrad fortbildning av folkbildningens personal skall
utformas i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen till Folkbildningsrådet för budgetåret
1991/92 anvisar 5
000
000 kr. i enlighet med vad i motionen anförts,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppföljning och utvärdering,
5. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:82 i
denna del beslutar att folkbildningens anslagsperioder skall
omfatta tre år i enlighet med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forsknings- och
utvecklingsarbete,
7. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:82 i
denna del beslutar att studieförbunden skall tillåtas bedriva
folkbildningsarbete även utomlands i enlighet med vad i
motionen anförts,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortbildning av folkrörelsernas
personal,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ekonomiskt stöd till
vuxenstuderande,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bidrag från kommuner och
landsting och om de politiska partiernas ansvar för den
lokala folkbildningen.
Stockholm den 14 mars 1991
Larz Johansson (c)
Jan Hyttring (c)
Marianne Jönsson (c)
Marianne Andersson (c)
i Vårgårda
Stina Eliasson (c)