Folkrörelserna och folkbildningen har en lång erfarenhet
av ledarutbildning. Under 1960-talet etablerades olika
former av utbildningar, vilka oftast var knutna till
folkhögskolan.
Ett flertal utredningar sökte finna former för
utbildningen. Det gällde då såväl längden på kurserna som
vilka skolformer som skulle gälla, samt på vilken nivå.
Så smånigom enades ett antal folkhögskolor om vissa
gemensamma grunder, utan att skolorna för den skull
övergav sin profil.
Denna utbildning, som fick beteckningen ''2-årig
fritidsledarutbildning på folkhögskola'', vann mycket
snabbt respekt för sin kvalitet. Den omfattade såväl teori
som praktik och fick en god regional spridning över hela
landet. Den fick också en fördelning över olika typer av
folkrörelser. Flertalet av dessa skolor bedrev också
utbildning i sådan form att ledarna betraktades som
kvalificerade för arbete på samhälleliga institutioner av
olika slag. Under årens lopp har det visat sig att detta är en
av de utbildningar som mest konsekvent har lett till
adekvata arbeten inom fritidssektorn. Yrkesbenägenheten
har visat sig vara bland de högsta i landet. Det gäller då inte
enbart omedelbart efter utbildningen, utan flera år därefter.
1975 års beslut
Innan riksdagen 1975 slutgiltigt fastställde att
yrkesutbildningen enbart skulle finnas på folkhögskola,
fanns det en mängd varianter inom såväl högskolan som
gymnasierna. Tyvärr gav de inte samma möjligheter till
arbetstillfällen eftersom de var dåligt förankrade eller
visade sig ha bristande kvalitet vad gäller förkunskaper och
kursinnehåll. Förbittrade elever som dragit på sig två års
kostnader för en utbildning de icke fick ''utlovad'' tjänst för,
sökte till fritidsledarskolorna redan under pågående
utbildning eller efteråt för att få den kompetens de ansåg
sig vilja ha och som arbetsmarknaden godtog. Det var det
avgörande argumentet för 1975 års beslut, att
folkhögskolan visat sig ha kompetens att bedriva en adekvat
utbildning. Detta ledde också till att föredragande i 1979 års
budgetproposition uttalade att fritidsledarutbildningen ''är
av sådan karaktär att den skall anses jämställd med
högskoleutbildning''.
Utbildningen har genom sin omfattning av 2 läsår x 40
veckor haft beteckningen ''2-årig fritidsledarutbildning''
motsvarande 80 poäng.
Förslag
Propositionen bekräftar i stort de tankar som
folkhögskolan länge haft om självständighet. Genom sin
betoning av samhällets stöd och förlitan på folkbildningen
och folkhögskolan ges en ökad kraft åt tankegångarna, att
folkhögskolan är bäst skickad att utbilda fritidsledare. Det
är genom sin förankring i svenska folkrörelsen och sin rika
erfarenhet av fritidsproblematiken som detta möjliggjorts.
Propositionen avviker emellertid från utredningen SOU
1990:65 på några punkter. Det gäller dels att andra skall få
möjlighet att utbilda inom sektorn, dels att utbildningens
status inte klarläggs. Detta är en avvikelse från 1979 års
riksdagsbeslut som även den nu aktuella utredningen
tillstyrkte.
Det gäller att värna om utbildningens status för att
undvika den anarki som rådde före 1975. Fritidsledaren av
idag är en kompetent verksamhetsledare med goda
administrativa kunskaper. Fritidsledaren har också en
sådan utbildning att hon/han med framgång kan verka inom
sektorn åtskilliga år efter slutförd kurs. Det problem som
återstår med reglering av påbyggnadsutbildningen föreslår
föredraganden skall bli föremål för senare beslut. Det vore
en fördel om detta löstes inom den närmaste framtiden.
Folkhögskolan bör få förtroendet att förvalta statsmedel
för sin verksamhet. Man bör även medverka i utvärderingen
och i övrigt få stort förtroende att utveckla en av de
utbildningar som visat sig ge mest yrkesbenägenhet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fritidsledarutbildningen i
fortsättningen enbart skall vara förlagd till folkhögskolorna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fritidsledarutbildningen bör
omfatta 80 poäng.
Stockholm den 14 mars 1991
Karin Israelsson (c)
Stina Eliasson (c)
Elver Jonsson (fp)
Erik Holmkvist (m)
Marianne Samuelsson (mp)
Lars Bäckström (v)
Krister Skånberg (mp)