Genom folkbildningen kan människor i gemenskap med
varandra utvecklas, vinna ökade kunskaper och finna nya
vägar till delaktighet i samhälls- och kulturlivet. Genom sin
särart erbjuder folkbildningen närmast unika möjligheter
att på de mest skiftande områden förmedla kunskaper till
de många.
De grundläggande dragen, att ifrågasätta, förnya och
utveckla samhället, består. Men till det yttre förändras
uppgifterna från tid till annan. Förmågan till föränderlighet
och till anpassning efter tidens krav avgör vilken roll
studieförbunden kan spela i människors liv och för
samhällsutvecklingen.
I propositionen anges det övergripande skälet för att
stödja folkbildningen vara att den bidrar till en demokratisk
grundsyn och utveckling i samhället, bl.a. genom att den
bygger på ett fritt och frivilligt kunskapssökande, stärker
människornas möjligheter att påverka sina livsvillkor och
tillsammans med andra förändra förhållanden enligt egna
värderingar och idéer samt medverkar till att utveckla en
folklig kultur.
Det sägs vidare att ''folkrörelserna länge präglat svensk
demokrati just genom sin förmåga att förena individualitet
och solidaritet. En försvagning av de ideella folkrörelserna
innebär därför en försvagning av vår demokrati. Uppgiften
måste nu vara att förnya och vitalisera demokratin.'' ''Ökad
valfrihet för den enskilda människan och decentralisering
av befogenheter och ansvar blir en naturlig strategi för att
bana väg för en sådan demokratisk förnyelse.''
Mål och kompetensområde för studieförbunden
Det är bl.a. mot den här bakgrunden som propositionen
beskriver en framtida folkbildning byggd på frihet och
frivillighet. Staten kan, framhålls det, inte föreskriva mål
och syften för folkbildningen. Varje studieförbund skall
självt fastställa mål och inriktning för sin verksamhet.
Vi kan konstatera att den inledande delen av
propositionen ägnar många ord åt den frihet som
folkbildningen skall åtnjuta. Vad vi förstår är själva
huvudmotivet för propositionen en förändrad syn på
folkbildningen och en tilltro till dess förmåga att styra sig
själv.
Vid en fortsatt läsning av propositionen förtas emellertid
''frihetsintrycket'' och studieförbundens kompetensområde
snävas in alltmer. Målgrupperna pekas ut, invandrare,
handikappade, glesbygdsbor. Att studiecirkeln skulle
kunna fylla viktiga behov i ett storstadsområde, där
isoleringen, socialt sett, kan vara minst lika stor som i
glesbygd, har tydligen inte föresvävat regeringen.
Samma begränsade synsätt gäller de
verksamhetsområden som skall få omfattas. Vi delar
uppfattningen att studieförbunden normalt sett inte skall
bedriva direkt kompetensgivande verksamhet, men det bör
finnas ett betydligt större utrymme för
folkbildningsverksamhet än vad som skisseras i
propositionen. Vi menar, som exempel, att studiecirkeln
kan vara en mycket lämplig studieform när det gäller att
genomföra fortbildning för personal.
För att särskilt exemplifiera vad vi avser vill vi peka på
det utbildnings/ fortbildningsbehov som uppstått genom
den s.k. Ädelreformen. Här handlar det om tiotusentals
arbetstagare som måste förändra sitt arbetssätt. Här skulle
studiecirkeln utgöra en närmast oöverträffad studieform
där man skulle kunna nå ut till alla arbetstagare och
yrkeskategorier och där man i små blandade grupper skulle
ha en unik möjlighet att lära av varandra, dela med sig av
erfarenheter och tillsammans utveckla ett gemensamt
synsätt. Vi vill hävda att samhället genom att frånhända sig
sådana här möjligheter inte tar till vara den resurs som
studieförbunden utgör.
Utvärderingen
Att regeringen har svårt att frigöra sig från ett
detaljstyrande tankesätt framgår också av kapitlet som
handlar om uppföljning och utvärdering av folkbildningen.
Här återkommer en detaljuppräkning som anknyter till de
målformuleringar som regeringen tidigare i propositionen
felaktigt ägnat sig åt och som dåligt överensstämmer med en
förändrad ansvarsfördelning mellan staten och
folkbildningen.
Det måste ankomma på folkbildningsrådet att avgöra
hur studieförbunden har lyckats uppnå de mål som de, i
enlighet med vad propositionen föreskriver, själva
uppställt. Det är alltså, enligt vår bestämda uppfattning,
inte regeringen som skall utvärdera egna uppställda mål.
I propositionen nedvärderas den kulturverksamhet som
studieförbunden bedriver. Vi menar att detta är fel.
Kulturverksamheten har, framför allt under senare tid, fått
en stor betydelse. Det finns all anledning att förmoda att
intresset för och behovet av kulturaktiviteter genom
studieförbundens försorg kommer att öka i takt med den
ökade internationaliseringen och invandringen. Därför bör
kulturfrågorna jämställas med cirkelverksamheten vad
gäller motiv för det statliga stödet.
Folkhögskolorna
Enligt propositionen ''Växa med kunskap'' skall såväl
gymnasieutbildningen som den kommunala
vuxenutbildningen bredda sitt utbud. Vi ser en risk för att
detta kan komma att innebära att folkhögskolornas
verksamhetsområde stramas åt ytterligare. Vi vill än en
gång framhålla att folkbildningens uppgift inte enbart kan
vara att hjälpa eftersatta grupper och vara en städgumma
åt det ordinarie skolväsendet. Den undervisningsform som
folkbildningen utgör är ett väl försvarbart alternativ som
bidrar till en helhetssyn på samhället och som i många fall
blir en bro mellan den enskilde och forskarvärlden.
Det är enligt vår mening viktigt att bidragsgivningen till
folkhögskolorna medger att de små skolorna kan växa till
4 000 elevveckor och att nya folkrörelseförankrade
folkhögskolor får starta med ett garanterat bidrag
motsvarande 4 000 elevveckor.
Vi ser det också som viktigt att varje folkhögskola också
i framtiden leds av en egen styrelse.
Treåriga anslagsperioder
Propositionen innebär i sin helhet stora förändringar för
folkbildningen. En övergång från regelstyrning till
målstyrning ställer krav på långsiktighet i planeringen och
en ekonomisk framförhållning. Mot den bakgrunden är det
helt oacceptabelt att folkbildningen, som regeringen
föreslår, skall tvingas arbeta med en ettårsbudget. Det
överensstämmer dessutom inte med de
budgeteringsprinciper som allt oftare tillämpas i
statsförvaltningen. Förslaget bör avslås av riksdagen. Vårt
förslag är att anslagsperioderna skall omfatta tre år samt att
automatiska priskompensationer skall ske under
mellanåren.
Folkbildningsrådet
I propositionen föreslås att ett folkbildningsråd bildas
som skall ha till uppgift att fördela statsbidragen till
studieförbund och folkhögskolor samt göra en uppföljning
och utvärdering av verksamheten. Rådet skall alltså överta
tidigare statliga uppgifter. Det borde därför enligt vår
uppfattning vara rimligt att ett belopp anslås till
uppbyggnaden av administrationen. Eftersom
folkbildningen under flera år fått vidkännas kraftiga
inbesparingar är möjligheterna små att inom den egna
anslagsramen finansiera folkbildningsrådet.
Vi föreslår därför att 5 milj kr anvisas för budgetåret
1991/92.
Anslaget bör delas
Vi ifrågasätter förslaget att anslaget till studieförbunden
respektive folkhögskolorna skall slås samman och därefter
fördelas av folkbildningsrådet. Det är här fråga om
verksamheter som till sin karaktär är tämligen olika
varandra.
Vi menar att risken är uppenbar att tvister kan uppstå
om fördelningen och att det i sin tur kan fördröja att
pengarna får komma till användning i praktisk verksamhet.
Vi föreslår därför att anslagen behålls åtskilda.
Bidrag från kommuner och landsting
För att folkbildningsverksamheten skall fungera måste
kommuner och landsting också i framtiden känna sitt ansvar
och uppehålla en acceptabel nivå på bidragsgivningen. Vi
vill här gärna markera att ansvaret i första hand vilar på de
politiska partierna att lokalt verka för att folkbildningen ges
ekonomiska möjligheter att fungera i hela landet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på propositionen i denna del
beslutar att kulturverksamheten skall jämställas med
cirkelverksamhet vad gäller motiv för statligt stöd till
studieförbunden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om mål och kompetensområde för
studieförbunden,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande utvärdering av
verksamheten,
4. att riksdagen till Folkbildningsrådet för budgetåret
1991/92 anvisar 5
000
000 kr. i enlighet med vad i motionen anförts,
5. att riksdagen med avslag på propositionen i denna del
beslutar att folkbildningens anslagsperioder skall omfatta
tre år,
6. att riksdagen med avslag på propositionen i denna del
beslutar att anslaget till folkbildningen skall fördelas och
utges i form av två anslag, ett till studieförbunden och ett till
folkhögskolorna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av bidrag från
kommuner och landsting.
Stockholm den 14 mars 1991
Rosa Östh (c)
Stina Gustavsson (c)
Kersti Johansson (c)