med anledning av prop. 1990/91:18 Ansvaret för skolan
I propositionen har vad beträffar finansieringen
av den kommunala vuxenutbildningen föreslagits
att sektorsbidraget skall ersätta huvuddelen av
dagens olika bidragsdelar. Detta innebär en i och
för sig eftersträvansvärd förenkling och bör kunna
underlätta samverkan med andra skolformer.
Däremot finns det skäl att ifrågasätta den
föreslagna beräkningsmodellen för
vuxenutbildningen. En beräkningsmodell
presenteras, enligt vilken fem kriterier skall
användas för fördelningen av komvuxbidraget på
olika kommuner. Dessa kriterier är en
behovsvariabel (antalet invånare i åldern 20--64 år)
samt fyra viktningsvariabler, nämligen andelen
invånare i kommunen med enbart grundutbildning,
andelen utländska medborgare, andelen
arbetssökande samt andelen 20--64-åringar per
kvadratkilometer.
Såväl kriterierna som den inbördes viktningen
tål självfallet att diskuteras. Det är en rent teoretisk
modell och frågan är hur den förhåller sig till
verkligheten.
En tillämpning av beräkningsmodellen skulle
enligt vad som framkommer i en tabellbilaga (Ds
1990:32) få vittgående och även oönskade effekter,
om den i sin helhet skulle ligga till grund för
bidragsfördelningen redan nästkommande
budgetår. Det visar sig att hälften av kommunerna
skulle framstå som vinnare och hälften som
förlorare.
Svängningarna skulle dock bli häftiga. I de mest
extrema fallen skulle vissa kommuner få vidkännas
oerhört kraftiga nedskärningar. Verksamheten i t
ex Vadstena (-58 %), Söderköping (-55 %),
Mariestad (-54 %) och Lidköping (-44 %) skulle
halveras. I andra kommuner skulle den skäras ned
med en tredjedel eller en fjärdedel som i t ex
Skövde (-35 %), Eslöv (-35 %), Stenungsund (-
26 %), Täby (-30 %), Kalmar (-25 %), Kristianstad
(-25 %), Karlstad (-21 %), Köping (-25 %) osv.
Exemplen skulle kunna vara många fler. Göteborg
skulle få vidkännas den största minskningen i
absoluta tal, 16,5 miljoner kronor (från 82 till 64
miljoner kronor).
Andra kommuner åter skulle få helt orimliga
uppräkningar. De mest extrema fallen är
Jokkmokk (+323 %), Eda (+270 %), Haparanda
(+254 %), Sundbyberg (+245 %), Färjelanda
(+232 %), Ragunda (+222 %) och Håbo
(+204 %).
Ser man på Östergötlands län skulle
avvikelserna för de olika kommunerna bli följande:
Det är uppenbart att en beräkningsmodell med
så stora avvikelser inte går att tillämpa utan vidare.
Det skulle få till följd att många av de kommuner
som byggt upp en framgångsrik verksamhet i ett
enda slag skulle tvingas att drastiskt skära ned på
verksamheten. Resurserna skulle omfördelas till
kommuner som tidigare inte alls eller i begränsad
omfattning sett behov av kommunal
vuxenutbildning. Många av dessa har inte heller
möjlighet att i all hast bygga upp den verksamhet
som de plötsligt skulle få sig tilldelade resurser för.
Det skulle dessutom vara förödande att rasera den
kompetens som har byggts upp. Många lärare med
långvarig erfarenhet skulle riskera att bli
övertaliga. Deras kunnande skulle inte längre
efterfrågas. Det har Sverige knappast råd med, inte
minst mot bakgrund av den lärarbrist som hotar på
många områden.
Det finns all anledning att se över de föreslagna
beräkningsgrunderna och bättre anpassa dem till en
faktisk verklighet. Önskvärda förändringar bör
därefter genomföras successivt. En spärregel bör
införas så att större avvikelser från tidigare
förhållanden ej uppgår till mer än 10 % under en
tvåårsperiod.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att en översyn
av de föreslagna beräkningsgrunderna görs,
2. att riksdagen beslutar att införa en spärregel i
enlighet med vad som anförts i motionen.