Enligt Der Spiegel veckan före krigsutbrottet i Persiska
viken skall Iraks president Sadam Hussein ha sagt till en
delegation PLO-ledare: ''Jag kan tåla 3, ja 6 miljoner döda!
Men hur många kan USA stå ut med? Är amerikanarna
beredda att förlora 10 000 döda i ett krig för att rädda en
dekadent oljeschejk?'' Det är bara ett av många tecken på
att Sadams Husseins regim är en krigsdiktatur. Den
har överlevt enbart genom att hålla landet i schack genom
stigande mobilisering. Givetvis är den irakiska regimens
karaktär och agerande en huvudorsak till katastrofen vid
Persiska viken.
Men en bidragande orsak är också åratal av
massivt ekonomiskt och militärt stöd till Sadam Husseins
förtryckarregim från en lång rad i-länder, i första hand
Sovjetunionen, Frankrike och USA. Särskilt upprörande är
den massiva exporten av vapen, kemikalier och annan
krigsmateriel till Irak från många av de länder som nu ingår
FN-koalitionen. En företrädare för den irakiska
exiloppositionen har yttrat att Sadam Hussein inte borde
jämföras med Hitler, utan med Frankensteins monster:
''Han skapades av dem som nu slåss mot honom. Sedan var
det något som gick snett, så nu försöker de kontrollera
honom. Resultatet är att Sadams främsta offer (det irakiska
folket) nu bestraffas av Sadams f d uppbackare!'' (Financial
Times 21/1 1991)
Någon tvekan råder således inte för miljöpartiets del om
att huvudorsaken till den nu akuta konflikten och kriget är
Sadam Husseins invasion i Kuwait. Invasionen utgör ett
flagrant brott mot FNs stadga och internationell rätt.
Det hindrar inte att också den akuta konfliktens
bidragande orsaker och djupare problem i regionen måste
undanröjas om en stabil fred ska kunna uppnås. Det måste
också ifrågasättas om ett massivt militärt krig under
USA:s ledning är ett adekvat sätt att etablera en
världsordning som skall syfta till världsfred.
Miljöpartiet de gröna ser som sin uppgift att företräda
såväl miljö- som fredsrörelsernas perspektiv i riksdagen. Ur
båda dessa synvinklar framstår FN-kriget som ett
allvarligt felsteg.
Oljeberoendet bidragande konfliktorsak
En felinriktad amerikansk energipolitik har skapat ett
''behov'' av ingripande för att skydda oljekällorna. Ett
rimligare sätt att bemästra världens oljeberoende vore att
minska efterfrågan, istället för att gå i krig för att garantera
tillgången. Men Bush-administrationen har i praktiken
saboterat ansträngningarna att spara energi och införa
lämpliga alternativ till olja.
I stället har Bush-administrationen hållit fast vid just den
politik som nu har bidragit till att kasta in världen i krig.
Detta lämnar vägen öppen för de stora olje- och
energibolagen att exploatera Gulf-kriget genom att driva
fram miljöfarliga ''energi-lösningar'' såsom kärnkraft och
exploatering av skyddade vildmarksområden. Utan en
genomgripande förändring av energipolitiken kommer
liknande situationer som den nuvarande i Persiska gulfen
att uppstå gång på gång.
Kriget leder till miljökatastrof
Erfarenheterna från Vietnam, Centralamerika,
Afghanistan och Iran--Irak-krigen pekar på att det blir
allvarliga ekologiska följder av militär mobilisering och
krig. Därför måste, vid sidan av det mänskliga lidandet och
de ekonomiska följderna, krigets miljökonsekvenser
uppmärksammas.
Vi är djupt oroade inför både de omedelbara och de
långsiktiga konsekvenserna, såväl ur ekologisk som
mänsklig synvinkel, av att kemiska vapen, biologiska vapen
och kärnvapen kan komma att användas i kriget. Vi är
också oroade av den potentiella sociala och miljömässiga
katastrof som kan bli följden av bombningar av
anläggningar för kemiska vapen, oljeplattformar och
oljeraffinaderier och kärnkraftdrivna fartyg med
kärnvapen. Den amerikanska militärledningen har
rapporterat att två irakiska kärnkraftsanläggningar har
förstörts, ''men att ingen radioaktivitet läckt ut''. Hur en
sådan garanti har kunnat ges framgår dock inte av
rapporten.
Det kommer att få omfattande direkta konsekvenser för
befolkningen på landsbygden i området, och för den
ekologiska stabiliteten, att man nu riktar in sig på att
förstöra vattenresurser, vare sig det rör sig om dammar,
brunnar, bevattningsanläggningar eller sumpmarker.
Förödelsen av landområden och den påföljande strömmen
av miljontals flyktingar är de oundvikliga följderna av ett
omfattande krig i området.
Miljöförstöringen i regionen inleddes redan med den
massiva uppladdningen. Den amerikanska militären
producerar redan hemma i USA mer giftigt avfall än de fem
största civila kemiföretagen tillsammans! Kriget i Persiska
viken kommer utan tvivel att generera enorma mängder
giftigt avfall.
Alla gröna: Iraks invasion -- brott mot FN-stadgan
Inte bara miljöpartiet de gröna, utan hela den
internationella gröna rörelsen har reservationslöst fördömt
Iraks annektering av Kuwait.
I ett uttalande vid Europan Greens möte i Bonn 1990
slog företrädare för ett trettiotal gröna partier, varav ett
tjugotal med parlamentsrepresentation, från Georgien i öst
till Irland i väst, från Sverige i norr till Grekland i syd, fast
att annekteringen är en aggressionshandling som strider
mot folkrätten och välkomnar de snabba och omfattande
FN-besluten om sanktioner mot Irak.
Samtidigt uppmanar European Greens de europeiska
regeringarna att dra tillbaka alla trupper från Persiska viken
och Saudiarabien och avvisar förslaget att skapa en
europeisk interventionsstyrka. European Greens anklagar
alla de länder (främst Tyskland, Frankrike och
Sovjetunionen) som -- trots kunskap om den irakiska
regimens brott mot mänskliga rättigheter -- försett den med
vapen, för medskyldighet till den uppkomna situationen
och slår fast: Gulfkonflikten måste lösas med fredliga
medel, inte genom militär intervention. Det heter också i
European Greens uttalande:
Europa måste upphöra med sin sekellånga
kolonialistiska och utsugande tradition gentemot den så
kallade tredje världen. Det är ett märkligt
sammanträffande att 1992 inte bara EGs inre marknad
planeras bli färdig utan att 1992 också är 500-årsminnet av
den europeiska koloniseringen av Amerika. För närvarande
leder kampen om oljan till att industriländerna dammar av
sina interventionsstrategier mot den tredje världen.
Europas utrikespolitik gentemot tredje världen måste
radikalt förändras. Europa måste sluta att leva på
bekostnad av de fattiga i Syd.
Krisen måste lösas fredligt
Det är mot bakgrund av denna grundsyn Sveriges
agerande måste betraktas. Gulf-krisen är det första testet på
om Sveriges oberoende neutralitetspolitik är något värd när
det kalla kriget tagit slut och Berlin-muren fallit. Skall
Sverige fortfarande eftersträva att kunna spela en
överbryggande och fredsmedlande roll? Eller avser Sverige
nu att inordna sig i den nordliga i-världens framväxande
block?
Miljöpartiet de gröna anser att konflikten i Gulfen måste
lösas med fredliga medel, däribland sanktioner och
förhandlingar. Sveriges roll i detta skede bör vara den aktiva
fredsmedlarens.
FN -- fredsmedlare, inte krigsdeltagare
Iraks invasion av Kuwait är ett brott mot FN-stadgan,
folkrätt och mänskliga rättigheter, vilket inte minst visas av
Amnestys senaste rapport om våld och övergrepp av de
irakiska ockupationsstyrkorna. Men världen har sett otaliga
brott mot folkrätt och mänskliga rättigheter efter andra
världskriget utan att FN har legaliserat militärt ingripande.
Förenta Nationerna bildades bland annat för att kunna
ta itu med internationella brott med fredliga och civila
medel. FN:s huvuduppgift är att bevara freden. Därför bör
FN inte sanktionera eller medverka till att starta storkrig.
Såväl lagligheten, som lämpligheten i det FN-beslut som
ligger till grund för den militära aktionen från USA:s och
dess allierades styrkor mot Irak har på senare tid ifrågasatts.
FN-stadgan ger visserligen utrymme för att FN som ett
yttersta utväg kan tillgripa militärt våld. Detta kan dock
bara ske om samtliga permanenta medlemmar av
säkerhetsrådet är överens. Det har inneburit att FN icke
kunnat agera med kraft och än mindre med militärt våld när
någon av de fem stormakterna direkt eller indirekt är
iblandad. Detta skapar i stora delar av världen en känsla av
att bara visst förtryck kan räkna på FN-reaktion, medan
annat förtryck negligeras. Denna situation är knappast
hållbar i längden. Det finns därför anledning att mot
bakgrund av FNs 46-åriga erfarenhet förutsättningslöst
pröva vilka medel som i framtiden skall stå till FNs
förfogande för polisiär verksamhet i syfte att upprätthålla
respekten för FN-stadgan och vilka beslutsformer som skall
gälla för att dessa medel skall få användas.
FNs resolution 678 som i princip ger USA och dess
allierade klartecken att gå till militär aktion mot Irak, har
fått förbehållslöst stöd av Sverige. Emellertid har den också
kritiserats av personer som är kända för en ansvarsfull syn
på utrikespolitiska förhållanden ( bl.a. SIDA-chefen Carl
Tham och f d riksdagsledamoten Gunnel Jonäng, m.fl.).
Det har hävdats att resolutionen ger stormakter möjlighet
att missbruka FN för egna maktpolitiska ambitioner och
riskerar att göra FN till ett redskap för syften som
motverkar FNs huvudmål: att skapa och vidmakthålla fred.
FN:s medverkan i kriget i Persiska viken leder till en rad
konsekvenser som inte tillräckligt hade övervägts före
resolution 678:FN blir krigförande part och förlorar sin
moraliska oskuld inför stora delar av världen.FN förlorar
sin praktiska förmåga att stoppa eller förkorta kriget. USA
kan ju aldrig tillåta det innan man har ''vunnit''.FN kan
dras med i en politisk ''förlust'' för USA och förlorar
därmed också för lång framtid förmågan att utvecklas till en
upprätthållare av folkrätten och straffare av
envåldshärskare.
Därför bör resolution 678 omprövas.
Sanktioner behöver tid för att verka
Fredsforskaren Håkan Wiberg visade i en analys i en
dansk tidskrift strax före krigsutbrottet att ''sanktionerna
mot Irak kan förväntas bli långt mer täckande än
ekonomiska sanktioner normalt är''. Men han spådde
samtidigt att ''först ett gott stycke in på 1991 eller till och
med 1992, blir de ekonomiska sanktionerna verkligt
allvarliga för livsmedelsförsörjningen''. (Vandkunsten 91
jan)
Sveriges ambassadör i Bagdad förmodade i Aktuellt 21/1
att det inte skulle handla om veckor eller månader innan
sanktioner skulle ha effekt på Iraks politik, utan snarare om
år.
Också andra erfarenheter visar att fredliga
internationella insatser mot kriminella regimer dess värre
kan ta lång tid, som t.ex. i fallet Sydafrika.
Slutsatsen av detta resonemang är att sanktioner som är
seriöst menade som ett alternativ till krig måste planeras för
att verka under åratal, inte bara under månader. Sker inte
detta kan sanktionerna inte tas på allvar, utan måste
betraktas som politiskt förspel till kriget istället för ett
alternativ till det.
Vi delar alltså inte tron på att en begränsad förlängning
av fristen skulle ha haft någon större effekt på Sadam
Husseins agerande. Men vi avvisar tanken att detta
förhållande motiverar ett militärt angrepp.
De omfattande skador som vållats Kuwait repareras inte
av ett militärt angrepp. Risken är istället uppenbar att de
återstående resterna av Kuwait utplånas under det krig som
är avsett att trygga landets befrielse.
Vår uppfattning är att det dessvärre inte finns någon
snabb genväg för att befria ockuperade länder eller störta
tyranner, inte ens om FN legitimerar våldet, ifall målet är
en värld i fred. Om en internationell rättsordning skall bli
en fredsordning och inte en oändlig serie krig måste rätt
skapas via icke-våldsmetoder, inte via krig. Vi har i andra
motioner krävt svenskt erkännande av de baltiska staterna
och ökat stöd för Palestinas självbestämmande. Vi har i en
rad motioner krävt solidaritet med allehanda folk som
kämpar för sin frihet -- från folket i Eritrea till folket på
Östra Timor. I inget av dessa fall rekommenderar vi militärt
stöd, vare sig från Sverige eller FN. Tvärtom: vi vill att all
svensk vapenexport skall avvecklas.
Freden är inte ett passivt stillastående, utan en
medveten strategi. Därför måste också de obehagligaste
stater i första hand bekämpas med genomtänkta icke-
våldsstrategier. Om våld skall användas får den saken
avgöras och verkställas av de direkt förtryckta. Vi har inte
kritiserat militära försvarsåtgärder av kuweitier i exil och i
Iraks grannländer (inbegripet Israel). Vad diskussionen
handlar om är det massiva internationella militärinsatsen.
Man bör notera att de företrädare för den irakiska
oppositionen som hittills yttrat sig alla är motståndare till
FN-kriget. (Se DN 25/1, Financial Times 21/1) De förordar
istället att den ekonomiska blockaden skulle ha skärpts, bl
a genom en total politisk bojkott, där Irak skulle isoleras
också från allt internationellt samarbete.
Nej till svensk militär och krigsmateriel i Persiska viken
Den svenska regeringen har agerat motsägelsefullt
beträffande Kuwaitkrisen. Formuleringarna i Ingvar
Carlssons berömda brev under gisslankrisen till Sadam
Hussein har inte följts upp av praktisk politik. Regeringen
har istället valt att stödja de brittiska enheterna med ett
militärsjukhus istället för att kanalisera humanitärt stöd via
Röda korset. Utrikesministern har i riksdagen deklarerat
att ''Sverige är inte neutralt''. Utrikeshandelsministern har
förklarat att Sverige måste sälja vapen till alliansens
medlemmar trots att de är i krig -- vilket strider mot svenska
vapenexportregler.
I oktober yttrade dessutom utrikesministern enligt
massmedia att Sverige skulle kunna delta i ett ''anfallskrig''
mot Irak. Sedan kriget har brutit ut ökar vissa länder sin
insats. I Danmark har utrikesministern krävt att danska
trupper skall medverka direkt i stridande uppgifter.
Därför är det angeläget att riksdagen fastslår att
Sverige under inga omständigheter kan tänka sig att
skicka militär som har till syfte att medverka i
krigsuppdrag till något område utanför Sveriges gränser.
För Sveriges del kan givetvis bara fredsbevarande
militäruppdrag av traditionellt slag komma ifråga.
FN-stadgans paragraf 43 innebär inget ovillkorligt krav
på medlemsstater att medverka i av säkerhetsrådet
beslutade militära aktiviteter med stridande trupp.
Paragrafens lydelse innehåller ett flertal inskränkningar i
medlemsstaternas förpliktelser:Medverkan i eventuella
militära FN-aktiviteter skall ske ''i enlighet med en speciell
överenskommelse'' mellan säkerhetsrådet och berörd
regering.I en sådan speciell överenskommelse skall bl a
truppernas ''antal och slag, deras beredskapsgrad och
lokalisering'' fastställas.En sådan överenskommelse skall
förhandlas fram mellan säkerhetsrådet och berörd
medlemsstat.En sådan överenskommelse skall slutligen
ratificeras i enlighet med varje lands regler för detta.
Det är således uppenbart att Sverige genom att ansluta
sig till FN-stadgan icke har gjort något villkorslöst
medgivande att utan vidare tillhandahålla militär trupp om
säkerhetsrådet så skulle begära. Ett betydande utrymme för
självständigt svenskt beslutande kvarstår även om
säkerhetsrådet skulle välja att åberopa paragraf 43 för en
begäran om svensk medverkan i en militär FN-aktion.
Sverige kan själv besluta om truppslag, antal soldater,
beväpning, övrig utrustning, lokalisering av trupperna.
Detta betyder att Sverige mycket väl skulle kunna avstå från
att medverka i en FN-aktion enligt paragraf 43 med
krigsförband. Sverige bör sålunda, efter förhandling med
säkerhetsrådet, välja andra former för stadgeenlig
medverkan i en eventuell FN-aktion enligt paragraf 43.
Det bör noteras att nu föreliggande FN-beslut inte
grundar sig på paragraf 43. Begäran till Sverige att bidra
med sjukvård har inte kommit från FN utan från
Storbritannien. Sverige kan således överhuvudtaget inte
hänvisa till FN när regeringen nu valt att skicka ett
militärsjukhus till den ena sidan istället för humanitär hjälp
till krigsoffren via Röda korset. Effekten har blivit att
Sverige deltar med militär personal i en USA-ledd militär
aktion. Detta kan miljöpartiet inte stödja.
Ett minimikrav är att beslut om att skicka svensk militär
personal utomlands, om det inte gäller traditionell
fredsbevarande FN-verksamhet, enbart skall kunna fattas
av riksdagen.
Fredskonferens för hela Mellanöstern
Vissa anhängare till FN-kriget vill ''asfaltera Irak''. I
Israel höjs åter röster för att man ska utnyttja tillfället för att
driva ut alla palestinier från Israel-ockuperat område. Ändå
finns det anhängare till kriget som tror att det ska bereda
vägen för en stabil och rättvis lösning på alla problem i
Mellanöstern. Vi har svårt att dela den optimismen, men ser
gärna att vår bedömning är felaktig. Det vore bra om t ex
den brittiske utrikesministern Douglas Hurd lyckas
övertyga sina allianspartner om vad han skrev på krigets
andra dag i The Times (18/1). Han konstaterade bl a:
In 1967 Security Council Resolution 242, passed after the
Six Day War, called for Israeli withdrawal from the
Occupied Territories, balanced by Arab recognition of
Israel's right to exist within secure borders. This resolution
remains the internationally agreed basis for settlement.
I denna mening döljs en intressant sensation,
formuleringen ''the'' Occupied Territories. I den officiella
engelskspråkiga FN-texten saknas den bestämda artikeln
''the'', vilket utgjort grundval för israeliska krav på att
slippa lämna mer än vissa delar av de ockuperade
områdena. Detta har palestinierna inte kunnat godta, utan
kräver hela Västbanken och Ghaza-remsan för sin
palestinska stat. När nu den brittiske utrikesministern på
engelska väljer att referera den franska versionen av FN-
texten saknar det inte politisk betydelse. Hurd talar också
om en internationell konferens för alla parter ''inbegripet
palestinierna'' om en Mellanösternfred och om en
Mellanösternupplaga av Europas (någorlunda)
framgångsrika ESK. Givetvis är det denna sorts förslag som
måste förverkligas med kraft sedan stridsmullret tystnat.
''Marshall-hjälp'' till Mellanöstern
Vissa beräkningar anger att Gulfkriget kostar den rika
välden 100 miljarder dollar, ungefär lika mycket som hela
den svenska statsbudgeten. Det är dubbelt så mycket som
hela i-världens bistånd till u-länderna! Kan man plötsligt
satsa sådana enorma summor på att skydda sina
oljeintressen (och en liten stats frihet) borde det inte vara
omöjligt att satsa liknande summor på att förbygga framtida
behov av liknande insatser. Sverige bör ta initiativ till en
efterkrigskonferens för återuppbyggnad så snart det blir
möjligt och därvid erbjuda sig att medverka med en
proportionell del av 100 miljarder kronor.
Internationell kontroll av handeln med krigsmateriel
Större delen av industrivärlden har bidragit till
upprustningen av Irak, också Sverige. Gulfkriget tänder
nytt hopp hos producenter av förstörelsemedel och
dödsmaskiner. Sverige har vid en internationell jämförelse
antagit restriktiva regler för vapenexport. Samtidigt är det
uppenbart att de inte varit tillräckliga för att förhindra att
svensk krigsmateriel hamnar hos de flesta krigförande
länder. Vi anser att Sverige måste avveckla all vapenexport
om Sverige trovärdigt ska kunna verka för allmän
begränsning av vapenhandeln. De planer som finns inom
EG på att etablera en gemensam vapenmarknad där vapen
betraktas som vilken vara som helst är alarmerande.
Miljöpartiet anser att FN måste etablera strängare regler
mot handel med krigsmateriel och substanser och
komponenter som kan komma till användning i ABC-
stridsmedel. Sverige bör ta förnyade initiativ till detta.
Omedelbar vapenvila
Kriget har när detta skrivs pågått en dryg vecka. De
materiella skadorna är redan enorma. De mänskliga är det
också med säkerhet, även om informationen är bristfällig.
Också miljöskadorna blir allt tydligare. Redan har
oljekällor satts i brand.
Trots detta tycks avsikten vara att fortsätta kriget i
veckor och månader. De allvarliga skador som redan
inträffat skall mångdubblas! Vid liknande situationer
brukar FNs säkerhetsråd sitta i permanent sammanträde.
Men nu sker praktiskt taget ingenting i FN.
I detta läge bör Sverige försöka samla stöd bland FNs
medlemsstater för ett snabbt stopp på kriget, en vapenvila i
syfte att möjliggöra förhandlingar och förnyade icke-
våldsstrategier.
Hemställan
Med hänvisning till ovanstående hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige på alla sätt bör främja en fredlig lösning av krisen
i Persiska viken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige aktivt bör motsätta sig att trupper under FNs
överinseende eller med FNs sanktion uppträder som
stridande part i en konflikt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör hävda att militära FN-insatser skall ske i
formen av fredsbevarande trupper som sätts in mellan
stridande parter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige i FN bör ta initiativ till en omprövning av
resolution 678,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige i FN bör ta initiativ till en förutsättningslös
prövning av stadgar och beslutsformer beträffande FNs rätt
att använda eller legitimera militärt våld för att upprätthålla
respekten för FN-stadgan,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör ta initiativ till en helhetslösning av
krissituationen i Mellanöstern så att alla ockupationer,
däribland den irakiska av Kuwait och den israeliska av
Palestina, bringas att upphöra,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige icke ens om FN skulle hänvisa till paragraf 43
skall sända krigsförband utanför Sveriges gränser,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att svenskt deltagande i FN-aktioner uteslutande får ske i
fredsbevarande syfte,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som
stadgar att det är riksdagens uteslutande ensamrätt att fatta
beslut om medverkan av svensk militär personal utanför
landets gränser, såvida det inte rör sig om traditionell
fredsbevarande tjänst i FN-regi,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sveriges konkreta insats i den nu aktuella krissituationen
icke får ske genom militär insats -- inbegripet militär
sjukvård -- på endera sidan, utan enbart i form av humanitär
hjälp genom Röda korset som kan komma alla parters
krigsoffer till del,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige omedelbart måste ta initiativ till en vapenvila
och en förnyelse av de ekonomiska och andra icke-militära
sanktionerna mot landet tills de irakiska trupperna har
lämnat Kuwait,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige omgående skall stoppa all utförsel av
krigsmateriel till de krigförande parterna,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige skall ta förnyade initiativ till bindande regler
under FN-kontroll som förbjuder eller begränsar handeln
med krigsmateriel och substanser och komponenter som
kan användas för tillverkning av ABC-stridsmedel,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör ta initiativ till att en s.k. Marshallhjälp på
sammanlagt 100 miljarder dollar för återuppbyggnad till
Mellanöstern från industri- och oljeländer verkställs så
snart kriget är slut,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige vid en sådan Marshallhjälp bör delta i
proportion till sin ekonomiska förmåga.
Stockholm den 25 januari 1991
Inger Schörling (mp)
Claes Roxbergh (mp)
Per Gahrton (mp)