Kriget i Eritrea går nu snart in på sitt trettionde år.
Redan 1980 uttalade sig den eritreanska befrielserörelsen
EPLF för en lösning av konflikten, där det eritreanska
folket i val under internationell kontroll skulle få bestämma
självt över sin framtid. Alternativen skulle vara fullständigt
oberoende, någon form av federation med Etiopien eller
fullständig integration med Etiopien. Detta har förkastats
av Etiopien.
De sista åren har utvecklingen gått snabbt. Våren 1988
erövrade EPLF flera strategiskt viktiga städer från den
etiopiska armén som tycktes fly hals över huvud i ren panik.
Ca en tredjedel av den etiopiska armén i Eritrea
oskadliggjordes. Etiopiens ledare Mengistu lät som en följd
av utvecklingen våren 1988 förklara att alla utländska
hjälpaktiviteter i området skulle upphöra.
I maj 1989 inleddes ett omfattande militärt kuppförsök
mot Mengistu i Addis Abeba, som emellertid slogs ned.
Kuppförsöket hade dock omfattande stöd i etiopiska
militära kretsar i Eritrea. Det visar på en fortsatt mycket
stor krigströtthet och bristande lojalitet hos ledande
officerare i aktiv krigstjänst i Eritrea. Ett stort antal
generaler och högre officerare har därefter avrättats för
misstänkt delaktighet i kuppförsöket.
Sedan hösten l989 har också motståndsrörelsen TPLF i
Eritreas grannprovins Tigray haft stora militära
framgångar. Tillsammans med motståndsrörelserna i Wollo
och Gondar har TPLF trängt tillbaka de etiopiska styrkorna
mycket långt. Enligt vissa uppgifter skulle
motståndsrörelserna hösten l990 ha nått bara 10--15 mil från
Addis Abeba.
Mengistu har i det längsta helt vägrat förhandla med
någon som har anspråk på förändringar. Militärt är
situationen i det närmaste ohållbar. Förlorar Mengistu
slaget om Eritrea militärt, är risken stor att han faller.
Motståndet mot den nuvarande regimen i Addis Abeba
ökar överallt i Etiopien. Krigströttheten är nu så stor i
Etiopien att många tror att man skulle kunna acceptera en
väsentligt ökad självständighet för Eritrea.
Sommaren 1989 togs kontakter genom förre USA-
presidenten Jimmy Carter för att om möjligt få till stånd
direkta förhandlingar mellan regimen i Addis Abeba och
EPLF. De första samtalen ägde rum i Atalanta och Nairobi.
Man nådde fram till att hålla en fredskonferens i början av
1990 under ordförandeskap av Jimmy Carter och Julius
Nyerere. Genom olika mycket olyckliga turer från FN, som
förväntades delta som obsevatör, stannade processen upp.
Under våren 1990 intensifierades striderna. EPLF intog
den strategiska hamnstaden Massawa. Etiopiskt flyg har
därefter bombat de stora livsmedelslagren i Massawa, som
annars hade kunnat användas av EPLF till de svältdrabbade
människorna i de befriade områdena i Eritrea. EPLF
attackerade under sommaren 1990 flygbasen utanför
Asmara, Eritreas huvudstad, som fortfarande hålls av den
etiopiska armén. Det etiopiska parlamentet utlyste i början
av juli allmän mobilisering ''till försvar för nationens
sammanhållning''.
Utvecklingen i östblocket har förstärkt regimens utsatta
läge. Moskva har velat se en fredlig uppgörelse om Eritrea
och har successivt dragit sig tillbaka från Etiopien. Det
omfattande stödet från Cuba och DDR har upphört. I ett
desperat försök att åter vinna västs stöd har Mengistu låtit
proklamera en rad kursändringar. Det gäller att på gammalt
beprövat sätt vinna tid och förnyat ekonomiskt stöd till en
ny offensiv mot ''separatisterna''. Det marxist-leninistiska
enhetspartiet skall omvandlas. Opposition skall tillåtas.
Marknadsekonomi skall återinföras. Meritlistan från de
gångna 15 åren har dock knappast övertygat USA eller
andra väststater om uppriktigheten i ''omvändelsen under
galgen''.
Den enda spektakulära framgången under första delen
av 1990 var att Israel återupptog de diplomatiska
förbindelserna och inledde ett visst stöd till regimen. Israels
skäl tycks främst vara att säkra utvandring för de drygt 15
000 etiopiska judarna ''falachas'' och rädslan för att ett
självständigt Eritrea med muslimskt stöd skulle göra Röda
Havets södra infart helt arabkontrollerat. Det är emellertid
ytterst angeläget att inga utomstående krafter agerar på ett
sådant sätt att det kan upplevas som en uppmuntran av en
starkt trängd regim i Addis Abeba.
Iraks invasion av Kuwait i augusti 1990 har haft direkta
följder för konflikten i Eritrea. Den eritreanska
befrielserörelsen har haft ett starkt stöd från flera av de i
konflikten indragna arabstaterna. Etiopien har i kraft av sitt
nuvarande medlemskap i FN:s säkerhetsråd skickligt
utnyttjat situationen för att framstå som en pålitlig
bundsförvant till västmakterna. Mycket talar för att
konflikten i Eritrea fortgår och en fredlig lösning därmed
skjuts framåt åtskilligt i tiden.
I folkpartiets riksdagsmotion våren l990 hälsades de då
pågående samtalsförsöken på Jimmy Carters initiativ med
stor tillfredsställelse. I motionen framhölls att Sverige
uttryckligen bör erkänna det eritreanska folkets rätt till
självbestämmande. Konflikten kan endast få en bestående
lösning i fred och samarbete mellan de berörda folken, om
det eritreanska folkets rätt till självbestämmande erkänns.
Folket i Eritrea måste garanteras möjligheten att genom
folkomröstning ta ställning till formerna för sin framtid.
Riksdagen konstaterade också mycket glädjande i
november 1990 att principen om självbestämmande för
Eritrea under alla omständigheter är politiskt och
folkrättsligt välgrundad och att en varaktig lösning av
konflikten bör bygga på det eritreanska folkets rätt till
självbestämmande.
Avvecklingen av federationen 1962 skedde i strid med
det eritreanska folkets önskan och i strid med andan i 1950
års FN-beslut och folkrätten. Utvecklingen från 1952 med
urgröpningen av federationen, från 1962 med införlivande
och begynnande befrielsekamp, från 1977 med en allt
våldsammare terrorkrigföring från den etiopiska armén, har
gjort den folkliga uppslutningen bakom befrielsekampen
närmast total.
Sverige bör, som riksdagen också fastslagit, ha en
fortsatt beredskap för att åter resa Eritrea-frågan i FN om
fredssamtalen visar sig bli resultatlösa. Initiativ bör i så fall
tas till ett samlat nordiskt agerande i frågan. Då måste också
klargöras att konflikten om Eritrea inte är en i raden av
gamla koloniala konflikter som Afrika ärvt. Tvärtom är det
FN:s beslut 1950 och dess brist på handling när federationen
1902 bröts, som är orsaken. Vi har alltså som FN-stat, då
och nu, en skyldighet att ta ställning, om inte parterna själva
kan uppnå en fredlig lösning av frågan.
Det här är också en konflikt, som FN självt bidragit till.
Genom FN:s medverkan vid lösandet av konflikterna i
Afghanistan, Iran-Irak, Västra Sahara och senast i Namibia
har FN:s roll som medverkande till fredliga lösningar av
konflikter åter aktiverats. Om nu inledda fredssamtal
misslyckas är det mer än naturligt att FN åter tar initiativet
för att nå ett slut på en av vår tids längsta militära konflikter.
Alla parter måste garantera internationella
hjälpsändningar till den svältande befolkningen i alla
områden. Sverige måste på alla sätt aktivt medverka till att
de resurser som behövs för att möta den svältkatastrof som
står för dörren ställs till förfogande. Behoven är
utomordentligt stora och insatser måste göras omgående.
Skrämmande rapporter i slutet av 1990 tyder på stora risker
för en omfattande svältkatastrof i regionen. Det
krigshärjade Eritrea kan höra till de områden som drabbas
allra hårdast. Då får inga hinder mot effektiva
hjälpsändningar stå i vägen. FN:s livsmedelsprogram
(WFP) lär också i dagarna ha fått möjlighet att obehindrat
transportera in hjälp till befolkningen i områden
behärskade av båda sidor.
Fri lejd för internationella hjälpsändingar måste
garanteras var helst människor svälter i Etiopien. Sverige
har en skyldighet som stor och långvarig samarbetspartner
med regimen i Addis Abeba att för den på alla sätt göra
alldeles klart att vi förväntar oss att alla hinder för de
internationella hjälpsändningarna omedelbart och utan
villkor undanröjs. Svälten får inte utnyttjas som vapen eller
för förtäckta militära aktiviteter. Varje attack på
internationella hjälpsändningar är oacceptabel. Det är
mycket svårt att förutsäga utvecklingen ens på kort sikt.
Sverige måst ha en hög beredskap att ta initiativ i enlighet
med vad riksdagen redan uttalat som följd av follkpartiet
liberalernas tidigare motioner i frågan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett samlat nordiskt agerande för
att åter resa frågan om Eritrea i FN,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skyddet för internationella
hjälpsändningar.
Stockholm den 24 januari 1991
Charlotte Branting (fp)
Barbro Westerholm (fp)