Miljontals sovjetmedborgare led svårt inte bara av
hunger utan också av ofrihet och förtryck under Stalin-
tiden. Om man bortser ifrån att andra världskriget då
rasade som värst, kan man ställa frågan: skulle ett
ekonomiskt och tekniskt bistånd från Svergie då varit
tänkbart? Jag tror inte det. Cuba under Fidel Castro Ruz
uppvisar stora likheter med Sovjetunionen för femtio år
sedan, men stödet från Sverige har alltid varit starkt.
Det är svårt att förstå hur de svenska
regeringsföreträdare som genom åren gjort många besök i
Cuba har kunnat charmas så av denna kommunistdiktatur
att man aldrig någonsin ifrågasatt systemet. Det borde vara
självklart att Sverige kraftfullt protesterar emot förtrycket i
Cuba. Ett destruktivt system som känns igen från de flesta
kommunistländer och vars synligaste bevis i Cuba är
förfallna byggnader, gator och vägar, brist på de enklaste
basvaror och att det finns ett stort antal politiska fångar.
Den enda uppbyggnad man kan tala om är en stark militär-
och polismakt. Kontrollen av medborgarna är mycket
sträng och människor förföljs eller interneras för sina
obekväma åsikters skull. Kommittéerna till revolutionens
försvar (CDR) är de fasta knutarna i det nät som
angiverisystemet utgör. Alla kontrollerar alla. Spindeln i
nätet är säkerhetspolisen, alltid beredd att rycka ut.
Låt vara att Cuba också före revolutionen styrdes av en
diktator och att de sociala orättvisorna var mycket stora,
men landet var ingalunda underutvecklat som ibland påstås.
Cuba hade en väl utbyggd infrastruktur med farbara vägar,
fungerande kommunikationer och det fanns en
välutvecklad industri. Cuba hade naturresurser och en
produktionskapacitet som räckte både för folkets
försörjning och till export. Dagens matköer utanför de
nästan tomma butikerna har en slående likhet med dem i
Leningrad. Enda skillnaden är att cubanerna inte behöver
frysa medan de väntar.
Tvärt emot vad man skulle kunna tro är det USA som
förser Fidel Castro med det starkaste argumentet emot en
förändring. Så länge handelsblockaden pågår kan den lastas
för alla svårigheter som folket utsätts för och cubanen i
gemen har små möjligheter att upptäcka att de största
problemen har sin orsak i det inhemska politiska och
ekonomiska systemet. Ännu trettio år efter revolutionen är
Cuba långt ifrån självförsörjande. Tvärtom har beroendet
utifrån hela tiden ökat. Sedan Sovjetunionen kraftigt
minskat sitt stöd befinner sig Cuba när detta skrivs i den
svåraste ekonomiska situationen på mycket länge.
Likväl måste det finnas mer angelägna mottagare av vårt
bistånd än ett land som på trettioett år under en diktatorisk
regim inte lyckats med någonting annat än att undan för
undan försämra folkets levnadsstandard. Visserligen är
sjukvård och undervisning gratis, men segregationen är
minst lika stor som före revolutionen bara med den
skillnaden att den forna överklassen ersatts av en ny,
privilegierad överklass av höga militärer, poliser och
partifunktionärer.
Det torde finnas tillräckligt många bevis på vilken
destruktiv inverkan enpartisystem, planekonomi och
korruption har även på länder med goda förutsättningar för
en gynnsam utveckling, för att också Sverige skall inse det
orättfärdiga i att hålla en diktator under armarna. Man kan
inte bortse ifrån att den politiska miljön har avgörande
betydelse för vilka resultat som kan uppnås med biståndet.
En uttalad vilja till demokratisk utveckling och respekt
för mänskliga rättigheter borde vara ett oavvisligt krav när
det gäller Cuba. Läget just nu tyder inte på att någon
sinnesändring skulle vara att vänta. Tvärtom har situationen
bara under det senaste året blivit betydligt kärvare för såväl
cubanerna i allmänhet som de grupper som arbetar för
mänskliga rättigheter och nationell försoning.
Man kan ifrågasätta vilka möjligheter till liberalisering
som finns i Cuba. Fidel Castro, som betraktar sig själv som
den siste försvararen av marxism-leninismen, avfärdar alla
förändringar som ett svek mot den sanna läran. Han har
svurit att hellre gå i döden med sitt folk än ge efter för någon
form av kapitalism. Hans tidigare paroll ''Fäderneslandet
eller döden'' har nu bytts till ''Socialism eller döden'' ett
budskap som möter en varhelst man rör sig i Cuba. Efter
tövädret och den pågående demokratiska processen i de
östeuropeiska länderna tvingar de kubanska myndigheterna
nu hem tiotusentals studenter och gästarbetare och
avhoppen ökar i snabbt tempo.
Men det finns idealister, människor med sällsynt andlig
resning, människor som tror på icke-våldsmetoder, på
förnuftets och det godas seger och som önskar en dialog
med statschefen eftersom de är övertygade om att politiska
förändringar och personlig frihet också skulle frigöra
människors kreativitet och förmå lyfta landet ur det
förnedrande tillstånd det hamnat i. De stannar kvar i Cuba,
landet de trots allt älskar.
Fullt medvetna om det personliga risktagandet uttrycker
de kritiska synpunkter emot den rådande ordningen,
förfäktar andra politiska åsikter än dem som marxism-
leninismen föreskriver eller talar bara högt men stillsamt
om mänskliga rättigheter (MR) och rätten att ge sina barn
kunskap om fädernas religion, den kristet-katolska som har
djupa rötter i det spanska Amerika.
Detta renderar dem mycket obehag, säkerhetspolisens
och myndigheters trakasserier och mobbning av CDR-
kommittéer som uppmanats att kasta sten, föra oväsen
nattetid utanför dissidenternas bostäder och måla
kränkande slagord på fönster och väggar.
Under ständiga hot om repressalier och risk för att när
som helst bli arresterade, inte sällan torterade, arbetar de
oförskräckt vidare. De är övertygade om att makthavarna
förr eller senare måste inse att landets problem inte kan
lösas genom förödmjukande behandling av medborgarna
eller med politisk propaganda, slagord och paroller. Det är
bara cubanernas egen inneboende förmåga och vilja till
förändring, deras längtan efter personlig frihet som kan leda
till en bättre tillvaro för hela folket.
Andra politiska partier än det kommunistiska är
förbjudna, men en av MR-grupperna har antagit namnet
Partiet För Mänskliga Rättigheter i Cuba, en annan grupp
kallar sig Cubas Kommitté För Mänskliga Rättigheter och en
tredje heter likadant men har tillägget ''Nationell
försoning''. Dess ledare är en av de mera kända
samvetsfångarna, professor Elizardo Sánchez Cruz.
Därtill finns grupper associerade med katolska kyrkan
liksom en Ekologisk-Pacifistisk organisation. Vad de alla
har gemensamt är en strävan mot en samhällsförändring
efter pacifistiska principer och att förändringarna måste
komma genom folket i Cuba, inte genom yttre hot och minst
av allt en ny, blodig revolution.
Det är dessa människor som bäst behöver vårt stöd.
Utanför Cuba arbetar en grupp exilcubaner, företrädare
för olika politiska riktningar med demokrati som främsta
kännemärke. Under 1990 bildade denna grupp Kubanska
Demokratiska Plattformen (Plataforma Democratica
Cubana). Initiativtagaren heter Carlos Alberto Montaner
och verkar från Madrid.
Eftersom Cuba trots upprepade påstötningar från bl.a.
FN och Röda korset inte visar minsta vilja att respektera ens
elementära mänskliga rättigheter bör något svenskt bistånd
till Cuba inte komma ifråga.
Som läget just nu ter sig i Cuba är det inte otänkbart att
landet kan komma att drabbas av akut brist på mat. Om en
sådan situation skulle uppstå måste givetvis ett rent
humanitärt bistånd övervägas för att avvärja en
hungerkatastrof.
Det är inte bara USA som försökt isolera Cuba, den
cubanska regimen vill själv ''skydda'' ön från resten av
världen. Det borde vara en demokratisk uppgift att så ofta
det går sticka hål på bubblan för att ge cubanerna tillfälle att
andas en annan luft, att verka för ett utbyte mellan
människor så att demokratiska idéer kan slå rot och spridas
bland folkflertalet. Vårt stöd bör i första hand ges åt dem
som inom och utanför Cuba verkar för mänskliga
rättigheter, en fredlig omdaning och nationell försoning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Cubabiståndet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd för dem som verkar för
mänskliga rättigheter, en fredlig omdaning och nationell
försoning på Cuba,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om protester mot förtrycket på
Cuba.
Stockhom den 25 januari 1991
Margareta Fogelberg (fp)