Idag finns uppskattningsvis mer än 200 miljoner
människor världen över som räknar sig som stamfolk eller
urbefolkningar. Med ''urbefolkning'' avses de folk som har
sitt historiska ursprung i en civilisation som fanns etablerad
innan de invaderades och kolonialiserades och som inte
anser sig utgöra del av den dominanta befolkningen inom
ett visst territorium. Enligt FN:s särskilda rapportör för
urbefolkningar måste följande villkor uppfyllas för att
begreppet ''historiskt ursprung'' skall gälla:ockupation av
traditionellt landområde;kontinuerligt och gemensamt
släktskap med områdets ursprungliga invånare;
urskiljbara egna traditioner och seder samt kultur i
allmänhet, och egen religion i synnerhet;eget språk
Urbefolkningar har rättigheter enligt internationell
lagstiftning om mänskliga rättigheter som skiljer sig från
andra minoriteters rättigheter, främst när det gäller
urbefolkningarnas rätt till självbestämmande. Detta är en
kollektiv rätt att fritt eftersträva ekonomisk, social och
kulturell utveckling och politisk status.
Den internationella standard som nu börjar ta form,
exempelvis i form av ILO-konvention 169 för
Urbefolkningar och Stamfolk, från 1989, erkänner inte bara
rättigheter beträffande social och ekonomisk autonomi och
självutveckling, utan även rättigheter beträffande
miljöskydd och miljörehabilitering. Det är därför även ur
miljösynpunkt viktigt att se till att denna konvention också
efterlevs av de länder som är bundna av den.
Urbefolkningars nära förhållande till ekosystemen
Samtliga ekosystem som speciellt uppmärksammats
internationellt de senaste åren har haft gemensamt att de
bebos av urbefolkningar, som är direkt beroende av dessa
ekosystem för sin fysiska och kulturella överlevnad. Det är
därför omöjligt att skilja de åtgärder som sätts in för att
skydda dessa ekosystem, med dess hotade djur- och
växtarter, från urbefolkningarnas ekonomiska och
mänskliga rättigheter.
Urbefolkningar besitter oersättliga kunskaper om
dynamiken i de ekosystem de lever i, något som FN:s
Världskommission för Miljö och Utveckling (UNCED)
redan påpekat. Urbefolkningarnas kunskaper om sin
omgivning bygger på noggranna iakttagelser som går
tillbaka tusentals år. Detta är speciellt viktigt i de områden
som redan förändrats av nybyggare eller industrier, där
enbart urbefolkningen kommer ihåg dessa områden som de
var tidigare, vilka djurarter som fanns och i vilken
utsträckning, osv.
Urbefolkningarnas kamp för överlevnad
Urbefolkningar lever fortfarande i harmoni med Moder
Jord och deras handlande styrs av naturens lagar (Natural
Law). Den viktigaste principen i dessa lagar är att
människan inte står över naturen utan är en del av den,
precis som allt annat liv på jorden, och att ingen har rätt att
använda mer av jordens resurser än den naturliga
kapaciteten för återhämtning klarar av. En del folk,
exempelvis irokesindianerna i Nordamerika, tillämpar en
princip som säger att inga beslut skall fattas som på något
vis kan tänkas vara skadliga för barnen i sju generationer
framåt. Land kan heller inte ägas utan bara förvaltas
kollektivt av stammen, en syn som ofta varit orsak till
förföljelse från kolonialmakterna, som därför misslyckats
med att assimilera urbefolkningarna och inordna dem i ett
system som bygger på konkurrens och önskan att överträffa
sin nästa.
På grund av de principer de lever efter, är
urbefolkningarna de enda av världens folk som lyckats leva
i harmoni och balans med sin omgivning. Det är därför
fruktansvärt viktigt att urbefolkningarnas egna röster blir
hörda nu när världen står inför en hotande ekologisk
katastrof, exempelvis inom UNEP och FN:s konferens för
miljö och utveckling.
Under de senaste åren har urbefolkningarnas egna
organisationer vuxit sig större och starkare. Ett
världsomfattande nätverk är på väg att utvecklas. Men ofta
är deras representanter inte ens med i viktiga
världskonferenser om miljön, ibland därför att deras
nationer inte erkänns som självständiga, och ibland därför
att de inte har råd att skicka egna delegationer därför att
de tillhör det ekonomiska bottenskiktet. I USA t ex är den
indianska befolkningen den fattigaste av alla etniska
grupper men eftersom USA räknas som ett av världens
rikaste länder har indianerna svårt att få bistånd från andra
länder. Det är därför viktigt att länder som Sverige ser om
sina biståndsregler så att fattiga etniska folk kan få hjälp
även om deras nationer är omgärdade av rika
kolonialmakter. En annan viktig åtgärd är att öka bidragen
till FN:s frivilliga fond, ur vilken delegater från
urbefolkningarnas nationer kan få bidrag till biljetter för att
kunna delta i FN:s arbetsgrupp för urbefolkningar, som
träffas i Genève varje sommar.
Urbefolkningarnas livssituation och ekonomi
Urbefolkningar har utsatts för, och fortsätter att utsättas
för, systematiska tvångsförflyttningar närhelst den
dominanta befolkningen finner naturresurser på
urbefolkningarnas land eller av annan anledning anser att
de står i vägen för ''utvecklingen''.
Genom dessa systematiska förflyttningar från relativt
produktiva områden, bor de flesta urbefolkningar nu i
ekonomiskt marginella och ekologiskt sköra områden, som
exempelvis den arktiska tundran, öknen och världens få
återstående regnskogsområden. I stor utsträckning lever de
fortfarande, helt eller delvis, på förnybara tillgångar: jakt,
fiske, bärplockning, samling av örter, rötter mm, samt olika
odlingsformer.
Men inte heller i marginella områden lever
urbefolkningarna säkra. Tvångsförflyttningarna fortsätter
och andra aktiviteter som hotar deras överlevnad fortgår på
många håll. Några exempel är:
Big Mountain, Arizona. Den största
tvångsförflyttningen i USA:s moderna historia: 14 000
navajoindianer tvingas lämna sina hem för att bereda
plats för miljöfarliga kolgruvor (dagbrott). Att detta
angrepp mot Navajonationen ansetts utgöra folkmord av
internationella domstolen i Haag har inte påverkat de
amerikanska myndigheterna att ändra Public Law 93:531
som stiftades av en desinformerad kongress år 1974 för att
möjliggöra massförflyttningen som, förutom att den förstört
otaliga navajoindianers liv och bryter mot den
grundlagsskyddade religionsfriheten (Navajofolkets
religion är djupt och oskiljbart förknippad med den mark de
lever på), utgjort en ekonomisk och miljömässig skandal.
Förflyttningen var inte ens halvfärdig den 8 juli 1986, den
tidsgräns som uppförts för genomförandet, bl a pga massivt
motstånd från indianerna, att pengarna för projektet tagit
slut och att mark saknades att förflytta indianerna till. De
senaste åren har många familjer förflyttats till det s.k. New
Land-området vid Rio Puerco, trots att den floden år 1978
var scenen för den värsta radioaktiva olyckan någonsin i
USA:s historia, då en dammvägg brast på en
urananrikningsfabrik och tonvis med uranblandat vatten
strömmade ut direkt i floden, från vilken navajoindianerna
i området fick allt sitt vatten. Eftersom olyckan i huvudsak
drabbade den indianska befolkningen hördes inget om den
i större massmedia. Inget har gjorts för att städa upp
området, som har förklarats olämpligt för mänskligt bruk.
James Bay, Quebec, Kanada. Fas två av Hydro
Quebecs vattenkraftprojekt, som är världens största,
kommer att sätta ett område lika stort som Frankrikes yta
under vatten och effektivt förstöra creeindianernas
mångtusenåriga jakt- och fiskekultur: jaktmarker,
gravplatser, betesmarker och kalvningsplatser för karibou-
hjordar (nordamerikansk ren) går förlorade för alltid.
Redan första fasen av projektet, som utfördes på 70-talet
trots indianernas och eskimåernas kraftiga protester,
medförde enorma problem för cree-indianerna genom
förlorade jaktmarker, klimatförändringar,
kvicksilverförgiftad fisk och sociala problem som
arbetslöshet, alkoholism, osv.
Lubicon Lake, Alberta, Kanada. Lubicon Cree-
folket har i över 50 år förgäves väntat på att få det reservat
kanadensiska regeringen lovat dem. Trots att de lever på
samma område som långt innan Kanada kolonialiserades,
har de inte erkänts rätt till sitt eget land. Fram till i början
av 80-talet var Lubiconnationen en liten självförsörjande
nation som livnärde sig sedan urminnes tid på jakt och fiske.
Ett decennium senare har skoningslös oljeprospektering på
deras mark (utan tillåtelse eller ens tillfrågan) totalt förstört
Lubiconfolkets livsstil och de cirka 400 Lubiconindianer
som finns kvar lider grava problem med sjukdom,
alkoholism, självmordsepidemier, arbetslöshet och
depression. Lubiconnationen tilldelades inte något reservat
då andra indianska folk i Kanada delades in i olika
avtalsområden, av den anledningen att de levde så isolerade
att ingen vid den tiden i seklets början ännu visste att de
fanns. Femtiotvå års kamp med kanadensiska regeringen
har inte givit något resultat för Lubiconindianerna, trots att
FN:s MR-kommission förra året dömde Kanada för brott
mot Lubiconfolkets mänskliga rättigheter och rätt till
självbestämmande, enligt artikel 27 i den Internationella
Konventionen om Civila och Politiska Rättigheter, som
Kanada är bunden till. Den svenska representanten i
kommittén, som består av 18 jurister, var den enda förutom
den japanska (Japan har stora ekonomiska intressen på
området), som röstade emot beslutet, med motiveringen att
Lubiconindianerna inte försökt tillräckligt länge att få
rättvisa. Att han nyligen blivit omvald att representera
Sverige i FN-kommittén måste starkt ifrågasättas av alla som
noterat de katastrofala effekter Kanadas politik fått för
Lubiconfolket.
Amazonas (Brasilien, Ecuador). På många ställen
i Brasilien hotas Yanomaninationen och andra stammar av
illegala guldgrävare som inkräktar på deras land, förgiftar
vattnet med kvicksilver och mördar indianer som försöker
hindra inkräktandet. Precis som i Nordamerika förra seklet
så gör regeringen ingenting för att stoppa framfarten.
Över hela Amazonas hotas också urbefolkningar av den
pågående kolonialiseringen av nybyggare som bränner ner
regnskogen för att starta jordbruk. Marken lämpar sig så
dåligt för odling att den ofta blir obrukbar efter några få år,
vilket leder till att nybyggaren bränner ner ytterligare
regnskog för att få ny odlingsmark. Regeringarna skyndar
på denna utveckling genom att bygga vägar genom
regnskogsområden för oljeprospektering och
dammbyggen, mm.
I Ecuador planeras en väg genom Huaorani-indianernas
land, trots att detta område (ett av de största
sammanhängande orörda regnskogsområden kvar i hela
Amazonas) utropats till nationalpark (Yasuni
Nationalpark) just för att skyddas från sådan utveckling och
bevaras för indianerna. Huaorani-folket består av cirka 1 600
människor som lever på ett område som är mycket
eftertraktat för oljeprospektering av Conoco Ecuador, Ltd,
som ägs av det amerikanska E.I. DuPont de Nemours.
Huaorani-indianerna är ett av de mest isolerade indianska
folken i Amazonas. De lever av jakt och jordbruk på små
jordlottar som de markberett för ändamålet. Deras språk
verkar vara helt obesläktat med alla andra kända språk.
Den ecuadorianska delen av Amazonas, där huaorani-
indianerna lever, anses vara ett av de botaniskt mest
varierande områden i världen. DuPonts oljeprospektering
medför att man bygger hundratals kilometer väg och
oljeledningar, dussintals oljeriggar, pumpanordningar och
bostäder för flera hundra arbetare. Detta kommer att leda
till att icke-indianska nybyggare exploaterar och suger ut
indianernas mark, vilket i sin tur leder till att indianerna
drabbas av arbetslöshet, prostitution, alkoholism och
sjukdomar, medan ännu en betydande del av Amazonas
regnskog förstörs. Liknande vägar på andra ställen i
Ecuador har undantagslöst medfört kolonialisering av icke-
indianer med påföljd att indianerna gradvis utrotas.
I regnskogsområden i Asien pågår en liknande
utveckling. I Malaysia har Penan-folket och andra stammar
tagit upp kampen mot skogsskövlingen på deras
traditionella territorium. Europaparlamentet har i en
resolution befarat att om utvecklingen där fortsätter är 60%
av regnskogen försvunnen redan 1995, med katastrofala
konsekvenser för urfolken och miljön. I Philippinerna är
situationen liknande men kompliceras av att
urbefolkningarna också drabbas av regeringens militära
offensiver mot gerillan, som antas ha sina baser på
urfolkens landområden. Regeringens massiva
flygbombningar har resulterat i stora flyktingströmmar.
Polarområdet. Urbefolkningarna i praktiskt taget
hela polarområdet (Alaska, norra Kanada, Grönland,
Nordkalotten, Sibirien) lever huvudsakligen av fiske och
pälsdjursjakt, rennäring och bärplockning -- i stort sett de
enda näringar klimatet tillåter. Men både jakten och fisket
har försvårats för urbefolkningarna pga de ovetenskapliga
och missvisande kampanjer som sk ''djurvänner'' ofta
urskillningslöst drivit mot säljägare och valfiskare. Genom
chockerande bilder på exempelvis ihjälklubbade sälungar
har man i Europa lyckats driva igenom restriktioner på
pälshandeln som fått katastrofala följder för indianer,
inuiter (eskimåer), aleuter och mestiser, alltså de folk för
vilka jakten är en livsstil och inte bara ett sätt att tjäna
pengar och som dessutom inte har någon annan möjlighet
till överlevnad om de vill stanna i sitt territorium. Medan
sådan kritik självfallet är befogad när det gäller sälungar
som klubbas ihjäl och rävsaxar av stål, så är det
urbefolkningarna som drabbats hårdats trots att de inte
tillämpar dessa metoder och dessutom inte jagar
utrotningshotade djur. Tvärtom har de arktiska folkens
samarbetsorgan, Inuit Circumpolar Conference (ICC)
arbetat fram en speciell strategi för miljövård, The Inuit
Regional Conservation Strategy, och 1989 prisbelöntes ICC
av FN med en sk Global 500-utmärkelse för
''utomordentliga prestationer när gäller miljöskydd och
miljöförbättringar''. Under de senaste 10-tal åren har
eskimåerna själva startat åtgärder för att skydda val- och
sälbeståndet. I Alaska exempelvis tog inuiterna initiativet
att skydda valarna genom att etablera Alaska-eskimåernas
Valkommission.
Ändå är djurvännernas kampanjer det största hotet mot
alla urbefolkningskulturer i Arktis. Så t ex har försöken att
få förbudet mot sälskinn förlängt på obestämd tid inom EG
haft mycket skadlig effekt, liksom Storbritanniens
lagstiftning om att pälsprodukter från vissa djur (inga av
dem utrotningshotade) från Kanada skall märkas med
etiketter som säger att produkten kommer från ett djur som
''kan ha jagats med rävsax'', vare sig djuret jagats på det
viset eller ej -- det gäller t o m djur från pälsfarmar. Man
skall inte glömma bort att det var det europeiska modet som
tvingade de nordliga urbefolkningarna att gå över till
penningekonomi. Innan de första vita kom, levde de
arktiska folken uteslutande av vad havet och landet gav.
Men nykomlingarna skrek efter pälsar, mer och mer pälsar,
och urfolken tvingades adoptera ''moderna'' metoder för att
hänga med i konkurrensen. Idag är till och med de mest
traditionella pälsjägarfamiljerna beroende av pengar för att
kunna skaffa utrustning, verktyg, bensin och kläder.
Samerna i vårt eget land har fått kritik för att de
använder moderna hjälpmedel i rennäringen. Exempelvis
skulle samernas användande av helikopter, snöscooter,
plastlasso och motorcykel i renskötseln enligt vissa
miljöorganisationer utgöra skäl till varför deras situation
inte skulle förtjäna att tas upp vid den stora FN-
konferensen för Miljö och Utveckling i Brasilien 1992, trots
att samernas situation i mångt och mycket är jämförbar med
indianfolkens i Amazonas. På samma sätt som exempelvis
Yanomanis lider enorma problem pga av
regnskogsskövlingen, orsakar svensk skogspolitik
tillsammans med turism de största problemen samerna har
för sin överlevnad som ett folk.
Uranbrytning. Uranbrytning i större skala sker
världen över nästan alltid på urbefolkningars territorium,
och på deras bekostnad -- ekonomiskt, hälso- och
miljömässigt. I USA förekommer all uranbrytning på
indiansk mark, exempelvis i Arizona (Navajoreservatet)
och Syddakota (Great Sioux Nation). Följderna kan mätas
i USA:s högsta cancerstatistik (hos folk som aldrig någonsin
haft cancerfall tidigare). Likaså i Kanada bedrivs
uranbrytningen på indianers traditionella mark, främst i
Saskatchewan, där befolkningen, som lovades höjd
levnadsstandard, bra jobb och idel förbättringar av
gruvbolagen, blivit fattigare, sjukare och fått allehanda
sociala problem. Bara de sämsta temporära jobben gick till
indianerna, som fått sitt hemland förstört av dagbrotten:
förgiftade vattendrag, enorma slagghögar som sprider
radioaktivt damm för vinden. Från Kanada köper Sverige
en stor del av sitt uran -- i SKB:s statligt finansierade reklam
heter det att ''där bryts uranet idag i moderna gruvor med
höga miljökrav''. Man frågar sig vad man som menas med
''höga miljökrav'' eftersom uranbrytning överhuvudtaget
inte sker i Sverige bl a på grund av de enorma miljöproblem
uranbrytning medför. De rapporter som nu kommer om den
under 40 år hemlighållna uranbrytningen utanför Leipzig av
det tysksovjetiska SDAG vittnar dock om en helt annan
verklighet: svåra miljöproblem, hög strålning, 100 meter
höga slaggberg med radioaktivt material överallt inom ett
område på 17 kvadratkilometer, så höga siffror av cancer,
silikos, hög barnadödlighet, falsk krupp, bronkit etc, att
familjer efter ett tag fick sköta sina sjuka hemma för att inte
alla fall skulle behöva registreras och bidra till en så
uppseendeväckande hög statistik. Total tystnadsplikt rådde
bland de 35 000
anställda. Att påstå att det skulle gå att bryta uran
och samtidigt hålla höga miljökrav är helt enkelt inte
förenligt med verkligheten.
Sverige köper också uran från Australien, där
uranbrytningen drabbat aboriginerna på ett likartat sätt --
ovetande om varandra har indianer och aboriginer i sina
egna kulturer beskrivit uranet på exakt samma sätt -- som
en livsfarlig kraft eller monsterliknande orm, som inte går
att kontrollera när man väl släppt ut den. Ett annat svenskt
leverantörsland är Kina, som har startat uranbrytning i
Tibet, med samma destruktiva effekter för tibetanerna. När
uranet väl är anrikat i producentlandet, blandas det till en
enda produkt och exporteras -- därför är det omöjligt för
Sverige att påstå att man exempelvis inte köper uran från
en speciell region i ett land. Följaktligen bidrar Sverige till
urbefolkningarnas sjukdom, lidande och död genom att
köpa uran. Miljöpartiet kräver att Sverige avvecklar sin
import av uran för att inte längre medverka till utrotandet
av urbefolkningar i dessa länder.
Kärnvapenprov. Även kärnvapenprov sker ofta
på urbefolkningars land. I Franska Polynesien har
Frankrike bedrivit tester sedan 60-talet på Muroroa-atollen,
först ovanjordiska och senare underjordiska sprängningar,
trots högljudda protester från den polynesiska
befolkningen, som fransmännen sökt hålla i totalt mörker
med de mest repressiva metoder. På Tahiti har
myndigheterna sedan testerna inleddes slutat publicera
sjukdoms- och dödsfallsstatistik, och det är förbjudet att
föra in geigermätare på ön.
Både USA och Storbritannien utför
underjordssprängningar på Western Shoshoneindianernas
land i Nevadaöknen, utan att någon av dessa länder
någonsin begärt tillstånd eller ens informerat indianerna om
det. I Australien är det likadant: på 50-talet hemlighölls en
sprängningsolycka i samband med amerikanska
kärnvapenprov som resulterade i massor av döda bland
aboriginerna. Världen får nog aldrig veta hur många som
dog. Sovjet flyttade nyligen sitt testområde till Novaja
Zemlja, som ligger farligt nära samiskt territorium.
Anledningen till att proven flyttades var att befolkningens
protester i det förra området blev för högljudda. I höstas
kom den första sprängningen på den nya
provsprängningsplatsen, med starka samiska protester till
följd. De nordiska länderna protesterade också, men det
räcker här inte med ord utan Sverige måste mer aktivt verka
för ett totalt provstopp även för underjordiska prov. Det är
bedrövligt att det idag inte ens förs förhandlingar om ett
fullständigt provstopp, trots att det gått 28 år sen det
partiella provstoppet.
I Sibirien hotas nu också renskötande urfolk av
tvångsförflyttning på grund av att de enorma
naturgasfyndigheter som finns där skall exploateras av
Sovjet. Stora städer är i färd att byggas upp för att bereda
bostäder för de arbetare som skall utvinna gasen. Sverige är
ett av de länder som kommer att köpa naturgasen. Är det
rimligt att Sverige skall bidra till ännu ett urfolks undergång
för att få tillgång till billig naturgas?
Tvångssteriliseringar och tvångsadoptioner. I
konventionen mot folkmord, som USA undertecknade
1949, står det i artikel 2 att till folkmord räknas inte bara
att döda medlemmar i en speciell grupp eller orsaka dem
allvarlig kroppsskada eller mental skada, eller medvetet
påtvinga gruppen livsvillkor som är kalkulerade att orsaka
gruppens fysiska förstörelse, helt eller delvis, utan till
folkmord räknas också åtgärder som är menade att hindra
födslar inom gruppen och att tvinga gruppen att lämna över
barn till en annan grupp.
I samma konventions artikel 4 står att människor som
begår folkmord eller konspirerar till att begå folkmord,
eller uppmanar till eller försöker begå eller deltar i
folkmord, skall straffas, vare sig de är konstitutionellt
ansvariga maktutövare, officiella tjänstemän eller
privatpersoner.
Från Tibet kommer nu rapporter om
tvångssteriliseringar på den tibetanska befolkningen -- ett
vidrigt brott som inte kan fördömas starkt nog. Men
Sveriges uttalanden har varit mycket svaga -- man har t o m
uttalat förståelse för Kinas befolkningsproblem!! Men Tibet
är inte Kina, och det tibetanska folket har inte fått uttala
sig.
Under 70-talet tvångssteriliserades i USA över 40 %
av den kvinnliga indianska befolkningen i
barnbärande ålder. Läkare anställda av myndigheterna
inom den s k Indian Health Service (indianska
hälsovården), tog själva på sig att bestämma att
mångtusentals kvinnor inte var lämpliga att föda barn, ofta
av sociala anledningar som alkoholism, eller helt enkelt
fattigdom, eller helt godtyckliga personliga bedömningar.
Tvångssteriliseringarna skedde ofta helt utan kvinnornas
vetskap, i samband med andra operativa ingrepp eller
barnafödslar. Situationen uppdagades först i början på 80-
talet när en ung indianska uppsökte ett vanligt sjukhus och
bad om en livmoderstransplantation -- ingen hade upplyst
henne om att steriliseringen var permanent. För ett folk
som ser barnen som sin allra mest värdefulla tillgång har
detta ostraffade folkmord orsakat obeskrivligt lidande.
I hela Amerika har indianska barn under 1900-talet
adopterats bort till icke-indianska familjer, utan att
föräldrarna kunnat göra något för att förhindra det. Från
Guatemala har skakande rapporter kommit om att sådana
adoptivbarn använts vid medicinska försök och som
transplantationsdelar. I USA är än idag Mormonkyrkan
undantagen i den lagstiftning som infördes så sent som 1976
(The Indian Child Welfare Act) för att hindra att indianska
barn bortadopteras utan föräldrarnas tillstånd och placeras
i icke-indianska fosterhem.
Indianska barn adopteras ofta bort till personer som
aldrig skulle kvalificera som adoptivföräldrar till vita barn.
Dakotaindianen Cameron Kerley, från Manitoba, Kanada,
avtjänar idag ett straff på 18 år till livstid i Stony Mountain-
fängelset i Kanada. Cameron, som föddes 1964, såg när han
var liten sin far bli ihjälslagen av en vit man. Modern
började dricka och Cameron och hans syskon lämnades
över till de kanadensiska myndigheterna. När Cameron var
10 år dog modern och ett år senare bortadopterades han till
en vit, homosexuell ungkarl, som tidigare adopterat en
annan sioux-indiansk pojke från Syddakota. Adoptivfadern
var ökänd i Wichita-området i Kansas för att han brukade
ta porrbilder på unga pojkar och betala dem för sexuella
tjänster. 1983 arresterades den då 19-årige Cameron för
mord på sin adoptivfar.
Indianer har, som många andra urbefolkningar, kvar sitt
storfamiljsystem. Barn uppfostras ofta av sina mor- eller
farföräldrar, som har tid, tålamod och erfarenhet att ta hand
om dem medan föräldrarna arbetar. De är också
medlemmar av en stam som värnar om dem. Att ta ett barn
ifrån stammen och placera det i en främmande kultur är ett
brott mot barnets rätt till sin identitet och sin egen kultur.
Politisk förföljelse. Urbefolkningarnas
frihetssträvanden har skördat stora offer i form av illegala
frihetsberövanden, försvinnanden, politiska mord,
kidnappningar och politiska fångar. Ett av de värst
drabbade länderna är Guatemala, där majoriteten av
befolkningen är indianer: Mellan 1981 och 1986 över 30 000
döda, 35 000
försvunna, 200 000
flyktingar och mer än en miljon som tvingades lämna
sina hem. 1989 skedde en markant ökning av kränkningar
av mänskliga rättigheter efter en viss nedgång direkt efter
president Cerezos tillträde 1986. Men Cerezos regering gav
åtalsfrihet åt dem som förövat mänskliga rättigheters-brott
under tidigare regimer, vilket har skapat en grogrund för
nya övergrepp. I augusti 1989 mördades Marcos Juan
Baltazar, som företrätt guatemalanska flyktingar inom och
utom landet. Allt tyder på att de officiella
säkerhetsstyrkorna var ansvariga för mordet. Ledare och
medlemmar i den indianska organisationen Rådet för
indiansamhällen (CERJ) har ''försvunnit'', hotats,
terroriserats och avrättats illegalt. CERJ bildades 1988 för
att främja indianbefolkningens mänskliga rättigheter. I
augusti 1990 avgav Amnesty International en muntlig
rapport till FN:s underkommission för förebyggande av
diskriminering och skydd av minoriteter, där man påtalade
övergrepp som riktats mot indianer i Guatemala, särskilt
mot CERJ:s medlemmar. De senaste månaderna har ett
antal massakrar utförts av militären, exempelvis den 2
december då 15 indianer mördades. Indianerna är tvingade
att bo i s k modellbyar som i själva verket fungerar som
koncentrationsläger.
För att kunna skicka elittrupper (''kaibiles'') till El
Salvador för att hjälpa den salvadorianska regimen i kriget
mot den fattiga salvadorianska befolkningen har
Guatemalas militär tvångsrekryterat unga män från
modellbyarna så att aggressionen mot Guatemalas
befolkning inte skall behöva minskas. I El Salvador har
också förtrycket mot den indianska befolkningen fortsatt.
På 30-talet mördades den större delen av El Salvadors
indianer (över 30 000
massakrerades), men förföljelsen fortsätter mot de
som finns kvar, speciellt medlemmar i den indianska
fackföreningen ANIS. I Colombia är massakrer på indianer
inte heller ovanliga: i en rättegång 1984 frikändes två
colombianer som mördat 17 indianska män, kvinnor och
barn, därför att de sa sig inte veta att det var olagligt att
döda indianer. Situationen är inte bättre i Peru eller Bolivia.
I Chile förföljs Mapucheindianerna som kämpar för sitt
land som decimerats så kraftigt under 1900-talet att det som
var en stor del av Chile nu endast utgör små isolerade öar
här och var som knappt syns på kartan.
I somras fick världen bevittna hur Kanada gick in med
massiv vapenmakt och krossade mohawkindianernas
protester mot att staden Oka söder om Montreal tänkte
utvidga sin golfbana på land som mohawkerna aldrig vare
sig givit upp i strid, sålt eller på annat sätt lämnat ifrån sig.
Då många års försök att få sin rätt till landet erkänd i
kanadensisk domstol inte gav något resultat byggde man
barrikader för att skydda området. Istället för att förhandla
fram en lösning tog Kanada till vapenmakt: medan man
skickade 800 soldater till Persiska viken, skickades 4 500
soldater till Oka tillsammans med över 1 000
militärfordon, inklusive tanks, helikoptrar och
stridsflygplan, på en enligt kanadensisk lag helt illegal
aktion. Trots att mohawkerna aldrig erkänt Kanadas rätt att
bestämma över dem, sitter nu de mohawker som
arresterades när kanadensiska soldater körde med tanks
över barrikaderna och intog området och väntar på
rättegångar i kanadensisk domstol.
I USA neutraliseras indianska ledare och aktivister
genom att situationer konstrueras där de kan gripas som
''brottslingar'' och snärjas in i långa, dyrbara rättsprocesser
med påföljande långa fängelsestraff.
Leonard Peltier -- en symbol för hela den indianska
frihetsrörelsen
Leonard Peltier, en av ledarna i den indianska
frihetsrörelsen American Indian Movement (AIM), har
suttit fängslad i över 15 år oskyldigt anklagad för medhjälp
till mord på två FBI-agenter som blev dödade under en
eldstrid som de själva startat utan provokation. (Ingen har
någonsin anklagats för att vara den mördare han skulle ha
hjälpt.) FBI och det amerikanska justitiedepartementet
lyckades få Peltier dömd till två livstidsdomar plus sex år
genom attförfalska bevismaterial,få honom utlämnad
från Kanada med bedrägliga vittnesmål som FBI skaffat
fram genom att hota och utpressa en mentalt störd kvinna
som de höll inspärrad på ett motellrum i 2 veckor (när hon
sedan ville vittna om detta under rättegången fick juryn inte
höra det eftersom hon inte ansågs som ''trovärdig''),
olagligt undanhålla över 14 000
sidor bevismaterial från försvaret,hota de yngsta
vittnena till livet om de inte vittnade mot Peltier vid
rättegången (men när de trots hotelserna ändrade sig under
rättegången fick inte juryn höra det)välja ut en rasistisk
domare, som förbjöd Peltier att använda något
bevismaterial som kunde uppfattas som negativt mot FBI,
därigenom effektivt hindra Peltier från att försvara sig
överhuvudtaget eller ens beskriva den terrorsituation som
rådde på Pine Ridgereservatet i Syddakota där eldstriden
inträffade och där 1973--1975 över 360 människor dödats,
de flesta traditionella indianer som var aktiva i eller
sympatiserade med indianska frihetsrörelsen utan att FBI
någonsin undersökt ett enda av fallen.
Trots att Peltier uppfört sig exemplariskt under hela sin
tid i fängelset har han hela tiden utsatts för grymma
repressalier, våld och även ett dokumenterat mordförsök.
Han har förvägrats sjukvård och därigenom förlorat synen
på ena ögat. Under långa perioder har han suttit i isolering.
12 människor som varit direkt inblandade i Peltiers kamp
för en ny rättegång har bragts om livet utan att något av
fallen uppklarats.
Miljoner människor och otaliga organisationer,
däribland 55 amerikanska kongressmän, ett stort antal
religiösa ledare, och Amnesty International stöder Peltiers
kamp för ny rättegång, och i Kanada har sedan de
förfalskade utlämningshandlingarna uppdagades
undersökningar pågått i parlamentet om hur
utlämningsbeskedet skall kunna återkallas och Peltier
begäras återlämnad till Kanada. Den svenska regeringen
har försökt undvika ställningstagande genom att påstå att
Peltiers fall är en intern amerikansk angelägenhet, men inte
minst USA:s brott mot utlämningsavtalet med Kanada gör
det till en internationell angelägenhet. Precis som Sverige
med rätta protesterar mot politiskt förtryck i Baltikum bör
Sverige protestera mot politiskt förtryck mot medborgare i
indianska nationer som aldrig erkänt USA:s rätt till
jurisdiction inom deras gränser, speciellt som USA här
använt sig av internationell lag för att kunna utöva detta
förtryck.
1992 -- 500 års folkmord och förtryck
Sedan flera år tillbaka pågår både i Amerika och Europa
förberedelserna inför 500-årsjubileet av Columbus
''upptäckt'' av den redan fullt befolkade kontinenten
Amerika. Inga resurser kommer att sparas när det gäller
festligheterna och de inblandade länderna tävlar om att
överträffa varandra. För urbefolkningarna är däremot detta
datum ingenting att fira -- det markerar för dem dagen då
invasionen, folkmordet, utrotningen, exploateringen och
miljöförstöringen började för att förse den europeiska
eliten med guld och billiga naturresurser. Att fira detta när
den koloniala aggressionen fortsätter för fullt i Amazonas,
i Kanada, i Guatemala, i Alaska, El Salvador, på Hawaii
och på många andra håll, vore moraliskt helt oacceptabelt.
Vi vädjar till den svenska regeringen att inte bidra till att
stödja detta 500-årsjubileum utan istället stödja indianska
organisationers försök att informera allmänheten om vad de
senaste 500 åren betytt för Amerikas urbefolkningar.
Urbefolkningarna har i FN begärt att år 1992 ska utropas
till ''Urbefolkningarnas år'' men inte ens denna symboliska
eftergift unnas dem -- förslaget röstades ner och 1993
föreslogs istället. Sverige bör som ett tecken på solidaritet
stödja urbefolkningarnas önskan om att 1992 utropas till
deras år.
Samerna
När det gäller samerna har miljöpartiet i en tidigare
motion uttryckt kravet på att vad som behövs är en samlad
svensk samepolitik, med ett sameting och en samelag, enligt
de förslag som framlagts i samerättsutredningen som avlade
sitt slutbetänkande i november 1990. Men vi hade hoppats
att Sverige vid det här laget skulle ha undertecknat och
ratificerat ILO:s urbefolkningskonvention 169 som Sverige
ju varit med och arbetat fram och som presenterades redan
1989. Detta har inte skett. Den proposition som regeringen
utlovat till december 1990 om konventionen har också
uteblivit. Istället väntas nu en skrivelse någon gång under
våren. Det är lätt att dra slutsatsen här att regeringen inte
är beredd att tillerkänna Sveriges samiska befolkning de
rättigheter de skulle få om en ratificering av ILO-
konventionen kom till stånd. Det är i allra högsta grad
angeläget att Sverige genast ratificerar ILO-konvention
169, så att den kan stå som bas för den samlade samepolitik
som behövs för att samerna skall kunna överleva som ett
folk med en egen kultur i Sapm .
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om urbefolkningarnas rätt till
självbestämmande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om urbefolkningars speciella
kunskaper när det gäller miljön och vikten av att deras
röster hörs i internationell och nationell miljöpolitik,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biståndsregler när det gäller
etniska minoriteter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tvångsförflyttningen av
Navajoindianer i Big Mountain, Arizona,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om cree-indianernas svåra situation
i Quebec till följd av Hydro Quebecs vattenkraftprojekt,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Kanadas brott mot
Lubiconindianernas mänskliga rättigheter i Alberta,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kolonialiseringens och guld- och
oljeprospekteringens destruktiva effekter på indianerna i
Amazonas,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den katastrofala effekt
''djurvänners'' kampanjer mot pälsvaror har på
urbefolkningarna i polarområdet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hur Sveriges uraninköp bidrar till
urbefolkningarnas lidande i Nordamerika, Australien och
Tibet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kärnvapenprovens destruktiva
effekt på urbefolkningar i Franska Polynesien, USA och
Nordkalotten,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör öka sina
ansträngningar att få igång förhandlingar om ett fullständigt
kärnvapenprovstopp,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tvångssteriliseringar och
tvångsadoptioner utgör folkmord,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om politisk förföljelse av indianer i
Nord-, Syd- och Centralamerika,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det förvärrade politiska läget i
Guatemala,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om brotten mot den politiska fången
Leonard Peltiers rättigheter i USA och Kanada och att
Sverige bör protestera mot det brott mot internationell lag
som begicks då USA medvetet använde uppdiktade
vittnesmål för att få Peltier utlämnad till USA från Kanada,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör stödja indianska
organisationers försök att informera allmänheten om
verkligheten bakom Columbus och 500 år av förtryck, i
stället för att bidra till det 500-årsjubileum som planeras av
kolonialmakterna,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige snarast bör ratificera
ILO-konvention 169.
Stockholm den 24 januari 1991
Ragnhild Pohanka (mp)
Elisabet Franzén (mp)
Claes Roxbergh (mp)
Per Gahrton (mp)
Eva Goe s (mp)
Gösta Lyngå (mp)
Lars Norberg (mp)
Roy Ottosson (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Kent Lundgren (mp)
Inger Schörling (mp)