Med Mellanöstern avses de 14 länder som ligger i det
område som i väster begränsas av Egypten, i norr av
Turkiet, i öster av Iran och i söder av den arabiska halvön
(exklusive Jemen). Ca 225 miljoner människor bor i
området, varav hälften i arabiska länder. Turkiet, Iran och
Israel är icke-arabiska. Därutöver finns det en stor icke-
arabisk minoritet i Libanon. Turkiet, Egypten och Iran är
stora länder med över 50 miljoner invånare vardera. Irak,
Saudi-Arabien och Syrien är medelstora länder med 12--18
miljoner invånare vardera. De övriga länderna är små
stater. Saudi-Arabien, Kuwait, Förenade Arabemiraten,
Oman, Quatar och Bahrein är förenade i Gulf Cooperation
Council -- GCC. De har en betydande ekonomisk styrka
tack vare sina stora oljeresurser.
Krig och oroligheter
Under det senaste kvartsseklet har fyra regelrätta krig
och många oroligheter förekommit. De har berört nästan
alla länder i området.
Sexdagarskriget 1967 och Yom Kippurkriget 1973
berörde Israel och dess grannstater. Kriget mellan Irak och
Iran som pågick under åtta år mellan 1980 och 1988 var
sannolikt det blodigaste kriget sedan andra världskriget.
För närvarande (i januari 1991) pågår tre konflikter.
Den palestinsk/israeliska konflikten har pågått längst.
Inbördeskriget i Libanon startade 1975 och pågår
fortfarande. Det pågående kriget mellan Irak och Kuwait
startade för ett knappt halvår sedan.
Iraks invasion av Kuwait
Irak anföll Kuwait den 2 augusti 1990. Ockupationen
fullbordades nästan omedelbart, då Kuwait i stort sett
saknade försvarsstyrkor och därför inte kunde bjuda
militärt motstånd. Irak beslöt den 28 augusti att inkorporera
Kuwait som landets 19:e provins. Iraks regim har också
uttryckligen hotat Förenade Arabemiraten och Israel med
krig.
Irak har bedrivit en synnerligen hård ockupationspolitik.
Mellan 400 000
och 500 000
har flytt ur Kuwait. Den kvarvarande befolkningen
har utsatts för mycket brutala övergrepp. Tortyr och
förnedrande behandling är mycket utbredd.
Blockaden av Irak och Kuwait har haft goda yttre
förutsättningar att lyckas. Praktiskt taget hela världen stod
upp bakom blockaden. Trots detta fanns det inga tecken på
att blockaden hade försvagat den irakiska regimens
beslutsamhet att behålla Kuwait.
Blockader och sanktioner syftar till att ekonomiskt
försvaga ett land, för att därmed söka pressa fram en
förändring av den förda politiken. Genom att pressa ned
landets ekonomi skall regeringen tvingas uppge sin
aggressiva politik. Det visar sig dock att sanktioner och
blockader ofta är verkningslösa. Även om fattigdomen blir
omfattande leder det sällan till att den diktatoriska regimen
stoppas. Ett folk som utsätts för ett hårt materiellt tryck kan
bli än mindre benäget att pressa fram förändringar, särskilt
om det sker under en mycket hård diktatur.
Då Irak visade sig helt omedgörligt in i det sista gick de
med Kuwaits regering allierade styrkorna till motangrepp
den 17 januari för att befria Kuwait och omöjliggöra en
framtida irakisk ockupation av landet.
En fredsordning för Mellanöstern
Det är viktigt att söka skapa en fredsordning för
Mellanöstern. Det är en angelägen uppgift att söka bygga
upp en sådan efter Irak-Kuwait-krigets avslutande.
Den fredsordning som skall ta vid måste innehålla tre
fundamentala komponenter: Säkerhetsarrangemang,
demokratin och de mänskliga rättigheterna samt dessutom
den ekonomiska och sociala utvecklingen. Skall en
fredsordning bli bestående kräver det framsteg på alla tre
områdena. Detta motsvarar de tre korgarna i den
europeiska säkerhetsprocessen.
Säkerhetsarrangemang
Otaliga är försöken att skissa på säkerhetsanordningar
för Mellanöstern. Man kan dock nu skönja konturerna till
vissa viktiga ingredienser i en sådan. En utgångspunkt kan
vara den FN-allians som har byggts upp för att befria
Kuwait. Denna allians har fått stöd av en majoritet av
arabstaterna. 12 av de 21 medlemmarna i Arabförbundet
röstade för och endast 5 emot. Övriga avstod eller var
frånvarande. I alliansen ingår förutom GCC-staterna också
Egypten och Syrien. Turkiet är formellt inte med i alliansen
men utgör en viktig bas för krigsansträngningarna mot Irak.
Bland utomstående arabstater deltar Marocko med
väpnade styrkor. Därutöver finns också styrkor från andra
islamska länder som Pakistan och Bangladesh. Alliansens
centrum utgörs av Saudiarabien, Kuwait och USA som
svarar för den helt dominerande delen av krigsinsatserna
samt Storbritannien och Frankrike. Alliansen omfattar
totalt 32 länder.
Alliansen uppfattas som en västanknuten gruppering.
Det land som ur den aspekten kan betraktas som tveksamt
är Syrien. Det har tidigare snarast haft en anti-amerikansk
inställning och tidigare stött Iran.
Vad är då möjligheten att bygga en framtida
fredsordning på denna FN-allians? Det första gäller
utvecklingen av Irak efter kriget. En optimistisk linje vore
att Irak kom att utvecklas i mer demokratisk riktning efter
den hårda diktaturen och terrorn. Man får inte glömma att
Iraks befolkning faktiskt är den som har lidit hårdast under
Baath-partiet och Saddam Husseins långa regim.
Om de allierade garanterar Iraks territoriella integritet
och dessutom medverkar i uppbyggnaden av ett
demokratiskt Irak kan en sådan utveckling inte uteslutas.
Kanske skulle till och med Irak kunna utvecklas till
arabvärldens första demokrati.
En mer pessimistisk utvecklingslinje vore att det av
kriget förstörda Irak blev bittert och revanschistiskt, i värsta
fall under samma regim som nu. Det hänger mycket på de
allierades politik hur Irak skall komma att utvecklas.
Syrien ingår i alliansen men skiljer sig likväl från de
övriga medlemmarna. Syrien är en hård diktatur som har
fört en inrikespolitik som regimen i Irak. Därför är det
också tveksamt om Syrien i framtiden vill delta i eller spela
någon konstruktiv roll i de allierades försök att bygga upp
en säkerhetsordning.
Iran är fortfarande starkt anti-väst och kommer
sannolikt ha svårt att delta i en säkerhetsordning som
uppfattas som västinspirerad, även om den rätt våldsamma
anti-västliga retoriken har avtagit. Det finns fortfarande en
religiös fundamentalism som söker destabilisera också
Saudiarabien och andra näraliggande arabiska länder.
En framtida säkerhetsordning skulle kunna bygga på en
mer fast kärna av Egypten, Saudiarabien och Gulfstaterna
och möjligtvis ett demokratiskt Irak. Turkiet och Israel
måste naturligtvis ingå i en sådan ordning om den skall bli
allomfattande.
Man får inte glömma att Kuwait, Saudiarabien och
övriga Gulfstater har alliansen att tacka för att de
överhuvudtaget existerar. Jordanien skulle sannolikt också
ha uppslukats av Irak om inte alliansen hade skapats. Iran
har alliansen att tacka för ett fredsavtal på sina egna villkor.
Israel är också skyddat av denna.
Det bör observeras att Turkiet redan ingår i den
europeiska säkerhetsordningen. Turkiet är medlem i ESK-
processen och Europarådet. Det är också fast förankrat i
Väst genom medlemskap i NATO och OECD.
Jordanien, vars befolkning till närmare två tredjedelar
är palestinier, har tvingats inta en mellanposition mellan de
allierade å ena sidan och Irak å den andra. Detta för att
undvika att föra in landet i krig. Jordaniens utveckling
hänger naturligtvis också nära samman med den israelisk-
palestinska konflikten. Först när denna är löst kan
Jordanien få en fast säkerhet.
Libanons roll hänger nära samman med utvecklingen i
Syrien. Syrien har ambition att vara Libanons skyddsmakt.
Om de allierade i kampen för att befria Kuwait utgör den
ena pelaren i ett framtida säkerhetsarrangemang måste den
andra pelaren utgöras av en säkerhetsanordning mellan
Israel och Palestina. En varaktig och stabil fred i
Mellanöstern kan inte etableras utan att denna fråga löses.
Förutsättningen för detta är dock att det i övrigt råder
stabila förhållanden. Det kommer aldrig att gå att lösa
Israel--Palestinakonflikten om vissa grannländer eller andra
betydelsefulla länder i regionen bedriver en aktiv
destabilisering. I den meningen kommer Israel--
Palestinakonflikten att hamna längst ner på dagordningen.
Utgångspunkten för att lösa denna finns i allt väsentligt
i Camp David-avtalet. Det löste en viktig del av denna
konflikt. Gränsen mellan Egypten och Israel fastställdes
och Egypten erkände Israels existens. Gränsen är inte
enbart erkänd utan utgör också en säker gräns. Egypten har
från sin sida sett till att inte terrorattacker riktar sig över
denna.
I och med Camp David-avtalet etablerades principen
land mot fred. Israel släppte ockupationen av Sinai och drog
bort de judiska bosättningar som hade etablerats i området.
Grundprincipen måste vara att Israel får erkända och
säkra gränser. När det gäller gränsdragning utgör Golan-
höjderna och östra Jerusalem problemet. Möjligheterna att
lösa Golanhöjderna med ett motsvarande avtal som
träffades mellan Israel och Egypten borde inte vara
oöverstigliga. Förutsättningen är naturligtvis att Syrien har
en regim som också pålitligt och uthålligt är beredd att
respektera gränsen och sannolikt också en demilitarisering
av Golanhöjderna för att omöjliggöra att dessa utgör en bas
för angrepp mot Israel. Golanhöjderna var före 1967 basen
för ständiga artilleriattacker mot norra Israel.
Om frågan om erkända gränser klaras av återstår den
svårare frågan, nämligen den att få säkra gränser.
Mardrömmen vore ett Västbanken som kom att utvecklas
till ett nytt Libanon. Även en formellt fredlig palestinsk stat
skulle i praktiken kunna komma att utgöra bas för olika
terrororganisationer som vill utplåna Israel.
Möjligheten för en palestinsk stat på Västbanken och
Gaza att kontrollera sitt territorium och vara beredd att
med hårdhänta metoder se till att olika palestinska
terroristfraktioner inte använder området som en bas
kommer att vara mycket svårt. Skulle östra Jerusalem
komma att utveckla sig till ett nytt Beirut med våldsamma
fraktionsstrider skulle det naturligtvis inte göra saken
bättre.
Detta pekar på en kärnpunkt i frågan om upprättandet
av en palestinsk stat. Hur skall det säkerhetsarrangemang
ordnas som behövs för att inte den onda cirkeln av terror
och motterror förvärras. Sannolikt kommer det att kräva
stora övervakningsstyrkor under mycket lång tid.
Demokratisk utveckling
Israel och Turkiet är de enda demokratierna i området.
Med välvilja kan Jordanien och Egypten klassificeras som
framväxande demokratier. Det finns ett visst partiväsen och
valen har haft vissa inslag av demokrati. Det är positiva
tecken. Mycket talar också för att Gulfstaterna och
Saudiarabien kommer att försiktigt slå in på en utveckling i
riktning mot mer demokrati. Det gäller särskilt Kuwait,
som har anledning att överväga sin konstitution när det
sönderslagna landet nu skall återupprättas.
Syrien och Iran är hårda diktaturer. Iraks framtid är
oviss.
Skulle en stabil säkerhetsordning etableras skulle dock
möjligheten för en demokratisk utveckling kunna
förbättras. Demokratin å sin sida är naturligtvis också en
förutsättning för att en säkerhetsordning skall bli stabil. En
regim som inte har stöd i sitt eget folk kan inte vara en
garanti för stabilitet i det långa loppet.
Mänskliga rättigheterna sitter trångt i Mellanöstern. Det
är ett av de områden där brotten mot mänskliga rättigheter
är mest omfattande. Det utgör därför ett mörkt drag, som
försvårar en fredsordning.
Ekonomisk och social utveckling
Mellanöstern har ett bra utgångsläge för god ekonomisk
och social utveckling. 40 % av den samlade befolkningen
bor i länder med stora oljeinkomster. Därutöver har Israel
en standard på närmast europeisk nivå.
För Iran, Irak och Libanon gäller att länderna har blivit
fattiga till följd av krig och vanstyre. Trots mycket goda
utgångslägen -- alla tre tillhörde de mest utvecklade av
tredje världens länder i mitten av 1970-talet -- har de nu lång
väg att vandra för att återfå sitt forna välstånd och kunna
utvecklas ytterligare.
Egypten är egentligen det enda mycket fattiga u-landet i
området. Det lider forfarande under den felaktiga
socialistiskt inspirerade utvecklingspolitik som växte fram
på 1950- och 60-talen. Försök pågår dock att lägga om
politiken i mer utvecklingsbefrämjande inriktning. Av
särkild betydelse är det mycket omfattande amerikanska
utvecklingsbiståndet.
Det finns sammantaget goda möjligheter att med en
riktig politik och fredliga omständigheter få till stånd en
snabb ekonomisk utveckling i hela Mellanöstern. Särskilt
om handelshinder mellan länderna kunde minskas eller
försvinna skulle en sådan utveckling kunna ta mycket rask
fart. Det bör observeras att närmare 60 % av världens
oljereserver ligger inom denna region.
Självfallet måste OECD-länderna vara beredda att
stödja befolkningen i de länder som drabbats av kriget och
som kan räknas som fattiga och/eller skuldtyngda. Sverige
måste t.ex. vara berett att ge ytterligare humanitärt bistånd
till de s.k. frontstaterna i denna konflikt, dvs. Jordanien,
Egypten och Turkiet.
Avslutning
FN-alliansen för att befria Kuwait och Camp David-
avtalets principer utgör de två pelare på vilket det bör vara
möjligt att bygga upp en fredsordning för Mellanöstern.
Europa kan spela en roll i detta sammanhang. Det är därför
viktigt att den Europeiska Gemenskapen engagerar sig. En
FN-konferens kan ge möjlighet såväl för alla stater i
regionen som utomstående att bidra i arbetet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
l. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för en
fredsordning i Mellanöstern som kan inspireras av ESK-
processens tre korgar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om humanitärt bistånd till de
drabbade länderna -- i första hand Egypten, Turkiet och
Jordanien.
Stockholm den 25 januari 1991
Margaretha af Ugglas (m)
Alf Wennerfors (m)
Inger Koch (m)
Eva Björne (m)
Gunnar Hökmark (m)
Bertil Persson (m)
Nic Grönvall (m)