De röda khmererna förefaller fast beslutna att med alla
medel återta makten i Cambodja. Många cambodjaner
befarar att ett sådant maktövertagande leder till ett nytt
folkmord. De röda khmerernas uppträdande, hot och
slagord inger farhågor. I de byar de röda khmererna erövrar
förefaller de ha en politik som påminner om skräckväldets
tid. Separering av män och kvinnor, tvångsäktenskap,
tvångsarbete, misshandel och mord uppges förekomma.
Utländska biståndsarbetare har slagit larm och är djupt
oroade av omvärldens ointresse för problemet.
Vietnam tog hem sina trupper i september 1989, men
kriget fortsätter och så också vapenleveranserna och det
hemliga militära stödet till de röda khmererna, Son Sanns
och Sihanouks trupper.
De fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd
lade den 28 augusti 1990 fram en fredsplan som skulle leda
till vapenvila och fria val. Men planen har allvarliga brister.
Den var endast en ram som skulle fyllas med innehåll av de
fyra cambodjanska parterna. Planen tiger på den
springande punkten, nämligen att finna vägar att förhindra
ett nytt folkmord i Cambodja.
Planen ledde till förhandlingar mellan Cambodjas
nuvarande regering och koalitionsregeringen, som är
sammansatt av tre parter: de röda khmererna under Pol
Pots ledning, Son Sanns KPNLF och sihanoukisterna. Ett
högsta nationellt råd har bildats men några beslut om hur
FN-planen ska förverkligas har inte kunnat fattas.
Planen sätter inga tidsfrister. Mycket tyder på att Pol
Pots röda khmerer försöker förhindra förhandlingarna för
att vinna tid och stärka sin militära position. De röda
khmererna erövrar byar, terroriserar bybor till
underkastelse, bortrövar eller till och med mördar
bystyrelser. Av deras segerrapporter framgår klart att
krigföringen syftar till att trasa sönder den bräckliga
administration som byggts upp sedan de störtades från
makten. De lägger ut minor och gör väg- och tågöverfall för
att framkalla ekonomiskt kaos. Tusentals människor skadas
varje år av minor i risfälten. Tekniken att lägga ut minor har
de sannolikt lärt sig av brittiska militärer i hemliga
utbildningsläger i Malaysia.
Följderna kan vi se. Ett par hundra tusen människor har
blivit flyktingar inuti landet. Uppskrämda människor byter
pengar mot guld och dollar, vilket ökar inflationen.
Om de röda khmererna får fortsätta kommer sannolikt
ingen att kunna hindra dem att genomföra nya massakrer
på de människor de vill röja ur vägen. Ett nytt folkmord kan
bli följden.
Omvärlden måste reagera snabbt för att stoppa de röda
khmererna och Pol Pot. Deras förhalningstaktik måste
sättas ur spel. De fria valen under FN:s överinseende måste
genomföras innan fullständigt kaos utvecklats i landet. En
tidsfrist måste sättas, exempelvis till den 26 september 1991,
vilket är två år efter Vietnams tillbakadragande. Om FN
inte kan övervaka valen måste en internationell
övervakning ordnas på annat sätt.
Om valen inte kan genomföras, bör Sverige erkänna
staten Cambodja, som är folkets enda skydd mot de röda
khmererna.
I den plan som stormakterna lagt fram avsågs att 10 000
FN-soldater och lika många administratörer skulle sättas in
i Cambodja för att avväpna de fyra arméerna och upprätta
fred och ordning. Phnom Penh-sidans soldater torde gå lätt
att avväpna. Men betydligt svårare blir det med
gerillakrigarna ute i djungeln. FN-styrkan skulle också vara
otillräcklig för att skydda människorna i 11 000 byar.
Språksvårigheterna skulle bli enorma. Kostnaderna skulle
bli mycket stora. Planen är därför inte realistisk. Den måste
revideras.
I planen ingick minröjning och den måste startas
skyndsamt eftersom 30 000 människor årligen skadas på
grund av minor. Enligt planen kan inte FN börja röja minor
förrän en politisk uppgörelse träffats. Planen måste ändras
också på denna punkt.
Thailand har föreslagit neutralisering av gränslägren så
att civila undandras militärens kontroll och terror. Detta
måste också genomföras -- inte minst för att stoppa
rekryteringen av barnsoldater.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en fredslösning måste ge
garantier för att de röda khmererna inte återerövrar
makten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att minröjning snarast måste
igångsättas i Cambodja,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att gränslägren mot Thailand
skall neutraliseras,
4. att riksdagen begär initiativ av regeringen inför årets
generalförsamling i FN för att övervakade val snarast
genomförs i Cambodja.
Stockholm den 24 januari 1991
Bengt Hurtig (v)
Ingela Mårtensson (fp)
Marianne Samuelsson (mp)
Marianne Andersson (c)
i Vårgårda