Kriget i Västsahara, som är ett av världens sista
kolonialkrig, har pågått i snart 16 år. Frågan om
Västsaharas självständighet har varit på FN:s dagordning
långt innan dess. År 1966 lovade Spanien västsaharierna
självbestämmande efter påtryckning av FN. Då tändes ett
hopp som lever än i dag.
Spanien infriade dock aldrig sitt löfte utan lät Marocko
och Mauretanien överta rollen som kolonialmakter.
Befrielseorganisationen Polisario Front proklamerade den
Sahariska Arabiska Demokratiska Republikens (SADR)
exilregering den 27 februari 1976. Samtidigt förklarades
krig mot ockupationsmakterna. År 1979 drog sig
Mauretanien ur konflikten.
I juni 1981 antog OAU (Organisation of African Unity)
en plan för eldupphör och folkomröstning under FN:s
överinseende om regionens framtid. Chanserna för att
genomföra denna plan kollapsade 1984 när Marocko drog
sig ur OAU i protest mot att SADR fick delta som fullvärdig
medlem.
FN:s generalsekreterare har aktivt försökt få till stånd
samtal mellan Polisario och Marocko om Västsaharas
framtid. En gemensam fredsplan framlades sommaren 1988
och accepterades i princip av parterna. FN:s
generalförsamling tog för första gången 1989 i consensus
beslut om att parterna ska förhandla om eldupphör och
regler för folkomröstning. I januari 1989 träffades parterna
för första gången i direkta samtal.
I juni 1990 presenterade generalsekreteraren en rapport
om hur fredsplanen närmare skulle genomföras. Rapporten
var i princip färdig att behandlas av säkerhetsrådet. Men
Marocko har förhalat processen genom att inte svara på
vissa frågor i anslutning till planen. Dessutom har gulfkrisen
gjort att konflikten i Västsahara fått stå tillbaka.
I budgeten har utrikesministern reserverat 15 milj.kr. för
genomförande av den planerade folkomröstningen.
Konflikten står således mycket nära en lösning. Sverige bör
på olika sätt i FN och genom kontakt med parterna aktivt
agera för att säkerhetsrådet verkligen kan behandla planen.
Konflikten har medfört att cirka 200 000 saharier
tvingats fly till södra Algeriet, där de lever i flyktingläger.
Lägren är mycket väl organiserade av sina invånare, men
bristen på förnödenheter är stor. Tälten utsätts för stora
påfrestningar och måste bytas ut efter hand. Likaså är det
en förutsättning för sahariernas överlevnad att de kan
transportera förnödenheter från Alger till lägren vid
Tindouf. Det finns ett akut behov av tält/tältduk och
transportmedel.
Sverige ger sedan lång tid tillbaka bistånd till
Västsahara. Rädda barnen arbetar sedan 1975 med stöd för
de sahariska flyktingarna. Tillsammans med Röda korset
har man bl.a. finansierat ett socialt center.
Budgetåret 1988/89 utbetalades 21 milj.kr. till
Västsahara främst kanaliserade via Rädda barnen.
Biståndsminister Lena Hjelm-Wallén sade i en
riksdagsdebatt den 12 december 1989 att hon var ''beredd
att ytterligare bredda stödet genom andra enskilda
organisationer''. Förra budgetåret, dvs. 1989/90,
utbetalades bara 2,3 milj. kr. på grund av att inga ytterligare
ansökningar från frivilliga organisationer hade kommit in.
Ministern är således beredd att ge mer än 20 milj. kr., men
eftersom bidraget måste slussas via enskilda organisationer
så gick bara 2,3 milj.kr. till det västsahariska folket.
Detta visar tydligt att biståndet till Västsahara bör kunna
ges på andra vägar. Exempelvis borde 20 milj. kr.
kanaliseras via enskilda organisationer och 20 milj. kr.
kunna gå direkt till Polisario. De har på ett utomordentligt
sätt visat att de kan administrera och distribuera den hjälp
som de får. Det skulle också vara en form av erkännande av
Polisario att de ges detta förtroende. Det är ju inte unikt
att befrielseorganisationer får direkt bistånd. Både SWAPO
och ANC har fått direkt bidrag för humanitär verksamhet.
Därför finns det inget som hindrar att också Polisario skulle
kunna få direkt bistånd. Frivilliga organisationer måste
oftast själva bistå med egna medel för att få kanalisera
bistånd. Det kan förklara varför det har varit svårt att kunna
utnyttja de ytterligare biståndspengar som regeringen säger
sig vara villig att ge till Västsahara.
Enligt vår mening bör regeringen finna en form för hur
Västsahara skall kunna garanteras en viss summa per
budgetår, så att de inte blir helt beroende av enskilda
organisationers möjligheter. Ett sätt vore att låta delar av
bidraget gå direkt till Polisario, ett annat att Föreningen
Västsahara kontinuerligt kanaliserade viss del av biståndet.
Polisario har svårigheter att finansiera sitt kontor i
Stockholm. Sverige borde kunna ge ett bidrag härför,
eftersom det är av stor vikt för Västsaharas folk att ha en
representant i Norden.
Marocko fick under förra budgetåret 13,8 milj. kr. i
svenskt bilateralt bistånd. Dessutom lämnades u-krediter
om totalt 157 milj.kr. Sverige bör inte ge bistånd till
Marocko så länge kung Hassan vägrar att fullfölja den av
FN godtagna fredsplanen för Västsahara.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om aktivt stöd för fredsplanen för
Västsahara,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nya
former för biståndsgivningen vad gäller Västsahara i
enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd till Polisarios kontor i
Stockholm,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bilateralt bistånd och u-krediter
till Marocko.
Stockholm den 25 januari 1990
Ingela Mårtensson (fp)
Charlotte Branting (fp)
Maria Leissner (fp)