Bernadette Devlin-McAliskey, frihetskämpe från
Belfast:
''Helst skulle jag vilja att partier och organisationer i
Sverige organiserade egna resor till Nordirland. Många
skulle nog bli chockade.''
I år är det 75 år sedan en irländsk frivilligstyrka gjorde
uppror i Dublin mot det brittiska kolonialväldet på Irland.
Under denna resning, kallad Påskupproret, utropades den
Irländska Republiken för första gången. Republiken
krossades av Storbritanniens vapenmakt. I det brittiska
parlamentsvalet två år senare, 1918, gav mer än 70 % av den
irländska valmanskåren sitt stöd åt självständighetspartiet
och folkfronten, vilka krävde att Irland skulle tillerkännas
nationell suveränitet.
År 1919 utropades den Irländska Republiken än en
gång. Den här gången av en på majoritetsstyrets principer
grundad nationell församling. På nytt tog Storbritannien till
våld och terror för att krossa folkviljan. Våldet drabbade
den irländska civilbefolkningen mycket hårt. År 1921
använde engelsmännen militära maktmedel för att tvinga
fram en delning av Irland genom ett s k fristatsfördrag.
Sedan denna delning har de nordöstra delarna styrts av
undantagslagar. Den påtvingade uppgörelsen
dödförklarade de demokratiska nationella ideal som
fastställdes i Påskproklamationen år 1916.
Det brittiska kolonialväldet på Irland består fortfarande,
om än under andra former, och kampen för ett enat
demokratiskt Irland forsätter. Södra Irland/Republiken
Irland befinner sig delvis under ett neokolonialt styre. Dess
långvariga ekonomiska beroende av Storbritannien har
gjort att stormakten även dikterar de politiska villkor som
gäller den nationella frågan. Det senare blev uppenbart i
den överenskommelse mellan Storbritannien och
Republiken Irland som följde på de s k förhandlingarna i
Dublin åren 1983--84.
Det är osannolikt att en i verklig mening fri och
självständig nation skulle teckna avtal med en annan makts
regering, vars överhöghet endast tillåter ''en rådgivande roll
och ett visst begränsat inflytande'' i sitt eget land. För
sanningen är att Republiken Irlands lagstadgade
författning, via artikel 2, uttryckligen gör anspråk på att
omfatta hela Irlands territorium, det vill säga även den
nordöstra delen, som brukar kallas Nordirland.
De sex nordöstliga grevskapen utgör numera det
Nordirland som Storbritannien skapat. Det är underställt
det brittiska parlamentet och där finns i dag tiotusentals
brittiska soldater. Storbritannien använde våld för att tvinga
fram en folkrättsligt oacceptabel gränsdragning. Precis som
i den sydafrikanska apartheidpolitiken syftar den till att
manipulera fram en konstant ''majoritet'' av unionistiskt
pålitliga medborgare. Sedan Irlands delning i början av
1920-talet har privilegier gynnat utvalda grupper, ättlingar
till brittiska kolonister som lojalt och aktivt stödjer en
fortsatt utländsk, brittisk kontroll. Kampen för
självständighet och social rättvisa på Nordirland har sin
upprinnelse i detta orättfärdiga system.
I den rörelse som växte fram under 1960-talet blev
Bernadette Devlin en av de internationellt mest kända
medborgarrättskämparna på Nordirland. År 1981 blev
Bernadette (Devlin) McAliskey, hennes man och deras
barn angripna och beskjutna av en dödsskvadron.
Bernadette blev träffad när hon beskyddade sin son. Även
hennes man blev allvarligt skadad. Orsaken var att familjen
stödde hungerstrejkande irländare och deras släktingar.
Det finns sedan 1960-talet ett mycket stort antal exempel på
liknande våldshandlingar mot civila på Nordirland sedan
60-talet. Många barn har dödats eller skadats av de brittiska
soldaterna, bl a av s k plastkulor -- ett vapen som britterna
''förfinat'' för att få större effekt!
Konflikten på Nordirland hade tillspetsats på ett
avgörande sätt år 1969. Den nordirländska poliskåren och
allierade spikklubbsbeväpnade grupper från
unionistiska/protestantiska områden gick till gemensam
attack mot nationalistiska/katolska bostadsområden där
många dödades och hela kvarter brändes ner i Derry och
Belfast. Storbritannien gick in med trupper med
motiveringen att den katolska befolkningen behövde skydd.
Men de grupper som skulle skyddas upplever den brittiska
militära närvaron som ett hot. Omkring 3.000 människor
har hittills dödats i denna konflikt som liknar ett
krigstillstånd.
År 1985 kom det s k Hillsborough-fördraget till. Avtalet
åberopas ofta som ett löfte om att Storbritannien och
Republiken Irland utfäst sig att acceptera en återförening
av Irland när en majoritet i de sex nordöstliga grevskapen
så önskade. Löftets värde ifrågasattes när den brittiske
''nordirlandministern'' King efter undertecknandet, vid ett
besök i Bryssel yttrade att fördraget hindrat en återförening
''för evinnerliga tider''.
Den norska Helsingforskommittén presenterade år 1990
en rapport med rubriken ''Irländsk terrorism eller brittisk
kolonialism''. Det är den första rapport där kommittén
behandlar Irlandsfrågan efter alla års Östeuropagranskning
av mänskliga fri- och rättigheter. Rapporten slår bl a fast att
det är felaktigt att avfärda Nordirland som ett
terroristproblem. Massmedias bild av konflikten som ett
slags religionskrig är lika vilseledande.
Nordirland är, som det anförs i rapporten, först och
främst en produkt av olösta politiska och ekonomiska
problem samt sociala orättvisor. Fredspristagaren Sean
MacBride betecknar ekonomin som en
''apartheidekonomi''. Arbetslösheten och fattigdomen är
satta i system likaväl som censuren och det politiska
åsiktsförtrycket. Det är lätt att instämma i den nämnda
rapportens slutsats; det är regeringen i London som genom
sin kontroll bär huvudansvaret för situationen.
En stor del av den brittiska militära styrkan på
Nordirland tillhör den beryktade styrkan (Ulster Defence
Regement) UDR som är ett nordirländskt regemente
underställt den brittiska armén. När det tidigare nämnda
Hillsborough-avtalet slöts år 1985, hade det föregåtts av ett
antal krav från den Irländska republiken. Bl a ställdes
kravet på Storbritannien att den avskydda UDR-styrkan
skulle upplösas. Kravet fick inget gehör, inte heller krav om
suveränitet. Fru Thatcher skrek: - Out, out out! Det var
uteslutet att Storbritannien skulle avstå såväl från
Nordirland som från UDR.
Soldaterna i UDR är rekryterade uteslutande från
unionistiskt pålitliga grupper av befolkningen. UDR-
soldaternas funktion är en direkt parallell till de Svarta
Baskrar som agerar i Baltikum som Sovjetunionens
förlängda arm. Liksom UDR sprider denna attackgrupp
skräck och död bland befolkningen. Parallellen till det som
sker, och skett under årtionden, på Nordirland blir än
tydligare när sovjetisk militär påstått sig vilja ''skydda''
befolkningen i Baltikum. Allt detta sker i vår närhet, i den
''nya världsordningens'' Europa.
Under dessa våldsamt dramatiska och ångestladdade
januaridagar 1991 vänds Sveriges blickar mot Baltikum. I
Vilnius och Riga har människor mist livet i kampen för
självständighet. Solidariteten med dem som kämpar och
fördömandet av Sovjets agerande präglar alla nivåer i det
svenska samhället. När detta skrivs befinner sig t ex flera
svenska delegationer från riksdagens samtliga partier i de
baltiska staterna för att demonstrera samhörighet med dem
som kämpar.
--Är det inte så det alltid borde fungera när en statsmakt
terroriserar ett folk eller en folkgrupp? Självklart! Men
solidariteten och fördömandet skulle ge ett ännu starkare
intryck och spela en internationellt viktigare roll om Sverige
som nation vore konsekvent -- på de förtrycktas sida.
I den övergripande riksdagsdebatten, den 10 oktober
1990, om Europafrågan sade utrikesministern bl a
följande:Drömmen om ett Europa i fred, demokrati och
samarbete har börjat förverkligas.Neutralitetspolitiken
är grunden i vår säkerhetspolitik.Mycket av det vi vill se
förverkligat i hela Europa har redan förverkligats i
Västeuropa... Vi eftersträvar djupast och bredast möjliga
samarbete mellan de västeuropeiska industriländerna.
Sverige är ett av dem. Vi har en gemensam politisk och
kulturell frihetstradition. Vårt näringsliv och våra
samhällen är likartade.Solidaritet måste prägla vår
Europapolitik.
Såväl Storbritannien som Nordirland finns inom den
västeuropeiska sfären. En interpellationsdebatt om
Nordirland ägde rum den 16 november 1990. Det var den
första debatten någonsin om konflikten i Sveriges riksdag.
Utrikesministern kommenterade bl a det faktum att
Storbritannien flera gånger anmälts till och ''prickats'' av
Europadomstolen för brott mot de mänskliga rättigheterna.
Sten Andersson medgav att Storbritannien nonchalerat
domstolens kritiska beslut om det bristande rättsskyddet i
brittisk terroristlagstiftning. Ändå hävdade
utrikesministern att ''rättsstaten, trots konflikten, fortsätter
att fungera i Nordirland''.
Det är i längden ohållbart för Sveriges regering att
solidarisera sig med den brittiska regeringen, mot den
nationalistiska befolkningen på Nordirland som utsätts för
ett våldsamt politiskt och socialt förtryck för att de kämpar
för sin frihet. Rättvisa kan aldrig skipas så länge britterna är
kvar. Det behövs en internationell opinion. Det är dags för
Sverige att ta upp frågan på dagordningen i ESK och
Europarådet. Regeringen bör ta det initiativet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konflikten på Nordirland.