Den 15 februari 1989 rullade den sista sovjetiska
pansarkonvojen upp mot den så kallade Vänskapens bro,
korsade den afghansk-sovjetiska gränsfloden Amu-Darja
och fortsatte vidare in i Sovjetunionen. Därmed skulle
slutpunkten vara satt för en nu mer än nioårig sovjetisk
inblandning i Afghanistans inre angelägenheter.
Denna inblandning har resulterat i en närmast ofattbar
katastrof för det afghanska samhället och orsakat ett
oerhört lidande för det afghanska folket. Hälften av landets
förkrigsbefolkning på närmare 16 miljoner människor har
dödats eller tvingats i yttre eller inre exil.
I dag tvingas vi konstatera, att den sovjetiska
inblandningspolitiken inte har upphört utan i stället
fortsätter. Sovjets politiska mål visavi Afghanistan synes
vara oförändrade. Medlen däremot har förändrats. Detta
har i sin tur fört med sig fortsatta stridigheter i ett land, som
mest av allt behöver fred.
Alltsedan den 15 februari 1989 har Sovjet fortsatt att
hålla regimen i huvudstaden Kabul under armarna genom
en regelbunden leverans av vapen och annan militär
utrustning. Under det första året efter uttåget beräknades
de sovjetiska militära leveranserna ha uppgått till ett värde
av motsvarande 200--300 dollar per månad. Efter det
misslyckade kuppförsöket mot den nuvarande
Kabulregimen och dess ledare Najibullah i mars 1990,
rapporteras de sovjetiska militärleveranserna ha ökat till
motsvarande 400 miljoner dollar per månad. De militära
leveranserna omfattar förutom ordinär militär
förbrukningsmateriel också betydande mängder avancerad
militär utrustning.
Vid sidan av leveranserna av militär materiel har Sovjet
tillhandahållit civila och militära rådgivare till
Kabulregimens försvar. De civila rådgivarnas antal
beräknas uppgå till närmare 1 000 personer. Deras närvaro
har officiellt bekräftats av Kabulregimen. De militära
rådgivarna beräknas också uppgå till närmare 1 000 man.
Sovjets omfattande fortsatta stöd för att hålla
quislingregimen i Kabul kvar vid makten är den främsta
orsaken till de fortsatta striderna i Afghanistan.
USA och Sovjetunionen lyckades inte enas om någon
kompromisslösning på konflikten vid mötet mellan de två
ländernas utrikesministrar i augusti förra året. Före mötet
förekom många spekulationer om att supermakterna skulle
enas om något slags kompromisslösning på den tolvåriga
konflikten. Men Baker och Sjevardnadze lät förstå, att de
visserligen var överens om att det bör hållas val i landet,
men att de ännu inte enats om vem som skulle styra
Afghanistan under valproceduren.
Oenigheten i Afghanistanfrågan kretsar kring den
nuvarande sovjetstödde afghanistanske presidenten
Najibullahs roll. USA hävdar att han skall avgå, eftersom
man anser det omöjligt att få den muslimska gerillan som
har folkets stöd att lita på en regim, som leds av honom.
Men han har hittills vägrat att avgå.
Sveriges ansträngningar för att värna om det afghanska
folkets rätt till nationellt oberoende och fred bör därför
drivas med förnyad kraft. Sverige skall fortsätta arbetet för
att det afghanska folket självt skall få besluta om sin egen
framtid och att Afghanistans suveränitet och territoriella
integritet återupprättas.
FN har spelat en mycket betydelsefull roll för de senaste
årens steg framåt för att lösa den afghanska konflikten. Det
är angeläget, att FN:s arbete -- bl.a. genom
generalsekreterarens särskilda representant -- underlättas
för att via en politisk lösning och nationell försoning skapa
fred för Afghanistans folk.
Detta arbete bör ges fortsatt starkt svenskt stöd.
I dag oroas världen av flera stora konflikter, såsom kriget
vid Persiska viken och Sovjets aggressioner mot de baltiska
staterna. för att öka förutsättningarna för en fredlig
utveckling i afghanistan är det viktigt, att konflikten där för
den skull inte glöms bort.
Sverige bör därför verka för att Afghanistanfrågan åter
tas upp till behandling i FN.
Ett annat angeläget område, där Sverige kan spela en
viktig roll, är hjälpen till de många afghanska
flyktinglägren.
Det långvariga kriget i Afghanistan har framkallat
världens största enskilda flyktingkatastrof. Av världens hela
flyktingpopulation utgör de afghanska flyktingarna
närmare 40 procent. I dag lever omkring sju miljoner
afghaner i yttre och inre exil. Cirka 3,6 miljoner av dem
finns i pakistanska flyktingläger.
Pakistan -- i sig självt ett fattigt land -- har sedan 1979
gjort stora egna uppoffringar för att bistå den afghanska
flyktingvågen.
Även UNHCR och flera enskilda organisationer har
lämnat ekonomiskt och materiellt stöd. UNHCR har nu
som en följd av minskat stöd från omvärlden fått minskade
resurser när det gäller det ekonomiska stödet till de
afghanska flyktingarna i Pakistan.
Pakistan kan på grund av sin egen svaga ekonomi inte
fylla upp gapet mellan de afghanska flyktingarnas behov
och den internationella hjälpen.
Pakistan är ett av de länder, som kommit att drabbas hårt
ekonomiskt av Gulf-krisen. Därmed försämras landets
möjligheter att bistå de afghanska flyktingarna. Det är
därför en överhängande risk, att livsviktiga flyktingprojekt
äventyras. Enligt uppgifter i ''The Pakistan Times'' kommer
flyktingransonerna generellt att minskas med 20 procent
från och med januari 1991. Redan i dag har
fotogenransonerna skurits ned med påföljd, att flyktingarna
tvingats börja tära på det begränsade skogsbeståndet i
Pakistan i en desperat jakt på bränsle för matlagning och
husvärme.
Även om det under det senaste året gjorts stora
ansträngningar från FN:s sida för att uppmuntra de
afghanska flyktingarna att återvända hem, har den
afghanska verkligheten med fortsatt krig och miljontals
minor utspridda på landsbygden, förhindrat en större
återvandring. Människor, som en gång tvingats fly undan
bomber och granater, kommer inte att återvända i stor skala
förrän freden har säkrats.
Det är angeläget att omvärlden i en tid av dramatiska
händelser på andra håll i världen inte glömmer bort och
överger de afghanska flyktingarna. Dessas marginaler för
att överleva har alltid varit små. En tjugoprocentig
nedskärning av nödhjälpen kan därför komma att driva
fram en akut katastrofsituation.
För att undvika detta bör Sverige medverka till att
UNHCR ges ökade resurser för sitt fortsatta stöd till de
afghanska flyktingarna.
Det är också viktigt att det svenska stödet till humanitära
hjälpinsatser inne i Afghanistan, som kanaliseras genom
enskilda organisationer, främst Svenska
Afghanistankommittén och internationella Röda Korset,
fortsätter och ges ökade resurser. Svenska
Afghanistankommitténs insatser på den afghanska
landsbygden har visat sig vara mycket effektiva och har rönt
stor internationell uppmärksamhet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige åter bör ta upp
Afghanistanfrågan till behandling i FN,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade resurser till UNHCR,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat stöd till humanitära insatser
i Afghanistan.
Stockholm den 23 januari 1991
Inger Koch (m)
Alf Wennerfors (m)