Det finns starka skäl att fortsätta att rikta
uppmärksamheten mot dödsdomarna i Turkiet. Riskerna
för att de ska verkställas är inte undanröjda. Inte bara
president Turgut Özal, utan också två ministrar i den
turkiska regeringen, nämligen statsrådet Mehmet Kececilar
och justitieminister Oltan Sungurlu, har uttalat sig för att
återuppta avrättningarna. De har förklarat att man inte har
lyckats att övertyga de ca. 300 dödsdömda fångarna om den
''rätta vägen'' och att man därför måste hänga dem. Genom
avrättningar, sägs det, ska man förhindra terrorn i östra
Turkiet.
Den turkiska regeringens stridsaktivitet i östra Turkiet
har under senare tid eskalerats kraftigt. Det rör sig också
om tvångsdeporteringar, nedbränning av byar och politiska
mord. Tusentals nya arresteringar har ägt rum.
Arresteringarna sker ofta godtyckligt. De arresterade
anklagas för separatistiska åsikter, försvagade av den
turkiska nationalkänslan m.m.
I staden Diyarbakir i sydöstra Turkiet hotas, enligt
organisationen för mänskliga rättigheter där, hundratalet
tonåringar av hårda straff. Anklagelserna mot en del av
dem är så grava att åklagaren yrkar på dödsstraff. Dessa
tonåringar är på lösa grunder anklagade för att tillhöra
PKK, Kurdistans arbetarparti.
Det är omänskligt att i åratal låta människor sitta i
dödscell och ständigt fylla på med nya dödsdomar.
Svenska regeringen har agerat för de dödsdömda vid
kabinettssekreterare Pierre Schoris besök nyligen i Turkiet.
Men det gäller nu inte bara att söka stoppa verkställigheten
av dödsdomarna. Det är hög tid att samtliga 300 dödsdomar
helt upphävs och att Turkiet avskaffar dödsstraffet.
Den 16 november förklarade utrikesminister Sten
Andersson i ett interpellationssvar om Turkiet i riksdagen
att ''med jämna mellanrum når oss väl underbyggda
rapporter om tortyr och andra övergrepp. Det huvudsakliga
mönstret verkar vara att övergreppen sker efter arrestering
men före rättegång i avsikt att framkalla bekännelser.''
Domstolarna dömer också, framhöll utrikesministern,
enligt ''orimligt hårda lagar''.
Vid FN-kommitténs möte den 14 november förra året
framkom enligt protokollet att Turkiet rapporterade att
endast 15 poliser fällts för tortyr i 508 åtalade fall.
Europarådets särskilda kommitté har nyligen besökt
Turkiet och granskat förhållandena i fängelser och
arrestlokaler. Enligt konventionen är en kommittérapport
sekretessbelagd. Men ingenting hindrar staten ifråga att
publicera rapporten, vilket Turkiet bör göra. Om så inte
sker bör Europarådet besluta om ett offentliggörande enligt
gällande regler.
Amnesty International och andra humanitära
organisationer offentliggör praktiskt taget varje vecka
rapporter om nya namngivna tortyrfall. Materialet är
överväldigande. Under exempelvis en tvåmånadersperiod
förra året redovisade Amnesty mer än 100 tortyrfall.
De mänskliga rättigheternas förening i Turkiet, vars
kongressrapport offentliggjordes i tidningen Günes den 28
oktober förra året, innehåller alarmerande uppgifter om att
mer än 30 personer torterats ihjäl.
Ett sätt att söka stoppa tortyren i Turkiet -- om viljan
finns -- är att försvararen får en ovillkorlig rätt, inte bara att
besöka klienten efter eget bestämmande utan även att vara
närvarande vid alla polisförhör.
Den turkiska regeringen gör gällande att den strävar
efter att införa reformer samtidigt som den åberopar att
situationen på det hela taget var tillfredsställande. Men den
turkiske justitieministern Oltan Sungurlu uppgav nyligen
att viktiga reformer på straffrättens område får anstå under
avsevärd tid.
Däremot infördes förra året undantagstillstånd i tio
turkiska provinser. Turkiet har begärt att Europarådet där
skall medge undantag från en rad bestämmelser i
Europakonventionen om mänskliga rättigheter, exempelvis
rätten till personlig frihet, till domstolsprövning, till skydd
för privat- och familjeliv och till yttrande- och
föreningsfrihet.
Värst drabbad av förtrycket är den kurdiska
befolkningen som i Turkiet uppgår till 10 miljoner. Den är i
stort sett rättslös under nuvarande undantagslagar och får
inte utöva sin egen kultur eller ens fritt tala och skriva sitt
eget språk.
Den nuvarande turkiska regeringen har varit oförmögen
att konstruktivt och demokratiskt lösa den kurdiska
befolkningens ställning och rättigheter. Det
socialdemokratiska oppositionspartiet SHP har nyligen
framlagt en rapport om förhållandena i östra Turkiet, som
borde vara en öppning till dialog istället för stegrad
konfrontation om Turkiets största inrikespolitiska problem.
Reformeringen av det turkiska rättssystemet går mycket
långsamt, avbryts av återkommande uppskov och
skärpningar i förtrycket.
Europarådets medlemmar måste med mycket större
kraft och konsekvens agera mot den turkiska regimens
övergrepp och förtryck. Det går inte längre att tala om att
utvecklingen noga skall följas och vänta på demokratiska
reformer, som hittills varit klart otillräckliga.
Enligt Europarådets stadga är det en skyldighet för varje
medlemsland att garantera att de demokratiska och
mänskliga rättigheterna respekteras fullt ut i alla
medlemsländer.
Det skulle vara ett allvarligt bakslag om
Europakommissionen medgav undantag från konventionen
för Turkiet. Inte minst därför att ett farligt prejudikat
därmed skulle skapas för Europarådet, som får allt fler nya
medlemmar i Öst- och Centraleuropa.
På en punkt kan aldrig något undantag medges från
Europarådets regler och det gäller tortyr. Om Turkiet inte
gör slut på det utbredda och systematiska bruket av tortyr
bör en ny anmälan därom göras till Europakommissionen
av Sverige och andra medlemsländer i likhet med vad som
skett tidigare. Europarådet och dess organ har besluts-,
doms- och sanktionsmöjligheter.
Det är hög tid att de politiska fångarna beviljas amnesti,
att dödsdomarna upphävs och tortyren stoppas i Turkiet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för
att alla dödsdomar upphävs i Turkiet,
2. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för
att Turkiet upphäver dödsstraffet,
3. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för
att undantagstillståndet upphävs i Turkiet,
4. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för
att Turkiet vidtar effektiva åtgärder för att stoppa tortyren,
5. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för
att Europarådets särskilda kommittés rapport offentliggörs
enligt gällande regler om Turkiet inte självt gör det,
6. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för
att Sverige bör göra en anmälan mot Turkiet före utgången
av 1991 om inte landet effektivt har stoppat det utbredda
bruket av tortyr,
7. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för
att allmän amnesti beviljas de politiska fångarna och
politiskt arresterade.
Stockholm den 24 januari 1991
Lennart Nilsson (s)
Torgny Larsson (s)
Anita Johansson (s)
Magnus Persson (s)