De mänskliga rättigheterna brukar delas in i två grupper:
de politiska och medborgerliga rättigheterna samt de
ekonomiska och sociala rättigheterna.
Rätten till liv är en fundamental mänsklig rättighet.
Därför är det viktigt att kämpa för ekonomiska och sociala
rättigheter, att bekämpa världsfattigdomen och svälten.
Människan har inte bara rätt till liv, utan också till ett liv i
värdighet.
Men själva grundförutsättningen för att kunna kämpa
för dessa sociala och ekonomiska rättigheter är att det finns
yttrandefrihet, mötesfrihet, kort sagt demokrati.
Yttrandefrihet och informationsfrihet är en
nödvändighet för ett demokratiskt samhälle och för
människors fulla deltagande. Utan fullständig information
kan individen inte kritisera den förda politiken. Utan röst
och utan rättighet att uttrycka sig kan inte individen bidra
till politisk och social förändring.
Kränkningar av yttrandefriheten och andra besläktade
friheter är inte lika plågsamma och vidriga för individen
som t.ex. tortyr. Men för att vi ska kunna veta om och kunna
bekämpa tortyr måste yttrandefrihet finnas.
Just att yttrandefriheten är demokratins och folkviljans
instrument gör den så farlig för regimer vars legitimitet
bygger på skräck och våldsutövande och inte på människors
frivilliga stöd och förtroende uttryckt i öppna val.
Därför är det en uttalad strävan hos totalitära regimer
i olika länder att begränsa yttrandefriheten, att hindra att
information når allmänheten, och att strypa oppositionens
möjligheter att verka. Tyvärr är det ofta en alltför
framgångsrik strävan.
Även om yttrandefriheten och de andra politiska
rättigheterna är centrala för att människan ska kunna
åstadkomma någon förändring av sina villkor, är de sociala,
ekonomiska och kulturella rättigheterna nödvändiga om
människan ska kunna leva i värdighet.
Bristen på ekonomisk och social utveckling i många u-
länder är inte sällan orsakad direkt av att fundamentala
friheter inte existerar. Medborgerliga och politiska
rättigheter är aldrig en lyx som kan vänta medan
utvecklingsnivån höjs -- de utgör snarare själva
förutsättningen för framåtskridandet.
Det internationella regelverket
Skyddet för människans rättigheter blev redan från FN:s
tillkomst en huvuduppgift för världsorganisationen. Redan
1946 upprättades kommissionen för de mänskliga
rättigheterna, som nu Sverige åter för en treårsperiod är
medlem av. Kommissionens första stora uppgift var att
utarbeta en deklaration om de mänskliga rättigheterna, som
antogs 1948. Deklarationen, som i sig inte är juridiskt
bindande för medlemsstaterna, omformades så småningom
till en, eller snarare två konventioner om mänskliga fri- och
rättigheter.
1966 antog generalförsamlingen både konventionen om
de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna och
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.
För den första konventionen ska staterna lämna rapporter
om hur de efterlever dessa rättigheter, men någon
individuell klagorätt finns inte. Det finns däremot för
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
(ICCPR). En kommitté upprättades för att pröva såväl
mellanstatliga som individuella klagomål, samt att granska
rapporter från konventionsstater. Tillsammans med den
allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna kallas
de bägge konventionerna för ''Bill of Human Rights''.
Flera andra senare konventioner reglerar olika delar av
de mänskliga rättigheterna. Konventionen om avskaffande
av alla former av rasdiskriminering, konventionen om
avskaffande av kvinnodiskriminering och 1984 års
konvention mot tortyr är de internationella konventioner
som antagits utöver de grundläggande konventionerna.
För snart två år sedan antogs konventionen om barns
rättigheter, som fått stor uppmärksamhet världen över.
Samma år, 1989, antog också generalförsamlingen ett
frivilligt tilläggsprotokoll till 1966 års konvention om de
medborgerliga och politiska rättigheterna som handlade om
avskaffande av dödsstraff.
Utöver dessa internationella konventioner finns också
en rad regionala konventioner, främst Europarådets
konvention om de mänskliga rättigheterna. Till
Europakonventionen har nu fogats ett tilläggsprotokoll om
barns rättigheter.
De internationella normerna för mänskliga rättigheter är
i stort sett färdigformulerade. Det finns en viss risk för
inflation i regelverket. Genom alltför många konventioner
kan det bli överlappningar som i vissa fall kan leda till att
de internationella normerna försämras, i andra fall kanske
förbättras eller bara upprepas.
Trots att denna utveckling bör uppmärksammas återstår
dock vissa områden där de internationella normerna ännu
inte är utbyggda.
Under förra året antogs en konvention om migrerande
arbetares rättigheter. Ytterligare internationella normer
som är under utarbetande är en deklaration om minoriteters
rättigheter samt en deklaration om ''Human Rights
Defenders'' som handlar om rätten att främja och försvara
de mänskliga rättigheterna. Det är väsentligt att dessa
arbeten fullföljs, kanske framförallt deklarationen om
rätten att försvara mänskliga rättigheter.
Utöver det pågående normskapandet som nämns ovan
bör arbete dessutom bedrivas för att reglera och förbjuda
dödsstraffet. Här har utvecklingen de senaste åren rent av
varit negativ, till exempel i USA där allt fler döms till döden
och allt fler dödsdomar verkställs. Opinionsarbetet mot
dödsstraffet måste kraftigt understödjas, inte minst i de
länder som i övrigt respekterar de mänskliga rättigheterna.
Sverige bör agera mot dödsstraffet även inom ESK.
Skyddet för barn i väpnade konflikter kan också behöva
stärkas.
Även skyddet för de som flyr undan krig, väpnade
konflikter och andra katastrofer bör regleras i internationell
rätt. Dessa flyktingar har visst skydd i regionala
överenskommelser som OAU:s s.k. afrikanska
flyktingdefinition, och den latinamerikanska Cartagena-
deklarationen, men något internationellt juridiskt skydd för
dessa flyktingar finns inte. Framförallt har de s.k. de
factoflyktingarna fått allt svårare att finna skydd i Europa
på senare tid, och förväxlas ofta med migranter i och med
att Genèvekonventionen inte täcker dem. Därigenom löper
de stor risk att inte få det skydd de måste komma i
åtnjutande av för sin säkerhets skull. Inte minst därför
behövs en internationell konvention för att komplettera den
nu något föråldrade Genèvekonventionen.
Regeringen bör verka för att driva på arbetet inom dessa
tre områden.
Anslutningen
Det andra steget i arbetet för de mänskliga rättigheterna
är att verka för att alla stater erkänner och tar till sig dessa
grundläggande värderingar. Vi behöver fortfarande
argumentera och övertyga stora delar av världen och dess
makthavare om styrkan och bärkraften i de mänskliga
rättigheter som FN lagt fast. Därför måste Sverige söka
förmå så många stater som möjligt att ratificera de olika
dokumenten om mänskliga rättigheter.
De viktigaste dokumenten om mänskliga rättigheter är
FN:s konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter samt Europakonventionen om mänskliga
rättigheter.
FN-deklarationen är inget bindande dokument. Men
1966 antogs den internationella konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR). De stater
som ratificerat konventionen förbinder sig att rapportera
om läget beträffande mänskliga rättigheter i sitt eget land
till kommittén för mänskliga rättigheter, som etablerats
under ICCPR.
Men ett sextiotal stater har varken undertecknat eller
ratificerat konventionen, däribland Kina, och ett flertal
stater -- bland annat USA -- har ännu inte ratificerat den.
Särskilt anmärkningsvärt är att inte ens alla stater som är
medlemmar av FN-kommissionen för mänskliga rättigheter
har anslutit sig.
Därför bör regeringen verka för att fler länder ratificerar
detta grundläggande dokument för de mänskliga
rättigheterna. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen tillkänna.
Efterlevnaden
Även om en stat har anslutit sig till och ratificerat en
konvention betyder detta inte automatiskt att den kommer
att åtföljas. Att se till att de internationella konventionerna
verkligen efterlevs är den åtgärd som betyder mest för de
enskilda människorna. Om detta skedde, ska inte förnekas
att det vore en världsrevolution. De flesta av världens
invånare lever idag utan skydd för sina mänskliga
rättigheter.
Därför är klagomaskineriet en utomordentligt väsentlig
del i skyddet av de mänskliga rättigheterna. Detta är olika
utformat för olika konventioner -- effektivt i vissa fall och
mindre effektivt i andra.
Till ICCPR-konventionen är knutet en mellanstatlig
klagorätt. För att den mellanstatliga klagorätten ska kunna
utnyttjas måste både den anmälande staten och den
kritiserade staten ha accepterat klagorätten. För tillfället
har dock endast ett fyrtiotal stater anslutit sig till detta. Det
är kanske ingen tillfällighet att dessa länder inte befinner sig
särskilt högt på listan över länder som systematiskt kränker
mänskliga rättigheter.
Det är en viktig uppgift för efterlevnaden av
konventionen att aktivera den mellanstatliga klagorätten,
och arbeta för att fler stater ratificerar den. Sverige bör
verka för att den mellanstatliga klagorätten aktiveras. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Till skillnad från FN-konventionen har
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna en
automatik i den mellanstatliga klagorätten. När
konventionen ratificeras av ett land, godkänner landet
därmed automatiskt även den mellanstatliga klagorätten.
Därför har den också kunnat komma till användning.
Tyvärr har de deltagande staterna en benägenhet att ta
ovidkommande hänsyn så som i fallet Turkiet.
1982 anmäldes Turkiet till Europadomstolen för brott
mot de mänskliga rättigheterna. 1985 drogs anmälan
tillbaka då Turkiet lovade rätta till bristerna, och bland
annat helt upphöra med tortyr. 1991 kan tyvärr konstateras
att Turkiet ännu inte uppfyllt sitt löfte. Den kommission
som sänts till Turkiet för att följa upp efterlevnaden av
tortyrkonventionen tvingas med största sannolikhet
konstatera att tortyr fortfarande regelmässigt förekommer i
Turkiet. Entydiga rapporter pekar i denna riktning.
Sverige bör därför verka för att Turkiet återigen anmäls
till Europadomstolen. Dessutom bör frågan drivas i ESK.
Detta bör ges regeringen tillkänna.
Den individuella klagorätten är ett av de mest effektiva
medlen för att bekämpa brotten mot de mänskliga
rättigheterna. Det handlar om individuella rättigheter.
Därför måste invididen ha rätt att påtala kränkningar. Finns
inte denna individuella rätt att klaga, så har de individuella
mänskliga rättigheterna heller ingen innebörd.
Europakonventionen har en väl fungerande individuell
klagorätt genom Europadomstolen. Även FN-
konventionen har ett tilläggsprotokoll om individuell
klagorätt. Tyvärr har inte alla stater ratificerat detta
tilläggsprotokoll. Det land som är berett att ge enskilda
individer klagorätt visar en sann vilja att värna de mänskliga
rättigheterna. Därför är det något av en testfråga för nya
demokratier att ansluta sig. Regeringen bör verka för att
fler länder, och då särskilt Sovjet och vissa länder i
Östeuropa, ansluter sig till tilläggsprotokollet om
individuell klagorätt till FN-konventionen.
FN:s roll
FN:s möjligheter att skydda de mänskliga rättigheterna
bör också stärkas.
Utöver arbetet med att förmå flera länder att ratificera
konventionerna och aktivera klagorätten finns ytterligare
en möjlighet att förbättra efterlevnaden av de
internationella reglerna. Det som skiljer
Europakonventionen från övriga är dels att konventionen
är bindande för alla stater som undertecknat den, och att
både mellanstatlig och individuell klagorätt finns, samt att
en domstol inrättas vars beslut måste respekteras.
Inrättandet av en motsvarande domstol för ICCPR skulle
vara en genomgripande reform för att stärka konventionen
och dess efterlevnad. Att driva och söka förankra denna
ståndpunkt i det internationella samfundet är en angelägen
uppgift för Sverige. Regeringen bör därför i lämpliga
former verka för en sådan domstol för FN-konventionen om
de mänskliga rättigheterna.
Huvuddelen av FN:s hittillsvarande arbete har
koncentrerats till att skapa normer och verka för att de
efterlevs. Men det praktiska arbetet för att stötta dem som
på fältet arbetar för mänskliga rättigheter är inte minst
viktigt. Det rådgivningsprogram som FN driver är blygsamt
till sin omfattning än så länge, men utför en synnerligen
viktig uppgift för att hjälpa olika länder att staga upp
demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna.
Man erbjuder experthjälp, beviljar stipendier och kan tex
hjälpa till att bygga upp ett juridiskt referensbibliotek i
stater som behöver hjälp att finna sin demokratiska form.
Sverige bör verka för att anslagen till detta program ökar,
och att verksamheten byggs ut. Dessutom finns en frivillig
fond för hjälp till personer som utsatts för tortyr. Även
denna fond bör Sverige verka för att stärka.
Idag finns knappast någon koppling mellan FN-biståndet
i organ som UNDP och FN:s allmänna arbete för mänskliga
rättigheter. En sådan koppling bör skapas, som integrerar
både målen av bekämpa fattigdom och att verka för
grundläggande mänskliga rättigheter. Ett flertal intressanta
rekommendationer och förslag ges i det
diskussionsunderlag som Rädda Barnen skrev tillsammans
med svenska sektionen av internationella
juristkommissionen för några år sedan. Bland annat
föreslås att FN-centret för mänskliga rättigheter ska initiera
biståndsprogram tillsammans med bl a UNDP, och även på
andra sätt agera rådgivare för andra internationella organ
på MR-området. Denna utveckling bör Sverige främja i det
multilaterala biståndet.
De som själva på fältet arbetar för mänskliga rättigheter
är oftast de som är mest utsatta för hot och övergrepp. En
diskussion i FN om ''Human Rights Defenders'' har
initierats, men har tyvärr mest kommit att handla om en
eventuell konvention för deras skydd. Mer betydelsefullt
vore att t ex utse en FN-observatör som kan få i uppdrag att
redovisa situationen i olika länder för sådana ''försvarare av
mänskliga rättigheter''.
De senaste åren har ett flertal efterlängtade fria val ägt
rum i före detta diktaturer eller kolonier, och
fredsförhandlingar har inletts i andra fall som mycket väl
kan komma att resultera i fria val. I dessa har en viktig
ingrediens varit internationell övervakning. Ofta rör det sig
om länder som aldrig eller åtminstone inte på länge haft fria
och allmänna val, och där misstron är mycket stor mellan de
olika parterna i landet. Ett misslyckat val, med valfusk och
manipulationer, eller bara misstankar om att sådant
förekommit, kan störta en nyfödd demokrati tillbaka in i en
tillvaro av diktatur och övergrepp mot mänskliga
rättigheter.
Därför har FN:s roll vid sådana kritiska tillfällen varit
mycket betydelsefull, framförallt i Namibia. Det
förekommer också en diskussion om möjligheterna att
utvidga FN:s mandat och möjligheter att genomföra
internationell övervakning av val.
Det finns ännu inga normer för hur ett val ska
genomföras, även om diskussioner påbörjats inom FN om
''genuine and honest elections''. Behovet av ett regelsystem
som ger skydd mot valfusk är stort, framförallt om vi ska tro
på att demokratin kommer att segra i allt fler stater. Därför
bör det nu inom FN:s ram påbörjas ett arbete för att
utveckla ett sådant internationellt normsystem för hur fria,
allmänna och rättvisa val ska gå till. I detta normsystem är
det viktigt att verka för rätten till internationell övervakning
av valen.
Sverige bör i FN verka för ett sådant internationellt
normsystem för fria val. Sverige bör dessutom initiera en
diskussion om hur en internationell valövervakning skulle
kunna institutionaliseras. Det är troligt att detta snarare bör
göras av en från FN fristående organisation, med tanke på
FN:s begränsade mandat för sådana val och
folkomröstningar som hänger samman med internationella
konflikter. Sverige skulle vara ett naturligt värdland för ett
sådant oberoende valövervakningsinstitut.
Detta bör ges regeringen tillkänna.
FN-kommissionen
I FN-kommissionen för mänskliga rättigheter finns
möjligheter att påverka vilka typer av brott mot mänskliga
rättigheter som särskilt ska granskas, och vilka länder som
ska ställas till svars för grova kränkningar av mänskliga
rättigheter. Det är en grannlaga uppgift, inte utan
avvägningssvårigheter på grund av det antal stater som är
kvalificerade till granskning.
Utvecklingen under det senaste året har i många stycken
varit positiv. Att de flesta diktaturerna i Östeuropa fallit är
naturligtvis det mest remarkabla, något som många av oss
inte trott kunde ske, i varje fall inte så oerhört snabbt. Inte
heller den plötsliga och ödesdigra fundamentalistiska vågen
i de islamiska länderna hade kunnat förutses, eller de grava
kränkningar av de mänskliga rättigheterna som den fört
med sig i många länder. Världsutvecklingen bjuder på såväl
ljusa som mörka händelser.
De flesta fall av kränkningar av mänskliga rättigheter är
de som stater står för. Det är också sådant som regleras i
de internationella konventionerna. Man skulle grovt kunna
dela in kränkningarna i några olika huvudgrupper.
En första grupp kan de kommunistiska diktaturerna
sägas utgöra. Där används statsapparaten för att
kontrollera att ingen avviker från den officiella politiska
uppfattningen. Detta betyder ofta ett sofistikerat förtryck
av oliktänkande och en utbyggd kontrollstat. Några få
kvarvarande exempel är Albanien, Kina och Kuba. En
annan variant är den totalitära religiösa staten, som inte
tolererar andra åsikter än de som religionen stödjer. Här
återfinns t.ex. Iran och i viss mån Irak. En tredje typ av stat
som systematiskt kränker mänskliga rättigheter är den
militärt dominerade diktaturen eller halvdiktaturen, ofta
förekommande i Latinamerika men även i Asien och
Afrika. Det handlar ofta i grunden om en konflikt mellan
överklassen och de fattiga i samhällen som präglas av
fattigdom och stora klyftor, och där armén skyddar den
privilegierade gruppen. Regeringen kan ha olika grad av
demokratisk legitimitet, och kontroll över armén, men
huvuddraget i dessa fall är att armén systematiskt bedriver
jakt på de oppositionella krafterna utan att ställas till svars
för sina brott mot mänskliga rättigheter mer än i
undantagsfall. Här återfinns länder som El Salvador,
Guatemala med flera.
I FN-kommissionen bör Sverige aktualisera Sovjets
övergrepp i Baltikum, och även verka för en fortsatt
granskning av Rumänien. Att en demokratiseringsprocess
inletts där betyder inte automatiskt att situationen för de
mänskliga rättigheterna har stabiliserats. Under 1990 har
utvecklingen på flera sätt varit alarmerande, inte minst de
massakrer som ägt rum i samband med fredliga
demonstrationer. Baltikum bör tas upp även inom ESK.
Kina måste fortsätta att granskas. Efterdyningarna efter
blodbadet på Himmelska Fridens torg fortsätter i form av
övergrepp mot oliktänkande, och inget tyder på att den
kinesiska regeringen har för avsikt att börja respektera
mänskliga rättigheter. Även Myanmar (Burma) bör
uppmärksammas.
I Latinamerika bör särskilt El Salvador granskas, och
även Kuba.
Sudan har på senare tid varit föremål för omfattande
kritik från MR-organisationer och bör uppmärksammas i
FN-kommissionen. Likaså bör kommissionen granska
Marockos övergrepp mot den sahariska befolkningen.
Irak har genom diverse manipulationer lyckats undgå att
trots brott mot mänskliga rättigheter bli föremål för
granskning i kommissionen. Sverige måste i FN oförtröttligt
verka för att Iraks missgärningar fördöms. Lyckas inte det
riskerar vi en förtroendekris för FN-kommissionen som
sådan.
Möjligheten att särskilt ta upp frågan om kurdernas
mänskliga rättigheter bör dessutom undersökas.
I FN-kommissionens granskning av hur mänskliga
rättigheter respekteras bör de länder vi nämnt bli föremål
för särskild uppmärksamhet.
Detta bör ges regeringen tillkänna.
Bistånd för demokrati och mänskliga rättigheter
Det svenska u-landsbiståndet bör i högre grad än i dag
användas för att främja respekt för mänskliga rättigheter
och en demokratisk samhällsutveckling. Förslag i denna
riktning framförs i folkpartiet liberalernas biståndspolitiska
motion.
Utöver de förslag som vi nämner där bör man pröva att
ge biståndsavtalen med mottagarländerna en folkrättslig
bas, genom att hänvisa till olika internationella normer i
samband med en viss biståndsinsats. Handlar
biståndsavtalet t.ex. om lantbruksbistånd, kan referenser
göras till ILO:s konvention om lantarbetares villkor. Detta
är ytterligare ett sätt att väva in mänskliga
rättighetsaspekten i den svenska utrikespolitiken.
Ett viktigt mål också i det inhemska biståndet är att bistå
dem som arbetar på fältet för mänskliga rättigheter, ofta
under mycket svåra omständigheter. Det är en grannlaga
uppgift, som inte alltid lämpar sig för en regering att
ombesörja. Därför finns det all anledning att välkomna det
institut för mänskliga rättigheter som diskuteras på initiativ
från flera humanitära organisationer. En viktig uppgift för
ett sådant institut kan vara att förutom informations- och
dokumentationsarbete också ge ett direkt och konkret stöd
till de organisationer och enskilda som själva arbetar för
offren för övergrepp, och för att försvara de mänskliga
rättigheterna på plats. Regeringen bör därför välkomna
planerna på ett sådant institut i Sverige, och vara beredd att
bistå det ekonomiskt och på andra sätt. Möjligheten att
samordna denna verksamhet med den som redan bedrivs
vid Lunds Universitet måste undersökas, både för att inte
riskera dubbelarbete och för att ta tillvara all kompetens på
området.
Detta bör ges regeringen tillkänna.
Inte minst kan folkpartiet liberalernas förslag om
stiftelser för demokratistödjande bistånd med anknytning
till de politiska partierna fylla en viktig funktion i detta
sammanhang.
En internationell flyktingpolitik
Ytterligare en byggsten i arbetet för stärkta mänskliga
rättigheter är en internationellt ansvarsfull flyktingpolitik.
Detta utvecklar vi närmare i vår flykting- och
invandrarpolitiska motion. Dock kan här vara på sin plats
att återigen påpeka sambandet mellan mänskliga rättigheter
och flyktingpolitik. Det är just i förtrycket av mänskliga
rättigheter som flyktingproblem uppstår. Just de människor
som starkast reagerar mot förtryck och brist på frihet är de
som också råkar illa ut och blir misshagliga för de totalitära
regimerna. Därför är det ofta de starkaste förespråkarna för
mänskliga rättigheter som tvingas fly. Inte minst av dessa
två skäl är en generös och rättssäker flyktingpolitik en
oupplöslig del av arbetet för de mänskliga rättigheterna.
Men det räcker inte med att föra en generös
flyktingpolitik i Sverige. Sverige måste framförallt
motverka den negativa utvecklingen i Europa när det gäller
flyktingmottagandet. Även via UNHCR bör Sverige
motarbeta sådana tendenser. Ett kraftigt svenskt stöd till
UNHCR:s verksamhet är där såväl en markering som en
nödvändig praktisk förutsättning för att UNHCR ska kunna
fullgöra sina uppgifter.
Humanitär rätt
Världen är fylld med stora och små konflikter och lär så
förbli under överskådlig tid. Många människor lever i en
gråzon mellan krig och fred. Färska exempel är t.ex. de
baltiska länderna, där människor blivit utsatta för
sporadiska våldsangrepp utan att man därför kan säga att
ett regelrätt krig eller inbördeskrig brutit ut.
Detta förhållande aktualiserar diskussionen om
skillnaden mellan humanitär rätt (''krigens rätt'') och de
mänskliga rättigheterna. Det kan uppstå tillfällen när dessa
normsystem inte räcker till, kanske framförallt vid s.k.
interna konflikter. Det har ibland diskuterats om huruvida
ett kort och okomplicerat instrument med oinskränkbara
rättigheter borde utvecklas, som upprätthåller en
ministandard av rättigheter. Detta skulle framförallt ha
betydelse i sådana fall där regeringar förnekar att det är
frågan om en väpnad konflikt. Regeringen bör
uppmärksamma detta område och ta eventuellt erforderliga
initiativ för att driva denna tanke internationellt.
Hemställan
Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en konvention om förbud av
dödsstraffet, en konvention om skydd för flyktingar undan
krig och andra katastrofer samt ett utbyggt skydd för barn i
väpnade konflikter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att fler länder skall
ansluta sig till FN-konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att aktivera den
mellanstatliga klagorätten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att anmäla Turkiet till
Europadomstolen samt att ta upp frågan i ESK-processen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationellt arbete för att fler
länder skall ratificera tilläggsprotokollet om individuell och
mellanstatlig klagorätt,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en internationell domstol knuten
till konventionen om mänskliga rättigheter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om FNs rådgivningsprogram för
mänskliga rättigheter och fonden för tortyroffer,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en koppling mellan FNs bistånds-
och mänskliga rättighetsarbete,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en FN-observatör för ''Human
Rights' Defenders'',
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett internationellt normsystem
för fria val,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om aktualiserandet av vissa brott
mot mänskliga rättigheter i FN-kommissionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ge biståndsavtalen en
folkrättslig bas,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till ett svenskt institut för
mänskliga rättigheter,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sambandet mellan mänskliga
rättigheter och en generös flyktingpolitik,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skydd för mänskliga rättigheter i
samband med interna konflikter.
Stockholm den 24 januari 1991
Maria Leissner (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Håkan Holmberg (fp)