En av de ''glömda'' våldsamheter som pågår i skuggan av
USAs krig mot Irak, och Iraks ockupation av Kuwait, är
Marockos ockupation av Västsahara. Denna ockupation
har med militärt våld pågått i snart 15 år, det vill säga sedan
1976. Dessförinnan var Västsahara en spansk koloni. Ingen
stormakt har med kraft sökt befria Västsahara; där finns
ingen olja, bara fosfater och mineraler.
Både OAU och FN har dock stött Västsahara genom att
utarbeta en fredsplan som även Marocko i princip har ställt
sig bakom. Den innebär att saharierna i en folkomröstning
efter eldupphör skall få möjlighet att ta ställning till sin
framtid: självständighet eller marockansk region.
Sahariernas befrielserörelse, Polisario Front, väntar
sedan ett halvår tillbaka på det avgörande beslutet i FNs
säkerhetsråd om genomförande av FNs fredsplan. Denna
väntan beror dels på att FN är fullt upptaget av Gulfkrisen
och dels på att Marocko med alla medel söker förhala
planens förverkligande. Marocko gör sig också skyldigt till
allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna enligt en
färsk rapport från Amnesty International. Västsaharier
sätts i fängelse, torteras och ''försvinner'' i stor skala.
Sverige har stött fredsprocessen och västsaharierna
politiskt och ekonomiskt. Katastrofbistånd har kanaliserats
via Rädda Barnen, Röda Korset, Emmaus m fl. Föreningen
Västsahara gör en viktig informationsinsats och organiserar
bland annat sahariska ungdomsbesök i Sverige. Den 24--26
maj planeras en europeisk parlamentarikerkonferens i
Stockholm till stöd för fredsprocessen.
I budgetpropositionen utlovas ett svenskt deltagande i
den FN-styrka som skall övervaka folkomröstningen efter
det väntade beslutet i säkerhetsrådet. Cirka 15 miljoner
skall enligt propositionen reserveras. Detta hälsar vi med
tillfredsställelse.
Enligt propositionen har 1989/90 2.3 miljoner kronor
betalats ut till Västsahara via enskilda organisationer. Detta
synes egendomligt lite mot bakgrund av att
frivilligorganisationerna 1989 fick cirka 21 miljoner kronor
enligt föregående budgetproposition.
De svenska hjälporganisationerna gör en storartad insats
i flyktinglägren. Det är dock otillfredsställande att
västsahariernas egen organisation, Polisario, inte fullt
erkänns av den svenska regeringen på samma sätt som
SWAPO och ANC. Det måste bli en ändring på detta och vi
föreslår därför dels att 20 miljoner kronor kanaliseras direkt
till Polisario som flyktinglägerstöd, dels att Polisarios
Stockholmskontor ges ett värdigt stöd till hyra och
omkostnader. Emmaus har hos UD påpekat det bristfälliga
stödet till Polisariokontoret.
I biståndshänseende behandlas ockupationsmakten
Marocko bättre än Västsahara. 1989/90 utbetalades 13.8
miljoner kronor i U-krediter. Den totala kreditvolymen är
157 miljoner kronor. Sverige har också ett stort
handelsutbyte med Marocko; det är vår största
handelspartner i Afrika. Vi föreslår att inga nya krediter
beviljas Marocko och inget nytt handelsavtal tecknas så
länge Marocko förhalar eller blockerar fredsplanens
genomförande i Västsahara.
Slutligen föreslår vi att Sverige utnyttjar sina möjligheter
att påverka FNs säkerhetsråd att behandla fredsoch
folkomröstningsplanen med det snaraste. Det faktum att
Marocko hjälper USA att bekämpa Irak får inte betyda att
fredsplanen för Västsahara offras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett direkt bistånd till Polisario
och stöd till Polisarios Stockholmskontor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nya krediter och nytt
handelsavtal för Marockos del,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att forcera FNs behandling av
fredsplanen.
Stockholm den 23 januari 1991
Jan Strömdahl (v)
Bertil Måbrink (v)