Det har sagts att Förenta nationerna i fallet Kuwait med
sina snabba beslut om sanktioner och godkännande av
användande av militärt våld mot Irak med kraft hävdat den
nationella suveränitetsprincipen.
Att FN med kraft hävdar den nationella
suveränitetsprincipen är positivt. Men det var ett allvarligt
misstag att godkänna användandet av militärt våld. Med
effektiva sanktioner kunde FN nått sitt syfte utan att frångå
sin fredsmäklande roll.
Det är nu viktigt att FN i fortsättningen blir en
konsekvent fredsskapande organisation och att FN
dessutom tar brott mot folkrätten på samma allvar oavsett
var på jorden det sker. Den nationella suveränitetsprincipen
måste försvaras oavsett det handlar om ett oljerikt
shejkdöme i Persiska viken eller ett fattigt litet land långt
borta i Stilla havet.
Folkmord i Östra Timor
Östtimor var under århundraden en portugisisk koloni.
När landet 1975 blev självständigt blev det nästan
omedelbart invaderat av Indonesien. Den indonesiska
armén gick oerhört brutalt fram. En folkmordsoffensiv
inleddes och under åtta blodiga år dödades mer än 200 000
människor -- dvs. en tredjedel av befolkningen!
Timoresernas språk och egen kultur har förbjudits.
Indonesiens avsikt är att också döda den nationella
identiteten och kulturella särarten.
Världsopinionen har förhållit sig märkligt tyst inför detta
ett av vår tids grymmaste brott mot både mänskliga
rättigheter och folkrättens principer.
Förenta nationernas generalförsamling har sedan 1982
låtit frågan vara vilande. Trots Östtimors tydliga rätt till
nationellt oberoende har FN inte uttalat sitt stöd för detta.
Bakom detta döljer sig stormaktsuppgörelser, ekonomiska
intressen och indonesiskt lobbyarbete. FN har å andra sidan
inte heller erkänt den indonesiska annekteringen av
Östtimor.
Fallet Östtimor är i många delar likt fallet Kuwait. Ett
litet land i Syd som invaderas av en stor grannstat, som
sedan utropar det ockuperade landet som en provins i den
egna staten.
Det finns skillnader också. Det oljerika Kuwait styrdes
av en konservativ shejkfamilj med starka band till USA.
Östtimors första och enda legala regering var progressiv och
saknade band till någon stormakt. Det är i dessa skillnader
orsaken finns till FNs helt olikartade behandling av
frågorna.
Sveriges roll
Sverige har inte heller på något sätt handlat till
folkrättens försvar i denna fråga. Tvärtom har regeringen
ansett handelsförbindelserna med den brutala
ockupationsmakten vara viktigare än respekt för folkrätten
och erkännandet av det timoresiska folkets legitima
representant befrielserörelsen Fretilin.
Riksdagsmajoriteten påstod vid förra årets behandling
av frågan att
Östra Timor under de drygt 14 år som förflutit efter
invasionen successivt blivit allt fastare inlemmat i
Indonesien. Det har föranlett allt fler länder i världen att
konstatera att Indonesien har överhöghet över östra Timor.
En viss motståndskamp, ledd av Fretilin, torde förekomma,
men den är av allt att döma av begränsad omfattning.
Detta konstaterades trots att de första rapporterna
sedan invasionen skrivna av utländska journalister (bl.a.
svenskar) publicerades i maj 1990. I rapporterna klargörs
att timoreserna på intet sätt accepterat annekteringen och
att den nationella självkänslan är mycket stark, vilket bl.a.
kom till uttryck under påvens besök i landet i oktober 1989.
Rapporterna talar också om stark aktivitet hos ungdom
och studenter. I stora fredliga demonstrationer krävs
nationell självständighet. Kraften i demonstrationerna gör
att många bedömare talar om en timoresisk ''intifada''.
Militär offensiv
I mars 1990 inleddes en ny offensiv mot Fretilins
gerillastyrkor. Indonesien använde 46 000 man i offensiven,
något som knappast tyder på att motståndskampen skulle
vara av ''begränsad omfattning''. Eftersom Sverige också
exporterat vapen till Indonesien kan man räkna med att vårt
land indirekt bidragit till nya massakrer i Östtimor.
Sverige har ett moraliskt ansvar och en politisk
skyldighet att visa att folkrättens princip är lika viktig över
hela världen. Det skall först sopas framför den egna dörren.
Därför måste alla vapenleveranser avbrytas till Indonesien.
Sverige måste som observatör i samarbetsorganet
Intergovernemental Group on Indonesia (IGGI) lyfta fram
Sveriges kritik mot folkmordspolitiken och så länge den
pågår inte uppta någon form av biståndssamarbete med
Indonesien.
I FN måste Sverige bryta sin passivitet och tystnad. Det
krävs en oberoende roll och ett agerande för att
Östtimorfrågan tas upp till behandling i
generalförsamlingen. Det svenska förslaget skall vara att
Östtimors folk representeras i de FN-förhandlingar som
sker mellan Portugal och Indonesien om Östtimor och att
FN erkänner Östtimors eget folks rätt att avgöra sin egen
framtid i en folkomröstning. FN bör ge Indonesien en kort
tidsfrist att under FN-övervakning realisera förslaget. Om
så ej sker bör förslaget fredligt framtvingas av FN genom att
Indonesien sätts under sanktionstryck.
Västpapua
Västpapua är en tidigare holländsk koloni som 1962 mot
den egna befolkningens vilja överlämnades till Indonesien.
Ingen verklig folkomröstning genomfördes, trots det
godkände FN annekteringen.
Den indonesiska folkmordspolitiken har i Västpapuas
fall inneburit 150 000 mördade. Det folkliga motståndet har
dock fortsatt, och letts av befrielserörelsen OPM (Rörelsen
för ett fritt Papua).
Ockupationsmakten genomför ett massivt
transmigrationsprogram som innebär att hundratusentals
indonesier flyttat till Västpapua i ett av de största
kolonisationsprojekten i historien. Papuanerna befinner sig
i en situation där de snart är i minoritet i sitt eget land.
Folkutrotningsprogram
Brotten mot mänsklig rätt fortsätter. På
kvinnokonferensen för ursprungsbefolkningar i Oslo 4--9
augusti 1990 kunde Jael Prai inte bara berätta om
arresteringar, tortyr, våldtäkter och försvinnanden, utan
också om ett folkutrotningsprogram. Genom
''familjeplanering'' förbjuds papuanska kvinnor att ha mer
än två barn och det sker tvångssteriliseringar. Indonesien
förgiftar även drycker som sedan oskyldiga människor
köper och dricker. Syftet är att utplåna den papuanska
rasen.
Transmigrationsprojektet medför också svåra
ekologiska skador, unika regnskogar huggs ner, odlingsbar
mark konfiskeras och delas ut till kolonisatörerna och
många papuaner drivs på flykt.
Sverige accepterade 1969 Västpapuas införlivande i
Indonesien, som kallade landet för provinsen Irian Jaya.
Sverige har inte höjt sin röst mot folkmordspolitiken på
Västpapua. Det måste bli ändring på den punkten.
Tveklöst gör diktator Suharto i Indonesien skäl för
öknamnet ''Sydostasiens Hitler''. Inte minst
folkmordsprogrammen mot papuanerna talar för detta. Det
är till denne Suharto Sverige säljer vapen!
Sverige måste därför i FN och andra internationella fora
protestera mot Indonesiens folkmordspolitik och kräva en
ny behandling av frågan om Västpapuas rätt till
självständighet.
Indonesien 1965
genomfördes i Indonesien en av historiens
blodigaste militärkupper. Dess syfte var att krossa det
indonesiska kommunistpartiet som då var världens tredje
största, efter det sovjetiska och kinesiska. Mellan en halv
och en miljon människor mördades. Kommunistpartiet blev
i praktiken utrotat.
Sedan dess har landet styrts diktatoriskt. Amnesty
International har konstaterat grova brott mot de mänskliga
rättigheterna innefattande arresteringar av politisk
opposition, tortyr och avrättningar.
Men västerlandets länder låter tystnaden råda om dessa
missförhållanden. För Sveriges del beror regeringens
tystnad framför allt på att handelsförbindelserna med
Indonesien uppgår till minst 600 miljoner kronor per år.
Under åren 1976 till 1988 har Sverige bl.a. exporterat
vapen till Indonesien för ett sammanlagt värde av 600--700
miljoner kronor. En export som tveklöst är i strid med de
svenska vapenexportreglerna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige omedelbart bör
avbryta sin vapenexport till Indonesien,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Sveriges agerande i IGGI och att
inte utveckla biståndssamarbete med Indonesien,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN och andra
internationella fora bör agera för östtimoresisk
representation i de FN-ledda förhandlingarna mellan
Portugal och Indonesien och för att en folkomröstning
genomförs i FNs regi på Östtimor, där folket självt får
avgöra sitt lands framtid,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN bör driva kravet
att om Indonesien inte inom en bestämd tidsram accepterar
en folkomröstning på Östtimor, så skall FN med
sanktionspolitik fredligt förverkliga kravet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN och andra
internationella fora skall föra fram kritik mot Indonesiens
folkmordspolitik på Östtimor och Västpapua och mot det
brutala förtrycket av inhemsk opposition i Indonesien,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN bör agera för
en omprövning av beslutet om Västpapuas status då landets
egen befolkning aldrig fått ta ställning till frågan i en
folkomröstning.
Stockholm den 20 januari 1991
Bertil Måbrink (v)
Bengt Hurtig (v)
Berith Eriksson (v)
Gudrun Schyman (v)
Lars Werner (v)