Östersjöns miljöproblem kan undanröjas om man får till
stånd ett aktivt miljöarbete i och mellan samtliga
Östersjöländer. Att det i huvudsak är i de östeuropeiska
länderna som insatser behövs är inte korrekt. Alla
Östersjöländer måste ta sitt ansvar.
Vi presenterar i motionen en strategi för hur problemen
kan åtgärdas. Vi anser att Sverige måste ha en pådrivande
roll i arbetet för ett bra miljösamarbete, för att nå ett gott
resultat. Möjligheterna att genomföra dessa åtgärder är
naturligtvis beroende på om den demokratiska utvecklingen
får fortsätta i de östeuropeiska länderna.
I Sverige har vi också mycket kvar att göra för att
minimera påverkan på Östersjön. Målet att återställa
Östersjöns ekologi måste ha högsta prioritet i Sveriges
nationella och internationella miljöarbete.
Bilateralt och multilateralt stöd till Östeuropa
Samtliga nordiska länder har anslagit medel för stöd till
den ekonomiska rekonstruktionen av länderna i Östeuropa.
I samtliga fall har det sagts att insatser på miljöområdet
skall prioriteras.
De nordiska insatserna kanaliseras dels bilateralt, dels
via det Nordiska miljöfinansieringsbolaget, knutet till den
Nordiska Investeringsbanken. Också Nordiska
ministerrådet arbetar med Östeuropasamarbete. För l990--
1992 har ministerrådet anslagit totalt 27,5 miljoner danska
kronor till Nordiska Projektexportfonden för insatser på
miljöområdet i Östeuropa. Vidare har ministerrådet avsatt
cirka l4 miljoner danska kronor till konkret samarbete,
stipendier, informationskontor i Baltikum samt annat
projektsamarbete. Det svenska bidraget till
miljöfinansieringsbolaget uppgår till ll0 milj kr under sex år.
Riksdagens majoritet anvisade på regeringens förslag
1990 en miljard kr, under en treårsperiod, till svenskt
samarbete med Östeuropa. Av dessa ska 900 milj kr
finansieras över biståndsanslaget. Endast 45 milj kr har
under perioden avsatts till miljöinsatser. Detta är enligt vår
mening inte tillräckligt.
Vi anser därför att en ny treårsplan måste utarbetas. För
att verkligen kunna åstadkomma förbättringar måste
miljöfrågorna prioriteras i denna plan och en fördubbling av
nuvarande totalanslag ske. Det innebär att i denna plan bör
avsättas 600 milj kr per år för stöd till Östeuropa. Vi
återkommer med anslagstilldelning på budgetåret 1991/92
för stöd till Östeuropa i samband med motionen om
Europa.
Vi har kraftigt kritiserat att de fattigaste människorna
ska finansiera insatser i Östeuropa genom att medlen tas
från biståndet. De svenska miljöorganen, såväl inom
forskning som myndigheter, har haft ett ömsesidigt
samarbete inom bl.a. Helsingforskommissionen,
HELCOM. Sverige har redan fått kritik för sitt valhänta
sätt att sköta reningsinsatserna i Wisla i Polen. Missnöjet
växer också i Baltikum.
Verkligt breda resurser måste nu mobiliseras, genom ett
väl förankrat bilateralt faddersystem. Det måste bli ett
kunskapsutbyte mellan enskilda, organisationer, forskare
och kommuner i Sverige och mottagarlandet. Genom att i
inledningsskedet stödja samarbetsprojekt mellan företag
kan normala handelsrelationer med öst successivt skapas.
I det utvidgade och intensifierade Östersjösamarbetet
som blev följden av Ronnebykonferensen har också flera av
de internationella utvecklingsbankerna engagerats. Detta
gäller Världsbanken, den nya europeiska
utvecklingsbanken samt Nordiska Investeringsbanken.
Avsikten är att dessa skall svara för
investeringsbedömningar, göra lönsamhetsberäkningar
m.m. av de åtgärdsprogram som läggs fram inom ramen för
den speciella ledningsgrupp (Task Force) som tillsattes vid
Ronnebykonferensen och som skall lämna sin slutrapport i
slutet av l99l.
Erfarenheterna ur miljö- och naturvårdssynpunkt av
internationella bankers deltagande i utvecklingsprojekt är
inte alltid positiva. I alltför hög grad har ekonomisk
utveckling och tillväxt fått gå före hänsyn till miljö och
natur. De europeiska och nordiska bankerna saknar
erfarenheter av att hantera miljöprojekt och de saknar
också egen kompetens för t.ex. miljökonsekvensanalyser.
Eftersom Nordiska Investeringsbanken avses få ett
huvudansvar (med stöd av Världsbanken som dock inte
officiellt kan arbeta i Sovjetunionen) för planering och
förstudier av investeringar i Ryska rådsrepubliken och
Baltikum är det viktigt att bankens kompetens på
miljöområdet stärks.
För att skapa en uthållig utveckling krävs att insatserna
stimulerar till ren produktion så att slutna kretslopp skapas.
Ju effektivare produktionsmetoder som kan överföras till
öst, desto mindre råvaror behöver tillföras. Avfall ska
kunna återföras till naturens kretslop eller till ny
användning. Det är den samhällsutveckling som centern vill
se i Sverige och det är den utveckling som också i hög grad
passar i ett omdanat näringsliv i öst.
Det finns exempel på att anläggningar som har förbjudits
i Sverige, exporteras till öst. Bilar med dålig rening får nya
köpare österut. Kraven på att senaste och bästa ny teknik
för ren produktion skall användas vid investeringar i öst
borde vara självklart, om man skall åstadkomma långsiktiga
lösningar av miljöproblemen i öst.
Åtgärder i Östeuropa
P g a olikheterna mellan problemen i de olika regionerna
blir åtgärdsstrategierna naturligen också olika. Grovt sett
skulle man kunna skissera följande prioriterade områden i
Östeuropa:En omfattande utbyggnad av avloppssystem
och reningsverk inklusive en separering av
hushållsavloppsvatten och industriavloppsvatten. Slutna
kretslopp ska eftersträvas.En total rekonstruktion av
industri- och energiproduktionen med utnyttjande av
miljövänlig teknik. S k ''ren produktion'' måste
eftersträvas.Åtgärder för att stimulera utveckling av
miljövänliga transportsystem.Insatser för att begränsa
läckaget från jordbruket genom miljövänliga
produktionsmetoder.Bevarande av viktiga våtmarker,
som kan fungera som ''billiga'' reningsverk.Uppbyggnad
av tillförlitliga miljöövervakningsprogram (även på regional
och lokal nivå) inkl kapacitet för länderna att delta i det
internationella samarbetet.
Åtgärder i Västeuropa
För Danmark, Finland, Sverige och Tyskland bör
insatserna inriktas på följande åtgärder:Komplettering
av befintliga reningsverk för att höja fosforreningen och
införa kväverening i åtminstone de större verken.
Kommunerna bör sträva efter att skapa mindre och slutna
kretslopp i avloppssystemen.Begränsning av läckaget av
näringsämnen från jordbruket genom att bl a hålla marken
mer bevuxen och optimera användningen av handels-och
stallgödsel.Bevarande av befintliga och restaurering av
förstörda våtmarker dels för att bidra till att bevara den
biologiska mångfalden, dels för att fungera som kvävefällor
för läckaget.Främja miljövänliga transportsystem som
kollektivtrafik samt godstransporter på järnväg och till
sjöss.Avveckling av utsläppen av klororganiska
föreningar från bl a pappers- och massaindustrin.
Reningsinsatser för att minska utsläppen av tungmetaller
(särskilt kadmium och kvicksilver) från t ex smältverk men
också från diffusa källor.
Megaprojekt
Det finns också ett antal stora projekt och verksamheter
som hotar hela Östersjöregionens miljö:De båda
planerade storbroarna över Stora Bält och Öresund.
Dammen i den inre delen av Finska Viken vid Leningrad.
Prospektering och utvinning av gas och olja i Östersjön.
Kärnkraftverken i länderna runt Östersjön, med
hanteringen av radioaktivt avfall.
Det är värt att notera att dessa projekt i flera fall ligger i
mycket sårbara områden, samt berör de sannolikt
värdefullaste fiskeområdena i Östersjön.
När det gäller oljeutvinning i Östersjön bedömer vi
riskerna så allvarliga att det normalt ej kan förenas med god
miljöomsorg. Denna linje bör Sverige fullfölja i
internationella förhandlingar om Östersjöns miljö.
Däremot kan prospektering tillåtas för att kartlägga möjlig
oljeutvinning. Detta bör ges regeringen till känna.
Helsingforskommissionen
De ovan föreslagna insatserna bör genomföras inom
ramen för den handlingsplan för Östersjön som skall läggas
fram för miljöministrarna inom HELCOM av den Task
Force som tillsattes vid Ronnebykonferensen. Planen skall
vara klar i slutet av 1991.
Förutom de direkta insatserna mot de olika
föroreningskällorna eller verksamheterna bör följande
punkter också ingå i ett HELCOM-beslut om ett utvidgat
och intensifierat Östersjösamarbete:Utvidgning av
miljöövervakningsprogrammet för Östersjön till att omfatta
också floder och sjöar.Komplettering av
Helsingforskonventionen med samarbete på
naturvårdsområdet, som skydd för den biologiska
mångfalden och skyddsvärda områden.De baltiska
republikerna ska ges fullvärdig representation i
HELCOM.Deltagande för miljöorganisationerna som
observatörer vid de olika mötena inom HELCOM.
Utökat samarbete mellan HELCOM och de olika
nationella och internationella finansieringsorganen.
Utökade resurser till HELCOM-sekretariatet.Regler
bör införas i HELCOM för informations- och samrådsplikt
vid större miljöpåverkande projekt, syftande till lika
behandling av alla medlemsländerna i respektive länders
domstolar.
Miljöförutsättningarna
Östersjöns hydrografi och ekologi
Östersjön är världens största bräckvattenhav.
Östersjöområdet består egentligen av flera havsområden,
som tillsammans i dagligt tal kallas för Östersjön. Dessa
områden är:Bottniska Viken (Ålands hav,
Skärgårdshavet, Bottenhavet och Bottenviken)Finska
VikenRigabuktenEgentliga ÖstersjönÖresund
Bälthavet (Stora och Lilla Bält samt Kielbukten och
Mecklenburgerbukten)Kattegatt upp till 57:e
breddgraden där Skagerrak tar vid.
Östersjön är ett grunt hav med ett medeldjup av bara 55
meter. I egentliga Östersjön finns ett antal djupa bassänger
(den djupaste, Landsortsdjupet, är 459 meter) skilda av
grunda trösklar.
Kattegatt och egentliga Östersjöns inlopp är ännu
grundare. Medeldjupet i Kattegatt är 25 meter, i Stora Bält
17 meter och tröskeln i Öresund mellan Limhamn och
Dragör är bara 8 meter djup.
Genom de många och relativt stora floder som mynnar i
Östersjön har området ett nettoutflöde av vatten. Detta
sker främst genom Öresund. Detta utflöde motverkas i viss
utsträckning av inflöde av salt bottenvatten från Kattegatt
via Stora Bält. Vattenomsättningen i Östersjön är
emellertid mycket långsam. I genomsnitt tar det mellan 30--
50 år för botten- och ytvatten i Östersjön att bytas ut.
Det sporadiska inflödet av syresatt saltvatten leder till
syrebrist främst i egentliga Östersjöns djuphålor. Den
nuvarande stagnationsperioden som i stort sett varat sedan
1976 anses, åtminstone vad beträffar Gotlandsdjupet, vara
den största och allvarligaste som noterats under de senaste
100 åren.
Östersjöns djur- och växtvärld karaktäriseras av en
blandning av arter med olika geografiskt ursprung, som
koloniserat Östersjön efter senaste istiden.
Salthaltsgradienten har en stark effekt på arternas
utbredning. Många salthaltskrävande arter saknas helt i
östersjön. Några exempel:Det finns ungefär 100
brunalgsarter i Nordsjön men bara högst 20 i Östersjön.
Det finns cirka 200 musselarter i Nordsjön, medan det bara
finns fyra längs finska kusten.I Kattegatt finns ungefär 80
fiskarter, i Skärgårdshavet bara fyra.
Sammanfattningsvis skulle man kunna kalla Östersjön
för en nästan omöjlig miljö för flertalet växt- och
djurarter -- såväl marina, havslevande arter, som
sötvattensarter. Många arter lever på gränsen till sitt
utbredningsområde.
Slutsatsen av detta är bl.a. att Östersjöns förmåga att
motstå miljöstörningar är begränsad och mindre än andra
marina miljöers.
Helsingforskommissionen, HELCOM, har presenterat
en rapport om miljötillståndet i Östersjön (Second Periodic
Assessment of the State of the Marine Environment of the
Baltic Sea). Rapporten bygger på material som insamlats
via Östersjöstaternas gemensamma
havsövervakningsprogram. Det skall understrykas att
rapporten endast omfattar förhållandena i de öppna delarna
av Östersjön och inte kustområdena. Resultaten från de
nationella övervakningsprogrammen i kustområden och
floder har ännu inte kommit HELCOM till del och någon
sammanfattande bedömning av förhållandena i dessa
områden har därför inte kunnat göras.
I HELCOM-rapporten framhålls tre områden som de
allvarligaste miljöproblemen i Östersjön:Övergödningen
som beror på de stora utsläppen av kväve och fosfor och
som förstärker den utbredda syrgasbristen i Östersjöns
djupare delar, leder till allt oftare förekommande och mera
utbredda algblomningar med åtföljande syrgasbrist vid
bottnarna i t.ex. Kattegatt och Kielbukten.Utsläppen av
långlivade, giftiga organiska halogenerande föroreningar
främst från pappers- och massaindustrin.Tungmetaller
främst kvicksilver och kadmium.
Övergödning
Östersjön tillförs mycket stora mängder fosfor och kväve
som direkta utsläpp dels från tätorter och industrier,
läckage från åker- och skogsmarker och som diffust
atmosfäriskt nedfall, dels via diffusa utsläpp från
jordbruket.
Om man använder siffrorna från HELCOM och SNV
innebär detta att kvävetillförseln ökat 4 gånger och
fosfortillförseln 8 gånger sedan början av 1900-talet.
Det är också värt att nämna att fosfor- och
kvävekoncentrationerna inte ökat under de senaste 12 åren
(sedan 1978), utan tycks ha stabiliserats på en så hög nivå
att den därav följande ökande biologiska produktionen med
åtföljande sedimentation och mikrobiella nedbrytningen
förorsakar ytterligare försämring av syrgasförhållandena i
Östersjöns djupvatten.
Långlivade organiska ämnen
Såväl DDT- som PCB-halterna har minskat till vad som
betecknas som lägre stabila nivåer. Halterna av klorerade
organiska ämnen i fisk från Östersjön är emellertid
fortfarande mellan 3 och 10 gånger högre än i fisk fångad
kring Shetlandsöarna. Till långlivade organiska ämnen
räknas också vad som kallas ''nya'' föroreningar. Här
konstaterar rapporten att man identifierat ett ökande antal
organiska ämnen med potentiell giftverkan. I denna grupp
finner man den stora grupp komplexa klorerade ämnen som
ingår i utsläppen från pappers- och massaindustrierna.
Tungmetaller
I HELCOM-rapporten behandlas främst kvicksilver och
kadmium. För kvicksilver noterar man förhöjda
koncentrationer i Öresund och södra Bottenhavet, medan
kadmiumkoncentrationerna ökar i fisk i norra delen av
Bottenhavet. Orsaken till detta är inte klarlagd.
Sammanfattningsvis finner man att tillförseln av
kadmium, bly och kvicksilver är högst, eller mellan 5 och 7
gånger den normala bakgrundstransporten, i egentliga
Östersjön. Åtgärder mot dessa tre metaller bör därför
prioriteras.
Algblomningar
Ovanliga algblomningar tycks numera förekomma allt
oftare i Kattegatt och Bälthaven.
Fytoplanktonproduktionen har fördubblats under de
senaste 25 åren. Nedbrytningen av denna ökade
primärproduktion förbrukar stora mängder syre varför låga
syrgashalter noteras regelbundet i bottenvattnen under
sensomrarna och höstarna.
Miljöproblemen i länderna kring Östersjön
Östeuropa
Beskrivningen omfattar följande delområden:
LeningradregionenEstlandLettlandLitauen
KaliningradområdetPolenTidigare Östtyskland
Även om miljöproblemen varierar mellan de olika
områdena kan man identifiera följande mera generella
problemområden av betydelse för miljöförhållandena i
Östersjön:Utsläpp av fosfor, kväve och miljögifter
(tungmetaller och organiska ämnen) från tätorter.
Utsläpp till luft och vatten från en omodern
industrisektor.Utsläpp av stora mängder föroreningar
från trafiken i tätorterna. Fordon utan katalysatorer, blyad
bensin och smutsiga dieselmotorer bidrar alla till dessa
utsläpp.Utsläpp främst till luften från en föråldrad
energisektor.Tillförsel av fosfor, kväve och miljögifter
via floder (diffusa utsläpp från jordbruket, utsläpp från
tätorter och industrier, läckage av kväveföreningar som
deponerats från atmosfären).
Leningradregionen
I området bor minst 7 miljoner människor, d v s nästan
lika många som i de baltiska republikerna. Det är ett
kraftigt industrialiserat område. Mer än 3 procent av
Sovjetunionens BNP genereras här.
Regionen domineras av två stora föroreningskällor:
Staden Leningrad med förorter med utsläpp från hushåll
och industrier (bl a kemisk, galvanisk och metallurgisk
industri). I området finns dessutom kärnkraftverk av äldre
rysk modell.Utsläpp via floden Neva från industri och
jordbruk i de inre delarna av landet, t.ex. kring sjön
Ladoga.
Omkring 70 procent av föroreningarna i Finska Viken
kommer från Leningradområdet. 1988 uppskattades de
totala utsläppen från Leningrad och Ladoga till:
Kväve
70 000 ton
Fosfor
18 000 ton
Koppar
700 ton
Bly
600 ton
Kadmium
81 ton
Kvicksilver
16 ton
DDT
5 ton
Leningradområdet har två stora kommunala
reningsverk, som klarar av att rena cirka 40 procent av de
kommunala avloppen, eller 2 av 5 miljoner kubikmeter per
dag. Avloppen är kombinerat mekaniskt-biologiska, men
viss tveksamhet råder om kvaliteten på reningen.
Ett stort problem är att man inte separerar
hushållsavloppen från industriavloppen i avloppssystemen
som leder till reningsverken. Reningsverksslammet är
kraftigt förorenat av tungmetaller och organiska miljögifter.
Detta har lett till stora problem när det gäller
omhändertagande av slammet som uppgår till mer än
300.000 ton per år. Som exempel på föroreningen av
slammet kan nämnas att kadmiumhalten uppgår till 300 mg
per kilo slam. Riktvärdet i Sverige för kadmium är 4 mg/kg
och sänks till 2 mg/kg slam 1995.
År 1988 beräknas utsläppen av metaller via det
obehandlade avloppsvattnet uppgå till:
Bly
66 ton
Zink
142 ton
Järn
903 ton
Koppar
59 ton
Krom
183 ton
Nickel
98 ton
Sannolikt är emellertid utsläppen betydligt större, då
man bl.a. genom olika miljögruppers försorg hela tiden
upptäcker nya ''okända'' utsläpp.
Ett särskilt problem i området är den påbörjade stora
dammen som skall snöra av den inre delen av Finska Viken.
Dammen byggs i huvudsak för att förhindra allvarliga
översvämningar av den lågt liggande staden. Efter kritik
bl.a. av miljöeffekterna, dammen skulle hålla kvar en stor
del av föroreningarna innanför dammen, har bygget
åtminstone tillfälligt avbrutits.
I Ladogaområdet ligger över 500 företag, bland dem fem
stora pappers- och cellulosakombinat. Efter hård kritik har
åtminstone ett av dessa stängts och ombyggnad av övriga
pågår.
Estland
Estland har cirka 1,5 miljoner innevånare. Befolkningen
är koncentrerad till de norra och nordöstra delarna av
landet, cirka en halv miljon bor i huvudstaden Tallinn. De
inre och södra delarna av landet är glest befolkade och
innefattar tillsammans med de västra delarna många
värdefulla naturområden inklusive våtmarker.
Föroreningsproblemen omfattar övergödningsproblem
(i såväl sjöar, vattendrag som i kustområdena) p.g.a.
utsläpp av orenat avloppsvatten från tätorter och läckage
från jordbruksmarken, samt industriutsläpp till luft och
vatten.
De kommunala avloppsvattnen i Estland renas
bristfälligt om ens alls. Detta har bl.a. lett till att många
stränder är stängda p.g.a. höga bakteriehalter. Endast i
Tallinn finns ett mekaniskt-kemiskt reningsverk, som dock
enligt uppgift fungerar dåligt. Snabba förbättringar kan
emellertid uppnås. Detta kan konstateras t.ex. kring Pärnu
där igångsättningen av ett biologiskt reningsverk under
våren 1990 redan lett till vissa förbättringar av
vattenkvaliteten.
Den stora föroreningskällan i Estland är
skifferoljebrytningen och den därmed kombinerade
elproduktionen i stora kraftverk, bl.a. i Narva och Kohtla-
Järve i nordöstra delen av landet. Brytningen av oljeskiffer
uppgick 1989 till 23,3 miljoner ton.
Luftföroreningsutsläppen i samband med förbränningen
omfattar fenoler, aromatiska kolväten och svavelväte.
Enbart från kraftverket i Narva uppgick de årliga
svaveldioxidutsläppen till 400 000
ton eller nästan lika mycket som de totala svenska
utsläppen. Med stoftet från förbränningen följer varje år
cirka 60 ton bly, 30 ton zink, 25 ton koppar och 4 ton
kvicksilver. Skiffereldningen ger också upphov till stora
mängder slagg, cirka 11 miljoner ton per år, som innehåller
tungmetaller som bly, kadmium och kvicksiver. Eftersom
slaggen lagras öppet i stora högar sker en omfattande
urlakning av dessa metaller till omgivande miljö.
En annan betydande föroreningskälla är
fosforitbrytningen i Maardu utanför Tallinn. Denna
uppgick år 1988 till drygt 500 000
ton. Planerna på en massiv utbyggnad av brytningen
har stoppats, åtminstone tillfälligt, efter stark folkopinion
våren 1987. Fosforitbrytningen leder till utsläpp av bl.a.
vanadin, molybden, uran och svavel samt till förändringar
av grundvattenbalansen i området.
Uranbearbetningsanläggningen vid Sillamää är
ytterligare en anläggning vars miljöeffekter tidigare
omgärdats med stor sekretess. Fortfarande finns inga
exakta uppgifter på vilken verksamhet som bedrivs inom
anläggningen, vars utsläpp bl.a. anses ligga bakom de
hälsoeffekter inkl. håravfall m. m., som kunnat konstateras
bland barnen i området.
Pappers- och massafabriken lokaliserad till centrala
Tallinn är ytterligare ett exempel på den föråldrade
industristrukturen i Estland. Anläggningen som byggdes för
cirka 100 år sedan släpper fortfarande ut sitt avlopp orenat.
Principbeslut har emellertid tagits om att stänga
anläggningen under 1990.
Estland har också ett omfattande jordbruk. Liksom i
Leningradområdet finns ett antal stora fabriker med
vardera flera hundra tusen djur, vars gödselproduktion
kraftigt påverkar omkringliggande sjöar, vattendrag och
kustområden.
Lettland
Lettland har cirka 2,5 miljoner innevånare, varav hälften
inflyttade ryssar. Huvudstad är Riga med cirka 1 miljon
innevånare.
Liksom i övriga baltiska regioner domineras
föroreningsproblemen av utsläpp av närsalter via
kommunalt avlopp och jordbruk och industriutsläpp från
ett fåtal väl kända stora förorenare. Utanför dessa finns i
Lettland, precis som i Estland, stora ännu relativt
opåverkade områden, bl.a. betydande arealer värdefull
sumpskog vid Riga-bukten norr om Jurmala.
Liksom i Estland saknas i stor utsträckning kommunala
reningsverk. Så släpper t.ex. Riga ut 160 miljoner
kubikmeter orenat avloppsvatten i Rigabukten varje år. Av
totala utsläpp per år på cirka 225 miljoner kubikmeter
behandlas enbart drygt 30 miljoner.
Genom att Lettland har en stor vattenkraftproduktion är
luftföroreningsutsläppen från energisektorn inte så stora
som i Estland.
Lettlands största industriella föroreningskällor är:
Rigas industri (kemiskt centrum, cementindustri samt två
pappersbruk).Jurmalaområdet och då särskilt
pappersfabriken i Sloka grundad 1896.Ventspils där det
finns oljeraffinaderi och en konstgödselfabrik. De största
miljöriskerna här kommer emellertid från den stora export
av olja och olika kemikalier som sker via stadens hamn. Här
passerar varje år cirka 400 000
ton oljeprodukter och 2 miljoner ton kemikalier
bl.a. 400 000
ton ammoniak och 400 000
ton metanol.
Jordbruket i Lettland är omfattande. Stora mängder
konstgödsel förbrukas, framförallt vid storjordbruken.
Detta har lett till omfattande läckage till sjöar, floder och
kustområden. Man beräknar att tillförseln till Rigabukten
uppgår till 5 000--6 000
ton fosfor och 40 000--50 000
ton kväve per år.
Litauen
Litauen har cirka 3,5 miljoner innevånare. Huvudstad är
Vilnius.
Miljöproblemen i Litauen är koncentrerade till de tre
största städerna Vilnius, Kaunas och Klaipeda samt
oljeraffinaderiet i Mazeikiai i norra delen av landet.
Litauen anses ha Sovjetunionens sämst utvecklade
vattenreningskapacitet. Samtliga städer saknar kommunala
reningsverk med biologisk eller kemisk rening. Utsläppen
uppgår till drygt 650 000
kubikmeter om dagen. Utsläppen från de två
förstnämnda har kraf tigt påverkat floderna Neman och
Neris och särskilt flodernas mynningsområde i Östersjön,
Kura Bukten, som har ett mycket smalt utlopp till havet.
Att bygga tillfredsställande rening i hela Litauen beräknas
kosta cirka 1 miljard rubler.
Ett särskilt problem i Litauen är kärnkraftverket i
Ignalina, som ligger i den östra delen av landet nära gränsen
till Vitryssland. Verket består hittills av två reaktorer och är
av samma typ som det i Tjernobyl.
Utsläppen av luftföroreningar (mest svaveldioxid) är
stora eller drygt 430 000
ton per år. Den största enskilda källan, med 110 000
ton per år är kraftvärmeverket i Elektrenai, beläget
mellan Vilnius och Kaunas.
Ett allmänt problem i Litauen är att många av de stora
industrierna är placerade nära eller i
befolkningskoncentrationer.
I Vilnius finns främst livsmedelsindustri,
verkstadsindustri, elektroteknisk industri, galvanisk
industri (med betydande tungmetallutsläpp) samt en
cellulosaindustri.
I och omkring Kaunas finns bl.a. kemisk industri,
byggmaterialindustri, ett pappersbruk samt en metallurgisk
industri som ger tungmetallutsläpp. Strax utanför staden
finns två stora konstgödselfabriker med en sammanlagd
produktion (1987) på 4 miljoner ton (drygt 2 procent av den
totala produktionen i Sovjetunionen).
Hamnstaden Klaipeda vid Östersjökusten är ett av
landets större industricentra. Här finns bl.a. ett av landets
pappers- och cellulosakombinat som länge varit ett av
Litauens största miljöproblem. Klaipeda har också en
mycket stor hamn byggd speciellt för export av olja. År 1988
hanterades drygt 11 miljoner ton, vilket innebar att
hamnens ursprungliga kapacitet överskreds 3--4 gånger.
Kaliningradområdet
Denna lilla ryska enklav glöms ofta bort vid
diskussionerna om miljöproblemen i Östersjöområdet.
Området har knappt 1 miljon innevånare.
Området har emellertid en betydande industri där
framför allt cellulosaindustrin (4 stora anläggningar) präglar
utsläppen. Vidare finns kemisk industri i form av en
konstgödselfabrik och tung verkstadsindustri (varvs- och
järnvägsindustri).
Staden Kaliningrad har genom sitt reningsverk med
enbart mekanisk rening stora utsläpp.
Polen
Med cirka 40 miljoner innevånare (drygt hälften av
befolkningen inom Östersjöns nederbördsområde) och hela
landet ingående i nederbördsområdet är det uppenbart att
miljösituationen och utsläppen till luft, mark och vatten i
Polen är av stor, för att inte säga avgörande, betydelse för
miljötillståndet i Östersjön.
Miljöproblemen i Polen är som framgått av en rad
rapporter under senare år mycket stora. De kan grovt
uppdelas i följande kategorier:Utsläpp av stora mängder
svaveldioxid, kvävedioxider, tungmetaller och organiska
ämnen från industri och energiproduktion, baserad på
smutsigt kol som förbränns utan rening. De polska
svaveldioxidutsläppen uppgick 1985 till 4,3 miljoner ton, ett
av de största utsläppen i Europa. Kostnaderna för att
installera rökgasrening på de större polska kraftverken har
uppskattats till drygt 3 miljarder dollar.Utsläpp av stora
mängder orenat eller otillräckligt renat avloppsvatten från
städer och tätorter. Utsläppen innehåller stora mängder
fosfor och kväve samt, eftersom man inte skiljer
hushållsavlopp och industriavloppsvatten, diverse
miljögifter som tungmetaller och organiska föreningar.
Enbart i floden Wisla beräknar man att det behövs mellan
500 och 600 reningsverk om floden skall kunna bli
någorlunda ren. Alla stora städer saknar i stort sett
moderna reningsverk. Så saknas t.ex. reningsverk med
kemisk fällning helt i landet.Läckage av närsalter, fosfor
och kväve samt bekämpningsmedel från ett storskaligt
jordbruk.
Polens stora inflytande på miljösituationen framgår bl.a.
om man ser på tillförseln av kväve och fosfor till Östersjön.
Polen svarar här för 40 procent av kväveutsläppen (cirka
385 000
ton) och 50% av fosforutsläppen (cirka 45 000
ton).
Också utsläppen av tungmetaller är betydande.
Nedanstående tabell visar den beräknade tillförseln av
några metaller till Östersjön via floden Wisla:
De stora utsläppen av orenat avloppsvatten, via Wisla
och från Gdansk--Gdynia--Sopot-området, har medfört att
bl.a. stränderna längs Gdanskbukten belagts med
badförbud.
En annan stor föroreningskälla är floden Odra som
bildar Polens västgräns mot Tyskland. Ett exempel på
utsläppen här kan nämnas, nämligen konstgödselfabriken
''Police'' belägen strax utanför Szczecin. Här finns bl.a. ett
mycket stort läckande avfallsupplag med uppskattningsvis
35 miljoner ton fosfatgips på en yta av över 100 hektar.
Precis som i de baltiska länderna är det emellertid värt
att notera att trots de stora miljöproblemen i Polen finns
fortfarande stora värdefulla naturområden inkl. våtmarker
kvar. Detta gäller t.ex. i de östra delarna av landet och i
bergsområdena i söder. Skälen är också de samma som i
Baltikum, d.v.s. brist på resurser (och vilja från de i stort
sett självägande bönderna) att rationalisera jord- och
skogsbruk. WWF har här bl.a. medverkat till bildandet av
en nationalpark i Biebca, ett våtmarksområde i öster.
F d
Östtyskland
Den del av Östersjöns avrinningsområde som ingår i
tidigare Östtyskland är litet och begränsas till området
närmast kusten samt en viss del av Odrafloden. Större delen
av Östtyskland avvattnas via Elbe till Tyska bukten. Man
bör dock komma ihåg att en del av Elbes vatten och därmed
en del av de östtyska föroreningsutsläppen med Jutska
strömmen förs längs Danmarks västkust och in i Skagerrak.
Det ökända kärnkraftverket i Greifswald ligger nära
Östersjökusten inom nederbördsområdet. Enligt löfte från
såväl den tidigare östtyska regeringen som från den
västtyska skall verket stängas.
Det egentliga Östersjön påverkas därför i första hand av
de mycket stora luftföroreningsutsläppen från den östtyska
energi- och industriproduktionen. Energiproduktionen
baseras till största delen på inhemskt smutsigt brunkol.
Utsläppen av svaveldioxid uppgick 1987 till 5,5 miljoner ton
(en ökning med 200 000
ton sedan 1985). Kväveoxidutsläppen uppgick till
850 000
ton 1980 och svarade för 13% av kvävenedfallet över
Östersjön (1989).
Liksom i övriga östeuropeiska länder saknas reningsverk
i städer och tätorter. Detta har medfört att man trots en
relativt liten befolkning inom Östersjöns avrinningsområde
kunnat konstatera övergödningseffekter särskilt i de grunda
kustområdena och i flodmynningsområdena.
Dessa låga kustområden med våtmarker och halvt
avsnörda kustlaguner är samtidigt mycket värdefulla
naturområden, särskilt för de stora mängder vadarfåglar
som rastar här under sina årliga flyttningar eller som
uppehåller sig här permanent. Områdena har hittills varit
stängda för allmänheten som militära områden. Från tysk
sida befarar man nu en formlig invasion från Kiel--
Travemünde-området med snabba motorbåtar m.m., som
kan medföra allvarliga störningar.
De västeuropeiska länderna
De västeuropeiska länderna med avrinning till Östersjön
(tidigare Västtyskland, Danmark, Sverige och Finland)
uppvisar såväl likheter som skillnader när det gäller
utsläppskällor.
Följande likheter kan framhållas:Reningsverk med
minst mekanisk-biologisk rening har byggts för flertalet
städer och större tätorter. Dessa behöver kompletteras, dels
med kemisk rening för fosforreduktion, dels med
kväverening, som så gott som helt saknas idag.Ett
modernt högrationellt jordbruk svarar för stora utsläpp av
kväve och fosfor.En stor fordonspark förorsakar stora
utsläpp av kväveoxider och organiska ämnen. De
förutspådda minskningarna av utsläppen p.g.a. införandet
av katalysatorer på personbilarna äts upp av den ökande
trafiken.Betydande föroreningar till luften förekommer
från industrier och kraftverk.Inget av länderna kommer
(i likhet med Polen, USSR och de baltiska republikerna) att
kunna uppfylla sina åtaganden inom HELCOM om en
minskning av giftutsläpp och närsaltutsläpp med 50% till
1995. Detta gäller speciellt närsaltsutsläppen.
Följande olikheter kan urskiljas:Skogsindustrin i
Sverige och Finland svarar för stora utsläpp av klorerat
organiskt material och närsalter. Sådan industri saknas
nästan helt i Tyskland och Danmark.Det danska
jordbrukets stora andel av kväveutsläppen från
Danmark.Medan nästan hela Sverige och hela Finland
avvattnas till Östersjön är det f d
västtyska avrinningsområdet till Östersjön mycket litet
och omfattar enbart kustområdet mellan Flensburg och
Lübeck. Allvarliga övergödningseffekter (algblomningar
och bottendöd) har emellertid konstaterats i Kiel-bukten
och Mecklenburg-bukten.
Naturvård i Östersjöregionen
I Danmark, Finland, Sverige och tidigare Västtyskland
har det moderna industrisamhället lett till en successiv
utarmning av landskap och naturliga miljöer. Industri- och
tätortsexpansion, vägbyggen och hamnar, samt inte minst
rationaliseringen inom jord- och skogsbruk, är bara några
av orsakerna till denna utveckling. Exploateringen har,
liksom i andra delar av världen, särskilt drabbat
kustregionerna där bl.a. utdikning och utfyllnader av
värdefulla våtmarker inneburit allvarliga ingrepp i de
ekologiska systemen.
I de östeuropeiska länderna och regionerna (Estland,
Lettland, Litauen, Polen, Sovjetunionen (Ryska
rådsrepubliken och Vitryssland) samt tidigare Östtyskland
har utvecklingen i många stycken varit annorlunda. Även
om miljöproblemen lokalt och i vissa fall regionalt är
mycket allvarliga finns stora områden naturskogar och
våtmarker kvar. Ett inom många områden mindre intensivt
jordbruk har också bidragit till att den biologiska
mångfalden är större än i motsvarande områden i väst.
I Estland finns t.ex. flera hundra vargar, björnar och lo i
de södra glest befolkade områdena. I Lettland finns två
tusen par svarta storkar vilket utgör 80 % av den europeiska
populationen. Den i Sverige utrotningshotade vitryggiga
hackspetten är vanlig. Längs de litauiska, lettiska och
estniska kusterna finns stora våtmarks- och marskområden
som är rastplatser och häckningsområden för ett stort antal
vadare och sjöfågel. Innanför dessa områden finns i
Lettland värdefulla sumpskogar.
Våtmarkerna utgör också viktiga filter för närsalter till
Östersjön.
I samtliga baltiska republiker har beslut fattats om
privatisering av skog- och åkermark. Privatiseringen
omfattar också sådana områden som idag skyddas i form av
nationalparker och reservat.
Ett omfattande och snabbt arbete med
naturvårdsinventeringar i dessa länder är därför
utomordentligt angeläget för att få fram en lista över
prioriterade områden. En viktig länk i detta är
kunskapsöverföring. Genom sin tidigare isolering saknar de
baltiska experterna i stor utsträckning perspektiv på sin
egen natur och har inte ännu insett, att vad som för dem är
självklart av natur och arter, idag är verkliga rariteteter sett
i ett regionalt Östersjö- eller europeiskt perspektiv. Här kan
de svenska erfarenheterna utnyttjas om ett samarbete på
naturvårdsområdet byggas upp.
Det var mot denna bakgrund som Världsnaturfonden
under våren och sommaren l990 genomförde en studie om
naturvårdens ställning i ett regionalt perspektiv i
Östersjöregionen. Genom en enkät till experter i berörda
länder fick man fram en regional översikt över redan
skyddade områden. I rapporten konstateras att den totala
arealen skyddade områden inom Östersjöns
nederbördsområde är långt ifrån tillfredsställande och inte
ens i närheten av vad som förs fram som målsättning i den
reviderade Världsstrategin för Naturvård. I denna sägs att
l0 % av varje viktig biotoptyp måste skyddas om 50 % av
den biologiska mångfalden skall kunna bevaras.
För Östersjöns nederbördsområde gäller att det finns
totalt 62 nationalparker och 78 områden som förts upp på
den internationella våtmarkslistan (Ramsarområden). I
hela västra Sovjetunionen (inkl. de baltiska republikerna)
finns bara ett enda Ramsarområde -- Matsula viken i
Estland.
Det var därför glädjande att Östersjöländerna vid
Ronnebykonferensen accepterade miljöorganisationernas
förslag att inleda ett internationellt samarbete om
naturvården i Östersjöregionen. Detta arbete bör drivas
inom ramen för Helsingforskonventionen, HELCOM.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av miljökompetens i
utvecklingsbankerna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överföring av teknik för ''ren
produktion'',
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prioriterade åtgärder i
Östeuropa,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prioriterade åtgärder i Sverige,
Danmark, Finland och Tyskland,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om oljeutvinning i Östersjön,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beslut i
Helsingforskommissionen för ett utvidgat och intensifierat
Östersjösamarbete.
Stockholm den 22 januari 1991
Karl Erik Olsson (c)
Karin Starrin (c)
Lennart Brunander (c)
Sven-Olof Petersson (c)
Stina Gustavsson (c)
Göran Engström (c)
Marianne Jönsson (c)
Birgitta Hambraeus (c)