Överallt i världen kränks och förnekas i dag människors
grundläggande rättigheter. Detta gäller framför allt de
medborgerliga och politiska rättigheterna men även de
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.
I Amnesty Internationals senaste årsrapport redovisas
återigen att allvarliga övergrepp mot de mänskliga
rättigheterna förekommer över hela världen i form av
åsiktsförtryck, tortyr, försvinnanden, fängslanden utan
rättegång och mord utförda av regeringsanknutna
dödspatruller.
Vi har nu belägg för att massmord har utförts av
regeringsstyrkor och för att enskilda personer, både män,
kvinnor och även barn, med berått mod har dödats av sina
regeringar. Motiven för dessa mord har i de flesta fallen
varit att offren misstänkts för opposition mot den härskande
regimen. Men människor har också dödats för sin religion,
sin etniska tillhörighet och för kontakter eller släktskap med
människor, som ansetts vara fiender till regeringarna.
Dessa övergrepp och detta förtryck förekommer framför
allt i odemokratiska samhällen, där regimerna inte tål
opposition och där förtrycket är en förutsättning för att
regimen skall kunna sitta kvar.
Respekten för varje människas värde, åsikter och
rättigheter oavsett kön, ålder, ras, etnisk eller religiös
tillhörighet får sin fasta grund i ett demokratiskt
styrelseskick och i rättssamhället. Befolkningens rätt till
mänskliga rättigheter är en naturlig del i demokratins
verksamhet och utveckling.
Det är därför viktigt att slå fast att varje form av förtryck
är ett brott mot mänskliga rättigheter och också ett brott
mot grunderna för hur demokratin skall fungera.
Respekten för demokrati och mänskliga rättigheter
måste ständigt hävdas och försvaras. När detta sker får det
ofta karaktär av kritik mot sittande regeringar.
Sverige vill att kampen för demokrati och för mänskliga
fri- och rättigheter skall vara ett viktigt led i vår
utrikespolitik. Det är viktigt att denna politik drivs med
fasthet och konsekvens och att det inte med otydliga
uttalanden, glidningar i begreppen och ändringar i
formuleringarna skapas osäkerhet om vad den svenska
utrikespolitiken står för.
Det gäller att mäta med samma mått oavsett var i
världen övergreppen sker och tala med samma inlevelse och
medkänsla om människors rätt till frihet och trygghet i alla
länder oavsett vilken politisk regim som härskar.
Så sker inte alltid. Det är allvarligt när trovärdigheten i
den svenska utrikespolitiken undergrävs av att Sverige
håller ett tonläge vad gäller fjärran länder och ett annat när
det gäller förhållanden i vår närhet.
Internationella konventioner och internationell
opinionsbildning för arbetet med de mänskliga fri- och
rättigheterna framåt. Ingen regering kan i dag säga, att
mänskliga rättigheter är en nationell fråga. I enlighet med
FN-stadgan har världens länder förpliktigat sig att
samarbeta när det gäller övergrepp mot de mänskliga
rättigheterna. Som medlem i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna är det särskilt viktigt att Sverige
fullföljer detta åtagande.
ESK-processen har här bidragit till en ny syn när det
gäller uppföljning och efterlevnad av gjorda åtaganden.
Detta borde ge ökad tyngd och styrka också åt FN:s arbete.
Konventionsbildningen inom FN:s ram har gjort stora
framsteg. Ett exempel på detta är konventionen om barnets
rätt som antogs 1989. Samma år antogs också ett frivilligt
tilläggsprotokoll, som gällde avskaffandet av dödsstraffet,
till 1966 års konvention om de medborgerliga och politiska
rättigheterna.
Dock anser vi moderater att det fortfarande finns stora
brister när det gäller att följa upp hur besluten följs. FN:s
system för uppföljning, kontroll och rådgivning bör stärkas.
Sverige bör arbeta på att förmå flera stater att ansluta sig
och på att få flera stater att respektera de normer och
principer som finns.
När Sverige nu har tagit plats i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna, bör vi ta vara på varje tillfälle att
med stor beslutsamhet agera i dessa frågor.
Vi ser i dag en utveckling mot ökad demokrati på flera
håll i världen. Tidpunkten borde därför vara särskilt lämplig
nu att inom FN:s ram medverka till att bryta upp gamla
låsningar och söka nya lösningar för en förbättrad
uppföljning och efterlevnad av FN-stadgan.
Att insikten om uppföljningens betydelse ökar också i
FN-sammanhang visar det förhållandet att man till den nu
antagna barnkonventionen har kopplat ett system för
bistånd.
Sveriges uppgift är inte bara att kritisera och reagera.
Lika viktigt är att vi genom vår utrikespolitik stärker och
utvecklar respekten för de mänskliga rättigheterna. Detta
bör ske både bilateralt och inom FN-systemets ram. Stödet
för mänskliga rättigheter skall vara särskilt tydligt i vår
biståndspolitik. Att främja en demokratisk utveckling är ju
ett av de fem målen för svenskt biståndsarbete.
Demokratimålet beaktas inte tillräckligt i den svenska
biståndspolitikens utformning. Tvärtom har den svenska
regeringen varit alltför passiv när det gällt övergrepp mot
mänskliga rättigheter i våra samarbetsländer.
Det är möjligt att utforma den svenska biståndspolitiken
så att den verkligen stöder en utveckling i demokratisk
riktning. Vi bör stödja utvecklingen av ett rättssamhälle, en
fri press, fack och folkrörelser. Sverige har enligt vår
mening stora förutsättningar för att verka för en sådan
utveckling.
Långvariga biståndsinsatser i flera av de länder, som i
dag tar emot svenskt bistånd, har i mycket ringa
utsträckning lett till en sådan demokratisk utveckling i
mottagarländerna. Svåra övergrepp mot de mänskliga fri-
och rättigheterna förekommer i alltför många av
mottagarländerna för svenskt bistånd.
I den moderata motionen rörande tredje världen och i
biståndsmotionen redogörs för den moderata
biståndspolitiken. Där föreslås åtgärder för att förmå de
länder, som är mottagare av svenskt bistånd, att stärka
respekten för mänskliga rättigheter och främja en
demokratisk utveckling.
Arbetet med att stödja mänskliga fri- och rättigheter
framstår som allt angelägnare. Allt fler blir medvetna om
det förtryck, som förekommer i alltför många länder och
allt färre är beredda att acceptera dubbla budskap från de
styrande. Man kan inte samtidigt bekänna sig till
demokratins principer och begå svåra brott mot
grundläggande mänskliga rättigheter.
Passiviteten när det gäller att påtala brott mot mänskliga
rättigheter kan dessvärre sökas i att många länder i något
avseende själva agerar så att de inte kan undgå kritik. Men
det får inte lägga hinder i vägen för att söka finna
utgångspunkter för ett agerande i dessa frågor.
En förutsättning för att kunna utöva sina rättigheter är,
att man känner till reglernas existens. Det bör vara en
strävan att i alla länder föra in undervisning om mänskliga
rättigheter och om det personliga ansvaret att inte
medverka till att utöva förtryck. Information om mänskliga
fri- och rättigheter måste spridas till alla och särskilt till vissa
nyckelgrupper.
Sverige bör verka för att stärka FN-systemets
möjligheter att främja respekten för de mänskliga fri- och
rättigheterna. Detta kan ske på flera olika sätt. Bland annat
bör systemet för uppföljning och kontroll förbättras. FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna bör kunna
utveckla sitt arbete bl.a. genom att sammanträda oftare.
FN bör också intensifiera sitt samarbete med de
regionala kommissioner för de mänskliga rättigheterna,
som numera finns på flera håll.
Sverige bör i FN-sammanhang verka för att resurserna
ökas för Förenta Nationernas centrum för mänskliga
rättigheter, som för närvarande leds av svensken Jan
Mårtensson. Denna del av FN-organisationen bör enligt vår
mening få ökade möjligheter att genomföra rådgivnings-
och konsultinsatser på fältet.
Som medlem i MR-kommissionen måste Sverige särskilt
bevaka att det föreslagna tilläggsprotokollet till 1984 års
tortyrkonvention om möjligheter till inspektion av fängelser
tas upp till behandling vid kommissionens nästa möte.
Sverige bör också inom bl.a. FN-systemets ram verka för
att brott mot mänskliga rättigheter påtalas och fördöms. I
den moderata motionen som behandlar tredje världen
föreslås, att ett fristående institut inrättas för att kunna följa
och främja utvecklingen av mänskliga rättigheter.
Det är angeläget att bygga upp ett samarbete mellan
sådana institut och internationella organ med samma
inriktning. Samarbetet bör omfatta FN:s organ för
mänskliga rättigheter och regionala kommissioner.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett intensifierat svenskt agerande
i frågor som rör mänskliga fri- och rättigheter i syfte att
stärka FN-systemet och respekten för efterlevnaden av FNs
konvention om de mänskliga rättigheterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för ökade
resurser för att ge FNs centrum för mänskliga rättigheter
möjlighet till ökade rådgivnings- och konsultinsatser,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige som medlem i MR-
kommissionen bevakar att tilläggsprotokollet till
tortyrkonventionen tas upp till behandling vid
kommissionens nästa möte,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättandet av ett fristående
institut för att främja utvecklingen av mänskliga
rättigheter.
Stockholm den 18 januari 1991
Inger Koch (m)
Alf Wennerfors (m)
Eva Björne (m)
Bertil Persson (m)