Det är nu fem år sedan den fredliga folkliga revolten i
Filippinerna fällde diktatorn Marcos från makten. Med
starkt folkligt stöd kunde Corazon Aquino installeras som
president.
Stora förhoppningar knöts till Aquinos löften om
demokrati, mänskliga rättigheter och jordreform. Snart
skulle det dock visa sig att löftena inte var mycket värda.
Jordreform
Av jordreformen blev inget av värde för de fattiga och
jordlösa. Företag och transnationella bolag undantogs
reformprogrammet. Regeringen satsar på ''utveckling''
genom att stödja plantager som odlar exportgrödor,
samtidigt försummas basjordbruket där 70% av folket är
verksamt.
Regimen bedriver också en politik kallad ''total war''
som officiellt riktar sig mot den underjordiska fronten
National Democratic Front och dess väpnade gren New
Peoples Army. Men offren för denna politik är tiotusentals
fattiga filippinska bondefamiljer som tvingas fly undan
massiva bombningar och terrorraider organiserade av den
filippinska armén. Istället för att bruka jorden tvingas dessa
bönder att bli flyktingar i sitt eget land.
1989 var regeringen tvungen importera 800 000 ton ris
från Thailand. Det sker ironiskt nog i det land som har
världens mest sofistikerade risforskningsinstitut.
Filippinerna behöver en verklig jordreform. Den är
nödvändig dels för att höja landets egen
jordbruksproduktion, dels för att bryta de djupa sociala
orättvisor som präglar landet. Idag lever 70% av folket
under existensminimum.
Aquino har inte uppfyllt löftet om jordreform. En
grundläggande orsak härtill är att hennes egen familj är en
av de största jordägarna i landet och sedan länge tillhör
jordägaroligarkin.
Mänskliga rättigheter
Inte heller har det skett en förändring vad gäller
respekten för mänskliga rättigheter. Situationen har
tvärtom försämrats jämfört med situationen under
Marcosdiktaturen vad gäller antalet fängslade, torterade
och mördade. Dessutom tycks det som om brotten mot
mänsklig rätt under Aquinoregimen förvärras för varje år.
Världssamfundet har dock ännu ej höjt rösten till samma
skarpa protest som mot Marcosdiktaturen.
Enligt katolska kyrkans mänskliga
rättighetsorganisation Task Force Detainees (TFD)
fängslades bara under perioden januari 1989 till september
1990 4 408 personer. Av dessa arresteringar genomfördes
95% (4 149) utan stöd i lagen.
Enligt TFD sitter 690 av de arresterade fortfarande
fängslade. 280 har summariskt avrättats. 109 saknas. 535 av
de fängslade har torterats och 40 har överlevt mordförsök.
Under samma tidsperiod har dessutom 40 massakrer
inträffat och 54 fall av försök till massaker. Totalt har 218
dödats och 157 skadats vid dessa tillfällen.
Aquinos ''total war''-politik
''Total war''-politiken som innebär bombningar,
artilleribeskjutning och tvångsförflyttningar av
bondebefolkningen har drabbat miljontals människor.
Ett konkret exempel på vad det innebär berättar en
rapport från Medical Action Group (MAG) och
Ecumenical Movement for Justice and Peace som den 4--8
december 1990 besökte Maragdalen i Cagayan efter en
militär operation ingående i ''total war''-politiken som
Aquino introducerat.
Vittnen berättade att infanteridivision 501 hade fällt 100
bomber, avfyrat 81 raketer och skjutit 150 granater mot
Marag sedan offensiven inleddes i oktober. 63 hem slogs
sönder och 3 vuxna dödades.
300 familjer tvingades fly från sina hem. I gömställen i
skogen led barnen värst. 55 barn dog av sjukdomar till följd
av umbärandena.
Exemplet är bara ett i en lång rad av övergrepp mot
grundläggande mänskliga rättigheter som sker i
Filippinerna under ''total war''-politikens täckmantel.
Sveriges ansvar
Sverige som är medlem i FNs kommission för de
mänskliga rättigheterna, MR-kommissionen (1989
t.o.m.1991) måste där lyfta fram den allvarliga kritik som
nu måste riktas mot president Aquinos ''total war''-politik.
Sverige har totalt under budgetåret 1989/90 utbetalat 8,6
miljoner kronor till olika projekt i Filippinerna. Det
handlar bl.a. om stöd till världsbankens karteringsprojekt
av naturresurser och miljöpåverkan med hjälp av
satellitbilder.
Det finns en uppenbar risk att dessa satellitbilder även
används i regimens anti-gerillakrigföring och för planering
av ''total war''-politiken.
Ett bistånd som verkligen skulle bidra till att rädda
miljön borde istället vara att med hjälp av enskilda svenska
organisationer stödja bondeorganisationen KMPs
forskningsprojekt för att utveckla ett ekologiskt sunt
jordbruk byggt på alternativa odlingsmetoder och
återvinnandet av traditionella, ekologiskt mer välanpassade
rissorter. Projektet sker tillsammans med forskare och tre
volontärer från risforskningsinstitutet IRRI.
Bistånd till Filippinerna bör helt koncentreras på
enskilda organisationer eftersom regimens egna organ är så
korrumperade. Ett exempel på korruptionen är hur så gott
som alla medel som tillsändes filippinska myndigheter efter
den svåra jordbävningen förra året försvann i privata
fickor.
Inbördeskriget
New Peoples Army har i drygt tjugo år kämpat för en
genuin jordreform och för landets frigörande från det starka
USA-beroendet (som bl.a. innebär att landet hyser två
gigantiska USA-militärbaser inom sina gränser). Den
nationella armén AFP har gång efter annan hävdat att NPA
snart ska vara militärt utslaget. Men eftersom NPA har en
genuin folklig förankring framför allt hos de filippinska
bondemassorna har AFPs offensiver inte kunnat slå ut
NPA.
Idag kontrollerar NPA områden som sammanlagt hyser
nära 10 miljoner av landets 60 miljoner invånare. Inte ens
den värsta form av ''total war''-politik från Aquinoregimens
sida kan leda till en militär ''lösning'' av konflikten.
Därför är det mycket positivt att folkrörelser, kyrkliga
organisationer och fredsrörelser i Filippinerna sedan några
månader verkat för att Nationella Demokratiska Fronten (i
vilken NPA ingår) och Aquinoregimen ska sätta sig ner och
förhandla.
Rörelsen för en fredlig lösning av konflikten kallas den
''multisektorella fredsförespråkande gruppen'' och leds av
senator Wigberto Tanada som också är en känd
förespråkare för mänskliga rättigheter.
Senator Tanada har uttalat att gruppen kan fungera som
medlare mellan regeringen och NDF så att ''nationell
enighet, fred och en lösning på den allvarliga ekonomiska
krisen, förvärrad av jordbävningen i juli, ska uppnås''. Både
NDF och den nationella armén har uttryckt intresse av att
noga studera gruppens förslag.
Gruppens förslag skulle kunna innebära ett slut på det
mer än 20 år långa inbördeskriget och leda till sociala och
politiska reformer som är nödvändiga för freden och landets
utveckling. Enda sättet att förverkliga förslaget är ett brett
internationellt stöd. Sverige bör därför ta initiativ i FN och
andra internationella fora för att stödja förslaget.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FNs kommission för
mänskliga rättigheter tar upp Aquinoregimens brott mot de
mänskliga rättigheterna,
2. att riksdagen beslutar att allt svenskt bistånd till
Filippinerna skall gå genom folkliga organisationer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN och andra
internationella fora skall agera till internationellt understöd
av senator Tanadas fredsinitiativ i Filippinerna.
Stockholm den 20 januari 1991
Bertil Måbrink (v)
Bengt Hurtig (v)
Berith Eriksson (v)
Gudrun Schyman (v)
Lars Werner (v)