Den 7 december 1990 var det femton år sedan Östtimor
ockuperades av Indonesien. En tredjedel av befolkningen
har sedan dess brutalt dödats, effekterna på ekonomi och
sociala förhållanden har varit förödande, och de mänskliga
rättigheterna kränks ännu idag.
I riksdagens utrikesutskotts betänkande 1989 medges
det:
''att dödsstraff används, misshandel av fångar
förekommer, människor försvinner, rättssäkerheten är
liten, domstolarna är inte fria utan korrumperade'' etc.,
men ändå råder en total tystnad från utrikesdepartementet.
Ockupationen har fördömts inte bara av FN:s
generalförsamling och säkerhetsråd utan också av den
Alliansfria Rörelsen, den Interparlamentariska Unionen,
Europaparlamentet och många politiska, humanitära,
mänskliga rättighets- och religiösa organisationer på det
internationella planet.
Senast under 1990 skrev 223 kongressledamöter i USA
till utrikesminister Baker angående de brott som begås mot
civilbefolkningen i Östtimor. De har reagerat mot
kränkningen av de mänskliga rättigheterna, då 100 bybor
massakrerats.
Svenska regeringen har varit mycket passiv och ställt sig
vid sidan av denna internationella opinion.
Vapenexport från Sverige
Vid 1990 års socialdemokratiska kongress antogs
uttalande om att partistyrelsen skall verka för att svenska
vapen inte skall kunna säljas till ''stat med militära styrkor
som är engagerade i stridshandlingar utanför det egna
territoriet eller som hålls kvar där efter det att striderna
upphört, såvida stationeringen inte är en följd av beslut i
FN.''
Om regeringen skall följa detta uttalandes intentioner,
måste regeringen upphöra med att bistå Indonesien med
vapen eller som det kallas följdleveranser och reservdelar.
Västpapua
Situationen i Västpapua liknar den i Östtimor. Sedan
Indonesien annekterat Västpapua 1963, har mer än 100 000
papuaner dött som en följd av den militära terrorn.
Tusentals har flytt och lever under omänskliga förhållanden
i landsflykt i Papua Nya Guinea. 1969 hölls en
''folkomröstning'' i vilken 1025 av indonesierna utvalda
papuaner deltog. Denna avgjorde Västpapuas framtid.
Trots att FNs sändebud rapporterade om åtskilliga
oegentligheter och övergrepp i samband med valet
godkände FNs generalförsamling omröstningen.
Den militära närvaron är speciellt påtaglig på
Västpapua. Papuanerna för inte bara en väpnad
motståndskamp -- ickevåldsaktioner har blivit allt
vanligare. En vanlig aktion är att hissa den västpapuanska
flaggan. 1989 dömdes dr thomas wainggai till 20 års fängelse
för denna fredliga demonstration.
Transmigration, folkomflyttning sker från Java till
Västpapua för att kolonisera denna del av landet.
Ursprungsbefolkningen trängs längre och längre undan och
blir en minoritet i sitt eget land.
År efter år har Indonesiens förtryck mot befolkningen i
Östtimor och i Irian Jaya, tidigare Västpapua, tagits upp i
riksdagen.Är det inte dags att erkänna att det
förekommer väpnat motstånd både i Östtimor och på
Västpapua mot Indonesiens annektering?Är det inte
dags att erkänna att Irian Jayas självbestämmande är en
chimär? Förfarandet då Västpapua röstade för att ingå i
Indonesien hade ingen förankring bland folket.Är det
inte dags att från Sveriges sida driva frågan om, att de
mänskliga rättigheterna efterlevs, hårdare, i FN och att
oberoende observatörer får röra sig fritt i Irian Jaya och
andra ''stängda'' områden i Indonesien?Är det inte dags
att uttala sitt stöd för biskop Belos förslag att FN finansierar
en folkomröstning om Östtimors självbetämmande?Är
det inte dags att lämna IGGI, eftersom Indonesien kan
uppfatta att Sveriges observatörskap i IGGI, speciellt som
inget uttalande görs, legitimerar de brott mot mänskliga
rättigheter som förekommer på de indonesiska öarna?
Miljöpartiet de gröna ställer sig bakom
Östtimorkommitténs appell och inkluderar Västpapua, där
vi uppmanar Sveriges riksdagsledamöter att verka för att
den svenska regeringen antar en aktiv politik i Östtimor-
och Västpapuafrågan; en politik som syftar till att dessa
folks fundamentala rättigheter, inklusive rätten till
oberoende och självbestämmande, respekteras.
Vi ställer följande krav på den svenska regeringen
angående Östtimor och Västpapua:
1. att ta initiativ i syfte att uppnå en vapenvila och ett
tillbakadragande av de indonesiska trupperna från Östtimor
och Västpapua; följt av en folkomröstning, anordnad av de
berörda parterna, för att garantera det östtimoresiska
folkets och papuanernas rätt att fritt välja framtid;
2. att förmå FN:s generalsekreterare att ta med
representanter för det timoresiska folket, den
Demokratiska Samordningen (Convergencia Nationale), i
förhandlingarna om Östtimors framtid;
3. att kräva att den indonesiska regeringen följer
internationella stadgar och överenskommelser vad gäller
mänskliga rättigheter;
4. att stoppa exporten av material för militära ändamål
till Indonesien;
5. att i sina mellanhavanden med Indonesien och vid
IGGI:s (International Inter-Governmental Group on
Indonesia) möten, ta i beaktande den koloniala situationen
i Östtimor och på Västpapua, samt de krav som formulerats
i denna appell;
6. att kräva att den indonesiska regeringen tillåter
internationella hjälp- och mänskliga
rättighetsorganisationer att besöka Östtimor och
Västpapua, under full rörelsefrihet;
7. att avge rapport till riksdagen om vilka åtgärder som
vidtagits, inom 6 månader från detta datum.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att aktivt stödja Östtimors och
Västpapuas rätt till självbestämmande i FN och i andra fora,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att i enlighet med
socialdemokratiska kongressens beslut avbryta all export av
krigsmateriel till Indonesien,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Indonesiens skyldighet att följa
internationella stadgar och överenskommelser angående de
mänskliga rättigheterna i Östtimor och på Västpapua,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om observatörsstatus i IGGI,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hjälp- och MR-organisationers
möjlighet att fritt kunna röra sig i Östtimor och Västpapua,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rapport om vilka åtgärder som
vidtagits angående Östtimor och Västpapua inom sex
månader till riksdagen.
Stockholm den 14 januari 1991
Eva Goe s (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Kent Lundgren (mp)
Anita Stenberg (mp)
Per Gahrton (mp)
Lars Norberg (mp)