Den snabba demokratiseringen i Östeuropa har hittills i
många avseenden skett parallellt med en liknande process i
Sovjetunionen. Detta har skapat förhoppningar om en helt
ny europeisk och internationell ordning präglad av fredlig
samverkan och integration mellan demokratiska stater från
''Atlanten till Ural'' eller rent av från ''Vancouver till
Vladivostok''.
Demokratiseringen och övergången till för demokratier
normala ekonomiska och sociala förhållanden i
Sovjetunionen är dock väsentligt mer komplicerad än den
process som inletts i de övriga hittillsvarande
kommunistiska staterna i Europa. De grupper inom
militären, säkerhetspolisen och det politiska
etablissemanget som identifierar sig med det
kommunistiska systemet och som känner sig hotade av en
fortsatt demokratisering är väsentligt starkare i
Sovjetunionen än i någon av de nya demokratierna i öst.
Glasnost och perestrojka har dock snabbt förändrat den
tidigare politiska verkligheten i landet. Stalin-tidens terror,
dess begynnelse under Lenin och fortsättning under Stalins
arvtagare, liksom legitimiteten i hela det socialistiska
projektet, diskuteras nu öppet. Kommunistpartiets
monopol på politisk verksamhet har brutits och nya partier
och politiska grupper med helt andra mål och värderingar
uppstår i snabb takt. Planekonomins otillräcklighet i ett
modernt samhälle, den allt svårare försörjningssituationen
och den ekologiska krisen i stora delar av Sovjetunionen är
några av de fenomen som har fäst allt fler medborgares
uppmärksamhet på farorna med ett centralstyrt politiskt
och ekonomiskt system.
Under senare tid har dock reaktionen mot
demokratisering och strävan efter marknadsekonomi tagit
sig allt starkare och mer våldsamma uttryck, med
dödsskjutningarna i Vilnius och Riga i januari som hittills
mest skrämmande exempel. Dessa följer ett mönster från
liknande händelser i Baku och Tbilisi häromåret och bakåt
i unionens och kommunismens historia. Den sovjetiska
statsledningen måste hållas ansvarig för dessa tragedier,
även om lokala quislingar och extremister inom armén,
inrikestrupperna och KGB också kan ha agerat på egen
hand inom ramen för en övergripande strategi för att krossa
strävandena efter demokrati och självständighet i de
baltiska republikerna.
Det samlande kravet för dessa reaktionära
kommunistiska grupper är att Sovjetunionens enhet till
varje pris skall bevaras. Detta hänger säkerligen till inte
obetydlig del samman med att den ena republiken efter den
andra fått demokratiskt inriktade regeringar och
eftersträvar självstyre i mer eller mindre långtgående form.
Detta gäller också, och alltmer påtagligt, den ryska
republiken, som alltså inte längre fungerar som någon
självklar bas för den centrala sovjetmakten utan snarare
utvecklats till en motvikt mot denna.
Vid sidan av nationella och demokratiska aspirationer
betingas dessa strävanden i dag också alltmer av den
ekonomiska krisen och de tilltagande
försörjningssvårigheterna. Unionen fungerar i allt mindre
utsträckning som en ekonomisk enhet och
upplösningstendenserna framträder tydligt också på andra
områden.
Republikerna sluter i allt större utsträckning
ekonomiska och andra avtal med varandra och kringgår
därmed den centrala sovjetiska statsledningen.
Kommunistpartiet, som tidigare var en sammanhållande
kraft över hela Sovjetunionen, har förlorat sin tidigare
lagfästa ''ledande roll'' -- delvis till förmån för nybildade
partier och organisationer på republiknivå. Endast delar av
den sovjetiska krigsmakten, främst KGBs egna trupper,
gränstrupperna och de s.k. inrikestrupperna, bedöms i dag
vara fullt lojala med den centrala statsledningen.
Utvecklingen speglar tydligt den delvis artificiella karaktär
som den sovjetiska statsbildningen har haft och pekar fram
mot en situation då det för omvärlden kan framstå som mer
rationellt att ha kontakter med varje republik för sig än att
gå över centralmakten i Kreml.
Risken för en gradvis militarisering av sovjetsamhället
eller ett öppet proklamerat undantagstillstånd, i hela landet
eller i vissa utvalda republiker, t.ex. de baltiska, måste idag
bedömas som stor. Samtidigt måste det understrykas att
sådana åtgärder inte på något sätt kan antas vara
ändamålsenliga för att häva den sovjetiska statsbildningens
kris. Den gamla samhällsordningen kan inte längre
återupprättas och övergång till ekonomisk och politisk
pluralism kan inte ske med kommandometoder. Ett
undantagstillstånd eller någon annan åtgärd av liknande
slag kommer därför efter en tid endast att leda till att krisen
ytterligare fördjupas. Förhoppningsvis kommer denna
insikt att leda till att den politiska utvecklingen bort från
diktatur och kommandoekonomi tillåts fortsätta.
Det ligger i Sveriges, Europas och hela världens intresse
att demokratiseringen av Sovjetunionen går vidare och att
snabba åtgärder vidtas för att lägga grunden till ett nytt
marknadsinriktat ekonomiskt system. Men även om detta
sker så kommer det att ta lång tid innan dagens snabba
ekonomiska tillbakagång kan vändas. De delar av
Sovjetunionen som har störst förutsättningar att någorlunda
snabbt få ett normalt, marknadsinriktat ekonomiskt system
att fungera är de baltiska republikerna. Det borde därför
ligga även i den sovjetiska centralmaktens intresse att
uppnå en fredlig förhandlingslösning med de baltiska
staternas fritt valda regeringar som kan leda fram till
återupprättad självständighet och normalt ekonomiskt
samarbete, i motsats till dagens irrationella underordning
av de baltiska ekonomierna och företagen under otympliga
byråkratier i Moskva.
Det finns dock inget skäl att begränsa det svenska
samarbetet till de baltiska republikerna. Den ryska
republiken ligger också i Sveriges omedelbara närhet.
Republiken själv liksom flera av dess största städer,
däribland Leningrad/Petersburg och Moskva, styrs i dag av
reforminriktade och ofta radikala politiker. I den
krissituation som nu uppstått är det dessa politiker som i
dag, vid sidan av sina motsvarigheter i andra demokratiskt
styrda republiker, representerar hoppet om en framtid i
samklang med resten av det demokratiska Europa. Ett
samarbete med den ryska republiken och med de städer, i
synnerhet Leningrad, som styrs av reformvänliga krafter,
bidrar också till att stärka reformvännernas position och
kan därmed bidra till en demokratisk utveckling i hela
Sovjetunionen.
Som vi framhåller i vår motion om Sverige och Baltikum
(1990/91:U203) talar starka skäl för att det samarbete
mellan Sverige och de baltiska staterna som vi föreslår
också utvidgas till angränsande delar av den ryska
republiken. Det gäller i synnerhet samarbete på
miljöområdet och för att öka säkerheten vid sovjetiska
kärnkraftverk. Många skäl talar för att ett sådant långsiktigt
utvecklingssamarbete kan aktualiseras med i synnerhet
Leningrad-området. Den ryska republiken och de tre
baltiska republikerna erkände f.ö. varandras suveränitet i
januari 1991 och deras politiska ledare undertecknade ett
samarbetsfördrag som av observatörer jämförts med vissa
inslag i det samarbete som bedrivs inom t.ex. Nordiska
rådet.
En sådan politik skulle inte heller vara internationellt
sett unik. Polens utrikesminister Skubiszewski konstaterade
i ett anförande nyligen inför det ansedda Chatham house-
institutet i London att Europa och i synnerhet
Sovjetunionens grannstater måste reagera konstruktivt på
de resultat som de stora förändringarna i Sovjetunionen
inneburit. När hittillsvarande sovjetrepubliker förklarar sig
suveräna och börjar söka egna internationella kontakter,
vid sidan av centralmakten, så är det en utveckling som inte
bara kan ignoreras. Polen undertecknade i oktober 1990
deklarationer med Ryssland och Ukraina om utveckling av
sina inbördes relationer och en liknande deklaration
planeras mellan Polen och Vitryssland. Det är tänkbart att
dessa kan tjäna som en utgångspunkt också för Sveriges
relationer med Ryssland.
I vår biståndsmotion föreslår vi också en satsning på
demokratifrämjande åtgärder, bl.a. med biståndsorgan
knutna till de politiska partierna som förmedlare. Enligt vår
mening bör ett sådant samarbete kunna aktualiseras också
med Ryssland, där en rad nya organisationer, partier,
tidningar, fackliga organisationer etc nu uppstår.
Risken för en djupnande ekonomisk och politisk kris i
Sovjetunionen, eventuellt i samband med någon form av
militär urladdning, har nyligen behandlats i en speciell
rapport från folkpartiet liberalerna. Vi vill här understryka
några av de förhållanden som måste beaktas i eventuella
resonemang om eventuella framtida insatser för
katastrofhjälp.
Den livsmedelsbrist som nu debatteras intensivt i alla
västländer är ingen brist i ordets normala mening. Även om
man räknar bort det enorma svinn som orsakas av att
skördar inte bärgas, lagras eller transporteras till
konsumenterna, så finns det mat i Sovjetunionen, och de
sovjetmedborgare som har fast arbete torde alltjämt få en
stor del av sin livsmedelsförsörjning tryggad via
arbetsplatserna. Men allt mindre mat finns att köpa i de
statliga butikerna. En huvudorsak till detta är att olika
maffiaorganisationer, ofta med förgreningar till
kommunistpartiet och den lokala ordningsmakten, lägger
beslag på maten för att sälja den svart. En annan orsak är
att olika regioner i allt större utsträckning vägrar att
leverera till varandra och att den gamla maktapparatens
företrädare ofta medvetet tycks blockera
livsmedelsleveranser till de stora städerna, som nu ofta styrs
av demokratiskt sinnade nya politiker. Till detta kommer av
allt att döma också att stora delar av den sovjetiska
transportkapaciteten i höst utnyttjats för att transportera
stridsvagnar och annan militärmateriel som egentligen
skulle skrotas, i enlighet med avtalen om reducering av
konventionella styrkor i Europa, till baser bortom Ural-
bergen.
Det är fullt tänkbart att dessa förhållanden redan i vinter
kan leda till lokal och akut livsmedelsbrist i vissa
begränsade områden, t.ex. i mindre städer där den gamla
maktapparaten alltjämt kan agera ungefär som tidigare.
Det är utomordentligt viktigt att stödinsatser som under
vissa förutsättningar så småningom kan bli aktuella inte
utformas så att de ytterligare försvårar situationen, eller
bidrar till att hålla de krafter som bär ansvaret för dagens
kaos kvar vid makten. Det är inte de demokratiska
krafterna som bär ansvaret för det katastrofala läget, utan
de personer och maktcentra som år efter år försökt bromsa
alla politiska och ekonomiska förändringar.
Våra kontakter inom den demokratiska oppositionen i
Ryssland betonar mycket starkt att eventuella
livsmedelsleveranser måste ske i former som kan
kontrolleras av de demokratiska krafterna, så att risken att
de tas om hand av maffian minimeras. Just i Leningrad-
området, som kan vara ett naturligt mål för svenska
hjälpsändningar, finns en rad fristående lokala
hjälporganisationer och även protestantiska kyrkan som
kan tänkas ha särskilda förutsättningar att förmedla hjälp
härifrån. Det är också viktigt att internationella
hjälporganisationer kan kontrollera hjälpsändningarna hela
vägen, eventuellt med bistånd av annan personal.
Skulle stora flyktingströmmar uppstå måste strävan vara
att i första hand försöka hjälpa människor att stanna i
Sovjetunionen i väntan på att läget stabiliseras. Det kan då
bli aktuellt med nödhjälp för att organisera läger,
livsmedelsförsörjning och medicinsk hjälp direkt på plats på
den sovjetiska sidan.
Om stora grupper av flyktingar försöker ta sig till
Sverige, så kommer det att bli omöjligt att behandla dessa
så som vi i dag behandlar traditionella asylsökande. Vi
argumenterar också i vår flyktingpolitiska motion för ett
vidare flyktingbegrepp än det som f.n. tillämpas i Sverige.
Människor som drivits hemifrån på grund av svält,
inbördeskrig eller miljökatastrofer kan inte kategoriskt
avvisas med motivet att de inte utsätts för politisk
förföljelse. Svårt sjuka eller skadade människor, liksom
personer som hotas av t.ex. antisemitiska pogromer i sina
hemstäder, måste få möjlighet att rädda livet genom att ta
sig utomlands, för att sedan återvända när förhållandena
stabiliserats.
Den svenska politiken att skicka tillbaka judiska
flyktingar till Sovjetunionen, har redan börjat väcka pinsam
uppmärksamhet internationellt. Den mer generösa
flyktingpolitik som gällde fram till hösten 1989 måste
återställas. Den som flyr från antisemitisk eller annan hets
måste kunna räknas som asylberättigad även om det inte
formellt sett är myndigheterna i landet som bär ansvaret för
hetsen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt samarbete till stöd för
reformer och politisk demokrati i Ryssland,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kontrollen av eventuell nödhjälp
i händelse av en hastigt fördjupad ekonomisk och politisk
kris i Sovjetunionen,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beredskap för en situation vid
stora flyktingströmmar,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om asylrätt för judar som flyr från
antisemitisk förföljelse.1]
Stockholm den 25 januari 1991
Håkan Holmberg (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Maria Leissner (fp)