1. Sverige måste stödja Baltikums
självständighetssträvanden!
De socialistiska ekonomierna och det kommunistiska
förtrycket har brutit samman. Behovet av att lämna den
socialistiska ekonomin till förmån för ett mer
marknadsinriktat system framstår som uppenbart även för
inbitna kommunister i Sovjetunionen.
Parallellt med de ekonomiska reformsträvandena i
Sovjetunionen som inleddes under den senare delen av
1980-talet, den så kallade perestrojkan, följde en större
öppenhet i det sovjetiska samhället, glasnost, som bland
annat tillät en större pressfrihet och en viss
demokratisering. Det mest konkreta elementet i denna
politik var att man inte med militärt eller polisiärt våld slog
ner nya tankar och idéer.
När den socialistiska ekonomin och det kommunistiska
förtrycket inte längre backades upp av militära förband och
KGB fanns inte längre ett sammanhållande kitt för det
gamla sovjetimperiet. Resultatet blev i Östeuropa den
snabba utvecklingen mot demokrati, marknadsekonomi
och självständighet som kröntes med att Tyskland
återförenades. Med vindens hastighet sveptes
kommunismens politik bort. Kvar finns resultaten av mer
än 40 förlorade år.
I Sovjetunionen där reformeringen av ekonomin tagit sig
få konkreta uttryck och därför inte kunnat ge några positiva
konsekvenser släppte däremot den nya öppenheten fram
krav på en politisk förnyelse av hela det gamla imperiet.
Den starka sovjetiska centralmakten visade sig alltmer
uppenbart stå som ett hinder för en fortsatt
demokratisering.
Ett flertal republiker har utfärdat
suveränitetsförklaringar med medföljande krav på att den
egna lagstiftningen skall ha företräde före den sovjetiska.
De första stegen mot ett flerpartisystem har tagits. En
diskussion om den sovjetiska centralmaktens legitimitet
gentemot republikerna har uppstått. Frågan om det
legitima i centralmaktens tidigare handlingar, till exempel
införlivandet av de baltiska staterna, har förts upp till öppen
diskussion. Unionens republiker har blivit nya maktcentra
som utmanar centralmaktens krav på total kontroll.
Den fortlöpande diskussionen om ett nytt unionsfördrag
skall ses mot denna bakgrund. Det är uppenbart att det i
dag är den sovjetiska centralmaktens krav på politisk
kontroll som är det främsta hindret mot en fortsatt
omvandling till marknadsekonomi i Sovjetunionen.
I de baltiska staterna har utvecklingen gått allra
snabbast. Under de gångna åren har nya språklagar antagits
som återger de nationella språken deras ställning som
officiella språk. I samband med valen till de baltiska
staternas högsta sovjeter, eller högsta råd, har ett
flerpartisystem de facto vuxit fram, där kraven på nationell
självständighet är en gemensam nämnare för i stort sett alla
partier. Undantagen är de Moskva-trogna delarna av det
sovjetiska kommunistpartiets lokala avdelningar.
Det finns inget tvivel om att viljan till självständighet har
ett överväldigande stöd bland de baltiska folken, detta
gäller också en betydande andel av den icke-baltiska
befolkningen i dessa länder. Detta kommer också klart till
uttryck i de baltiska nationernas representativa och
demokratiskt valda organ. De partier som förespråkar
övergång till marknadsekonomi och självständighet har
vunnit de val som avhållits med en mycket klar majoritet.
Det omfattande stödet har inte bara kommit till formellt
uttryck i de val som avhållits utan i otaliga mäktiga
demonstrationer för frihet. För hela världen blev det
folkliga stödet för självständighet tydligt under januari
månad 1991 då civila balter sökte hindra sovjetiska soldater
från att inta radiostationer och parlament.
Det brutala våld som då användes var en signal till hela
världen om att den sovjetiska ekonomins fortsatta
sönderfall inte kan hanteras av den sovjetiska ledningen. I
stället för ekonomiska reformer möter man den
demokratiska processen med våldets diktatur.
Centralmaktens ställning och unionens sammanhållning
prioriteras framför den nödvändiga övergången till
marknadsekonomi och demokrati.
Utvecklingen mot en större öppenhet under 1980-talets
senare hälft gav emellertid inte bara möjligheter till en ny
politisk inriktning i Baltikum, med framväxten av ett
flerpartisystem och förslag till ekonomiska reformer till
följd. Under de senaste åren har öppenheten också lett till
en utbyggnad av färje- och flygförbindelser. Dessa har
möjliggjort ett snabbt växande resande till och från de
baltiska staterna. Baltiska privatpersoner, företag och
politiker har kunnat knyta kontakter i Västeuropa och inte
minst i Sverige. Studenter har kunnat deltaga i
internationella konferenser. Kommuner har etablerat
vänskapsorter med varandra.
De personliga banden mellan Sverige och Baltikum har
under denna tid kunnat växa snabbt. Förutom de influenser
detta har gett inom det politiska och ekonomiska området
har det också gett baltiska medborgare och baltiska
företrädare en orientering västerut som kan vara avgörande
för den kommande utvecklingen. För människor i Sverige
och runt om i världen har de baltiska staterna återfått sin
europeiska identitet. Det måste nu vara en central politisk
uppgift att bevara och utveckla det som uppnåtts. På det
viset läggs grunden för en andra fas av utveckling mot
demokrati och marknadsekonomi.
Sveriges närhet till Baltikum ger oss ett särskilt ansvar.
Den svenska representation som byggts ut i dessa länder ger
oss goda möjligheter att bevara och utveckla förbindelserna
samt att noggrant följa utvecklingen.
Utvecklingen i dessa länder är av ett betydande
säkerhetspolitiskt, miljöpolitisk och ekonomiskt intresse
för Sverige. Det ligger dessutom ett genuint medmänskligt
intresse i att medverka till en utveckling som möjliggör
deras självständighet.
Utvecklingen i Baltikum är inte en intern sovjetisk fråga
utan en fråga som inom ramen för
Helsingforsöverenskommelsen är europeisk. Frågan om de
baltiska staternas självständighet bör mot bakgrund av vad
som ovan anförts göras till en huvudfråga för svensk
utrikespolitik.
2. Sverige har mycket att ta igen
Sedan andra världskrigets slut har de baltiska staterna
varit i stort sett bortglömda i svensk utrikespolitik. Det har
varit oförenligt både med de mål som borde ligga till grund
för svensk utrikespolitik och med de nationella intressen
som vår utrikespolitik bör vara ett uttryck för.
Regeringens politiska linje under de senaste årens
islossning präglades länge av ointresse, en betydande
osäkerhet och direkt felaktiga uppfattningar.
Utrikesministern kunde inte erkänna att de baltiska
staterna var ockuperade. Frågan om att ta upp de baltiska
folkens framtida villkor i internationella fora avfärdades av
regeringspartiets företrädare i riksdagen som tokstollerier.
Utrikesledningen hävdade i några sammanhang att det
enbart var en liten del av de baltiska folken som önskade
självständighet.
Denna politiska vilsenhet medförde att Sverige inte
spelade den roll vi hade kunnat spela under en tid då den
sovjetiska öppenheten och reformivern var stor. Det
saknades svenska initiativ i den politiska processen såväl
gentemot de baltiska folken som gentemot den sovjetiska
ledningen under en viktig tid av förändring.
3. Frågan om ett svenskt erkännande
Det erkännande som samlingsregeringen under andra
världskriget gjorde av den sovjetiska annekteringen 1940
måste ses mot bakgrund av den situation som då rådde.
Ockupationen var oavsett detta oförenlig med
internationell rätt. Erkännandet gjordes emellertid av dem
som då hade det politiska ansvaret. Historien kan inte göras
om. Däremot kan och bör Sverige verka för att de baltiska
staterna återfår självständighet. Frågan om ett erkännande
handlar om en process där Sverige redan tagit de första
stegen genom erkännandet av de folkvalda parlamenten
som legitima företrädare för de baltiska folken samt
kontakter som nu utvecklas mellan de nationella
parlamenten. Sverige måste nu ta på sig den framåtriktade
uppgiften att ge sitt stöd till en sådan process som gör att de
baltiska staterna blir självständiga och fullt ut kan erkännas
som självständiga stater.
Det är mot denna bakgrund av stor vikt att Sverige idag
erkänner att de baltiska nationerna har en legitim rätt till
självständighet. En varaktig sådan ställer krav på
medverkan från Moskvas sida och en vilja från de baltiska
staternas sida att medverka till att man uppnår
säkerhetspolitiska relationer som är långsiktigt acceptabla
för Moskva.
Stödet till en självständighetsutveckling måste ske i två
parallella former. För det första bör Sverige politiskt ge
frågan om baltisk självständighet stöd. Det handlar bland
annat om att medverka till att de baltiska staterna ges en
identitet som europeiska nationer i den europeiska
utvecklingsprocessen. Sverige bör verka för att deras rätt till
självständighet får ett internationellt erkännande.
För det andra bör vi stödja en utveckling i Baltikum som
underlättar för en omvandling mot ekonomisk och politisk
självständighet. Det gäller kontaktytor och
kommunikationer. Den ekonomiska utvecklingen bör
stödjas genom överföring av kunskaper om
marknadsekonomi och initiativ för att främja handel.
4. Ett politiskt stöd för den baltiska frigörelsen
Det politiska ansvaret för den hotfulla utvecklingen i
Baltikum ligger i Moskva. Det är i Moskva som frågan om
fortsatta reformer och fredliga förhandlingar eller återgång
till förtryck avgörs. Det var inte balternas frihetssträvanden
som tvingade fram januari månads militära aktioner utan
den återgång till traditionell kommunistisk politik som
reaktionära grupper tvingar fram i skuggan av de
ekonomiska misslyckandena och den centrala maktens
oförmåga. En ny hårdare linje träffade de baltiska staterna
först eftersom de låg längst fram i utvecklingen.
En återgång tillbaka från demokratiseringsprocessen
och öppenheten kommer att skada Sovjetunionen mer än
vad centralmaktens företrädare tror sig vinna med våld i
Baltikum. Sovjetunionen behöver en övergång till
marknadsekonomi. Handeln med väst måste öka. Ny
teknik måste göras tillgänglig. Moderna kunskaper inom
företagsadministration och datateknik är nödvändiga
liksom kunskaper och insikter i vad en marknadsekonomi
kräver. Ekonomisk utveckling kommer att förutsätta
bistånd, krediter och förmånliga handelsvillkor.
Detta kommer enbart att kunna ske om Sovjet fortsätter
på en väg mot öppenhet och demokrati. Det beror inte
främst på demokratiska länders ovilja att hjälpa ett land
vars politiska ledning undergräver förtroendet för sin
förmåga till fortsatta reformer och fredlig samverkan. En
förutsättning för att Sovjetunionen skall kunna utvecklas
och delta i internationell samverkan är öppenhet och
marknadsekonomi.
Reaktioner mot militära våldsaktioner och ingrepp mot
den nationella demokratin måste därför riktas mot den
politiska ledningen i Moskva. Det är den och ingen annan
som har det politiska ansvaret för de aktioner som sovjetisk
militär har vidtagit och kan komma att vidtaga. Den
sovjetiska ledningen måste få klart för sig att omvärlden
lägger det fulla politiska ansvaret på Moskva och att man
kommer att få bära konsekvenserna.
Sverige har en särskild anledning att protestera kraftigt
mot förbrytelser mot Helsingforsavtalet i vår omedelbara
närhet. Vi bör också verka för att andra länder fäster sin
uppmärksamhet på sådana övergrepp och reagerar. Sverige
har ett ansvar för att de baltiska staternas
självständighetssträvanden uppmärksammas i den
internationella opinionen.
Vi välkomnar mot denna bakgrund det faktum att
regeringen nu på olika sätt aviserat att man avser att ge
frågan om de baltiska staternas självständighet politiskt
stöd i internationella fora.
Den europeiska säkerhetskonferensen
Enligt vår uppfattning bör Sverige aktualisera frågan om
de baltiska staternas rätt till självständighet inom ramen för
ESK-förhandlingarna. Sverige bör verka för att de baltiska
staterna snarast ges observatörsstatus i ESK.
Den sovjetiska militära närvaron i de baltiska staterna
hotar den demokratiska utvecklingen. Med militärt våld har
den sovjetiska ledningen försökt ta kontrollen över media
och hotat de baltiska folkens valda företrädare. Detta är
inte förenligt med den europeiska säkerhetskonferensens
överenskommelse vad gäller mänskliga fri- och rättigheter
som undertecknades i Paris 1990.
Det växande antalet militära förband i Baltikum
påverkar de militärpolitiska förutsättningarna i
Östersjöområdet och norra Europa. Den militära
uppbyggnaden av bland annat luftlandsättningsförband,
som i dag inte berörs av CFE-avtalets begränsningar, bör
aktualiseras av Sverige med krav på begränsningar.
Mänskliga rättigheter -- en FN-fråga
De militära övergreppen mot medborgare och
massmedia som sovjetiska trupper gjorde sig skyldiga till i
januari 1991 gör det nödvändigt att ta upp frågan om
balternas mänskliga fri- och rättigheter inom FNs
kommission för mänskliga fri- och rättigheter.
Utökade parlamentariska kontakter
Det är, som vi tidigare framhållit, bra att riksdag och
regering uttalat sitt stöd för de baltiska staternas legitima
rätt till självständighet och förklarat de baltiska
parlamenten som de legitima och representativa
företrädarna för respektive stats befolkning. Riksdagens
kontakter med de baltiska parlamenten bör fullföljas och
utvecklas. De baltiska staterna bör regelbundet inbjudas till
Nordiska rådet som gäster.
Svensk representation i Baltikum
Vi välkomnar den uppbyggnad av diplomatisk
representation som uppnåtts i Tallinn och Riga och som vi
tidigare motionerat om. Genom avdelningskontoren till
Sveriges generalkonsulat i Leningrad i dessa städer
underlättas såväl politiska och ekonomiska kontakter som
viseringsärenden. Vi förutser att svensk representation blir
verklighet i Vilnius så snart förutsättningarna ger möjlighet
därtill. Dessa representationer måste tilldelas tillräckliga
resurser och arbetsmöjligheter som svarar mot den vikt som
ligger vid de närmaste årens avgörande utveckling. En
kvalificerad politisk rapportering kan möjliggöras genom
neddragningar vid andra beskickningar. Viseringsärenden
måste kunna hanteras med snabbhet för att underlätta
resande.
Svenska regeringskontakter med de baltiska
regeringarna
Sverige bör sträva efter att inleda och utveckla
samarbete inom olika samhällsområden direkt med de
baltiska regeringarna. Särskilt viktiga är frågor om
gemensamma miljöinsatser, en successiv öppning av den
svenska arbetsmarknaden samt ökat handelsutbyte. Vi
föreslår längre fram i denna motion en inriktning på det
framtida samarbetet.
5. Östersjösamarbetets möjligheter och förutsättningar
Ett utvidgat samarbete över Östersjön ger goda
möjligheter till den nödvändiga utvecklingen av de baltiska
staternas ekonomier. Det skulle därigenom också kunna
vara av värde för Ryssland och det övriga Sovjetunionen.
Utvecklingen av de baltiska staternas ekonomier kan inte
ske utan marknadsekonomiska reformer. Ett utvidgat
samarbete kan vidare skapa förutsättningar för en
normalisering av de baltiska samhällena genom att de blir
delaktiga i det västerländska akademiska och kulturella
utbytet. Förtryckta människor kan inte bli delaktiga i sådant
samarbete. Det förutsätter fria medborgare, fri
opinionsbildning och demokrati.
Inom miljöområdet förutsätter en renare Östersjö att
Östersjöns strandstater inte bara vill och kan samarbeta
utan också har de ekonomiska och tekniska
förutsättningarna att reducera utsläppen. Luften i
Nordeuropa förutsätter en snabb modernisering av
industrin i Baltikum och Centraleuropa.
Energiförsörjningen skulle i framtiden kunna vara ett
samarbetsområde som underlättade tillgången på
framförallt elkraft under miljömässigt acceptabla former i
de tidigare planekonomierna. Denna utveckling och detta
samarbete kan enbart ske inom ramen för öppna
ekonomier. I slutna ekonomier finns inte utrymme för ett
sådant samarbete.
För människorna i norra Europa ger utökade kontakter
en möjlighet att återvinna en del av det europeiska
kulturarvet. Turism och samfärdsel skulle kunna blomma ut
till förmån för nära relationer och fredlig samvaro.
Demokratisering och självständighet skapar förtroende
stater emellan men också nya mänskliga relationer.
Samarbetet med de baltiska staterna måste vara ett
samarbete med legitima företrädare för de baltiska folken.
Ekonomiskt bistånd måste syfta till att underlätta inte bara
den ekonomiska utan också den politiska omvandlingen och
att ge de baltiska staterna en plats i det europeiska
samarbetet. Diktatur och quislingregimer skall mötas av
politisk isolering. Det får i de baltiska staterna inte finnas
någon ovisshet om detta vare sig bland de demokratiskt
valda eller bland dem som under så kallat presidentstyre
tror sig kunna behålla diktaturens privilegier.
Alla svenska biståndsinsatser, nu påbörjade, planerade
eller i denna motion föreslagna måste mot denna bakgrund
omedelbart omprövas om de baltiska staternas lagligt valda
företrädare får träda tillbaka inför militärt våld, dekret från
Moskva eller vad som annars kan urholka den demokratiska
utvecklingen och de förutsättningar som anges i
Helsingforsavtalet.
Svenska biståndsinsatser i Baltikum
De biståndsinsatser som hittills genomförts inom ramen
för det s.k. Östeuropaprogrammet har varit präglade av ett
gammalt biståndspolitiskt tänkande. Arbetet har präglats
av en betydande senfärdighet. Det är enligt vår uppfattning
av största vikt att biståndssamarbetet nu tar sikte på att
understödja den marknadsekonomiska omvandlingen och
den demokratiska utvecklingen. Riksdagen bör med detta
syfte som grund inrätta ett särskilt anslag för
biståndssamarbete med Baltikum. Det bör finansieras inom
biståndsramen, liksom övrig hjälp till Östeuropa. Till detta
anslag bör föras de medel inom tre-årsprogrammet som
sedan tidigare är avsedda för bilaterala biståndsinsatser
gentemot Baltikum i första hand. Därutöver bör riksdagen
anslå ytterligare 50 miljoner kr. under kommande budgetår.
Syftet skall vara att understödja den
marknadsekonomiska omvandlingen och den demokratiska
utvecklingen. Biståndet måste därför förmedlas på ett sätt
som stöder pluralism och utvecklingen av
marknadsekonomiska institutioner.
Kunskapsuppbyggnaden om marknadsekonomi måste ges
prioritet.
Det är naturligt att hjälpen i första hand förmedlas
genom svenska organisationer och företag, universitet,
politiska partier, folkrörelser, och miljögrupper m.m.
Svenskt näringsliv bör stimuleras att dela med sig av sin
kunskap och kompetens liksom av sina företagartraditioner.
Balter bör inbjudas för studier och praktik vid svenska
universitet, företag och institutioner.
Anslaget bör användas till följande åtgärder:
1. Bidrag till organisationer, företag och institutioner
som ordnar kunskapsöverföring, utbytesprogram och
samarbetsprojekt syftande till att underlätta den
marknadsekonomiska omvandlingen i Baltikum.
2. Bidrag till konsulthjälp och projekt som stimulerar
företagsutveckling och en omvandling av baltiskt näringsliv
till moderna industriprocesser, hejdar miljöförstörelsen och
stöder övergången till privata jordbruk.
3. Bidrag till akademiskt samarbete, gästprofessurer,
viss teknisk utrustning samt litteratur till baltiska universitet
och högskolor.
Omvandlingen av den centralstyrda och slutna
ekonomin till en marknadsekonomi förutsätter kunskap om
en marknadsekonomis funktioner och institutioner. Sverige
kan bidraga till den nödvändiga kunskapsutbyggnaden
genom att bl.a. finansiera gästprofessurer i ekonomi vid
baltiska universitet. De svenska universiteten bör även
inom andra akademiska områden erbjudas förutsättningar
till samarbete med baltiska universitet och högskolor.
4. Upprättande av ett stipendieprogram för studier och
praktik i Sverige. På längre sikt bör de baltiska
medborgarna ges tillgång till den svenska arbetsmarknaden.
Ett steg mot att ge unga balter en erfarenhet för modernt
näringsliv och en uppbyggnad av den egna yrkesmässiga
kompetensen är att de ges möjligheter att ta
praktikantarbete i Sverige. Unga balter bör också ges
möjligheter att studera vid svenska universitet och
högskolor.
5. Stöd till utbildning i svenska språket. Kunskap i det
svenska språket har betydelse för baltiska medborgares
möjligheter att på olika sätt verka i Sverige, som
praktikanter, studenter eller i andra kontakter. Intresset för
studier i svenska språket är utomordentligt stort i
framförallt Estland. Tillgången på lärare är dock
begränsad. Inom ramen för detta biståndsanslag bör därför
lärartjänster i svenska kunna finansieras. På detta vis
stimuleras de kontakter som det svenska kulturarvet ger.
6. Bidrag till skolungdomsutbyte.
7. Lokala miljöprojekt bör erbjudas ekonomisk och
teknisk hjälp. Utbyggnad av kontroll och mätningar bör
också kunna finansieras inom ramen för detta anslag.
8. Bidrag till kultur- och utbildningsutbyte.
9. Förbättrade teleförbindelser. Den fortsatta politiska
processen gynnas av goda möjligheter till telefonkontakter.
Ett växande antal kontakter inom samhällslivets alla
områden förutsätter en god tillgång på
telekommunikationer. Svenska och baltiska myndigheter
bör därför snarast diskutera en utbyggnad av de direkta
teleförbindelserna mellan Sverige och Baltikum. Sådana
teleförbindelser kan bl.a. byggas ut genom ett utnyttjande
av Tele-X-satelliten.
10. Stöd bör också ges till en utbyggnad av det nordiska
mobiltelefonnätet i Baltikum. På kort sikt kan detta kanske
ge de snabbaste förutsättningarna för fungerande
telekommunikationer.
6. Svenska radiosändningar på de baltiska språken
Sedan något år tillbaka sänder Sveriges Riksradios
utlandsavdelning femton minuter på vardera estniska och
lettiska. Några sändningar på litauiska har inte kunnat
starta. Redan förra året yrkade vi om ett förhöjt anslag för
att kunna möjliggöra sådana sändningar. De hade i dag
kunnat spela en viktig roll.
Behovet av utvidgade sändningar såväl på estniska,
lettiska som på litauiska framstår i dag som uppenbart.
Sverige kan spela en viktig roll när det gäller att se till att
baltiska medborgare får tillgång till ett allsidigt och
kontinuerligt nyhetsflöde. De sovjetiska hoten och
ockupationerna av de lokala radio- och TV-stationerna
understryker vikten av fria etermedia. Riksdagen bör
därför anslå ytterligare 3 miljoner kr. för att möjliggöra
utvidgade sändningar på estniska och lettiska och
sändningar på litauiska i samma omfattning. Medel för
detta bör anvisas inom ramen för utrikesdepartementets
huvudtitel.
7. Baltiska värnpliktsflyktingar
Unga balter som flyr från den sovjetiska värnplikten gör
det för att de anser att den innebär värnplikt i en
ockupationsarmé. Detta är en politisk uppfattning som
dessa ungdomar hyser och som de lagstiftande
församlingarna i dessa länder stöder genom att ha gett dem
rätten att vägra.
Enligt Genèvekonventionen har en ockupationsmakt
inte rätt att kräva tjänstgöring av medborgare i ockuperade
områden. Mot denna bakgrund finns det skäl att ge de
baltiska ungdomar som har den politiska uppfattningen att
de tvingas tjänstgöra i en ockupationsarmé möjlighet att
stanna i Sverige.
8. Öppna det nordiska samarbetet
Parallellt med att de baltiska staterna stärker sin egen
regionala samverkan önskar de utvecklade kontakter med
Nordiska rådet. Mot denna bakgrund är det naturligt att
Nordiska rådet erbjuder baltiska företrädare en status som
gäster i rådets verksamhet.
Det är också angeläget att Nordiska rådet öppnar sina
ungdomsoch kulturprogram för baltiskt deltagande.
Nordplus bör exempelvis öppnas för baltisk ungdom.
Frågan om gemensamma nordiska radiosändningar på de
baltiska språken bör prövas.
9. Stöd till handel över Östersjön
Beroende på utvecklingen bör Sverige ha beredskap att
inrätta handelskontor i alla de tre baltiska huvudstäderna.
Strävandena bör vara att inom ramen för en ökad
ekonomisk självständighet i de olika republikerna
underlätta ett växande handelsutbyte. Ett viktigt led i ett
sådant utbyte är en utveckling av underleverantörer åt
svenska företag och legoproduktion.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den sovjetiska militära
uppbyggnaden i Baltikum bör aktualiseras av Sverige med
krav på begränsningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ta upp frågan om balternas
fri- och rättigheter inom FNs kommission för mänskliga fri-
och rättigheter,
3. att riksdagen uttalar sig i enlighet med vad som i
motionen anförts om vikten av utökade parlamentariska
kontakter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en svensk representation i var
och en av de baltiska staterna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska regeringskontakter med
de baltiska regeringarna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att svenska biståndsinsatser
måste omprövas om de baltiska staternas lagligt valda
företrädare får träda tillbaka,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskilt anslag för
biståndssamarbete med Baltikum,
8 att riksdagen beslutar anslå ytterligare 50 milj. kr. för
budgetåret 1991/92 till det särskilda anslaget för
biståndsarbete med Baltikum,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om syfte och innehåll i de svenska
biståndsinsatserna,
10 att riksdagen anslår ytterligare 3 milj. kr. till Radio
Sweden för att möjliggöra utvidgade sändningar på estniska
och lettiska samt ordinarie sändningar på litauiska,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om baltiska
värnpliktsflyktingar,1]
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nordiskt samarbete med de
baltiska staterna,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till handel över
Östersjön,2]
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det biståndssamarbete som
inletts med Sovjetunionen omedelbart omprövas om våldet
mot de baltiska staternas lagligt valda företrädare fortsätter.
Stockholm den 25 januari 1991
Gunnar Hökmark (m)
Margaretha af Ugglas (m)
Alf Wennerfors (m)
Inger Koch (m)
Eva Björne (m)
Bertil Persson (m)