En allsidig sakdebatt om för- och nackdelar med en
långtgående EG-anpassning eller medlemskap borde
välkomnas av alla oavsett vad vi tycker om medlemskap i
EG. I varje stor förändring av ekonomiska system utvecklas
fördelar och nackdelar för olika grupper av människor och
regioner. Detta gäller givetvis också vid den process av
uppgående i EG som nu påbörjats i vårt land.
Till de troliga vinnarna hör flera av de svenska
storföretagen även om dessa inom ramen för gällande
frihandelsavtal i stor utsträckning redan fått del av
fördelarna med EG-anslutning. Huvudskälet för de stora
företagens expansion av verksamhet utanför Sverige har
varit önskan att komma närmare kunderna. Ett EES-avtal
eller beslut om medlemskap kommer inte i någon nämnvärd
utsträckning att locka verksamheten tillbaka till Sverige.
Till de sannolika förlorarna hör det svenska jordbruket
samt den svenska regionalpolitiken som måste anses mer
utvecklad än motsvarande politik i allmänhet i EG-
området.
När regionalpolitiken och EG diskuteras i den svenska
debatten möter de som uttrycker sin oro ofta lugnande
besked från de EG-troendes sida. Dels anförs att EG-
kommissionen inte kommer att lägga sig i den svenska
regionalpolitiken, dels anförs att EG självt kommer att öka
sina regionalpolitiska satsningar fram till 1993. Detta anses
visa att EG arbetar för regional balans och rättvisa mellan
olika regioner.
EG:s huvudmål
Mycket talar för att ovan beskrivna visioner om EG:s
regionalpolitik i själva verket aldrig kommer att uppfyllas i
vårt land. I verkligheten kan det mycket väl bli tvärtom --
EG raserar svensk regionalpolitik och välfärdspolitik. Den
svenska, men också nordiska, regionalpolitiken är ett av
våra viktigaste välfärdsinstrument som ska se till att
resurserna fördelas någorlunda rättvist mellan olika
regioner. Utan denna politiskt beslutade omfördelning
skulle landets skogslän trots sitt mycket stora bidrag till
Sveriges exportinkomster under flera hundra år präglats av
allvarliga sociala problem och armod. De glömda delarna
av Spanien, Italien och Storbritannien visar hur
utvecklingen kan gå med svag eller ingen regionalpolitik.
EG:s allra viktigaste mål är de fria kapitalrörelserna
inom och mellan EG-länderna. Kapitalet -- i synnerhet det
privata -- skall fritt få söka sig till de projekt, regioner och
branscher som ger den högsta kapitalavkastningen utan att
folkvalda organ och regeringar lägger sig i prioriteringarna.
Denna målsättning kommer sannolikt att innebära att
inslagen av kortsiktig spekulation i ekonomin förstärks och
att strukturomvandlingen blir mycket intensiv och socialt
mycket kostsam. Överbetoning av maximalt
kapitalavkastningskrav kan medföra att det blir ännu
svårare att förmå uthålliga kapitalägare att hålla kvar stabila
intressen i den viktiga basindustrin och i verkstadsföretagen
i vårt land.
Fria kapitalrörelser betyder inte bara frihet att investera
var man vill. Det betyder också frihet för utländska företag
att köpa upp och flytta eller lägga ned vad man önskar lägga
ned kanske för att komma över viktiga patent eller teknik.
Det blir troligen också mycket svårare att få en förstärkt
vidareförädling av våra råvaror och halvfabrikat om
kapitalet har sin huvudförankring i andra länder. Kapitalet
har en tendens att söka sig till områden där arbetskraften är
sämre organiserad och där miljökrav och arbetsmiljökrav är
låga. Den sociala dumpningen kan komma att innebära att
områden med hög arbetslöshet utnyttjas för att uppnå
lönenedpressning.
EG:s egen regionalpolitik
Inom EG finns mycket stora skillnader i välfärden
mellan olika regioner. Det gäller främst länderna nära
Medelhavet men också länder som Frankrike, Irland och
Storbritannien. Regionalpolitiken har under årens lopp inte
varit någon högt prioriterad fråga i Bryssel. Vid t.ex.
ministerrådsmötet i Köpenhamn i december 1987 fick de
små länderna inte ens ta upp frågan om de växande
regionala klyftorna på dagordningen. Detta visar på de små
staternas utsatta position i EG:s beslutsmaskiner.
Satsningar på regionalpolitik inom EG uppges ska uppgå
till 14 miljarder ECU per år perioden 1989 -- 1993. Denna
summa motsvarar cirka 100 miljarder svenska kronor och
kan vid första påseendet anses vara en hög summa. De tre
fonderna för regionalpolitik, som sannolikt blir en fond,
används inte bara till det vi i Sverige kallar regionalpolitik
utan också till satsningar på en rad andra områden som vi
brukar hänföra under begreppet arbetsmarknadspolitik
eller jordbrukspolitik. I EG:s regionalpolitiska satsningar
ingår satsningar mot långtidsarbetslöshet, särskilda
satsningar för att få ut unga i arbetslivet och stöd till
jordbrukets strukturomvandling. Om de 100 miljarderna
kronor som ska satsas i EG-området jämförs med
motsvarande summa i Sverige blir det i storleksordningen
20--25 miljarder. En stor del av dessa pengar i vårt land
kommer från AMS, kommunerna och länsstyrelserna. Det
vill säga på en befolkning på 350 miljoner invånare satsas
bara 4--5 ggr mer än på en befolkning på 8,5 miljoner. Detta
visar att regionalpolitik inte är en prioriterad fråga i EG på
samma sätt som i vårt land. Om EG-området i framtiden
ska uppnå regional balans och stabil tillväxt också på lång
sikt är det troligt att också EG måste söka sig mot en
regionalpolitik av nordisk styrka. Sveriges regering bör i
överläggningarna med EG kraftfullt hävda att en stark
regionalpolitik är en förutsättning för en hållbar och
långsiktigt stabil ekonomisk utveckling.
Ett svenskt uppgående i EG-unionen innebär att beslut
om regionalpolitiskt stöd i princip måste vara godkänt av
EG-kommissionen. Villkoren för stöd utgår från
regionernas medelinkomst per capita och arbetslöshetens
omfattning. Bara det faktum att en region är glesbefolkad
eller att transportkostnaderna är stora ger ingen rätt till
stöd. I förhandlingsarbetet måste med kraft drivas att
svensk regionalpolitik ska ha rätten att låta låg
befolkningstäthet ge möjlighet till regionalpolitiskt stöd.
Sverige kommer knappast nu eller under överblickbar
framtid att få mer än marginellt regionalpolitiskt stöd med
EG:s gällande regler. Däremot kan Sverige komma att få
betala avsevärda summor till EG-ländernas regionalpolitik
på grund av vår låga arbetslöshet och höga BNP-tal per
invånare. Sveriges BNP per invånare är 4 ggr högre än i
t.ex. Grekland och Portugal och 2,5 ggr högre än i Spanien.
Med dessa förhållanden är det sannolikt att våra
stödområden får vara med och betala till andra länders
eftersatta regioner. Svenskt ekonomiskt stöd till svagare
regioner i Europa kan mycket väl diskuteras men knappast
på bekostnad av resurser till vår regionalpolitik.
Företagens agerande
Om det regionalpolitiska stödet kraftigt försvagas i vårt
land ökar risken ytterligare för att svenska företag överger
våra svagare regioner till förmån för centrala regioner i
Sverige eller Europa. Detta mönster har redan etablerats
och kompenseras i viss mån av den utlokalisering av
tjänsteföretag och mindre och medelstora företag som
spelar en viktig roll i skogslänen. Om de stora företagen
flyttar mer av sin verksamhet kan mindre företag som är
underleverantörer få svårigheter. En sådan utveckling kan
drabba stödområdets befolkning.
Den svenska EG-taktiken
En naturlig svensk förhandlingstaktik gentemot EG
hade varit att först vidareutveckla svensk regionalpolitik
innan praktiska förhandlingar startar. Sverige har nu gjort
tvärtom. Med hänvisning till förhållandena inom EG har
regionalpolitiken på ett överdrivet sätt försvagats på en rad
områden i syfte att anpassa den svenska politiken i förväg
utan att EG ställt några krav. I förra årets regionalpolitiska
proposition halverades stödområdet räknat i
befolkningstal. Företagsstöden minskade också i olika
avseenden. Jordbrukspolitiken förändras också i den
riktning som EG önskar men inte själv förmår genomföra.
I årets budget skärs även det väl fungerande transportstödet
ned. Möjligheterna att med investeringsfonder styra
investeringar till svagare regioner avvecklas.
Om nu den svenska regionalpolitiken måste offras för
några andra fördelar på andra områden borde dessa
fördelar klart kunna redovisas. Inte minst befolkningen i
stödområdet borde ha rätt till en sådan redovisning. Även
för den som är anhängare av EG-filosofin borde det finnas
ett intresse av att även glesbygdens folk även i framtiden
står bakom den svenska politiken. Så länge oklarheten
består om hur stor neddragning av Sveriges regionalpolitik
som EG-anpassningen kommer att fordra, borde den första
försvarslinjen vara att klargöra att den svenska
regionalpolitiken i princip ska undantas från
anpassningsprocessen eftersom den grundar sig på de
speciella förutsättningar vårt land har.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den svenska regionalpolitiken
skall undantas från anpassningsprocessen gentemot EG,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen inför EG bör
hävda att en kraftfull regionalpolitik är en förutsättning för
en långsiktig ekonomisk utveckling.
Stockholm den 25 januari 1991
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Bo Hammar (v)
Margó Ingvardsson (v)
Ylva Johansson (v)
Bertil Måbrink (v)
Bengt Hurtig (v)