Det nordiska samarbetet har både starka och svaga
sidor. Till de starka sidorna hör lagstiftningssamarbetet
under åren 1900--1920 och det man lyckades uppnå politiskt
under 1950och 1960-talen, då de stora och grundläggande
nordiska samarbetsavtalen slöts. Nordiska rådet tillkom,
passfriheten infördes, en fri arbetsmarknad inrättades,
konventionen om gemensam nordisk social trygghet ingicks
och det s.k. nordiska kulturavtalet träffades. Det är idag lätt
att glömma bort att dessa avtal i vissa fall går betydligt
längre än vad som hittills gällt i EG.
Man kan kanske invända att framstegen inom det
nordiska samarbetet inte är så märkliga, när man betänker
vilka utomordentliga förutsättningar som fanns -- och
finns -- genom vår gemensamma historiska och kulturella
utveckling, vår språkgemenskap, vår likartade sociala
struktur och vår gemensamma demokratiska grundsyn.
Men man måste ändå komma ihåg att samarbetet varit
möjligt trots att de nordiska staterna valt olika
säkerhetspolitiska lösningar, och trots att Danmark numera
är medlem i EG. Den ''nordiska modellen'' kan därför sägas
vara ett samarbete som bygger på att utveckla det som är
gemensamt, men som samtidigt tolererar att länderna väljer
olika vägar i andra avseenden. I denna mening kan kanske
det nordiska samarbetet bli en förebild för de länder i Öst-
och Centraleuropa som frigjort sig från de kommunistiska
banden och nu söker nya samarbetsvägar.
Samtidigt som integrationsprocessen i EG kommit igång
ordentligt har det nordiska samarbetet visat sina svaga
sidor. När människor, kapital, varor och tjänster börjat röra
sig betydligt friare i Västeuropa, och när de öst- och
centraleuropeiska länderna sökt inspiration och kontakter
har de nordiska samarbetsorganisationerna varit alltför
passiva. De förhandlingar som förts och de kontakter som
knutits har till största delen skett utan de nordiska
organisationernas medverkan.
Förhoppningsvis kommer de förhandlingar som nu
pågår mellan Efta och EG att leda till ett djupt och brett
samarbetsavtal mellan länderkretsarna. Vad blir kvar av det
nordiska samarbetet då vissa frågor lyfts upp på det
europeiska samarbetsplanet? Är kanske idén om det
nordiska samarbetet otidsenlig i det Europa som nu håller
på att formas?
Vi tror inte det. Folkpartiet liberalerna anser inte
att det nordiska samarbetet skall ses som ett alternativ till
det europeiska samarbetet utan som ett komplement.
Den fortsatta integrationen i Västeuropa och
omställningen till demokrati och marknadsekonomi i Öst-
och Centraleuropa innebär att det nordiska samarbetet
ställs inför nya utmaningar. I den mån de nordiska länderna
kan få något som helst inflytande på den europeiska
förändringsprocessen, och i den mån vi vill behålla
avvikande regler, krävs det att vi i framtiden uppträder
gemensamt.
Om de nordiska länderna börjar vandra sina egna vägar,
kommer vi att förlora i inflytande. Detta gäller alldeles
oavsett om vi står utanför EG eller ingår som fullvärdiga
medlemmar. Förhandlingsstyrka genom samordning blir i
båda fallen nyckeln till Nordens ställning i Europa. Att
regional samordning är viktig och kan vara framgångsrik
visar bl.a. Beneluxländernas gemensamma agerande inom
EG.
Ett betydelsefullt arbete med att stärka Norden såväl
inåt som utåt har redan påbörjats. Nordiska rådet har utrett
sin egen organisation för att den skall kunna fungera så
effektivt som möjligt i en förändrad internationell situation.
Inom Nordiska ministerrådet har ett viktigt arbetsprogram
för tiden 1989--1992 antagits. Likaså har ett
handlingsprogram för Östeuropa antagits. Tillsammans
skapar de redovisade åtgärderna förutsättningar för en
angelägen förstärkning av det nordiska samarbetet.
Vi, folkpartiet liberalernas medlemmar i Nordiska
rådets svenska delegation, vill här ange några riktlinjer
enligt vilka vi anser att det nordiska samarbetet bör
utvecklas i framtiden. Vi vill dels poängtera vikten av ett
reformerat arbetssätt, dels ange en prioritering av de
områden där man verkar.
Nordiska rådets arbetsformer
Folkpartiet liberalerna ställer sig i grunden positivt till
organisationsutredningens förslag. En effektivisering av
Nordiska rådets arbete är efterlängtad.
Tyvärr har organisationskommittén inte nog beaktat det
kommande EES-avtalets betydelse för det nordiska
samarbetet. En analys av detta måste ske snarast och
innan avtalet börjar verkställas. Annars försitts alla
chanser till ett gemensamt offensivt agerande i för de
nordiska länderna viktiga frågor.
Målet måste vara att det nordiska samarbetet kan
fortsätta och utvecklas också efter ett EES-avtal. Detta
innebär dels att de avtal som ingåtts mellan de nordiska
länderna, och som man önskar bevara, inte upphör att
gälla, dels att ett sådant avtal inte förhindrar ett fördjupat
regionalt samarbete utöver vad EES-avtalet stipulerar.
EES-avtalet bör därför innehålla en klausul som garanterar
denna rätt, efter mönster från den artikel i Romfördraget
som garanterar Benelux-länderna motsvarande rätt.
Det är positivt att presidiet och fackutskotten skall få
rätt att väcka förslag i rådet -- detta stärker även
parlamentarikernas ställning -- men det räcker inte. Tempot
i Nordiska rådets arbete måste öka. För att detta inte skall
ske på bekostnad av parlamentariskt inflytande i Nordiska
rådet bör två ordinarie sessioner genomföras varje år, inte
en enda. Detta behöver inte betyda fler sessionsdagar utan
enbart att dessa delas upp på fler tillfällen.
Folkpartiet liberalerna vill kraftigt understryka
parlamentarikernas roll i utvecklingen av det nordiska
samarbetet. Vi ställer oss därför positiva till den föreslagna
möjligheten att Nordiska rådet skall få besluta om
fördelningen av budgetmedel inom en av ministerrådet
fastställd ram. Efter det förslaget blivit genomfört gäller det
dock att försöka bygga ut det parlamentariska inflytandet
ytterligare så att rådet får direkta befogenheter att fatta
beslut också om ramarna för den nordiska budgeten eller
inom vissa bestämda områden.
Vi ser positivt på det ökade partipolitiska inslaget i
Nordiska rådets arbete. Detta skapar förutsättningar dels
för att parlamentarikernas roll stärks, dels för att arbetet
koncentreras på viktiga nordiska frågor.
Vi anser också att presidiets frågerätt bör utvidgas. Idag
kan presidiet ställa frågor till ministerrådet endast om
konsensus uppnås. Vi föreslår att detta skall vara möjligt
även då fullt samförstånd inte uppnås. Möjligheter bör
också skapas för presidiet att anordna hearings innan de
enskilda länderna fattar beslut i frågor som är avgörande för
det nordiska samarbetet.
Vidare bör de enskilda ländernas ställningstaganden i
budgetprocessen och i andra viktiga frågor redovisas öppet
för att öka det demokratiska inflytandet i, och intresset för,
Nordiska rådet.
Många bra beslut och rekommendationer följs inte upp
utan tillåts rinna ut i sanden eller är passerade av
utvecklingen den dag de genomförs. Uppföljningen av
beslut och rekommendationer måste därför förbättras,
vilket kan ske genom att det skapas fastare former för
uppföljning av beslut. Detta kan t.ex. ske genom att en
speciell uppföljningskommitté skapas. Denna skulle
regelbundet rapportera till Nordiska rådet och slå larm när
genomförandet av rådets rekommendationer drar ut på
tiden.
Vad gäller Nordiska rådets internationella verksamhet
är det glädjande att det fastställs var ansvaret för denna
skall ligga. Vi vill dock samtidigt betona att det hade varit
bättre med ett utskott för internationella frågor än att låta
presidiet ansvara för dessa.
Vi vill också uttrycka vårt starka missnöje med att frågan
om baltisk representation i Nordiska rådet inte lösts på ett
tillfredsställande sätt. Som ett första steg till ett utvidgat
samarbete borde det vara självklart att representanter för
de folkvalda parlamenten erbjuds permanent
representation vid Nordiska rådets möten. Sveriges
regering bör aktualsiera detta i Nordiska ministerrådet.
I den reformprocess som nu pågår är det också viktigt
att de olika ländernas regeringar aktivt deltar i arbetet. De
spänningar som finns mellan Nordiska rådet och Nordiska
ministerrådet idag beror till stor del på att ministerrådet inte
följt de rekommendationer som rådet gjort. Endast om den
svenska regeringen aktivt verkar för att följa de
rekommendationer som rådet gör kan rådets stärkta roll i
det fortsatta nordiska samarbetet säkerställas.
Prioriterade områden
Folkpartiet liberalerna anser att det fortsatta samarbetet
i huvudsak bör koncentreras till några viktiga områden. Till
dessa hör i första hand de där en föränderlig omvärld
framtvingar offensivt samarbete. Ett framtida EES-avtal
utgör här en utgångspunkt. På de områden som omfattas av
avtalet bör Nordiska rådet verka pådrivande för en
snabbare och mer genomgripande integration än vad avtalet
stadgar. På vissa av de områden som huvudsakligen faller
utanför EES-ordningen, bl. a. kultur, miljö och samarbete
med Öst- och Centraleuropa, bör rådet höja sin profil och
driva en offensiv politik.
Nordbors rättigheter: 250 000 nordbor bor i ett
annat nordiskt land än hemlandet, och många andra
pendlar över gränserna. För några år sedan presenterades
en nordisk hinderkatalog som visade en del av alla de
problem som drabbar nordbor när de flyttar från ett land
till ett annat. Även de nordbor som verkar över gränserna
drabbas.
Ett exempel på ett sådant problem är förbudet för den
som har en tjänstebil registrerad i ett annat nordiskt land än
hemlandet att använda denna i hemlandet. Ett annat
exempel är att en konstnär som vill ställa ut i grannlandet
tvingas betala tull för att föra över konstverken. Ett
ytterligare exempel är att svenskar som skiftarbetar i Norge
och i samband med detta tvingas övernatta på
arbetsplatsen, inte får köra sina svenskregistrerade bilar till
arbetsplatsen. Det nordiska medborgarskapet -- som skulle
innebära att nordiska medborgare problemfritt skulle
kunna flytta och verka mellan länderna -- ligger alltför långt
borta.
En sammanställning av rättsläget vad gäller nordbors
rättigheter i Norden har nyligen gjorts av ministerrådet.
Denna lämpar sig väl som bas för ett handlingsprogram som
löpande redovisas vid Nordiska rådets sessioner. Vi anser
att Nordiska ministerrådet bör utarbeta en vitbok om
nordbors rättigheter i Norden. Denna bör innefatta både
allmänna politiska målsättningar och ett antal konkreta
åtgärdsförslag. Vi föreslår att riksdagen ger regeringen i
uppdrag att verka för detta.
Det är långt ifrån självklart att vi nordbor får behålla den
kanske allra viktigaste och mest centrala rättigheten när
Norden närmar sig EG:s inre marknad. Passfriheten
inom Norden måste värnas! Folkpartiet liberalerna kan
inte acceptera att de nordliga nordiska länderna genom
reguljära passkontroller snörs av från kontinenten. Men en
bibehållen passfrihet förutsätter snabbt och samordnat
handlande mellan de nordiska länderna. Det som
förmodligen kommer att krävas av oss är någon form av
garanti från de nordiska ländernas sida gentemot EG att vi
lever upp till gemenskapens regler för kontroll av de yttre
gränserna.
Fri varu- och tjänstehandel: Arbetet i riktning
mot en fri och gränslös varu- och tjänstehandel mellan de
nordiska länderna har gått alldeles för långsamt. I bl.a.
bygg- och jordbruksvarusektorerna har detaljregleringar
lett till koncentration och förhöjda priser. Det är enbart
tack vare pressen från ett integrerande EG som arbetet nu
fått fart. Målet måste vara ett Norden i princip fritt från
tullprocedurer och gränskontroll av varor till utgången av år
1992.
För närvarande pågår en nordisk kartläggning av
gränskontrollerna liknande den svenska som tidigare gjorts.
Denna bör snarast tas som utgångspunkt för ett avskaffande
av de nuvarande inomnordiska kontrollerna. Målet måste
vara att svenska företag skall kunna betrakta Norden som
hemmamarknad.
Forskarutbyte: Den nordiska forskningen måste
samordnas mer än vad som sker idag. De nordiska länderna
är alltför små för att vart och ett skall kunna bedriva
framstående forskning på alla områden, i synnerhet vad
gäller naturvetenskaplig och medicinsk forskning. En
nordisk koncentration av forskningsresurserna --
naturligtvis i kombination med ett ökat utomnordiskt
samarbete -- är därför en förutsättning för att de nordiska
länderna skall kunna bedriva forskning i världsklass.
När det gäller samhällsvetenskaplig och social forskning
är problemet ett annat: forskningsresultat och erfarenheter
på ett område når ofta inte ut utanför det egna landets
gränser. Samtidigt finns i dessa vetenskaper internationella
teorier som inte alltid är tillämpliga på vårt samhällssystem
och på våra sociala problem. Denna kombination är
olycklig eftersom de nordiska länderna ofta har likartade
problem. Stora insatser måste därför göras inom dessa
områden för att öka utbytet bland nordiska forskare inom
Norden.
Studentutbyte: Det är också viktigt att öka det
nordiska utbytet för studerande. Ett utökat utbytesprogram
är både önskvärt i sig och en förutsättning för att Norden
skall kunna inordnas i EGs utbytesprogram Erasmus. I EGs
utbytesprogram är målet att tio procent av studenterna på
sikt skall kunna läsa en del av sin utbildning utomlands.
Målet bör vara minst lika högt i Norden.
Nordiska rådet har rekommenderat Nordiska
ministerrådet att utöka NORDPLUS-programmet från
1200 studenter till minst 3000, att öka stipendiernas storlek,
att göra det möjligt att söka stipendium individuellt och att
i övrigt höja utbytesprogrammets ambitionsnivå. Vi
förutsätter att regeringen verkar i enlighet med detta och att
erforderliga ekonomiska resurser tillförs
utbytesprogrammet.
Erkännande av examina: I oktober 1990
undertecknades en överenskommelse om gemensam
nordisk arbetsmarknad för personer som genomgått en
behörighetsgivande högre utbildning om minst tre år. I
teorin finns redan sedan 1975 överordnade regler för
examensgiltighet i Norden, men dessa har inte fungerat i
praktiken. Det är av utomordentlig vikt att det nya avtalet
om examinas giltighet fullföljs. Vi förutsätter att regeringen
kraftfullt verkar i enlighet med dess innehåll.
Krav på medborgarskap: Vi välkomnar alltså den
friare examensbehörigheten inom Norden. Samtidigt finns
det fortfarande hinder för hur stort genomslag den nämnda
överenskommelsen kan få. Ett sådant hinder utgörs av det
krav på svenskt medborgarskap för tjänstgöring inom det
svenska rättsväsendet som fortfarande upprätthålls. Under
arbetet med överenskommelsen om examensbehörighet tog
den svenska regeringen initiativ till att sådana krav skulle
bestå. Vi anser att en utredning bör ske som undersöker
möjligheten att avskaffa detta krav.
Om regeringen verkligen menar allvar med sitt tal om
EG-medlemskap, kan man i längden inte hålla stora
arbetsmarknadssektorer slutna. Ett viktigt steg på vägen i
den internationalisering som vi kommer att se de närmaste
decennierna hade varit att våga låta så stor del som möjligt
av arbetsmarknaden inom Norden vara fri. Det tycks
närmast absurt att man godkänner de andra nordiska
ländernas juristutbildningar, men inte deras medborgare,
för tjänstgöring inom svenskt rättsväsende.
Nordiskt lagstiftningssamarbete: I bilaga 4 till
budgetpropositionen 1991 skriver justitieministern:
Stora delar av lagstiftningen på centrala rättsområden,
t.ex. inom familjerätten och på det köp- och avtalsrättsliga
området, har tillkommit i nordiskt samarbete. Detta har
resulterat i att vi på flera områden har överensstämmande
lagregler i de nordiska länderna. Denna rättslikhet är enligt
min uppfattning av stort värde. Det finns därför anledning
att vidmakthålla ett nära nordiskt samarbete på
lagstiftningsområdet.
Vi är inte fullt lika övertygade som justitieministern om
att det nordiska lagstiftningssamarbetet fungerar helt
tillfredsställande. Visserligen kan lagstiftningen på de
rättsområden som nämns sägas ha tillkommit ''i nordiskt
samarbete'', men tyvärr har inte rättslikhet därmed
automatiskt uppkommit. Lagstiftningen inom
avtalsrätten -- som tillkom under lagstiftningssamarbetets
''guldålder'' under decennierna efter sekelskiftet --
uppfyller detta krav, men när det gäller familjerätten och
köprätten har det nordiska samarbetet inte hållit hela
vägen. Såväl familjerättsreformen 1988 som den från
årsskiftet gällande nya köplagen har visserligen förberetts
genom nordiskt lagstiftningssamarbete, men samarbetet
och rättslikheten har därefter i varierande utsträckning fått
ge vika när de olika länderna gjort ändringar i slutskedet.
Vissa ändringar har berott på rent politiska
ställningstaganden. Så är t.ex. inom familjerätten den
svenska sambolagstiftningen mer långtgående än
motsvarigheterna i de övriga nordiska länderna. Även små
detaljändringar som genomförts i de nordiska ländernas
parlament har medfört att totalbilden av rättslikhet har
rubbats. Det är inte säkert att parlamenten alltid insett att
detaljändringarna fått dessa konsekvenser.
Beträffande köprätten kan också sägas att de nordiska
ländernas lagstiftningstakt inte ligger ''i fas'' i den meningen
att lagstiftningen införs samtidigt. Nya, i princip
likalydande, köplagar gäller i Sverige och Finland, medan
Norge har antagit en lag med en utformning som delvis
skiljer sig från vad som överenskoms mellan de nordiska
länderna, och Danmark för närvarande inte har infört
någon ny köplag alls. Oroande signaler tyder nu på att det
danska Folketinget kommer att få ta ställning till en
väsentligt omarbetad köplag, som i viktiga delar skiljer sig
från de svenska, finländska och norska.
Det är vår mening att sådana problem i framtiden måste
undvikas. Rättslikhet inom centrala civilrättsliga områden
kommer att bli en nödvändighet med de öppnare gränser vi
nu förbereder oss på. Folkpartiet liberalerna kommer
därför att framgent försöka uppmärksamma vilka
konsekvenser för rättslikheten i Norden svenska
lagändringar kan få. Riksdagen skall åtminstone vara
medveten om vilka konsekvenser de beslut som fattas får
för den nordiska rättslikheten. Inom Nordiska rådet tänker
vi verka för att parlamentarikerna uppmärksammas på
dessa problem.
Trafik och miljö: Den nordiska trafik- och
miljöpolitiken är i stort behov av samordning. De ökande
trafikmängderna i kombination med avreglering och
harmonisering till internationella regler skapar problem
som endast kan lösas i nordiskt samarbete.
Bättre inomnordiska kommunikationer och förbindelser
till kontinenten behövs. Om detta skall kunna ske på ett
miljömässigt acceptabelt sätt blir väsentligt förbättrade
järnvägsförbindelser nödvändiga. Till detta hör att
järnvägstriangeln Stockholm --
Köpenhamn/Malmö/Helsingborg -- Oslo -- Stockholm
moderniseras, i vilken naturligtvis skulle ingå en fast
förbindelse över Öresund. Modernare järnvägsförbindelser
skulle sänka restiderna avsevärt på dessa sträckor.
Folkpartiet liberalerna har tidigare understrukit vikten
av att investeringarna i järnvägstrafik ökar kraftigt. För att
dessa medel skall utnyttjas på ett effektivt sätt, är det
nödvändigt att formerna för den samordnade
investeringsplaneringen ses över. Vi föreslår att riksdagen
uppdrar åt regeringen att i Nordiska ministerrådet verka för
att en redogörelse om det nationella utvecklingsarbetet i
fråga om järnvägstransporter framställs och att med
utgångspunkt från denna en plan för nödvändiga
investeringar utarbetas.
Ett väl fungerande nordiskt flyg är en förutsättning för
att orter utan järnväg och som ligger långt från
befolkningscentra skall ha samma chans till ekonomisk
utveckling som centralorter. En avreglering av flygtrafiken
skulle leda till lägre priser och bättre förbindelser. Det är
därför av största vikt att avregleringen av den nordiska
flygtrafiken drivs snabbare än vad som hittills varit fallet.
Men en utvecklad flygtrafik innebär också stora utsläpp
av miljöfarliga ämnen. För att detta skall kunna motverkas
krävs nordiskt koordinerade åtgärder mot flygets
luftföroreningar. Den svenska skattereformen visar
problemen med bristande samarbete: tåg- och flygresor
mellan de nordiska länderna är momsbefriade, medan resor
inom Sverige belagts med moms. För att flygtrafiken skall
kunna beläggas med miljöavgifter måste dessa tas ut i alla
nordiska länder och vara lika stora.
Sverige bör också arbeta för koordinerade miljökrav för
all landsvägstrafik. Kilometerskatten för lastfordonstrafik
skiljer sig idag kraftigt mellan de olika länderna, vilket ger
upphov till onödigt åkande och gränsbyråkrati. Arbetet för
förenkling och harmonisering av reglerna är kraftigt
försenat.
Nordiskt koordinerade miljöregler och -avgifter skulle
vara ett starkt förhandlingskort internationellt. Samordnad
lagstiftning utgör också en förutsättning för att inte de
ekonomiska villkoren för trafikföretagen skall snedvridas
när trafiken avregleras och blir allt mer internationell.
Nordiska handlingsplaner mot havs- och
luftföroreningar presenterades vid Nordiska rådets session
1990. Det är viktigt att dessa inte enbart läggs till
handlingarna utan att Nordiska ministerrådet och de
nordiska regeringarna agerar för att de ytterst rimliga krav
som där sätts upp också fullföljs. Dessa bör följas upp med
samordnade åtgärder för specifika hotade områden, som
t.ex. Västerhavet och Bottenviken.
Nordiska miljövårdskonventionen är ett bra exempel på
en överenskommelse som stärker miljöns ställning. Den
stadgar bl.a. att en stat som överväger att ge tillstånd för
miljöstörande verksamhet har en skyldighet att beakta den
störning som kan drabba grannstaterna. Det drabbade
landets regering har rätt att begära konsultationer.
En annan intressant regel i nordiska miljökonventionen
är den som stadgar enskilda personers talerätt i miljömål
som grundas på miljöfarlig verksamhet i ett annat nordiskt
land. Denna regel har väckt stor internationell
uppmärksamhet och torde komma att bli ännu viktigare i
en framtid då de olika nationella lagarna på miljöområdet
stärks. Det är emellertid just därför särskilt viktigt att de
nordiska länderna strävar efter att samordna sina successiva
förbättringar av miljölagarna. Sverige bör vidare verka för
att en konvention, motsvarande den nordiska, etableras för
hela Europa.
Utbyte med Öst- och Centraleuropa: De
stipendier som går till det nordiska lärar- och studentutbytet
(NORDPLUS) bör också inkludera de baltiska
republikerna. Baltiska studenter och lärare har visat ett
betydande intresse för ett sådant utbyte. Formerna för
samarbetet bör klargöras inom den utvärdering av
NORDPLUS-programmet som kommer att ske. Likaså bör
baltiska ungdomar kunna arbeta i Norden, och nordiska
ungdomar i Baltikum, genom det s.k. NORDJOBB-
programmet. Även de nordiska forskarkurserna och
forskarstipendierna bör kunna omfatta de baltiska
republikernas medborgare.
De ekonomiska förutsättningarna för baltiska ungdomar
att delta i NORDPLUS och NORDJOBB är betydligt
sämre än för motsvarande nordiska grupper. De
ekonomiska resurserna för dessa ungdomar att arbeta och
studera i Norden måste därför ses över.
Stöd till Öst- och Centraleuropa: Nordens kanske
allra viktigaste bidrag till utvecklingen i Östeuropa skulle
vara att aktivt stötta demokratiska institutioner och
organisationer. Man kan inte lägga nog vikt vid den
betydelse som Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet
skulle kunna ha för att stödja folkbildningsorganisationer,
partier och en fri och oberoende press.
De nordiska länderna kan också bidra till utvecklingen
av beslutsmekanismer och strukturella former för offentlig
administration och reformpolitik. Ren kunskapsöverföring
vad gäller både offentlig administration och privat
företagsamhet skulle likaså vara ett viktigt bidrag till
Östeuropas utveckling. Det är emellertid viktigt att
uppmärksamma att vi inte ''exporterar'' monopolmodeller
och -system som inte fungerar tillfredsställande ens i
Sverige.
Miljösamarbete med Öst- och Centraleuropa: Ett
utökat samarbete i miljöfrågor med de öst- och
centraleuropeiska staterna är ytterst angeläget. Bland annat
är ett reguljärt östersjösamarbete mellan samtliga till
Östersjön gränsande stater inkl. Baltikum helt nödvändigt
för att rädda denna livsmiljö till framtiden. Ett sådant
samarbete förutsätter dock att reformprocessen i de
baltiska delrepublikerna fortsätter.
Andra frågor kan med fördel hanteras på en mer
regional basis, t.ex. miljöproblemen i Nordkalottområdet.
Det handlar där i första hand om luftföroreningar.
Svavelutsläppen på Kolahalvön är, enligt de uppgifter som
idag finns tillgängliga, mer än dubbelt så stora som Sveriges,
Norges och Finlands sammanlagda utsläpp! Vi anstår med
yrkanden på detta område tills det är tydligt att
reformprocessen i Sovjetunionen fortsätter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det nordiska samarbetets
ställning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om reformering av Nordiska rådets
arbetssätt och organisation,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det nordiska samarbetets
ställning i ett EES-avtal,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om baltisk representation i Nordiska
rådet,
5. att riksdagen begär att regeringen verkar för vad i
motionen anförts om en vitbok om nordbors rättigheter,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den nordiska passfriheten,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fri varu- och tjänstehandel i
Norden,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat forskar- och
studentutbyte,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ömsesidigt erkännande av
examina,1]
[att riksdagen hos regeringen begär en utredning av
möjligheten att ta bort kravet på medborgarskap vid
tjänstgöring i svenska rättsväsendet,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nordiskt
lagstiftningssamarbete,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samordnade och ökade
investeringar i järnvägstrafik,4]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avreglering av den nordiska
luftfarten,4]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samnordiska miljöavgifter för
flyg- och landsvägstrafiken,4]
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de nordiska handlingsplanerna
mot luft- och havsföroreningar,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den nordiska
miljövårdskonventionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forskar-, student- och
arbetsutbyte med de baltiska republikerna,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nordiskt stöd till Öst- och
Centraleuropa.
nStockholm den 24 januari 1991
Ylva Annerstedt (fp)
Elver Jonsson (fp)
Hugo Bergdahl (fp)
Bengt Westerberg (fp)
1 1990/91:Ub690
2 1990/91:Ju831
3 1990/91:L913
4 1990/91:T243