Det finns idag exempel på att äldre personer av
ekonomiska skäl måste tillbringa sina sista levnadsår på
vårdhem långt ifrån sina närmaste. Detta är ett mänskligt
och humanitärt problem inte bara inom Sverige utan också
mellan de nordiska länderna. De omfattande
flyttningsströmmarna som ägt rum inom ramen för den fria
nordiska arbetsmarknaden har i hög grad bidragit till att det
blir allt vanligare att nordbor bor långt från släkt och vänner
i grannländerna. Samarbetet i Norden inom hälso- och
socialsektorn rör sig över ett stort fält. Det förefaller dock
som om ovan nämnda problem ej har uppmärksammats
tillräckligt.
Det mest omfattande resultatet av det nordiska
socialpolitiska samarbetet är 1955 års konvention om social
trygghet. Konventionen (reviderad 1981) innebär att en
nordisk medborgare som arbetar eller vistas i ett annat
nordiskt land, har samma sociala trygghet och rättigheter
som landets egna invånare.
Trots detta omfattande samarbete är det inte möjligt för
patienter som vårdas på ålderdomshem eller på
långvårdsavdelningar att kunna erhålla samma sociala
service i ett annat nordiskt land. För att kunna åtnjuta
denna typ av vård krävs att hemlandet lämnar ekonomiska
garantier för täckande av vårdkostnaderna.
Det borde vara möjligt att få till stånd en
överenskommelse innebärande att hemlandet fortlöpande
påtar sig betalningsansvaret för äldre långtidssjuka så att de
kan vårdas i ett annat nordiskt land i närheten av sina
anhöriga. Genom en sådan överenskommelse skulle dessa
patienter kunna tillförsäkras en högre livskvalitet under
slutet av sin levnad.
Totalt sett torde det röra sig om en ganska liten grupp
som varje år på grund av släktband eller av språkliga skäl
skulle behöva vårdas i ett annat nordiskt land.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en nordisk överenskommelse om
vård av långtidssjuka.
nStockholm den 25 januari 1991
Elver Jonsson (fp)
Barbro Westerholm (fp)