Onsdagen den 12 december 1990 fattades ett för Sverige
historiskt beslut. Med röstetalet 288 mot 21 beslutade
Sveriges riksdag att Sverige skall ansöka om medlemskap i
de europeiska gemenskaperna, EG. Folkpartiet liberalerna
har varit pådrivande för att detta steg skall tas och
välkomnar självfallet att de fyra stora partierna nu står
bakom det.
Enligt vår mening bör en medlemsansökan inlämnas
under 1991. Det är rimligt att svenska folket får ta ställning
till ett EG-medlemskap i en folkomröstning. Vi förordar att
en sådan hålls i samband med riksdagsvalet 1994 då svenska
folket bör få säga ja eller nej till det färdigförhandlade
medlemskapsavtalet. Efter ett formellt beslut i Sveriges
riksdag hösten 1994 skulle Sverige så kunna bli medlem från
år 1995.
I denna motion tar vi upp de idéer och aspekter på det
europeiska medlemskapet som vi som liberaler anser
viktiga. Det finns många områden där vi nu önskar liera oss
med de progressiva krafterna i Europa, med våra
systerpartier i Europaparlamentet och med liberala krafter
bland beslutsfattarna i Bryssel, och bidra till det fortsatta
integrationsarbetet. Det finns också områden där vi som
liberaler har särskild anledning att söka påverka
beslutsprocessen. Dit hör demokratifrågorna,
handelspolitiken, flyktingpolitiken, biståndspolitiken,
miljöpolitiken, den sociala dimensionen,
jämställdhetsarbetet, alkoholpolitiken och
konsumentpolitiken.
2. Den liberala Europatanken 1948
hade demokratierna tillsammans med
Sovjetunionen med knapp nöd besegrat nazismen, bara för
att finna att halva Europa i stället hade dragits in i den
sovjetiska maktsfären. Hitler hade ersatts av Stalin.
Drygt 40 år senare står Europa mitt uppe i en revolution
som måste beskrivas som liberal. Den är liberal därför att
det alltid handlar om liberalism när människor revolterar
mot diktatur och förtryck och försöker bygga upp
demokratiska samhällen. Men den är också liberal därför
att den ger förutsättningar för det samarbete mellan fria
folk i hela Europa som liberaler har drömt om ända sedan
1800-talets början.
Europatanken är naturligtvis äldre än liberalismen. Den
har i en eller annan inkarnation funnits under större delen
av vår världsdels skrivna historia. Ofta har den utnyttjats
för maktpolitiska syften som inte haft något särskilt med
demokrati och liberalism att göra. Det speciella med den
liberala Europatanken är att den alltid haft två sidor -- den
har både predikat befrielse för de små nationerna från
förtryck och övergrepp från olika former av främmande
övermakt och argumenterat för demokratiskt samarbete på
lika villkor mellan fria europeiska demokratier. Den
italienske liberalen Mazzini var en av huvudinspiratörerna
bakom Italiens enande -- men han var också en av de första
som formulerade visionen om en europeisk federation av
demokratiska republiker.
Nu kan den liberala Europatanken stå inför sitt
förverkligande. Den uppdelning av Europa i två maktblock,
ett demokratiskt och ett totalitärt, som man kunde skönja
1948, har upplösts. Warszawapakten och Comecon finns i
dag bara på papperet. Nato består, men kan få nya
uppgifter. Däremot utvecklas EG i rasande takt. EFTA-
länderna förhandlar med EG om formerna för ett framtida
nära samarbete -- förhoppningsvis leder detta i sinom tid till
att alla nuvarande medlemsländer i Efta blir fullvärdiga
medlemmar i EG. Det ena f.d. östlandet efter det andra
anmäler intresse för samarbete eller medlemskap. I
Baltikum har man kunnat se demonstrationer med
banderoller av typen ''För ett fritt Lettland i ett enat
Europa''. Och långsiktigt måste givetvis även Ryssland och
andra republiker inom Sovjetunionen inta sin naturliga
plats i det demokratiska Europa.
En fullständig historisk exposé över EG-samarbetets
framväxt skulle leda för långt i en riksdagsmotion. Men det
är viktigt att komma ihåg att grundtanken bakom den
framväxande europeiska integrationen var att söka säkra
freden i Europa. Marshallhjälpen från USA till Europa --
som också erbjöds östländerna vilka tvingades tacka nej --
skulle sätta de krigshärjade länderna på fötter och förhindra
nya depressioner av det slag som följde efter det första
världskriget. Kol- och stålunionen mellan Västtyskland,
Frankrike, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg
syftade uttryckligen till att ställa dessa länders krigsindustri
under gemensam överstatlig kontroll.
Samma fredstanke återkommer i Romfördraget från
1957 -- EG:s grundläggande dokument. För att trygga fred
och en stabil internationell utveckling har deltagarländerna
enat sig om att steg för steg riva alla ekonomiska murar
mellan sig. Det är de slutgiltiga stegen i den utveckling som
kodifierades i den europeiska enhetsakten från 1987 och
som skall ha förverkligats i och med utgången av 1992. I sin
förlängning innebär detta att samarbetet även måste
innefatta den ekonomiska politiken och valutapolitiken och
troligen också andra politiska områden. Om Sverige går
med i EG kommer vi alltså in i en gemenskap som går
betydligt djupare än den vi hittills har känt. Det innebär ett
åtagande och ett krav på oss själva att vara konsekventa och
lojala européer. Och det innebär att vi måste lära oss
betydligt mer än hittills om vad EG-samarbetet innebär.
Men EG har redan i dag, innan den inre marknaden har
fullbordats, spelat en avgörande och positiv roll för den
europeiska utvecklingen. Det är naturligtvis i sig en
enastående framgång att först sex och nu tolv europeiska
demokratier har kunnat samordna mer och mer av sin
ekonomiska utveckling och bygga upp gemensamma
institutioner som syftar till att trygga demokrati och
civiliserade samhällsförhållanden. När Spanien, Portugal
och Grekland kom in i gemenskapen var dessa rent politiska
aspekter mycket viktiga. Demokratin i dessa f.d. fascistiska
diktaturer kunde bara bli långsiktigt säker genom att de
länderna blev delar av en större gemenskap som kunde ge
en ny start, både för den ekonomiska och den politiska
utvecklingen.
Något liknande har utan tvivel ägt rum när det gäller
Öst- och Centraleuropas frigörelse. Den ekonomiska
tillväxten och de stabila demokratiska
samhällsförhållandena i väst och i synnerhet inom EG har
utövat en enorm dragningskraft på människor i de
underkuvade f.d. kommuniststaterna. Samtidigt har
Västeuropas framgångar i kontrast till den socialistiska
planekonomins sammanbrott allt mer underminerat
legitimitet och trovärdighet i de föreställningar som burit
upp de östeuropeiska systemen. Den enda möjliga
framtiden i Ungern, Polen, Tjeckoslovakien, Östtyskland
och andra länder var att snabbt försöka återknyta till det
gemensamma europeiska arvet och ta sig ur den
kommunistiska återvändsgränden.
I denna östeuropeiska revolution har givetvis den tyska
återföreningen en speciell betydelse. Som Danmarks
utrikesminster Uffe Elleman Jensen påpekade hösten 1990
vid en konferens i Köpenhamn för den liberala gruppen i
Europaparlamentet, är det EG:s existens som nu gör att vi
med stor säkerhet kan säga att risken för att det nya
Tyskland skall driva i väg på egen hand i världspolitiken är
utomordentligt liten. Tyskland är nu fast förankrat i EG-
samarbetet, och EG:s fortsatta framgång ligger i högsta
grad i dess eget intresse. Samtidigt överbryggar EG med det
enade Tysklands medlemskap redan nu den gamla klyftan
mellan väst och öst.
Tysklands återuppståndelse, nu som partner i ett
europeiskt samarbete med klara regler och institutioner
som utformas för att skydda alla deltagarländernas
intressen, visar tydligare än något annat att den gamla
föreställningen att Sverige av neutralitetsskäl måste hålla
sig utanför, inte längre är hållbar. Den utrikespolitiska
uppgift som svenska politiker nu har är att engagera vårt
land i den gemensamma utveckling som sker i hela vår
världsdel och efter förmåga bidra till återuppbyggnad i de
länder som härjats av diktatur och ett misslyckat
ekonomiskt system. Ett bakslag för reformprocessen i
Sovjetunionen stör förvisso denna utveckling men
förändrar inte bedömningen. Sovjetunionen leder inte
längre något militärt eller ekonomiskt block och dess enda
långsiktiga möjlighet att ta sig ur stagnation och förfall är
att anknyta till utvecklingen i resten av Europa.
Denna utveckling gäller i dag både EG och det f.d.
Östeuropa. De östeuropeiska staterna får inte misslyckas
och vi har alla ett ansvar för att se till att de inte gör det. En
ekonomisk eller ekologisk kollaps i Polen, Tjeckoslovakien
eller något annat land kan omintetgöra mycket av det som
vunnits under 1989 och 1990. Också för att motverka risken
för nya nationalitetskonflikter är den europeiska
integrationen viktig. Som våra liberala vänner i det
ungerska fridemokratiska partiet har uttryckt det apropå
den utsatta situationen för den stora ungerska minoriteten i
Rumänien: i det moderna Europa är vår uppgift inte att
ändra på gränserna, utan att göra dem betydelselösa. Och
det är rätt; endast så kan minoriteter skyddas och ett öppet
samhälle tryggas i alla europeiska länder.
Ändå tycks många alltjämt låsa sig fast vid tanken att
Sverige ändå inte riktigt berörs av det som sker. Ofta tycks
detta bygga på grumliga föreställningar om vad som
egentligen är svenskt. Vi tänker på vårt eget land som en
liten nationalstat, som alltid hållit en viss distans till den
stökiga och komplicerade omvärlden och som av egen kraft
utvecklat ett välstånd som andra länder bara kan avundas.
Och visst har vi mycket att vara stolta över. Det skall vi
ta med till resten av Europa. Men vi skall också vara så
ödmjuka att vi erkänner att det som åstadkommits i Sverige
hade varit omöjligt utan ett internationellt samspel. Under
större delen av historien har Sverige varit ett utpräglat
mångnationellt och internationaliserat samhälle. Den
finske historikern Matti Klinge har påpekat att det som vi i
dag kallar för Sverige är bara delvis arvtagaren till det som
var Sverige före 1809.
I äldre tiders Sverige kunde man tala finska i riksdagens
bondestånd. Valloner och skottar gav avgörande bidrag till
landets ekonomiska utveckling. Franska filosofer och tyska
tonsättare gjorde oss delaktiga av de europeiska hovens
kulturliv. Det svenska väldets största stad var inte
Stockholm utan Riga. Föreställningen om Sverige som en
exklusiv svensk nationalstat strider därmed mot avgörande
inslag i Sveriges egen historia. En del av de invändningar
mot svenskt EG-medlemskap som hörs från några partier
och politiker är mer perspektivlösa än det mesta som man
kan få höra i vår ibland lite snäva politiska debatt.
Argumentet att man måste se till hela Europa och inte
bara till EG, är uppenbarligen helt poänglöst. När de flesta
europeiska länder redan är med eller kan väntas komma
med i EG inom ett antal år, så finns ingen sådan
motsättning. Det är också poänglöst att, som en del
politiker gör, säga att visst skall vi se positivt på europeisk
integration, men just EG är fel form. Vi kan inte önska oss
ett annat Europa än det som finns. EG innehåller de stater
och de politiska riktningar som existerar i Europa. Vill man
ha en integration värd namnet så får man lov att bygga upp
gemensamma institutioner och acceptera en viss
överstatlighet -- det var ju det som var den stora
konstruktiva tanken med att en gång ställa
rustningsindustrin och sedan den ekonomiska utvecklingen
i stort under en form av gemensam kontroll. Att säga sig
verka för integration men ändå underkänna de viktigaste av
de praktiska uttryck som den har tagit sig är mest ett sätt att
dölja att man i verkligheten spekulerar i nationell
självtillräcklighet och rädsla för det utländska.
Andra säger att EG nog kan vara bra, men att ett svenskt
medlemskap inte får innebära att något försämras i vårt
land. Men vem vill ha försämringar -- och vem kan
garantera att inget någonsin försämras om vi står utanför?
Det som räknas är givetvis de möjligheter som samarbetet
öppnar. De kan utnyttjas till gagn för både vårt eget land
och hela Europa. Men står vi utanför får vi lov att finna oss
i förändringar, till det bättre och till det sämre, som alla
kommer ha en sak gemensamt: vi har inte haft möjlighet att
påverka dem.
Det historiska beslut som Sveriges riksdag fattade den 12
december 1990 innebär att det nu är hög tid för svenska
folket att fördjupa sina kunskaper om det nya Europa.
Detta är ett krav på förkovran med starka positiva
förtecken: i god liberal anda vill vi bejaka och ta del i det
positiva som händer och göra oss en klar bild av hur just
Sverige kommer att påverkas av det stora åtagande som ett
EG-medlemskap innebär.
I den allmänna entusiasmen över den snabba
utvecklingen mot demokrati i Öst- och Centraleuropa och
ett fördjupat samarbete i hela Europa, om än grumlad av
händelseutvecklingen i Baltikum och svårigheterna att
övergå från diktatur och förtryck till demokrati i länder som
Rumänien, är det alltför lätt att hemfalla åt
vanföreställningen att det nya Europa också är det gamla
trivsamma Europa. Men vi får inte tillbaka den epok där
man ständigt tycktes dansa wienervals, konversera på
charmiga små caféer och flanera längs stränderna vid Seine,
Spree och Donau. Den ''gamla goda tidens'' Europa finns
inte mer och kan inte återuppstå.
Förintelsen av sex miljoner judar under andra
världskriget och Stalins massterror, liksom de två
världskrigens alla övriga lidanden har skapat ett tomrum, en
saknad, mänskligt och kulturellt, som vi alla bär med oss,
kanske utan att alltid vara medvetna om den. De förstörda
städerna, den av tvångskollektivisering utarmade
landsbygden, alla de miljoner människor som aldrig fick
växa upp, älska, studera och arbeta, är också en del av vår
europeiska verklighet. Det är nödvändigt att vi ser det nya
europeiska samarbetet också mot denna mörka bakgrund.
Till de krafter som skapat dessa katastrofer finns bara ett
alternativ och det vill folkpartiet liberalerna se att Sverige
söker bidra till.
3. EG och överstatligheten
Frågan om vad vi jämför med är central i varje
diskussion om Sverige och EG. Det vill säga hur ser
Sveriges alternativ till medlemskap ut? Under senare år har
två större förändringar inträffat i europeisk politik, som
kräver reaktioner i svensk politik. Det ena är tillskapandet
av EG:s Inre Marknad, '1992''-programmet. Det andra är
revolutionerna i i Östeuropa.
En oförändrad politik står alltså inte till buds, vare sig
för oss eller någon annan nation som inte lever helt isolerad
från omvärlden. Något som ytterligare betonar denna
påverkan utifrån är att takten i omvandlingsprocessen inte
kan bestämmas av svenska överväganden och behov av
utredningar -- Östeuropa och 1992-programmet tar inte
paus för att invänta Sverige!
3.1. Tre alternativ
En oförändrad politik finns alltså inte med bland
valmöjligheterna. Det gör däremot tre alternativ:
Fullvärdigt medlemskap i EG, ett permanent EES-avtal
eller ett modifierat status quo.
Sverige kommer aldrig att på egen hand få något stort
inflytande i Europa. För att hävda våra nationella intressen
måste vi därför ständigt söka bilda koalitioner med
likasinnade länder. Ländersammansättningen kommer
naturligtvis att skifta från fråga till fråga och i de flesta fall
är vi nog inte mer unika i vårt tänkande än att de nordiska
länderna blir naturliga koalitionspartners (koalitioner kan
vi bygga om vi är med i EG, men per definition kan vi inte
bygga koalitioner om vi ikläder oss rollen som ekonomisk-
politisk ensamseglare i europeisk politik).
Just det överstatliga momentet innebär att i de fall när
''våra'' koalitionspreferenser slår igenom kan det innebära
att våra preferenser utsträcks utanför vårt eget territorium.
Det gäller inte bara ekonomi utan också frågor om stopp för
miljöutsläpp över gränserna, jämställdhet, o.s.v.
Medlemskap innebär ett större inflytande än i
något annat alternativ över vårt eget öde inom den
fortgående ekonomiska och politiska integrationen i
Europa. Det är viktigt att förstå att integrationen bör ses
som en process som varken börjar eller tar slut år 1992 eller
något annat år; historien tar inte slut. Medlemskap medför
politisk och ekonomisk icke-diskriminering inom EG av
svenskar och av varor och tjänster som produceras i
Sverige.
Sverige kommer vid medlemskap i EG att få deltaga i
den gemensamma jordbrukspolitiken. Den liberaliseras
men i betydligt långsammare takt än Sveriges. Samma sak
gäller EG:s externa handelspolitik på tekoområdet, som
med nuvarande trend ligger åtskilliga år efter Sveriges.
Detta är nackdelar. Hur dessa nackdelar utvecklas beror på
flera faktorer:
a) GATT. Uruguayrundans i varje fall tillfälliga
sammanbrott på grund av bl.a. EG:s omedgörlighet inom
jordbrukspolitiken är djupt beklagligt. Vad slutresultatet
blir vet vi idag inget om. Det finns dock klara tecken som
tyder på en ökande vilja inom EG att reformera
jordbrukspolitiken i syfte att minska överproduktionen,
subventionerna och de dyrbara och för världshandeln
skadliga exportsubsidierna.
b) Frågan har väckts om jordbruks- och tekoexport från
Östeuropa till EG-EFTA. Av politiska skäl är det svårt att
inte släppa in Östeuropas produkter. Det blir allt svårare för
protektionisterna i Västeuropa att skydda sin produktion
och sina vinster genom gränshinder. Frågan kommer istället
att gälla varifrån importen skall komma. Från hela
världen -- ''GATT-lösningen'' -- eller genom
preferensbehandling av produkter från Östeuropa?
Sannolikt blir det en kombination.
Observera att ett steg framåt för EG:s
handelspolitik gentemot u-länderna betyder mera för dem
än flera steg framåt för Sveriges handelspolitik
gentemot u-länderna.
Ett permanent EES-avtal kan karaktäriseras som
ekonomiskt men inte politiskt medlemskap i EG (sannolikt
friare handel med varor och tjänster -- utom jordbruks- och
livsmedelsprodukter, och sannolikt en ökad men inte helt
fri rörlighet för personer). Sverige får ett magert eller helt
försumbart inflytande inom EG, särskilt i de för Europa --
och därmed oss själva -- långsiktiga och avgörande
frågorna. Vi ges ingen möjlighet att inom EG:s
beslutsprocess bygga koalitioner för att främja våra egna
intressen (alleuropeisk politik, miljöfrågor, ekonomi,
jämställdhet, etc.) eller inom EG hävda vad vi själva
uppfattar som speciellt ''svenska'' värderingar (t.ex.
solidaritet med u-länder, generell välfärdspolitik, etc.).
Den ekonomiska diskrimineringen vid ett permanent
EES-avtal skulle bl.a. innebära problem med att till Sverige
attrahera investeringar, vilket på sikt kan leda till minskat
inflöde av ekonomiskt, tekniskt och organisatoriskt
kunnande. I slutändan slår detta igenom i en svagare
ekonomisk bas med lägre tillväxt, vilket bl.a. innebär att vi
skulle få företag med sämre löne- och
skattebetalningsförmåga än i medlemskapsalternativet.
Överenskommelser av typ svagare EES-avtal kommer
sannolikt EG att under 1991 ingå med Polen,
Tjeckoslovakien och Ungern (associationsavtal) som steg
på vägen mot deras fulla EG-medlemskap i slutet av 1990-
talet eller senare. Sådana avtal vill de östeuropeiska
länderna för sin del ha till stånd snarast möjligt, men här är
det EG som bromsar.
Modifierad status quo innebär fortsatt frihandel
inom EG-EFTA för varor (utom jordbruks- och
livsmedelsprodukter) och bilaterala avtal med EG när
parterna kan komma överens. Detta är säkert möjligt på för
EG oviktiga områden. Men på områden där EG inom sig är
splittrat eller har en bestämd uppfattning, kan det bli svårt
för Sverige att få annat än rena följsamhetsavtal, eller avtal
med för EG kort uppsägningstid. Som bekant har EG ingen
politik för och inga krav på enhetlighet i de nationella
socialförsäkringssystemen. Det finns dock ett undantag:
man söker säkerställa att individer inte skall komma i kläm
om de arbetar eller bor i ett annat EG-land än det egna.
Man skall inte förlora pensionspoäng, rätten till eventuell
fri sjukvård etc. Samma strävan har för övrigt länge funnits
beträffande de nordiska ländernas socialförsäkringssystem.
Det vore vanskligt att hänga upp våra
utrikesekonomiska relationer på en så skör tråd, vilket ju
också en majoritet i Sveriges riksdag har kommit fram till i
och med beslutet att ansöka om medlemskap.
Idag sker 75 % av vår utrikeshandel med Västeuropa.
Till de svårigheter som redan nämnts under EES-avtal,
kommer så vid alternativet ''modifierad status quo'' en
definitiv diskriminering av svenskar inom EG: Fortsatta
krav på arbets- och uppehållstillstånd, diskriminering av
svenska studenter, forskare och kulturarbetare vid EG-
universitet och inom olika EG-program. Svenska åkerier,
banker och försäkringsbolag diskrimineras inom EG (och
indirekt deras anställda), liksom svenska företag vid
anbudsgivning till offentliga institutioner och företag inom
EG. De företag som får svårast att klara utanförståendet
blir inte våra multinationella jättar, utan deras svenska
underleverantörer och andra små och medelstora företag.
I debatten cirkulerar emellanåt även andra förslag; dels
att Sverige tillsammans med övriga Norden och tredje
världen skall bilda ett nytt block i världsekonomin och
världspolitiken, dels att Sverige skall ekonomiskt liera sig
med USA och Kanada, dels att Sverige ensidigt skulle
kunna bestämma på vilka politik- och varuområden som vi
skall vara isolerade eller självförsörjande. Dessa förslag är
av ekonomiska, politiska och kulturella skäl
verklighetsfrämmande.
Gemensamt för de tre mer realistiska alternativen är två
faktorer: fri kapitalrörlighet mellan Sverige och övriga
världen och att den spontana ekonomiska integrationen i
Europa hela tiden fortgår. Kapitalrörligheten finns redan
och klockan går inte att vrida tillbaka lika litet som den nya
informationsteknologins konsekvenser kan elimineras. Den
spontana ekonomiska integrationen i Europa fortgår hela
tiden och har sin egen inneboende dynamik; den har blivit i
det närmaste självgående. Den kommer även
fortsättningsvis att påverka oss och frågan är därför om vi
vill påverka den.
3.1.1. Sverige och det monetära samarbetet
Folkpartiet liberalerna har vid flera tillfällen framfört att
en svensk EMS-anslutning vore av godo. Våra egna
strävanden att nedbringa inflationen och
växelkurspolitikens mål att kronan skall ha ett fast värde
mot andra valutor, skulle få ökad tyngd om vi deltog aktivt
i EMS-samarbetet. Det räcker inte att, som redan nu vore
möjligt, skugga EMS-valutorna. Även centralbankernas
samarbete är av stor vikt och det kräver fullt medlemskap i
EMS.
3.2. Överstatlighetens mekanismer
Om vi vill påverka den spontana integrationen gör vi
detta effektivare inom EG och med hjälp av dess
överstatliga beslutsprocess än om vi står utanför. Är man
med i beslutsprocessen kan man ta initiativ till nya regler,
friheter etc, deltaga i utformningen av besluten (''decision
shaping'') förutom själva beslutsfattandet (''decision
making''). Det senare kan vara en formsak efter det att ett
ärende passerat fasen med 'decision shaping''. Som
ensamseglare i europeisk politik skulle vi sakna dessa
möjligheter.
Detta kan illustreras med ett konkret exempel. När
företagen allt lättare fusionerar över gränserna och
därigenom kan begränsa konkurrensen till förfång för
konsumenter och spela ut nationella myndigheter mot
varandra, vilken annan metod för att hålla företagen under
rättsligt ansvar står då till buds än överstatligt bindande
regler? Skall människor och myndigheter i olika länder sitta
och hoppas på att ''exemplets makt'' skall gripa initiativet
och rätta till problemen? Det kanske fungerar ibland men
som system för kontroll av för hela nationer betydelsefulla
frågor är det en bräcklig metod.
3.2.1. Begreppet ''delad suveränitet''
Ett land som deltar i överstatligt samarbete (inom EG)
överlämnar beslutanderätt och suveränitet i vissa frågor till
centrala instanser, t.ex. EG-kommissionen. Å andra sidan
återvinner nationen i nästa ögonblick suveränitet genom sin
rätt vid medlemskap att arbeta inom EG. Den återvunna
suveräniteten blir för en liten stat som Sverige större än den
uppgivna suveräniteten. Man kan säga att utbytet är relativt
större för ett litet land, än för ett större, av denna utväxling
mellan överlämnad och återvunnen suveränitet.
Vid medlemskap kan en aktiv politik bedrivas till
skillnad från den re-aktiva politik som blir det typiska
mönstret vid utanförskap. Om EG t.ex. beslutar sig för en
ny politik mot Östeuropa syftande till dess inlemmande i
EG (widening), eller att endast fördjupa den egna
integrationen (deepening) så kommer Sverige som
utanförstående land att reagera på dessa beslut. Lösningen
kan bli att vi imiterar EG:s politik, inte gör något alls, eller
gör något helt annat. Oavsett vad vi väljer kommer det
delvis att vara en direkt reaktion på EG:s val.
Dagordningen i vår inrikes- och utrikespolitik kommer i
mångt och mycket att sättas av EG vare sig vi är med eller
ej. Det gäller att göra bästa möjliga av Sveriges
småstatssituation. Vid analys av vår roll i Europa måste
man jämföra Sveriges olika alternativ.
3.2.2. Ökad suveränitet genom överstatlighet --
exemplen Danmark och Benelux
Beneluxländerna, dvs. Belgien, Nederländerna och
Luxemburg, är intensiva eurofederalister. Varför? Dessa
länder har två stora grannar tätt inpå sig, Tyskland och
Frankrike. Deras historia är rik på exempel på att
ekonomiska och andra beslut i dessa två länder får stor
betydelse också för dem. Historien har också lärt dem att
när dessa två stora länder kommer i konflikt med varandra
så dras de själva ohjälpligt in i konflikten; världskrigen är
naturligtvis de tydligaste exemplen.
För dessa små länder är det livsviktigt att kunna göra sin
stämma hörd vid de storas bord, dvs. när Frankrike och
Tyskland fattar beslut som ''spiller över'' på dem själva.
Ännu bättre blir det naturligtvis när de tillsammans med de
stora kan diskutera initiativ, förbereda beslut och fatta
beslut. Metoden med överstatlighet ger Beneluxländerna
rätt att vara med i de stora sammanhangen där grannarna
Tyskland och Frankrike är involverade. För
Beneluxländerna har dettaökat deras suveränitet --
de kan vara aktiva och inte bara re-aktiva i sin politik.
Överstatligheten kan sägas fungera som en viss försäkran
om att de andra, större länderna tvingas lyssna på dem och
deras argumentation innan viktiga beslut fattas. De har
genom det överstatliga momentet i EG:s konstruktion
kraftigt ökat sina möjligheter att hindra att de blir
överkörda av starka externa politiska krafter.
Det är för Beneluxländerna ett överlevnadsintresse att
Tyskland och Frankrike tvinnas ihop på alla möjliga sätt,
inom ekonomi, politisk kultur, gemensamma
politikområden (t.ex. genom ökad kulturell vidsynthet och
genom program för student- och personutbyte) för att på så
sätt eliminera risken att de två stora grannarna än en gång
råkar i krig med varandra.
I likhet med Sverige har Danmark deklarerat som sin
politik avsikten att inte mer devalvera sin valuta. Man har
höjt trovärdigheten i denna utfästelse avsevärt genom att
vara medlem i EMS. I praktiken spelar den tyska ekonomin
på grund av sin styrka en avgörande roll för Danmarks
centralbank och inflationstakt sedan beslutet om fast
växelkurs mot ECU:n (den gemensamma europeiska
avräkningsvalutan) togs, dvs. den danska centralbanken
följer nära Bundesbanks politik. Nästa steg kan bli att
Danmark och Tyskland får samma valuta.
Danskarna hävdar att gemensam valuta kommer att öka
Danmarks suveränitet. Hur kan det komma sig? Idag
skuggar danska riksbanken Bundesbanks beslut med egna
beslut. När det blir en gemensam västeuropeisk
centralbank, som står bakom den gemensamma valutan,
kommer Danmark att ha minst en styrelseledamot i denna
gemensamma centralbanks styrelse. Det är mer än vad man
idag har i Bundesbanks styrelse. Alltså kommer Danmarks
röst att höras bättre när denna överstatliga lösning
genomförs.
3.2.3. Småstaterna överrepresenterade
Till dessa exempel på ökad suveränitet genom
överstatlighet kan läggas att de små staterna inom EG:s
beslutsprocess är överrepresenterade i olika avseenden:
a) Vid många möten är man tolv kring bordet (en från
varje land). I sammanhang när det skall tas initiativ eller
diskuteras förslag till lösningar på ett visst problem beror
den vikt församlingen tillmäter ett land till stor del på
hållfastheten i de sakliga argument som framförs. Ett lands
inflytande står i dessa, vardagliga sammanhang ofta i
proportion till hur bra förslag man har och hur väl förberedd
man är. Om Sverige t.ex. anser sig sitta inne med överlägsna
lösningar bör vi därför ha goda möjligheter att få accept för
dem och kanske till och med öka våra möjligheter att
''exportera'' dessa lösningar.
b) I EG:s formella beslutsstruktur har små länder givits
en hög vikt. Varje land har vetorätt i centrala frågor t.ex.
dem som rör förändringar i Romtraktaten eller
insläppandet av nya medlemmar (konsensus krävs), dvs.
oberoende av storlek ges varje land samma vikt. I de fall en
fråga kan avgöras genom majoritetsbeslut är de små
länderna utrustade med högre (ofta flerdubbelt) antal
röster per innevånare jämfört med de stora.
Alltså, precis som Sverige brukar hävda i försvaret av
GATT-reglerna så är ett fungerande internationellt
regelsystem av större betydelse för små länder än för stora.
3.3. Att leva med överstatlighet
Ett överstatligt samarbete förekommer sedan länge
inom federativa statsbildningar som USA, Kanada,
Australien, Indien, Storbritannien, Förbundsrepubliken
Tyskland och Sovjetunionen. Federation kräver ett
sammanhållande kitt och detta utgörs vanligtvis av landets
konstitution som definierar gemensamma politikområden,
vanligtvis gemensam utrikes- och försvarspolitik,
gemensam valuta, gemensam extern handelspolitik,
gemensam transportpolitik. Andra sidan av myntet är att
konstitutionen definierar kompetensområdena för
nationella regeringar och domstolar, å ena sidan, och
centralregeringen och den federala ''högsta domstolen'' å
den andra.
Inom EG finns ingen gemensam försvarspolitik, inte
heller gemensam valuta. Av den anledningen kan övriga
gemensamma politikområden sägas ha blivit desto viktigare
som kitt för sammanhållningen (den gemensamma
jordbrukspolitiken, fiskeripolitiken,
konkurrenslagstiftningen, externa handelspolitiken, etc.)
liksom vaktslåendet om EG-domstolen.
De nordiska länderna är till skillnad från t.ex. Tyskland
ovana vid de frågeställningar och lösningar som ett federalt
styrelseskick innebär. Exempel är kompetenstvister mellan
nationella och centrala parlament och mellan centrala och
nationella myndigheter; tvister som i sista hand skall kunna
slitas av den gemensamma EG-domstolen.
Det pågår kontinuerligt en debatt om vilka
angelägenheter som bör vara nationella och vilka som bör
vara federala.
Några deltagare i sådana debatter utgår från rent
principiella ståndpunkter. Självklart intar dock andra
deltagare -- företag, delstatsregeringar, nationella
regeringar, oppositionspartier -- ståndpunkter som utgår
från hur deras egenintresse påverkas av den ena eller andra
konstitutionella lösningen. Vidare har olika deltagare ofta
olika tidsperspektiv. Några tar hänsyn enbart till statiska
effekter, andra även till dynamiska effekter (precis som i
våra nationella debatter.)
Slutsatsen är att inom en federation pågår ständigt
diskussion på olika plan -- nationellt och federalt -- dels i
sakfrågor, dels om lösningen skall hanteras i den federala
strukturen. Vi i Norden måste alltså vänja oss vid att EG
och kommissionen inte är den typ av centralregering som
sitter i Stockholm och att EG-parlamentet inte är detsamma
som Sveriges riksdag.
Vi måste bekanta oss med subsidiaritets- eller
närhetsprincipen som innebär att ett beslut bör läggas på
den nivå där det är mest ändamålsenligt att fatta beslutet.
Ingen har intresse av att alla eller ens en majoritet av
besluten fattas i Bryssel.
Överstatlighetens faktiska utsträckning inom EG är
alltså ett ganska snårigt ämnesområde. Förutom
''revirstrider'' som alltid uppstår mellan nationella och
centrala beslutsfattare utifrån gällande lagstiftning
tillkommer att olika politiska viljor drar åt olika håll i frågor
om kompetensfördelningen i framtiden.
3.3.1. Det demokratiska underskottet
En aspekt av detta frågekomplex är diskussionen om det
'demokratiska underskottet''. Uttrycket syftar på att det
beslutande organet i EG, ministerrådet, inte är underkastat
en sedvanlig parlamentarisk kontroll. Visserligen har varje
lands regering tillkommit i god demokratisk ordning. Men
för de beslut ministrarna gemensamt fattar, beslut som ofta
är av lagstiftningskaraktär, krävs inte något parlamentariskt
godkännande.
Ett sätt att rätta till denna brist är att ge EG-parlamentet
ökade befogenheter. Det är en viktig uppgift, en uppgift
som inte minst engagerar de europeiska liberalerna, att på
olika sätt stärka det folkvalda Europaparlamentets
ställning.
Ett annat sätt är att ministrarna, innan de går till
gemensamt beslut i EG:s ministerråd, bättre förankrar sina
beslut i det egna parlamentet. I Danmark finns ett system
för detta i form av det s.k. marknadsutskottet. Inför ett
svenskt EG-inträde finns det anledning för oss att med
utgångspunkt i den danska modellen utforma ett system för
den svenska riksdagens medverkan i utformningen av EG-
beslut.
De två sätt som här angetts för att stärka den
parlamentariska kontrollen inom EG går väl att förena.
Frågan hur man skall komma till rätta med problemet
med det demokratiska underskottet behandlas av den
regeringskonferens om det politiska samarbetet som pågår
inom EG.
Vid denna diskuteras också hur det utrikespolitiska
samarbetet mellan EG-länderna kan byggas ut och
förstärkas. Utgångspunkten är den samverkan som redan
sker. EG:s utrikesministrar träffas regelbundet för
överläggningar om utrikespolitiken med det gemensamma
syftet att enas om förslag och åtgärder inom
utrikespolitikens område. Förutsättningen för beslut är att
man når samstämmighet, dvs. att inget land motsätter sig
beslutet.
På detta sätt har EG i många avseenden kommit långt i
ansträngningarna att tala med ''gemensam röst''. Vid
internationella konferenser är det regel att en person
framträder för Gemenskapen som helhet.
Avsikten är nu att förstärka formerna för det
gemensamma agerandet inom utrikespolitikens område.
Ingen medlemsstat har satt enhällighetsprincipen i fråga när
det gäller nya, principiella beslut. Vid regeringskonferensen
kommer man emellertid att bl.a. överväga om
majoritetsbeslut kan användas vid genomförandet av de
fattade principbesluten.
Som icke EG-medlem kan Sverige inte delta i denna
viktiga konferens.
4. Säkerhetspolitiken
I den säkerhetspolitiska motion som folkpartiet
liberalerna väckte för ett år sedan konstaterades, att
möjligheter hade öppnats till en utveckling i Europa som
inte minst från liberal synpunkt vore utomordentligt
positiv -- en utveckling i riktning mot ett Europa präglat av
fred, frihet och demokrati. Särskilt två händelser har sedan
dess gjort denna vision mera realistisk än den var i början
av år 1990.
Den ena är Tysklands fredliga återförening genom
DDR:s uppgående i Förbundsrepubliken inom ramen för
en allt fastare europeisk gemenskap och ett alltjämt
bestående NATO. En av det kalla krigets mest centrala
konfliktfrågor fick därmed en fredlig lösning.
En annan positiv utveckling under 1990 var ingåendet av
ett internationellt avtal om omfattande nedrustning på det
konventionella området samtidigt som ESK-processen
stärktes. Riskerna för ett europeiskt storkrig har därigenom
radikalt minskat samtidigt som förutsättningarna för en
fredlig lösning av uppkommande mindre konflikter har
förbättrats. Vi har här en början till vad som kommit att
kallas en ny europeisk fredsordning.
En positiv utveckling är dock inte säkerställd i och med
denna utveckling. Riskerna för bakslag är betydande.
Först måste konstateras, att även om det kalla krigets
militära konfrontation har avvecklats i Centraleuropa,
kvarstår den i andra hänseenden. Den strategiska
kärnvapenkonfrontationen kommer såvitt nu kan bedömas
att fortsätta för obestämd tid. Även efter ett avtal mellan
Förenta staterna och Sovjetunionen om minskning av de
strategiska kärnvapenstyrkorna kommer dessa båda länder
att inneha förstörelseresurser av oerhörd omfattning.
Därtill kommer de franska och brittiska kärnvapnen.
Ubåtsbaserade kärnvapenstyrkor kommer att finnas kvar.
Det nordiska området kommer därför alltjämt att ha ett
utsatt läge. Utsattheten understryks av att den
hittillsvarande nedrustningen ser ut att öka snarare än att
minska de militära resurserna i vår del av världen.
Dessa förhållanden skulle inte behöva upplevas som
hotfulla om demokratiseringen av Sovjetunionen fortsatte
och om unionen alltmer integrerades med västländerna.
Det är emellertid för tidigt att dra slutsatsen att så är fallet.
För närvarande finns istället många oroande tecken på
politiskt sönderfall och begynnande anarki i Sovjetunionen.
Ingen kan säga hur den politiska kampen kommer att sluta.
Det är därför ovisst vem som framöver kommer att ha det
bestämmande inflytandet över Sovjetunionens alltjämt
väldiga militära resurser.
Även när det gäller flera av de mindre staterna i
Östeuropa är utvecklingen oviss. Det ingår i visionen av det
fria Europa att alla stater är stabila demokratier med nära
och fredliga förbindelser sinsemellan. I sydöstra Europa
förefaller avståndet till detta ideal vara mycket långt, men
även i länder som Polen och Tjeckoslovakien har
demokratiseringen stött på svårigheter -- i och för sig
naturligt mot bakgrund av de många åren av förtryck och
vanstyre och den akuta ekonomiska krisen.
I och med den demokratiska utvecklingen i Östeuropa
har etniska konflikter kommit upp till ytan. ESK-
konferensen om den mänskliga dimensionen har
uppmärksammat detta problem som bedöms få stor
betydelse för säkerheten i Europa. Vid ESK:s toppmöte i
Paris 1990 beslöts att inrätta ett centrum för förebyggande
av konflikter, som förhoppningsvis kan komma att spela en
värdefull roll i dessa sammanhang.
Bilden är alltså mångtydig: å ena sidan sker stora steg i
riktning mot fred och frihet, å andra sidan kvarstår mycket
stora rustningar av särskild betydelse för Nordeuropa och
uppenbara risker för stora politiska bakslag. Det senare
gäller framför allt Sovjetunionen.
4.1. Sveriges roll
Sveriges främsta uppgift i detta sammanhang är att
medverka till att ansatserna till en ny europeisk
fredsordning fullföljs. Detta innefattar givetvis att vi
fortsätter vår traditionella politik ifråga om nedrustning och
förtroendeskapande åtgärder. Men det långsiktigt
avgörande äratt integrationsprocessen inom EG
fortsätter så att de traditionella stormakterna i Väst- och
Centraleuropa aldrig mer skall kunna gå i krig mot varandra
eller mot länder i andra världsdelaratt USA tills vidare
tar aktiv del i europeisk säkerhetspolitikatt stabil
demokrati utvecklas i alla Europas länder, inklusive
Sovjetunionenatt det mellan alla länder i Europa
utvecklas ett tätt nätverk av relationer på alla nivåer --
politiska, ekonomiska och kulturella, mellan statsmakter,
organisationer, företag och enskilda.
Sveriges förmåga att bidra till dessa mål är intimt
förknippad med våra möjligheter att framöver delta i
politikutformningen inom EG. De åtgärder som Sverige
kan vidta på egen hand för att nå de nämnda målen är
marginella. Först som medlem av EG får Sverige möjlighet
att påverka den europeiska utvecklingen så att den så
mycket som möjligt kommer att likna visionen av det fria
Europa.
4.2. EG och de nya demokratierna
Genom de kommunistiska regimernas fall 1989 och 1990
har den konstlade skiljelinjen mellan Väst- och Östeuropa
äntligen upphävts . I stället framträder vart och ett av de f.d.
kommunistiska länderna nu med sin egen identitet. Att tala
om Östeuropa som en enhetlig grupp av länder är därför
ogörligt -- annat än i den meningen att de samtliga drabbats
just av kommunismens primitiva syn på ekonomi och
politik. Däremot kan man tala om det f.d. Östeuropa i
termer av ''reformländer'', dvs. Polen, Tjeckoslovakien och
Ungern (samt det f.d. Östtyskland) som alla för en politik
som syftar till att upprätta stabila demokratiska
marknadsekonomier respektive länder som ännu inte tagit
några entydiga steg i denna riktning, dvs. Rumänien,
Bulgarien, Jugoslavien och Albanien.
''Den reellt existerande socialismen'' har inte bara
inneburit politiskt förtryck ekonomisk ineffektivitet,
materiellt förfall och en katastrofal miljöförstöring. Den
har också utplånat eller deformerat mycket av den ''tysta
kunskap'' som är en förutsättning för fungerande
demokratiska institutioner, fria företag och hederlig
myndighetsutövning. Uppgiften att återställa ett normalt
samhällsliv med dess olika politiska, ekonomiska och andra
komponenter är därför gigantisk. Det är, som någon har
uttryckt saken, lätt att döda fiskarna i ett akvarium för att
göra fisksoppa, men betydligt svårare att börja med
fisksoppan för att försöka göra levande fisk.
På det politiska planet har Ungern hunnit betydligt
längre än övriga länder genom att fria val hållits på alla
politiska nivåer och ett fungerande partisystem börjat
utbildas. I Polen och Tjeckoslovakien har Solidaritet och
Medborgarforum däremot ännu inte ersatts av stabila nya
partier. I Rumänien är de partier som verkar vid sidan av
den styrande Nationella Räddningsfronten alltjämt till stor
del bakåtblickande återbildningar av de partier som
förbjöds vid kommunisternas maktövertagande.
På det ekonomiska planet ligger däremot Polen långt
före övriga f.d. östeuropeiska länder. Den ekonomiska
reformens första steg, vilket bl.a. innebar att man
stabiliserade valutan, följs nu av nya steg som syftar till
snabb privatisering av de stora statliga företagen. Ungern
och Tjeckoslovakien har gått försiktigare fram och försökt
undvika den ''chockterapi'' som den polska ekonomin
utsatts för. Även med sådana mer försiktiga metoder så står
det emellertid klart att övergångsproblemen är mycket
stora och att levnadsstandarden kan väntas sjunka betydligt
samtidigt som arbetslösheten växer snabbt. Ett särskilt
oroande problem i sammanhanget är att det reala värdet av
de storföretag som nu måste privatiseras har visat sig vara
ännu mindre än vad man kunde befara. De få företag som
har tillräckligt värde för att attrahera nytt kapital, t.ex.
Skoda-verken i Tjeckoslovakien, tycks redan ha lyckats
med detta, medan övriga går en osäker framtid till mötes.
De ekonomiska problemen kan, om de blir långvariga,
också leda till allvarliga politiska problem. Allsköns
missnöjespolitiker eller demagogiska nationalister kan
vinna så många röster i framtida val att de helt blockerar
möjligheterna till fortsatt reformpolitik. Det stora antalet
röster för charlatanen Tyminski i det polska presidentvaltet
är ett mycket oroande tecken. Risken finns också att f.d.
kommunister ser sin chans att komma tillbaka till makten
som nationalister eller missnöjespolitiker.
Nationalismen har länge hållits undertryckt i de f.d.
kommunistiska länderna och kan lätt slå över när det nu
äntligen blivit möjligt att se en framtid utan främmande
herravälde. Särskilt i Ungern och Polen har antisemitismen
på nytt dykt upp som ett oroande inslag i den politiska
debatten. I flera länder vädras missnöje med zigenare. I
Tjeckoslovakien och Rumänien känner sig de ungerska
minoriteterna hotade. I Rumänien och delar av Jugoslavien
spelar de f.d. kommunister som försöker behålla makten
med stor framgång på ultranationalistiska stämningar.
Förståelsen för vad västerländsk marknadsekonomi
innebär är, till följd av många års diktatur och planekonomi,
ofta ganska ytlig. Insikten att välstånd inte är möjligt utan
hårt arbete är svår att föra ut till de människor som lärt sig
hoppas på ''det stora systemskiftet'' som en enkel väg ut ur
dagens svårigheter. Samtidigt finns en risk för att
marknadsekonomins egna inbyggda problem inte hanteras
seriöst, vilket kan leda till att många människor kommer att
uppfatta marknaden som föga mer än ett instrument för att
berika ''spekulanter'' som den gängse termen i den
kommunistiska propagandan lyder.
4.2.1. Tillbaka till Europa
Mot bakgrund av de förhållanden och problem som här
har antytts är det inte överraskande att slagordet ''tillbaka
till Europa'' i alla de f.d. kommunistiska staterna kommit
att sammanfatta de mål som demokratiska och
ansvarskännande politiska riktningar vill verka för.
Medlemskap i Europarådet och någon form av anknytning
till EG uppfattas överallt som det effektivaste sättet att
stabilisera demokratin och marknadsekonomin och binda
nationalistiska krafter som annars skulle hota stabiliteten.
Det är också uppenbart att det både politiskt och
ekonomiskt allt mer dynamiska samarbetet inom EG utövat
en stark dragningskraft redan före revolutionerna 1989.
I Ungern, Polen och Tjeckoslovakien hoppas därför de
nytillträdda regeringarna att EG-medlemskap skall bli
möjligt till sekelskiftet. Precis som för Spanien och Portugal
kommer EG-medlemskap att uppfattas som det definitiva
kvittot på att revolutionernas landvinningar är
oåterkalleliga. Detsamma torde gälla i de länder där
reformarbetet efter de gamla regimernas fall ännu inte
hunnit börja. Detta gäller inte bara demokratin och
marknadsekonomin i övergripande mening utan också det
politiska och ekonomiska livet i mer konkret bemärkelse.
Det är troligt att samarbetet med EG effektivt bidrar till att
ge de nya demokratiernas olika institutioner, rättssystem
och ekonomisk-politiska beslut större stadga och stabilitet,
genom att de anknyts till ett fungerande nätverk av
bestämmelser, politiska organ och samarbetsformer som
omspänner hela det demokratiska Europa.
Sverige bör som EG-medlem kraftfullt agera för att de
nya demokratierna i Europa knyts så nära som möjligt till
EG-samarbetet med medlemskap som ett naturligt och inte
alltför avlägset mål.
4.2.2. Bistånd till Östeuropa
De nya demokratierna i Europa kan inte betraktas som
u-länder i ordets egentliga mening, även om
levnadsförhållandena på t.ex. den rumänska landsbygden
mycket väl kan vara sämre än i många verkliga u-länder.
Snarare bör de nya demokratierna beskrivas som en gång
förhållandevis utvecklade länder som nu är stadda i kraftigt
förfall. Där finns en i vissa avseenden utvecklad men i andra
avseenden fruktansvärt omodern infrastruktur; en
industriell tradition och en viss företagskultur men ingen
erfarenhet av en ''verklig ekonomis'' spelregler; en god
utbildning men samtidigt brist på praktisk kunskap om hur
fria företag, fria organisationer, partier, tidningar,
domstolar, kommunala förvaltningar etc. kan arbeta.
Till detta kommer att dessa länder i större eller mindre
utsträckning ärvt stora utlandsskulder och konstlade
ekonomiska relationer med omvärlden och varandra. Ett
akut exempel är att den nödvändiga oljeimporten numera
måste betalas i hårdvaluta, vilket dessa länder endast i
mycket begränsad omfattning har tillgång till.
Det stöd som bör ges från svensk sida måste därför precis
som det stöd som kommer från andra europeiska länder,
inriktas på att göra de nya demokratierna ''kompatibla''
med EG- och EFTA-ländernas ekonomier och bidra till att
utveckla och stabilisera demokrati och administration.
Stödet bör alltså så litet som möjligt ha karaktären av
traditionellt bistånd och så mycket som möjligt få formen av
ekonomiskt, kommersiellt och tekniskt samarbete.
Graden av kommersiella bindningar som uppstår mellan
de f.d. östeuropeiska länderna och länder som Sverige är
också ett bra mått på stödets verkliga värde. BITS är
därmed ett viktigare organ än SIDA för att förmedla det
svenska stödet till dessa länder. Detta gäller också på
miljöområdet. Att biståndsfinansiera stora miljöprojekt är
sannolikt meningslöst så länge det inte finns en fungerande
marknadsekonomi som också kan generera resurser på
platsen.
Den konkreta utformningen av det svenska samarbetet
med reformländerna i det f.d. Östeuropa utvecklas närmare
i en särskild kommittémotion från folkpartiet liberalerna.
Det faller sig naturligt att olika länder koncentrerar sig på
olika projekt och väljer olika samarbetspartner, För
Sveriges del är det naturligt att prioritera samarbetet med
Polen och i viss utsträckning Tjeckoslovakien, förutom det
samarbete med Estland, Lettland och Litauen.
Det finns dock en risk med en sådan koncentration av
insatser. Det vore inte bra om ett land fick svensk finansrätt,
fransk patenträtt och tysk skatterätt. När det gäller
reformer på sådana och liknande områden är det avsevärt
bättre att uppmuntra reformländerna att direkt anpassa sig
till EG:s acquis communautaires. Det svenska stödet kan i
så fall bestå i att vi visar hur vi själva gått till väga när vi
harmoniserat svenska nationella bestämmelser med övriga
Europa och med Norden.
4.3. Sverige och det utrikespolitiska samarbetet
Det är inte svårt för Sverige att acceptera det som EG:s
samarbete på det utrikespolitiska området hittills uppnått.
I långa stycken liknar EG:s agerande det som Sverige
traditionellt har stått för, vilket är naturligt eftersom vi
tillhör samma västerländska kulturkrets och i långa stycken
har samma värderingar när det gäller det öppna samhället,
demokratin och rättsstaten.
Om även Norge, Finland och Island så småningom
ansöker om medlemskap i EG skulle alla de fem nordiska
länderna i vissa frågor kunna agera gemensamt i en riktning
som ligger nära till för svensk del. Det gäller t.ex. inom
biståndspolitikens område.
Som ovan nämnts träffas EG:s utrikesministrar
regelbundet för att dryfta aktuella utrikespolitiska
spörsmål. Från början var detta samarbete helt fristående
från Rom-fördraget, men har kommit att bli en allt
betydelsefullare del av EG-samarbetet. Syftet är att enas
om förslag och åtgärder inom utrikespolitikens område.
När det gäller utomeuropeiska och multinationella frågor
finns det fog att tala om en utrikespolitisk samordning. Men
när det gäller strategiskt betydelsefulla bilaterala beslut
bevarar emellertid de enskilda EG-staterna sin
handlingsfrihet. Som exempel kan nämnas Danmarks
Nordenpolitik, Storbritanniens USA-politik och Greklands
Turkietpolitik.
Förutsättningen för beslut inom det utrikespolitiska
samarbetet är att man når samstämmighet, dvs. att inget
land motsätter sig beslutet.
Det faktum att ingen medlemsstat har satt principen om
konsensusbeslut i fråga när det gäller nya, principiella
beslut, underlättar också för oss att delta i det samarbetet.
Det är endast vid tillämpningen av de gemensamma
principbesluten som majoritetsbeslut skall räcka som
underlag.
5. En svensk EG-ansökan
I avsnittet nedan om integrationens konsekvenser
betonar vi inom en rad sakområden den politik vi som
liberaler anser att Sverige bör driva i EG-sammanhang.
Inga av dessa resonemang innebär emellertid att vi förordar
någon form av villkorad ansökan.
Riksdagens EG-beslut från i december omfattar förutom
ett ställningstagande för ett medlemskap även en skrivning
om bibehållen neutralitet.
Vi anser att det är av stor vikt att den medlemsansökan
som inlämnas av Sverige är helt ''ren'', dvs. utan förbehåll.
Det skulle ge felaktiga signaler till de nuvarande EG-
länderna om vi redan i ansökan började förhandla.
Vi definierar själva innehållet i och innebörden av vår
neutralitetspolitik. Det finns alltså inga yttre krav på att den
skall tas upp i det ansökningsdokument som vi lämnar till
EG. Det kan vara motiverat att parallellt med EG-ansökan
ange en deklaration om den svenska säkerhetspolitiken. Vi
bör där klargöra att vi inte är intresserade av att vara med i
den västeuropeiska unionen, dvs. det efter andra
världskriget upprättade försvarssamarbetet mellan
Västtyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien och
Beneluxländerna. Numera deltar även Spanien och
Portugal.
6. EG-integrationens konsekvenser
Mycket av EG-debatten det senaste året har kommit att
handla om de konsekvenser som en harmonisering med
EG-länderna på skilda områden kan komma att få för
Sveriges del. Detta är en viktig debatt som måste fortsätta.
Men om argumenten för och emot EG skall få någon
relevans måste ett par aspekter av verkligheten hållas i
minnet.
För det första utgör de tolv EG-länderna, liksom övriga
tilltänkta medlemsstater, en mångfacetterad samling länder
och folk. Syftet med harmoniseringen är inte och har aldrig
varit att kväsa eller likrikta denna mosaik av skilda kulturer,
språk, traditioner och samhällen till förmån för någon
enhetlig ''EG-kultur''.
För det andra är det endast inom begränsade områden
som EG har gemensam, bindande politik. Det gäller, som
ovan nämnts, främst den externa handelspolitiken,
jordbrukspolitiken, fisket och konkurrenslagstiftningen.
För övrigt är den vägledande principen förbud mot alla
former av diskriminering av företag och individer på grund
av nationalitet. Till detta kommer de områden där det finns
utarbetade s.k. direktiv. De utgör grund för varje lands
lagstiftare att själva utforma de nationella lagarna så att
EG:s gemensamma regler blir gällande. Om ett land
underlåter att göra detta upphöjs EG-direktivet till lag i
landet i fråga.
När motståndare till EG hävdar att ett medlemskap t.ex.
skulle föra kvinnorna tillbaka till den (brist på) jämställdhet
som rådde på 1950-talet, invaggas den fåkunnige kanske i
föreställningen att byråkraterna i Bryssel sitter och dikterar
hur svenska kvinnor skall leva; att de t.ex. skulle lägga sig i
daghemsutbyggnaden, föräldraförsäkringens längd eller
likalönsprincipen. Så är naturligtvis inte fallet, vilket lätt
inses om man tar sig en titt på förhållandena i de länder som
är medlemmar: dessa varierar högst avsevärt. Den grekiska
kvinnans liv ter sig annorlunda än den danska.
Vad den debatten egentligen handlar om är hur en
anpassning påverkar vår samhällsekonomi, dvs olika
bedömningar om vilka välfärdssystem vi kommer att ha råd
att utveckla i framtiden och vilka som kommer att behöva
revideras på grund av internationell konkurrens och de krav
som omvärlden ställer på vårt folkhushåll. Det gäller
således att hålla isär å ena sidan konsekvenserna av ett
medlemskap i EG och å andra sidan dels effekterna av
öppenhet och internationalisering i största allmänhet, dels
den utveckling som sker inom enskilda EG-länder men som
inte har mycket med EG som organisation att skaffa. Som
framgått under avsnittet om överstatligheten ovan bör
denna och liknande frågor snarast diskuteras i termer av att
vi utgör en liten utrikeshandelsberoende nation och att
frågan snarare är om vi vill sitta med vid bordet och söka
påverka eller inte.
Som liberaler har vi vissa bestämda uppfattningar om
vilka värden vi vill försvara och därmed vad vi vill uppnå
med vårt medlemskap. I följande avsnitt tar vi upp några
sådana frågor av central betydelse för folkpartiet
liberalerna.
6.1. Europa och en liberal flyktingpolitik
Under de senaste fem åren har antalet asylsökande till
länder i Europa fördubblats. Den ökningen har fördelat sig
relativt ojämnt mellan de europeiska länderna.
Ökningen av antalet asylsökande till Sverige har varit
direkt proportionell mot utvecklingen i Europa, dvs en
fördubbling, medan Storbritannien och Österrike fått en
tredubbling av antalet asylsökande. Några länder, bl a
Danmark, har fått en minskning och andra länder, t ex
Ungern, har tagit emot ett stort antal flyktingar för första
gången i sin moderna historia.
Flyktingarna utgör bara cirka 0,17% av befolkningen i
Europa. I vissa av världens fattigaste länder, t.ex. Malawi,
utgör flyktingarna 10 % av befolkningen trots att resurser
nästan helt saknas för att ta hand om dem.
Genèvekonventionen antogs 1951 för att ge ett lagligt
skydd åt framförallt de människor som tvingats på flykt
undan nazism eller det sovjetiska imperiet. Det var
efterkrigstidens ommöbleringar av Europas politiska karta
samt det kalla kriget som påverkade utformningen av
Genèvekonventionen. Inget av länderna i östblocket
undertecknade konventionen. Enligt den ursprungliga
konventionstexten var en flykting en person som på grund
av händelser som inträffade före den 1 januari 1951 och som
kände välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras,
religion, nationalitet, social grupp eller sin politiska åsikt.
Flyktingkommissariens mandattid sattes först till tre år,
efter vilken period man antog att flyktingproblemet skulle
vara över.
Tiderna förändrades, och med åren insåg man att
människor även fortsättningsvis skulle komma att tvingas
på flykt, och att även icke-européer behövde skydd undan
förföljelser. Tilläggsprotokollet från 1967 reflekterade
denna verklighetsanpassning, och gav även icke-européer
rätt till asyl. Revolutioner, diktaturer, etniska konflikter
och andra händelser i tredje världen som inträffade i
samband med avkoloniseringsprocessen var några av
orsakerna bakom det ökade antalet utomeuropeiska
flyktingar till Europa. De förbättrade kommunikationerna,
och olika fd kolonialmakters särskilda relationer till sina
tidigare kolonier förstärkte tendensen. Alla länder skrev
dock inte under tilläggsprotokollet. Så sent som förra året
fick utomeuropeiska flyktingar lagligt erkännande i Italien
genom att landet anslöt sig till tillläggsprotokollet.
Under 60-talet rådde en liberal tolkning av
asylbestämmelserna i de olika europeiska staterna. Det var
en ekonomiskt expansiv period, och man välkomnade
dessutom stora mängder immigranter. Troligen återfanns
många flyktingar i immigrantstatistiken, eftersom
arbetskraft togs emot med öppna armar av både Sverige och
många andra länder.
På 70-talet, i och med den ekonomiska nedgången,
stramades invandringen åt. Viseringspolitiken blev
strängare, och praxis, dvs tolkningen av
Genèvekonventionen anpassades till de nya ekonomiska
realiteterna.
Under senare delen av 80-talet har desintegrationen i
Sovjet, revolutionerna i fd Östeuropa, den inre
integrationen mellan EG:s medlemsländer, samt de senaste
årens ökade tillströmning av flyktingar ytterligare förstärkt
rädslan för flyktingar och deras anspråk på att få plats i
europeiska demokratier. Trots den positiva ekonomiska
utvecklingen under denna period har en ''kapprustning mot
flyktingar'' ägt rum i Europa.
Det tumult och den förändrade världsbild som skapats
av demokratiseringen i Öst- och Centraleuropa och
integrationen i väst kan vara en förklaring till den
utvecklingen, ökningen av antalet asylsökande en annan
förklaring. Ökningen beror inte minst på revolutionerna i
östeuropa,som dels gjorde det möjligt för människor att
lämna sitt hemland, dels tinade upp decenniers djupfrysta
politiska och etniska konflikter i det före detta östblocket.
Ökningen har också samband med den instabila situationen
i de olika länderna i mellanöstern: inbördeskriget i
Libanon, kriget mellan Iran och Irak, och de omfattande
övergreppen mot de mänskliga rättigheterna i flertalet av
länderna i regionen. Till detta kommer en rad
utomeuropeiska konflikter, allt ifrån Sri Lanka till
Etiopien/Eritrea som skapat flyktingrörelser också till
Europa.
6.1.1. Samma konvention men olika praxis
Alla stater utgår från Genèvekonventionen som bas för
sin flyktingpolitik. Men det är ytterst varje enskilt land som
tar ställning till om asyl ska beviljas eller ej. Den
bedömningen görs i realiteten inte enbart på strikt juridisk
grund, utan påverkas av landets utrikespolitik i stort, av
förhållanden på arbetsmarknaden, inrikespolitiska hänsyn
m.m.
Uttolkningen av Genèvekonventionen varierar därför
starkt mellan olika länder. Praxis är helt olika från land till
land, även för samma flyktinggrupper. Erkännandegraden
(antalet som beviljas asyl som konventionsflyktingar)
förändras också över tiden och förefaller helt knuten till den
totala mängden asylsökande i varje land. Antalet
människor som blivit erkända som konventionsflyktingar i t
ex Schweiz, Storbritannien och Västtyskland har förblivit i
princip konstant trots att mängden asylsökande totalt sett
ökat kraftigt. I Frankrike har t o m färre människor fått asyl
för varje år som gått.
Beträffande de flyktingar som inte omfattas av
formuleringarna i Genèvekonventionen är skyddet också
starkt varierande mellan olika länder. Offer för våld i form
av krig, inbördeskrig eller andra oroligheter har ett allmänt
erkänt behov av skydd. Tillsammans med sådana
asylsökande som utan att fullständigt falla under
konventionsdefinitionen ändå har flyktingliknande skäl,
utgör de s. k. de facto-flyktingar.
I de flesta länder i Europa får de facto-flyktingar skydd
i praktiken, men på högst olika villkor. I vissa fall, som i
Sverige före decemberbeslutet 1989, reglerades deras status
i lag. De fick inte status som konventionsflyktingar, men väl
asyl på flyktingliknande skäl eller humanitära grunder. I
andra länder som t ex Tyskland får de avslag på asylansökan
men avhyses inte från landet utan har möjlighet att stanna
på tidsbegränsat uppehållstillstånd. Många stannar också
helt illegalt. I åter andra länder får de en slags svagare asyl.
Man kan säga att den höga avslagsprocent av
asylansökningar och det svaga lagliga skydd som de facto-
flyktingar fått i en rad länder i Europa starkt hängt samman
med det faktum att de inte tvångsmässigt har avhysts från
landet såsom skett i Sverige, utan de har kunnat få faktiskt
skydd.
Denna variation mellan medlemsländerna skapar både
problem och möjligheter för de asylsökande men är i sig ett
bevis på att något måste göras när det gäller tolkningen av
Genèvekonventionen och skyddet för dem som faller
utanför Genèvekonventionens definitioner.
6.1.2. Flyktingpolitiken och harmoniseringen
Harmoniseringsprocessen inom EG kräver en
samordning av flyktingpolitiken, eftersom den är intimt
förknippad med frågan om de gemensamma yttre
gränserna. Även Europarådet har sedan 1976 sökt verka för
en harmonisering av de europeiska ländernas
flyktingpolitik, en harmonisering som skulle utgå från
Europarådets rekommendationer om bland annat ''objektiv
och opartisk bedömning'', möjligheter för asylsökande att
bli kvar i landet medan ansökan behandlades m.m. Om
Europarådets ambition med harmoniseringsarbetet varit att
säkerställa en miniminivå av rättssäkerhet för de
asylsökande, så kan arbetet inom EG sägas ha helt andra
mål, som framför allt handlar om hur antalet asylsökande
kan reduceras.
EG:s ambition har generellt sett varit att skapa en stark
gemensam yttre gräns i takt med att de inre gränserna
avvecklas. Denna gemensamma yttre gräns förutsätter att
asylsökande blir mottagna på samma sätt vilket land de än
anländer till först. Flyktingpolitiken har i detta
sammanhang ofta på ett olyckligt sätt kommit att kopplas
samman med frågan om terrorister och knarkbekämpning.
Arbetet för att åstadkomma gemensamma europiska
lösningar på flyktingpolitikens område har tyvärr starkt
präglats av 80-talets europeiska flyktingrädsla.
Samordningen mellan EG:s medlemsländer har
bedrivits i olika fora.
Schengen-gruppen är ett samarbete mellan Belgien,
Holland, Luxemburg, Frankrike och Tyskland.
Inrikesministrarna inom gruppen har träffats en eller flera
gånger om året sedan 1985, och diskuterar flyktingar i ett
säkerhets- och immigrationsperspektiv. Målsättningen har
varit att skapa ett gemensamt viseringsområde.
Den s k Trevi-gruppen omfattar inrikes- och
justitieministrarna i de tolv EG-länderna. De har träffats
var sjätte månad för att utforma en gemensam politik mot
terrorism, narkotika och illegal immigration. En
undergrupp sattes upp för att diskutera problemet med
''missbruk av asylrätten''.
Europakommissionen har bedrivit arbete för att
förbereda konsekvenserna av att den inre gränskontrollen
försvinner.
Arbetet inom EG har lett till att en konvention, den s k
Dublinkonventionen, antagits. I Dublinkonventionen
fastställs regler för vilken stat som ska behandla
asylansökan. En asylansökan skall enbart kunna behandlas
i en enda stat, ingen skall kunna ansöka om asyl i flera
länder inom Gemenskapen. Ansökan skall lämnas in i det
land man anländer till först och som är ansvarigt för att
flyktingen kommit in i Europa genom att man utfärdat
visum eller uppehållstillstånd. Konventionen innehåller
också bestämmelser om informationsutbyte i individuella
fall mellan medlemsstater.
Schengen-konventionen antogs i juni 1990 av sina fem
medlemsstater. Flera av EG:s medlemsländer planerar
dock att ansluta sig, bland andra Italien. Konventionen
innehåller bestämmelser om förstärkt gränskontroll,
harmonisering av viseringspolitiken, gemensamma
straffbestämmelser och uppbyggande av ett
informationssystem. I december 1990 diskuterades vid EG-
konferensen i Rom en EG-konvention rörande den yttre
gränskontrollen, där ett konventionsutkast förelåg. Den
sköts dock på framtiden, och troligen kan den komma att
ersättas av Schengen-konventionen genom att alla EG-
medlemmar så småningom ansluter sig till den
konventionen istället.
Frivilligorganisationerna i Europa har varit mycket
oroade över utvecklingen. Man säger sig se en klar tendens
i EG att förskjuta alla beslut om asylsökande till utanför
gränsen. Genom att de inte tillåts komma in, behöver de
inte heller få sina asylansökningar behandlade och kommer
följaktligen inte att kunna få skydd. Också det faktum att
asylsökande utestängs från möjligheten att ansöka i ett
annat EG-land om de blir nekade i det första riskerar att
få en negativ effekt på flyktingarnas skyddsbehov eftersom
både lagstiftning och praxis skiljer sig så markant åt i EG-
länderna.
Så länge som det inte finns någon EG-harmonisering av
praxis kan de asylsökande på grund av Dublinkonventionen
och Schengen-avtalet utsättas för en nyckfull behandling.
Det gäller att välja ankomstland mycket noggrant. Råkar
man hamna i ett av Europas mer strikta länder ges inte
någon andra chans. En mer naturlig ordning hade varit att
först arbeta för en harmonisering av lagstiftningen och efter
det anta gemensamma regler för yttre gränskontroll och för
bestämmande om i vilket land ansökan skall behandlas.
Harmoniseringen av lagstiftningen är ett arbete som
fortfarande ligger en bit in i framtiden. En bedömning är att
det kommer att avslutas först vid mitten av 90-talet. Här är
risken betydande att man kommer att samla sig kring den
minsta gemensamma nämnaren, dvs att skyddsnivån för
flyktingarna i värsta fall blir lika låg som i det minst
generösa EG-landet.
Den skönjbara visionen om EG:s flyktingpolitik i
framtiden, som blir synlig i allt fler dokument, är att man
i och för sig utgår från Genèvekonventionen, men med en
mycket restriktiv tolkning, troligen mer restriktiv än vad
ursprungskonventionen någonsin avsåg. Något skydd
utöver konventionen kommer troligen inte att vara
lagreglerat, vilket skapar en svår situaton för de som flyr
undan krig och andra oroligheter i Europas närhet.
Konventionen i sig kommer dessutom att spela en
begränsad roll i takt med att den yttre gränskontrollen blir
förstärkt, och asylsökande inte tillåts komma in i EG
överhuvudtaget. Det finns en risk att den inre
utlänningskontrollen i konsekvens härmed blir relativt
hård, och att det faktiska skydd som många länder givit
flyktingar som fått avslag på sin ansökan kommer att
upphöra i takt med att man börjar avhysa dem som fått
avslag. Istället kan det förväntas att man kommer att ta
emot fler kvotflyktingar från tredje världen under
kontrollerade former.
Det största problemet med den utvecklingen är att
många människor med skyddsbehov inte kommer att få
skydd. Framförallt gäller detta länder i Mellanöstern. Man
kan grovt sett dela in de asylsökande i tre grupper: de från
europeiska länder, de från Mellanöstern och de från tredje
världen; framförallt Afrika men också Asien och
Latinamerika. De europeiska flyktingarna kommer troligen
alltid att kunna påräkna ett visst skydd i Europa, hos såväl
EG-länder som ickemedlemmar. Spontanflyktingar från
Etiopien, Sri Lanka med flera konflikthärdar på andra
kontinenter har troligen en viss chans att finna en fristad på
närmare håll, även om tryggheten och säkerheten är
mindre. Men flyktingarna från Mellanöstern har inga andra
länder att vända sig till. Det finns -- förutom Israel -- inga
egentliga demokratier i området, de flesta länder rymmer
såväl diktatur som starka konflikter med många av
grannländerna, och respekterar dessutom inte alltid
internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter och
flyktingskydd. Europa är Mellanösterns naturliga asylplats.
Det finns inga UNHCR-läger i Mellanöstern dit människor
kan fly undan Saddam Hussein, sönderfallet i Libanon eller
mullornas välde i Iran.
6.1.3. En liberal europeisk flyktingpolitik
Av humanitära skäl är det väsentligt att utforma en
liberal alternativ asylpolitik för Europa. Det finns många
partier och organisationer som strävar i en annan riktning
än den som EG hittills slagit in på. Vi vill samarbeta med
dem för att bidra till att upprätthålla respekten för de
mänskliga rättigheterna och därmed skyddet för de
flyktingar som söker sig till Europa.
1) En liberal flyktingpolitik i Europa måste självfallet ta
sikte på harmonisering av EG-ländernas politik. Den
harmoniseringen bör ske innan överenskommelserna om en
gemensam yttre gränskontroll sätts i funktion, för att
säkerställa rättssäkerheten för de asylsökande.
Harmoniseringen bör i första hand ta sikte på att förmå
samtliga medlemsstater att underteckna såväl
Genèvekonventionen som dess tilläggsprotokoll från 1967,
samt att förmå medlemmarna att följa de
rekommendationer som utfärdats av UNHCR:s
exekutivkommitté. Genèvekonventionen måste tas i bruk på
det sätt som ursprungligen avsågs.
2) Utformningen av en gemensam praxis bör förankras
stadigt i internationell rätt genom att en europeisk domstol
inrättas dit man kan överklaga beslut i flyktingärenden.
Domstolen bör kopplas till såväl Genèvekonventionen med
tilläggsprotokollet från 1967 som tortyrkonventionen och
den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. En
sådan instans har redan föreslagits av bland annat ECRE,
de europeiska frivilligorganisationernas samrådsorgan i
flyktingfrågor. En möjlighet vore att samordna domstolens
verksamhet med Europarådet. Den kompetens som
Europadomstolen byggt upp när det gäller mänskliga
rättigheter skulle kunna utnyttjas också i flyktingärenden.
3) En konvention, i första hand en europeisk, måste
formuleras så att den ger skydd åt de människor som flyr
undan olika typer av våld: krig, inbördeskrig, väpnade
oroligheter eller bristande förmåga hos ett lands regering att
skydda sina egna medborgare. Den konventionen bör i
första hand söka utgå från den afrikanska
flyktingdefinitionen, som också omfattar flykt från krig,
inbördeskrig och andra oroligheter och därmed på ett
förtjänstfullt sätt kompletterar flyktingdefinitionen i
Genèvekonventionen. Om det inte sker en lagreglering och
harmonisering mellan EG-staterna av de facto-
flyktingarnas möjligheter att få skydd kommer en stor del
av dessa flyktingar inte att kunna få något skydd
någonstans.
4) Istället för att bygga upp en allt mer ogenomtränglig
mur mot asylsökande utanför Europa genom visumkrav och
flygbolagssanktioner med mera, bör EG söka mer
konstruktiva lösningar på eventuella framtida problem med
massflykt från krigshärdar eller diktaturer. Beredskap
måste finnas för att hjälpa länder i den berörda regionen att
kunna härbärgera större flyktinggrupper. EG måste
utveckla en klar politik för att skydda och bistå flyktingar
från länder utanför Europa, både av humanitära skäl och
därför att EG har ett egenintresse av sådana lösningar som
ett alternativ till att flyktingarna söker sig till Europa.
5) För att bekämpa främlingsfientligheten i Europa bör
också EG-ländernas regeringar samarbeta med de olika
frivilligorganisationerna för att skapa kunskap och
förståelse för flyktingarnas situation. Bland de
gemensamma aktiviteter som ECRE efterlyst är
utarbetandet av gemensamma broschyrer med information
om flyktingar där deras situation beskrivs, utbildning av
jurister och andra som arbetar med flyktingar, och
arrangemang av studiedagar i skolor och på universitet.
6) Dessutom bör EG:s gemensamma utrikespolitik sikta
till att på längre sikt skapa en sådan världsordning att
konflikter och förtryck undanröjs. I det arbetet har ett
generöst EG-bistånd till tredje världen en viktig plats. Inte
minst viktigt är ett kraftfullt demokratistödjande bistånd.
Gemensamma EG-ansträngningar för att brännmärka brott
mot mänskliga rättigheter och söka förbättra
övervakningsmekanismerna för dessa brott är andra viktiga
åtgärder. En konstruktiv säkerhets- och nedrustningspolitik
är också väsentlig. EG bör på allt sätt bidra till nedrustning
och avspänning. Inte minst har EG ett ansvar för att
desarmera de olika konflikterna i Mellanöstern som tvingar
så stora skaror människor på flykt. Utrikespolitiken är på så
vis intimt förknippad med flyktingpolitiken, men får
däremot aldrig användas som ursäkt för att inte ge skydd åt
dem som nu behöver skydd.
De svenska liberalerna behövs i arbetet för en alternativ
utveckling av EG:s flyktingpolitik. Vår uppgift är att stärka
de krafter inom EG som stöttar asylrätten och kampen för
de mänskliga rättigheterna.
6.2. EG och biståndspolitiken
Omfattningen av EG-ländernas bistånd varierar kraftigt
mellan medlemsländerna. Danmark och Nederländerna har
under lång tid gett ett betydande u-landsbistånd och fört en
biståndspolitik som legat den svenska nära.
Utbetalningarna av bistånd var 1989 0,94% av BNI i bägge
fallen. Andra medlemsländer ger väsentligt blygsammare
stöd. Som exempel kan nämnas Irland med ett bistånd på
0,17% av BNI och Spanien som nyligen börjat bedriva
biståndsverksamhet.
Av medlemsländernas bistånd kanaliseras 12 procent
genom EG. Större delen av detta ges till de 69 s.k. ACP-
stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet som är
anslutna till Lomékonventionen (senast Lomé IV). EG kan
också fylla en viktig funktion för biståndspolitisk
samordning mellan de betydande biståndsgivare som ingår
i gemenskapen. I EG:s u-landspolitik ingår dessutom ett
system för allmänna tullättnader för huvuddelen av ACP-
ländernas tillverkning. EG:s handelspolitik gentemot u-
länderna innehåller emellertid också en del negativa inslag,
bl.a. handelsrestriktioner mot teko-import och en starkt
protektionistisk jordbrukspolitik.
Den liberala visionen är ett öppet Europa som visar
solidaritet med u-länderna.
För liberaler är det därför naturligt att hävda att
Sverige -- som medlem av EG -- bör driva på för en mer
generös u-landspolitik. I det perspektivet spelar
handelspolitiken en central roll. Vår bedömning är att det
framför allt är genom handel och export som u-länderna
långsiktigt har möjlighet att häva sig ur fattigdomen. Därför
är det inte bara Sveriges handelsrestriktioner mot u-
ländernas teko-export som bör avvecklas -- vilket nu sent
omsider sker den 1 juli. Även övriga industriländer bör ta
liknande steg. En liberalisering av världshandeln med
jordbruksprodukter i ett kommande GATT-avtal skulle ha
mycket stor betydelse för de fattiga folken. I det
sammanhanget har EG hittills spelat en negativ roll.
Ett medlemskap i EG skulle ge möjlighet till en ökad
samordning av svensk biståndspolitik med övriga
europeiska länder. Det vore värdefullt, inte minst för u-
länderna vars knappa administrativa resurser utsätts för
stora påfrestningar när många givare med skiftande
biståndspolitisk inriktning skall hanteras. Det bör också ge
naturliga tillfällen till jämförande studier av biståndets
effektivitet.
Hittills har Sverige i alltför liten utsträckning
aktualiserat våra biståndspolitiska mål -- och konkreta
förslag med anknytning till dem -- i multilaterala
biståndsorgan. Denna fråga behandlas nu på vårt förslag av
multibiståndskommittén. Ambitionen bör vara en ökad
aktivitet som också -- när tillfälle så småningom ges -- kan
omfatta biståndssamarbetet inom EG.
I vår biståndspolitiska motion pläderar folkpartiet
liberalerna för en rad angelägna förskjutningar inom svensk
biståndspolitik, främst en starkare betoning av mänskliga
rättigheter och en demokratisk samhällsutveckling. Det
hindrar inte att svenskt bistånd i ett internationellt
perspektiv redan har en rad värdefulla inslag som vi har
anledning att främja -- inte minst i kontakter med övriga
EG-länder. Det gäller t.ex. fattigdomsprofilen, den låga --
om än inte tillräckligt låga -- andelen bundet bistånd och
den allt starkare inriktningen på miljöinsatser och u-
landskvinnor.
Om ytterligare nordiska länder inträder som
medlemmar i EG skulle det ge starkt ökad tyngd åt den mer
generösa biståndspolitik som främst Danmark och
Nederländerna företräder. Vi skulle tillsammans ha
avsevärda förutsättningar att hävda gemensamma krav på
ökad volym och högre kvalitet.
6.3. En ambitiös miljöpolitik
Från och med 1987 ingår miljön genom enhetsakten i
Romfördraget. Där fastställs tre övergripande mål: att
bevara och förbättra miljöns kvalitet, att skydda
människors hälsa och att säkerställa ett förståndigt och
rationellt utnyttjande av naturtillgångar.
Den gemensamma miljöpolitiken skall bygga på
principerna om förebyggande åtgärder, att miljöskador
skall åtgärdas vid källan samt att förorenare skall betala.
Dessa mål och medel stämmer överens med de principer
som folkpartiet liberalerna länge hävdat i den svenska
miljödebatten.
Den EG-gemensamma miljöpolitiken är inriktad på
sådana områden där målen kan uppnås bättre genom
samarbete än genom nationellt handlande. Kompetensen
att förhandla i internationella fora eller sluta avtal med
tredje land i miljöpolitiska spörsmål ligger i huvudsak kvar
hos medlemsländerna.
Enhetsakten ger medlemsländerna rätt att införa
strängare miljöregler än EG, så länge dessa inte innebär
något hinder för den fria handeln med varor och tjänster.
Det står t. ex. Sverige helt fritt att ha hårdare regler för
svavelutsläpp från värmepannor än EG.
När det gäller krav på varor däremot, fattas i EG många
beslut om harmoniserad lagstiftning. Sådana
harmoniseringsregler som berör hälsa, miljö och
konsumentskydd skall utgå från en hög skyddsnivå, och ett
medlemsland kan i princip inte avvika från sådana beslut.
Medlemsländerna har dock rätt att införa strängare
nationella bestämmelser för att skydda djurs och
människors hälsa och liv, så länge dessa bestämmelser är
rimliga, lämpliga och icke-diskriminerande.
Om andra EG-länder, företag eller EG-kommissionen
gör en annan tolkning av syftet med de strängare reglerna,
dvs att de är handelshinder och hävdar att de är
diskriminerande, prövas saken av EG-domstolen. Det finns
exempel på utslag i EG-domstolen, såväl friande som
fällande domar, mot nationella särregler av detta slag.
Ett känt fall där domstolen tillåtit sådana regler är
Danmarks beslut att enbart tillåta försäljning av öl och läsk
i returförpackningar. Detta uppfattades av andra länder
som ett olagligt handelshinder, och Danmark drogs inför
EG-domstolen. Danmark vann dock i domstolen, och det
kan därmed anses vara fastställt att enskilda länder får ha
egna regler för att skydda miljön. Exakt vilka regler som är
tillåtna är dock ännu en ganska öppen fråga.
Skulle ett svenskt medlemskap i EG vara bra för miljön?
Allra först kan konstateras att flera beslut som EG redan
tagit har varit eller kommer att vara positiva för den svenska
miljön. EG har redan fattat beslut som leder till minskade
utsläpp från stora förbränningsanläggningar och från
personbilstrafik. EG har också fattat beslut om att inrätta
en miljöbyrå, European Environment Agency, öppen även
för icke-medlemsländer. Denna kommer att koncentrera sig
på gränsöverskridande föroreningar, vilka hårt drabbar
Sverige. Följaktligen har Sverige också ansökt om att delta
i detta arbete. Regionala program, t. ex. för Östersjön,
kommer också att vara möjliga.
De beslut som EG fattar påverkar den svenska miljön,
direkt genom miljöregler och indirekt genom handelsregler,
vare sig vi vill eller inte. De konflikter som eventuellt skulle
kunna uppstå vid ett medlemskap vad gäller svenska regler
för exempelvis bilavgaser och kemikalier, uppstår även vid
ett EES-avtal.
Det viktigaste miljöargumentet för ett medlemskap i EG
är att endast som medlemmar kan vi vara med att besluta
om den miljöpolitik som påverkar miljön inte enbart i
Sverige utan i hela Europa. Sverige har här ett stort ansvar
eftersom vi som medlemmar skulle kunna påverka den
europeiska politiken i en miljövänlig riktning. Vi skulle vara
långt ifrån ensamma om denna strävan. Inom EG är det
idag främst (f.d. väst-) Tyskland, Nederländerna och
Danmark som bildar miljöfront. Dessa länder strävar efter
att föra en radikal miljöpolitik och har varit pådrivande i
många frågor. De är t.ex. alla med i 30-klubben, dvs. har
liksom Sverige förbundit sig att till 1994 nedbringa
svavelutsläppen med 30% från 1980 års nivå. Före detta
DDR skall under en övergångsperiod anpassa sina
anläggningar till de tyska kraven. Ett annat exempel är det
nederländska initiativet till strängare nationella
utsläppskrav för trafiken. Detta fördes först till EG-
domstolen som diskriminerande handelshinder, men EG-
kommissionen tog sedermera tillbaka sin sak när EG-
parlamentet under processens gång hann uttala sig för de
s.k. Kalifornien-kraven på utsläppen.
Det vore av stor betydelse för oss och EG:s miljöpolitik
om vi kunde liera oss med denna nordeuropeiska miljöfront
inom EG.
Att säga nej till medlemskap i EG vore däremot liktydigt
med att frånsäga sig ansvaret för Europas miljö. Till
skillnad från många andra internationella
överenskommelser och konventioner på miljöområdet är ju
EG:s bindande för medlemsländerna. Det skiljer dess
miljööverenskommelser från dem vi kan vara med om i
andra sammanhang på ett avgörande sätt -- till gagn för
miljön.
6.4. Den sociala dimensionen
Enligt Rom-fördraget är EG:s grundarstater ense om
nödvändigheten av att verka för bättre levnads- och
arbetsvillkor för arbetstagare, att vid behov ordna deras
omskolning till annan sysselsättning och att främja nära
samarbete i sociala frågor. Gemensamma åtgärder skall
finansieras genom den europeiska socialfonden. Grundarna
syftade alltså inte till en gemensam socialpolitik.
I enhetsakten, 30 år senare, ägnas ett särskilt kapitel åt
socialpolitiken. Huvudvikten läggs nu vid gemensamma
regler om de anställdas arbetsmiljö, hälsa och säkerhet samt
vid social dialog mellan företagsledning och anställda.
Medlemmarna har enats om åtgärder för jämställdhet,
förbättringar i den fysiska arbetsmiljön, trygghetslagar i
arbetslivet samt informations- och samrådsplikt.
Gemensamma forskningsprogram om arbetsmiljö bedrivs
aktivt. Vidare kan nämnas att de omkring 12 miljoner
människor från icke-medlemsländer som arbetar inom EG-
området omfattas av ett speciellt handlingsprogram som
omfattar invandrarbarnens skolgång,
hemspråksundervisning, yrkesutbildning, integration av de
sämst ställda och inrättandet av lämpliga bostäder och
arbetsplatser åt de handikappade.
EG-kommissionen ivrar för att den sociala dimensionen
skall få större utrymme i EG-samarbetet. Denna tanke kom
närmare sitt förverkligande när ministerrådet 1988 antog ett
ramdirektiv som fastslår att arbetsgivarna är ansvariga för
hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. Rent allmänt gäller
enhetsaktens föreskrift att EG-kommissionen skall grunda
sina förslag rörande hälsa, säkerhet och miljö på en hög
skyddsnivå och att man skall eftersträva att få likartade
villkor.
Människors sociala trygghet i EG-länderna är uppbyggd
på olika sätt. Skillnaderna är ofta historiskt och kulturellt
betingade. Basen för den sociala tryggheten utgörs dock i
samtliga länder av en i princip obligatorisk socialförsäkring,
dvs. det som vi i Sverige också anser vara en central del av
det generella välfärdssystemet. Även om principen är
densamma, varierar sedan utformningen från mycket
begränsade till stora omfattande trygghetssystem. Den
sociala grundtryggheten kompletteras dessutom ofta med
olika tilläggsförsäkringar. I många länder har de frivilliga,
företagsvisa eller privata lösningarna en mycket stor
betydelse.
Den fria rörligheten för människor -- rätten att bo och
arbeta över gränserna -- hör till de viktigaste för att skapa
mänsklig gemenskap, kulturellt utbyte och ökad förståelse
mellan folk av olika nationalitet. Den är också ett
betydelsefullt led i arbetet på att skapa välstånd.
De strävanden som ligger i EG:s sociala dimension och
idén om ett ''medborgarnas Europa'' ligger väl i linje med
folkpartiet liberalernas traditionella politik. Sverige bör
som medlem i EG vara pådrivande för att utveckla
välfärden. Vi ser ett medlemskap i EG som ett sätt att liera
sig med de progressiva krafterna i Europa. Vi vill bidra till
att sprida välstånd och rättvisa till fler. Medlemskapet bör
kunna bli en viktig hävstång i detta arbete.
6.5. Fortsatt jämställdhetsarbete
Folkpartiet liberalerna har alltid varit pådrivande i
jämställdhetsfrågor och genom åren tagit initiativ till många
viktiga reformer inom detta område. Vi tänker självfallet
fortsätta detta arbete för alla människors lika möjligheter
att utbilda sig, arbeta och delta i samhällslivets alla
aspekter.
Hösten 1990 fördes i många tidningar en livlig debatt om
vad ett medlemskap skulle kunna betyda för kvinnorna. Det
finns de som hävdar att om Sverige blir medlem i EG skulle
vi tvingas att sänka våra skatter mycket kraftigt och det
skulle krympa vår offentliga sektor och därmed undanröja
arbetstillfällen för framför allt kvinnor. Summan av detta
skulle bli att kvinnorna stod som förlorare.
Detta är, enligt vårt sätt att se, en helt orimlig analys.
För det första har hela välfärdsutvecklignen, den offentliga
sektorns utbyggnad i Sverige och kvinnornas frigörelse, gått
hand i hand med en internationalisering av den svenska
ekonomin. Internationaliseringen har i själva verket varit
en förutsättning för hela denna process: för utbyggnaden av
välfärden och kvinnornas frigörelse.
För det andra; även om utvecklingen i EG-länderna
släpar efter den i Sverige ökar jämställdheten successivt
också i dessa. EG har faktiskt en mer långtgående
jämställdhetslagstiftning på gång än den som i dag finns i
vårt land. Det kan alltså bli vi i Sverige som på grund av ett
medlemskap tvingas skärpa vår lagstiftning för att anpassa
den till vad som då gäller inom EG.
För det tredje finns det naturligtvis skäl för Sverige att
sänka skattetrycket, men det bör vi göra för att bättre klara
konkurrens och sysselsättning i Sverige. Detta är
naturligtvis särskilt viktigt för kvinnor, som tillhör en av de
grupper på arbetsmarknaden som ofta drabbas när
arbetslösheten stiger och konkurrenskraften försämras.
För det fjärde finns inte, som påpekats tidigare i
motionen, några krav på total anpassning av socialpolitiken
inom EG. Tvärtom finns mycket stora skillnader mellan
EG-länderna, skillnader som framförallt återspeglar skilda
ekonomiska utvecklingsnivåer. Naturligtvis är det ett viktigt
mål för EG som vi gärna instämmer i att standarden och
välfärden för de fattigaste människorna inom EG skall
lyftas.
6.6. Europeisk alkoholpolitik
Inom WHO och dess europeiska region, WHO-Euro,
har Sverige och andra europeiska stater uttalat sig för en
sänkning av alkoholkonsumtionen. Denna
rekommendation har fått stöd av Europarådets
parlamentariska församling, som även förordat en mer
aktiv nationell och europeisk alkoholpolitik.
Inom EG finns ännu inte någon samlad alkoholpolitik.
Genom de stora subventioner som utgår till Europas
vinodlare gynnas framför allt producentintressena. EG har
mer bekymrat sig om producenternas avsättningsproblem
(''vinsjön'') än om de hälsoproblem som vållas av
alkoholkonsumtionen.
Större uppmärksamhet ägnas emellertid åt
alkoholskadorna i åtskilliga medlemsländer, inte minst
sådana som sedan länge haft en hög konsumtion.
Vinkonsumtionen i EG-staterna har varit svagt
nedåtgående under 1980-talet. I termer av ren alkohol sjönk
konsumtionen i EG-länderna från 3716 miljoner liter 1980
till ca 3290 miljoner liter 1989.
Fortsätter utvecklingen kommer per capita-
förbrukningen snart ned under 10 liter per år. En viss
''harmonisering underifrån'' av alkoholvanorna kan
förmärkas, så till vida att öl blir allt populärare söderut och
vin norrut. Som exempel kan nämnas att italienarna under
perioden 1980-1986 minskade sitt vindrickande med 19%,
medan öldrickandet ökade med 37%. Liknande
förändringar har skett i Spanien och Grekland. I Frankrike
minskade båda dryckerna. Efterfrågan på sprit sjönk också
i de flesta EG-länder, undantaget Portugal, Danmark och
Spanien.
EG-kommissionen föreslog 1987 att medlemsländernas
punktskatter på alkohol skulle anpassas till en medelnivå,
vilket skulle ha sänkt priserna i framförallt Danmark,
Storbritannien och Irland. Förslaget visade sig inte
genomförbart, men det ingår i redan fattade beslut att alla
drycker (liksom alla andra varor) fritt skall få föras över
gränserna. Från och med 1993 kan det därför i praktiken bli
svårare att tillämpa kraftigt avvikande punktskattenivåer.
Om prisskillnaderna är mycket stora kommer människor
helt enkelt att handla på andra sidan gränsen. Någon
formellt beslutad punktskatteharmonisering torde därför
inte betraktas som nödvändig. Med Sveriges geografiska
belägenhet blir möjligheterna till gränshandel i alla
händelser starkt begränsad.
En intressant aspekt i sammanhanget är att den
skattefria försäljningen på båtar och flygplan mellan
länderna sannolikt kommer att upphöra i och med den
fortsatta integrationen. Detta är självfallet positivt från
alkoholpolitisk synpunkt.
6.6.1. Europarådets rekommendation
Europarådet, i vilket de tolv EG-länderna och
ytterligare tolv europeiska stater är medlemmar, har antagit
en rekommendation om alkoholpolitiken som väl
överensstämmer med folkpartiet liberalernas syn.
Rekommendationen bygger på en rapport av Daniel
Tarschys, som 1990 var rapportör för alkoholpolitik för
församlingens sociala utskott.
Rekommendationen riktar sig till Europarådets
ministerråd, där Sverige under andra och tredje kvartalet
1991 kommer att spela en särskilt stor roll som s.k.
ordförandeland. Det är angeläget att Sverige i denna
position aktivt verkar för att rekommendationen leder till
aktiva åtgärder. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
I rekommendationen framhåller den parlamentariska
församlingen bl.a. följande:
Med bruket av alkohol följer allvarliga hälso- och sociala
problem, vilket leder till avsevärda kostnader, i termer av
såväl mänskligt lidande som samhällsekonomiska
kostnader. Överdriven alkoholkonsumtion kan också leda
till stort lidande för helt oskyldiga människor, t.ex. genom
trafikolyckor. Bruk och traditioner i samband med
alkoholförtäring varierar kraftigt mellan Europas länder,
liksom de nationella strategierna för att reducera
alkoholbruket. Dessa varierande nationella strategier
omfattar också olika nivåer av alkoholskatter, varför någon
fiskal harmonisering inte bör avkrävas Europas länder, även
om den är eftersträvansvärd av andra skäl.
Icke desto mindre, heter det i rekommendationen, finns
det en viktig europeisk dimension i alkoholpolitiken, vilket
leder till slutsatsen att en gemensam europeisk policy bör
utarbetas. En sådan bör i högre grad än som idag är fallet
beakta folkhälsoaspekterna av denna fråga. Europarådet
rekommenderar därför att ministerkommittén bör
uppmana Europarådets medlemsländers regeringar att anta
nationella mål för att nedbringa alkoholkonsumtionen i
linje med WHO:s mål ''hälsa för alla år 2000'',arbeta för
införandet av både nationella och lokala program i syfte att
bekämpa missbruk bland ungdomar med körkort,
instruera sin styrkommitté för hälsofrågor att a)
sammankalla en grupp experter i syfte att dela och
vidarebefordra information och erfarenheter och b) att
uppdatera och utveckla nationella strategier för att
begränsa överkonsumtion och förebygga missbruk,
arbeta för att alkoholfrågorna så snart som möjligt
diskuteras på ministernivå.
6.6.2. Alkoholpolitiken i EES och EG
Vår slutsats är att Sverige som medlem av EES och EG
kan och bör arbeta för en fortsatt restriktiv alkoholpolitik.
Europarådets rekommendation innehåller ett viktigt
konstaterande, nämligen att just därför att ländernas
alkoholtraditioner varierar så kraftigt behövs ett betydande
utrymme för nationella strategier mot hög
alkoholkonsumtion. Riksdagens klara ställningstagande att
Sverige måste få möjligheter att fullfölja en återhållande
politik bör tas på största allvar av regeringen. Vi förutsätter
att regeringen noga bevakar denna fråga i de förhandlingar
som nu pågår om ett EES-avtal.
6.3. Konsumentpolitiken
I samma anda som EG-harmoniseringens konsekvenser
på miljön diskuteras, anförs emellanåt att konsumentpolitik
och konsumentskydd hotas vid ett medlemskap. Med den
liberala utgångspunkten att marknadsekonomi är den
främsta garanten för konsumentens intressen framstår inte
internationalisering eller EG-harmonisering som något
större hot. Men en viss kännedom om hur EG ser på dessa
frågor gjuter ytterligare olja på vågorna.
6.3.1. EG -- bäst för konsumenterna
Ingen enskild åtgärd skulle gagna de svenska
konsumenterna mer än ett svenskt medlemskap i den
europeiska gemenskapen. Genom det skärpta
konkurrensläge som den fria rörligheten för varor, tjänster
och kapital innebär tvingas producenter och distributörer
förbättra kvaliteten och pressa priserna. I Sverige finns
brister när det gäller konkurrensen inom en lång rad
branscher, inte minst på tjänsternas område. Svenska
konsumentpriser ligger ofta på nivåer över dem som råder i
EG-länderna. Svenska konsumenter har mycket att vinna
på ökad konkurrens och därmed ökad prispress.
EG har en omfattande konkurrenslagstiftning. I själva
verket berör en betydande del av EGs regler hur
konkurrensen skall upprätthållas. Konkurrensfrågorna har
ett eget generaldirektorat i kommissionen. Kartellförbud
och förbud mot missbruk av monopol är centrala
utgångspunkter för EGs konkurrenslagstiftning. En
grundmurad övertygelse om vikten av konkurrens och
mångfald präglar integrationsarbetet inom EG.
Två ansatser står till buds då svensk anpassning till EG
inom konsumentpolitiken diskuteras:
Problemansatsen: område för område granskas
och EGs regler avseende t ex marknadsföring och
produktstandard jämförs med dem som gäller i Sverige.
Slutsatsen blir då att vi avviker både uppåt och nedåt,
beroende på vilken produkt eller bransch som avses.
Möjlighetsansatsen: de brister som finns i Sverige
när det gäller konkurrensen och därmed förknippad
prisutveckling och möjliga åtgärder för att komma till rätta
med dem studeras och analyseras. Slutsatsen blir att EG-
integrationen öppnar nya möjligheter för de svenska
konsumenterna.
Med möjlighetsperspektivet blir slutsatsen att mer står
att vinna och att svenska konsumenter skulle betala ett
mycket högt pris för rätten att bo i ett land vars
produktsäkerhetsregler i vissa avseenden är mer
långtgående än Europas.
6.3.2. Skyddsregler och konsumentskydd
Konsumentpolitik har av tradition i vårt land i första
hand avsett den del som behandlar viss lagstiftning om
konsumentskydd, produktsäkerhet och
marknadsföringsregler. De för konsumenterna oerhört
betydelsefulla konkurrensfrågorna har ofta hamnat utanför
konsumentpolitikens område. Inom EG har tonvikten varit
den omvända. Detta hindrar dock inte att även EG,
förutom den ovannämnda konkurrenslagstiftningen, har ett
stort antal gemensamma skyddsregler för att stärka
konsumenternas ställning. Eftersom betoningen legat på
konkurrensen har den speciella konsumentlagstiftningen
inte varit någon direkt prioriterad fråga. Den finns t ex inte
med i Romfördraget från 1957 som utgör EGs ''grundlag''
och har inte något eget generaldirektorat vid EG-
kommissionen. Konsumentpolitik och konsumentfrågor
har emellertid fått en alltmer betydelsefull roll i takt med
den ökade betoningen av EGs ''sociala dimension''.
6.3.3. EG-direktiv och självständighet
Samspelet mellan EGs organ och EGs medlemsstater
innebär ofta att EG föreskriver att staternas egna regler
skall vara utformade på ett visst sätt, s.k. direktiv. Detta
kan exempelvis vara regler för konsumentkrediter eller för
vilseledande reklam. Hittills har ca 200 sådana direktiv
fastställts inom konsumentpolitikens område.
Skeptiker och motståndare till EG lyfter ofta fram
enskilda EG-direktiv som inte bedöms vara lika
långtgående som de svenska. Men det går också att bland
EG-direktiven finna många som är mer konsumentvänliga
än de svenska. Inom EG råder också ett långtgående
produktansvar. Det innebär att konsumenten har rätt till
ersättning om han eller hon blir skadad av produkter som
säljs. Dessa regler är mer långtgående än de svenska.
Detsamma kan konstateras avseende många av EGs
livsmedelsregler, där gränsvärden för vissa tillsatsämnen är
lägre än i Sverige.
EG-integrationen är en ständigt pågående process, där
medlemsländerna ömsom tar och ömsom ger. Processen är
inte heller opåverkad av händelser utanför EG, utan andra
länders regler synas noggrant. Ett exempel på det är
avgasrening för fordon där amerikanska och japanska
normer är viktiga för hur EGs regler skall utvecklas.
Genom EES-förhandlingarna har Sverige och andra Efta-
länder redan kunnat bidra med sina erfarenheter och
synpunkter på konsumentpolitiken. EG har låtit sig
påverkas i vissa fall (exempelvis leksaker) och anses ha
respekt för de nordiska ländernas långa erfarenhet inom
området.
6.3.4. Minimidirektiv och maximidirektiv
De EG-direktiv där medlemsländerna själva kan skärpa
kraven för egen del kallas minimidirektiv. Maximidirektiv
betyder att de inte får skärpas i den nationella
lagstiftningen. Många av direktiven inom
konsumentpolitiken är just minimidirektiv. Det är alltså
tillåtet att avvika uppåt, dvs ha en mera långtgående
lagstiftning till skydd för konsumenterna.
På frågan om svenska regler blir sämre eller bättre om vi
går med i EG kan inte något definitivt svar ges. Som antytts
ovan visar en jämförelse mellan svenska regler och EGs att
det är mycket som förenar, en del som skiljer, en del som är
bättre och en del som är sämre. Nedan följer några exempel
för att illustrera detta.
Grundprincipen för produktsäkerheten är att farliga
varor skall kunna stoppas om de upptäcks på marknaden.
Detta gäller både inom EG och i Sverige.
När det gäller näringsidkares skyldighet att samla in data
om olycksrisker och rapportera till myndigheter går EG
längre. I EGs lagstiftning ingår endast varor, medan den
svenska omfattar också tjänster. För leksaker har Sverige
strängare krav men EG är på väg att ändra sina i vår
riktning, efter förslag från Efta-länderna. För kemikalier
och andra farliga ämnen ställer svenska regler större
skyddskrav och tillämpar andra kontrollmetoder än EG.
Avseende ekonomiskt och rättsligt skydd har EG ett mera
långtgående skydd än det svenska. Vidare krävs att
kreditavtal alltid skall vara skriftliga och reglerna för
skuldreglering är också mer långtgående inom EG. T.ex.
krävs att det skall vara möjligt att betala skulder i förtid. EG
har vidare krav på efterhandskorrigering vid fall av
vilseledande marknadsföring, vilket Sverige saknar.
Jämförpriser måste alltid finnas med i annonser enligt EG,
men detta är ej ett krav i Sverige.
Däremot har Sverige ett mera långtgående skydd för
konsumenterna när det gäller regler om
konsumentkrediter, hemförsäljning, vilseledande reklam
mm.
På områden där EG saknar regler gäller den s.k. Cassis
de Dijon-principen, uppkallad efter ett fall som prövats av
EG-domstolen. Den innebär att en produkt som lagligen
produceras och/eller marknadsförs i ett medlemsland skall
kunna säljas fritt också i ett annat medlemsland. Det fria
flödet av varor och tjänster kan bara stoppas om det finns
risk för att bl a medborgarnas hälsa och säkerhet äventyras.
Med hänvisning till Cassis de Dijon-principen kan Sverige
därför fortsätta att tillämpa även de av konsumentverkets
riktlinjer som saknar motsvarighet i EG.
6.3.5. Ökande intresse för konsumentpolitik
I takt med att EGs integrationsarbete tagit verklig fart
de senaste åren har intresset för konsumentfrågorna ökat
och den 'sociala dimensionen'' givits större vikt. I och med
enhetsakten 1985 slogs det fast att kommissionens förslag
när det gäller gemensamma regler för hälsa, säkerhet, miljö
och konsumentfrågor skall utgå från en hög skyddsnivå.
Numera finns en självständig enhet inom EG-
kommissionen som har till uppgift att påverka alla de andra
enheterna, generaldirektoraten, i frågor som berör
konsumentpolitiken.
I mars 1990 presenterade EG-kommissionen ett nytt
treårigt handlingsprogram för konsumentpolitiken i EG.
Utgångspunkten för programmet är att den inre marknad
utan gränshinder som växer fram till 1993 ger
konsumenterna fördelar i form av större utbud av såväl
tjänster som varor, bättre kvalitet och lägre priser, men att
den fria rörligheten också sätter press på att
konsumentfrågorna lyfts fram.
7. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjer för en ambitiös
europeisk miljöpolitik,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt politik för ökad
jämställdhet i EG-sammanhang,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de flyktingpolitiska riktlinjer
som Sverige bör driva i EG-sammanhang,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt restriktiv alkoholpolitik
i EG-sammanhang,3]
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de biståndspolitiska riktlinjer
som Sverige bör driva i EG-sammanhang,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den svenska medlemsansökans
utformning.
Stockholm den 18 januari 1991
Bengt Westerberg (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Charlotte Branting (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Sigge Godin (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp)
Hadar Cars (fp)