Under början av 1990 tycktes världen gå mot
nedrustning, avspänning och fred. De dramatiska
förändringarna i Östeuropa och den fortsatta
demokratiseringen av Sovjetunionen medförde en ny
politisk situation. Gorbatjovs framsynta
nedrustningspolitik vann förtroende i USA och resulterade
i det kalla krigets slut, symboliskt uttryckt i ESK-
konferensen i Paris 1990.
Den positiva utvecklingen bröts dock i samband med
Iraks invasion av Kuwait som är ett grovt brott mot
folkrätten. USA sände omedelbart hundratusentals
soldater till området, vilket man i efterhand fick
sanktionerat av FN. Tyvärr sanktionerade FN också USAs
och dess allierades storkrig mot Irak. Krisen i Mellersta
Östern fördjupades och försvårades allvarligt.
Det globala säkerhetspolitiska läget kräver en noggrann
analys av FNs roll i dagens värld.
Förenta Nationerna i kris
För FN innebär sanktionerandet av kriget en kris både
för organisationens idé och dess konstruktion. USAs aktiva
lobbyarbete i säkerhetsrådet för att få FNs välsignelse för
kriget har också lett till en ultimativ situation för kongressen
i USA. När kongressen med knapp majoritet röstade för
kriget mot Irak var FN-beslutet Bushs starkaste argument
mot krigsmotståndarna.
För FN är kriget i sig ett nederlag. Idén med FN är
framför allt att organisationen ska vara en global
fredsmäklare. Nu har organisationen sanktionerat ett av
historiens värsta bombkrig som riskerar att leda till
hundratusentals oskyldiga människors död. FNs
trovärdighet som fredsmäklare kommer för lång tid framåt
att vara rättmätigt ifrågasatt, framför allt av tredje världens
länder.
I decennier har de svarta i Sydafrika, palestinier,
saharier, timoreser, papuaner med flera folk i tredje världen
väntat på FNs handlingskraft till försvar för folkrättens
principer. Men utöver resolutioner, om ens det, har ytterst
lite skett.
När däremot det oljerika och USA närstående Kuwaits
nationella suveränitet kränks av Irak utvecklar FN
omedelbart kraft i sin handling.
FN lyckas att med sanktioner stoppa 93% av Iraks
import och 97% av Iraks export. Det snabba beslutet om
handling från FNs sida var föredömligt liksom beslutet om
sanktioner.
Det är troligt att det varit möjligt att med fredliga medel
tvinga Irak tillbaka. Ett fredligt prejudikat hade kunnat
skapas.
Men USAs president ville ha krig och lyckades i
säkerhetsrådet till och med att få igenom ett FN-
sanktionerat bombkrig.
Den besvikelse och bitterhet detta skapat i stora delar av
tredje världen hotar att för lång tid framåt underminera FNs
arbete.
Ett konsekvent och fredligt FN
Enda vägen att återvinna förtroendet för FN är att
organisationen i fortsättningen är konsekvent i sin handling.
Alla folk och nationer måste ha samma värde i FN, och
organisationen måste med fredlig kraft motverka varje
brott mot folkrätten.
Men detta är inte det enda problemet som FN skapat
med sitt beslut. Beslutskonstruktionen som användes
innebär att FN gett sitt klartecken för kriget, men att USA
har kommandot för trupperna. Konstruktionen passar
USAs militära intressen men skapar kris i FN-strukturen.
Den amerikanske rättsprofessorn och
Mellanösternexperten Richard Falk har konstaterat att
säkerhetsrådets antagande av resolution 678 som
sanktionerar krigshandlingar var ett brott mot FNs egen
stadga (artikel 27 mom 3). Den säger att alla permanenta
medlemmar av rådet plus ytterligare minst fyra ska rösta
med förslaget, för att den här sortens beslut ska bli giltigt.
Men Kina, som är permanent medlem, röstade inte för
beslutet -- utan lade ner sin röst.
I resolutionen åberopades kapitel VI, och ingen specifik
artikel i FN stadgan. Militärt FN-inskridande regleras i
artikel 42 och följande. Men denna artikel ville inte USA
åberopa, eftersom USA självt ville föra kommandot. Sovjet
försökte halvhjärtat att aktivera FNs stabsutskott (artikel 46
och 47). Men Sovjet lät sig övertalas av USA att sedemera
rösta för krigsresolutionen.
Nu agerar USA efter framställning från Kuwait och då
är artikel 51 om kollektivt självförsvar i händelse av väpnat
angrepp tillämplig. Men i stadgan står att '' åtgärder
vidtagna av medlemmar under utövande av denna rätt till
självförsvar skola omedelbart inberättas till säkerhetsrådet
och skola ej i något avseende inverka på säkerhetsrådets
rätt och skyldighet enligt denna stadga att vid varje tillfälle
handla på det sätt, som rådet anser nödvändigt för att
upprätthålla eller återställa internationell fred och
säkerhet.''
Global debatt om FN
Det är mycket allvarliga frågor som måste resas till
världsomfattande debatt. FN har avvikit från det
övergripande syftet fred och rättvisa och dessutom brutit
mot sin egen stadga. FN framstår i beslutet om krig mot Irak
som ett redskap för USAs politik.
Sverige har en skyldighet att arbeta för att FN ska
återvinna sitt förtroende. Det kräver att Sverige aktivt
deltar i den självkritiska debatt som nu måste följa i FN.
I den debatten måste frågan om säkerhetsrådets roll och
sammansättning resas. Är det riktigt med ett säkerhetsråd
som bygger på förhållandena i världen strax efter andra
världskrigets slut?
I arbetet för att stärka FNs roll krävs också att FN ges
större möjlighet att arbeta med större oberoende av
stormakterna.
Om generalsekreteraren exempelvis till sitt ämbete haft
knutet ett centrum för konfliktanalys hade konflikten Irak-
Kuwait dykt upp långt före den 2 augusti 1990. Ett
skiljedomsförfarande under hot om FN-sanktioner hade
kunnat tillgripas. Generalsekreteraren bör ges större
möjligheter och resurser att ta förebyggande initiativ.
Sverige måste agera för att ur den aktuella krisen delta
i utvecklandet av ett förnyat FN med större oberoende av
stormakterna. Ett FN som konsekvent agerar för sitt
övergripande syfte fred, rättvisa och respekt för folkrätten.
I detta agerande från svensk sida ligger också
förpliktelsen att i FN lyfta fram den avgörande politiska
frågan att lösa i vår tid, nämligen den rika västvärldens
utsugning av den tredje världen. En utsugning som varje
dag medför att 40 000 barn dör i undernäring, svält och
sjukdomar.
FN måste bli en global organisation som med fredliga
medel agerar för kraven på internationell rättvisa och fred
från den överväldigande majoriteten av vår världs
befolkning.
Läget i Europa
I november 1990 kröntes den dittills framgångsrika
avspänningsprocessen i Europa med Europeiska
säkerhetskonferensen -- ESKs möte i Paris. Alla europeiska
stater, USA och Canada deltog. Albanien dock bara som
observatör.
I ESK-dokumentet fastslogs att det kalla kriget nu är
slut. De europeiska staterna är idag också överens om att
politisk demokrati med flerpartisystem är det som ska råda
i varje enskild stat, likaså fastslås att ett rättssystem som står
fritt från stat och partier är nödvändigt.
De deltagande staterna uttalade också respekt för
Europas gränser som de ser ut idag. Det finns inga
territoriella anspråk mellan staterna.
ESK får också en fast struktur, med bl.a. ett permanent
sekretariat i Prag och ett konfliktlösningscentrum i Wien.
Den utvecklingen är viktig för stabiliteten i Europa och
leder till former för fredlig konfliktlösning.
Det så kallade CFE-avtalets undertecknande (som berör
de konventionella styrkorna i Europa och omfattar 22
stater) innebär kraftiga nedskärningar av arméstyrkorna.
Nu måste nedrustningen i Europa gå vidare. Det kan
bl.a. ske genom förhandlingar och avtal i den så kallade
CSBMförhandlingen (som handlar om ytterligare
förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder).
Warszawapakten har i praktiken upplösts. För den
europeiska säkerheten är det viktigt att också NATO
upplöses.
En konsekvens av att kalla kriget är slut måste vara ett
underskrivande av ett totalt provstoppsavtal något som
saboteras av USA och Storbritannien. Sverige bör fortsätta
driva den frågan både inom nedrustningskonferensen (CD)
i Genève och inom ramen för den så kallade
tilläggskonferensen för ett fullständigt provstoppsavtal.
Sverige bör agera i FN för att få till stånd beslut som
kontrollerar, begränsar och på sikt eliminerar den
internationella vapenhandeln. Sovjetunionens förre
utrikesminister Sjevardnadzes förslag till FNs
generalförsamling, som lades fram vid 1990 års
höstssessions öppnande, kan vara vägledande för fortsatt
arbete.
Men även om det skett en framgångsrik demokratisering
i Östeuropa och det säkerhetspolitiska läget i Europa starkt
förbättrats på grund av avspänningen mellan USA och
Sovjetunionen, så är inte bilden entydigt positiv.
Nationalitetsproblemen
Sammanbrottet för enpartisystemen i Östeuropa innebar
också att mängder av skarpa nationalitetsmotsättningar
accentuerades. Motsättningar mellan exempelvis ungrare
och rumäner, bulgarer och turkar, albaner och serber
riskerar att leda till olika typer av konflikter inom och
mellan stater i Östeuropa.
Den långa perioden av byråkratiserad planekonomi och
försöken att snabbt övergå till marknadsekonomi har lett till
växande arbetslöshet och fattigdom i flera östeuropeiska
stater. Detta kan komma att leda till allvarliga sociala
problem och konflikter i en nära framtid.
I Sovjetunionen befinner sig i januari 1991 glasnost- och
perestrojkapolitiken i svår kris. Reformvänner lämnar eller
tvingas lämna stats- och partiledningen, medan de
konservativa tycks stärka sina positioner.
Sovjetunionen befinner sig i en allvarlig kris. Ekonomin
har havererat och den politiska krisen fördjupas. Alltfler
delrepubliker klargör i ord och handling sin vilja att lämna
Sovjetunionen. Samtidigt pågår allvarliga etniska konflikter
inom eller mellan en rad delrepubliker.
Krigstillståndet mellan Armenien och Azerbajdzjan och
de väpnade konflikterna i Georgien mellan olika
folkgrupper är bara några exempel på krisen.
Situationen för de baltiska republikerna är mycket
allvarlig. Flera dödsoffer har krävts under kuppartade
aktioner utförda av olika sovjetiska militärförband.
Inbördeskrig är en uppenbar risk. Det skulle få förödande
konsekvenser för Sovjetunionens olika folk och hela den
internationella situationen.
Sveriges roll
I olika europeiska och internationella fora är det viktigt
att Sverige protesterar mot Sovjetstatens försök att med
militärt våld tvinga de baltiska republikerna kvar i unionen.
Folken i de baltiska republikerna måste själva få bestämma
sin framtid.
I FN och inom ESKs ram är det nödvändigt att ta upp de
växande nationalitetsmotsättningarna i Östeuropa och den
hotfulla situationen i Sovjetunionen med målsättningen att
motverka militära lösningar i dessa stater.
Det ekonomiska stödet från västeuropeiska stater till
Sovjetunionen och olika östeuropeiska stater kan spela en
betydelsefull roll för att motverka sociala konflikter och
skapa stabilitet. Men för att det ska kunna spela denna roll
är det nödvändigt att biståndet också ges en social
dimension.
I den Europeiska banken för återuppbyggnad och
utveckling (EBRD) som byggts upp för stödet till
Östeuropa, och där EG har det avgörande inflytandet, sägs
tyvärr ingenting i stadgarna om sociala hänsyn.
Det bilaterala svenska stödet bör därför utöver
miljömässig hänsyn också betona den sociala dimensionen.
Sverige bör också verka för denna målsättning i
multilateralt bistånd.
Självklart kan inte det ekonomiska biståndet utbetalas
oberoende av den politiska utvecklingen i Sovjetunionen.
Ett eventuellt militärt maktövertagande, eller fortsatt
omotiverad användning av militärt våld mot olika
delrepublikers frigörelsesträvanden, kan förändra
förutsättningarna för samarbete.
Den västeuropeiska integrationen
Samtidigt som Östeuropa och Sovjetunionen präglas av
desintegration så är kännetecknet för Västeuropa
integration.
EG siktar på att 1993 skapa en ekonomisk och politisk
union. Samtidigt pågår de så kallade EES-förhandlingarna
mellan EG- och EFTA-staterna, som syftar till att skapa en
integrerad marknad i Västeuropa.
Handel och ömsesidigt ekonomiskt beroende bidrar till
avspänning och säkerhet. EG är emellertid idag också ett
politiskt projekt, där man bl.a. siktar på en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik. Många inom EG vill också se
en gemensam försvarspolitik, d.v.s. en militär union.
För Sveriges egen säkerhet och möjlighet att
självständigt agera utrikespolitiskt är det därför viktigt att
slå vakt om den alliansfria politiken.
EG har inte för avsikt att ta upp östeuropeiska stater
som medlemmar, åtminstone inte på de närmaste 10--15
åren. Det finns en risk att EGs förhållande till Östeuropa
utvecklas i en riktning som påminner om förhållandet
mellan USA och Latinamerika. Det kan på sikt skapa nya
säkerhetspolitiska problem i Europa.
Sverige bör också av detta skäl inte söka medlemskap i
EG, eftersom det innebär att vårt land binds upp till en
gemensam EG-politik gentemot Östeuropa.
I en värld präglad av växande motsättning nord--syd blir
den roll Sverige kan spela allt viktigare som ett alliansfritt
land i nord med en tradition av förståelse för nord--
sydfrågeställningarna. I en EG-union blir alliansfrihet och
självständigt utrikespolitiskt handlande omöjligt. Ett
alliansfritt Sverige kan däremot spela en självständig roll för
avspänning och säkerhet på ett globalt plan.
Nedrustning i vårt eget närområde
Den politiska och militära avspänningen i Europa, som
kom till uttryck i ESK-konferensen i november 1990, måste
också medföra nedrustning i vårt eget närområde. Det
krävs en helhetsanalys av den säkerhetspolitiska situationen
i Europa som motverkar tendensen att nedrustning i
centrum leder till upprustning i norr.
Centrala delar i en nedrustning i norra Europa är att,
inom ESKs ram, få till stånd en positiv förändring i
Östersjöområdet. Det skulle exempelvis kunna innebära
kraftiga nedskärningar av konventionella styrkor, att alla
kärnvapen i området skrotas, att det blir förbud för militära
övningar och patrullering av stormakternas storsjöflottor,
liksom förbud mot besök av kärnvapenutrustade fartyg i
Östersjöområdet.
För att markera denna inställning för nedrustning i
Östersjöområdet måste Sverige självt omedelbart fatta
beslut om att förbjuda besök av alla kärnvapenbestyckade
fartyg, till vilka även ska räknas de fartyg som vägrar uppge
om de är kärnvapenbestyckade.
Frigörandet av ekonomiska resurser, som nedrustningen
medför, möjliggör också ett snabbare realiserande av en ny
Östersjögemenskap. Den bör omfatta ett förbättrat
ekonomiskt, ekologiskt, politiskt och kulturellt samarbete.
Svensk nedrustning
Det kalla kriget är slut och Warszawapakten befinner sig
i upplösning. Det måste få konsekvenser i vårt eget land.
Sverige måste liksom det stora flertalet länder i Europa
börja sänka sina militärutgifter.
Det finns inget sannolikt militärt hot som motiverar ett
svenskt försvar på nuvarande nivå. JAS-projektet måste
omedelbart avbrytas. Ytterligare beställningar på dyra
vapensystem måste avbrytas. Försvarsutgifterna måste nu
minskas med minst tio procent.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör delta i
initierandet av en kritisk debatt i FN om organisationens
agerande i samband med sanktionerandet av kriget i
Mellersta Östern, med syfte att utveckla FN mot större
oberoende av stormakterna och för konsekvent arbete för
fred, rättvisa och respekt för folkrätten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN fortsätter att
agera för ett totalt provstopp både inom ramen för
nedrustningskonferensen i Genève och i tilläggskonferensen
i New York,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige verkar för
begränsning och kontroll av den internationella
vapenhandeln,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN och inom ESKs
ram reser frågan om växande nationalitetsmotsättningar i
Östeuropa och i Sovjetunionen med målsättningen att
motverka militära lösningar i dessa konflikter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i bilateralt och
multilateralt ekonomiskt bistånd till Östeuropa och
Sovjetunionen agerar för att detta också ges en social
dimension för att motverka utslagning och växande klyftor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige för sin egen säkerhet
och för sin självständiga utrikespolitiska roll i Europa och i
världen slår vakt om sin alliansfrihet och neutralitet och
därför ej ansöker om medlemskap i EG,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige agerar inom ESKs
ram för nedrustning och avspänning i norra Europa
innebärande kraftig nedskärning av konventionella styrkor,
skrotning av alla kärnvapen i området, förbud mot militära
övningar och patrullering av stormakternas storsjöflottor
liksom förbud mot besök av kärnvapenutrustade fartyg i
Östersjöområdet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige förbjuder besök av
kärnvapenbestyckade fartyg, till vilka skall räknas fartyg
som vägrar uppge om de är kärnvapenbestyckade,
9. att riksdagen hos regeringen begär ett program
syftande till en utveckling av det ekonomiska, politiska,
ekologiska och kulturella samarbetet i Östersjöområdet,
[att riksdagen beslutar om en nedskärning av de svenska
militärutgifterna med 10
%,1]
[att riksdagen beslutar att JAS-projektet omedelbart
skall läggas ned.1]
Stockholm den 22 januari 1991
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Bo Hammar (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Margó Ingvardsson (v)
Ylva Johansson (v)
Bertil Måbrink (v)
Bengt Hurtig (v)
Jan Jennehag (v)
Gudrun Schyman (v)