Drömmen om folks frihet, demokrati och respekt för
folkrätt är gammal. Besvikelserna har varit många, och före
l989 var det omöjligt att vara optimist. Därefter har det hänt
oerhört positiva saker genom det kommunistiska
sammanbrottet i Europa. Det man tidigare inte ens vågade
drömma om har plötsligt blivit möjliga mål. Frågan är om
någon generation tidigare fått uppleva en sådan förändring
i positiv riktning.
Det kan synas som en paradox att samtidigt som den
svenska EG-politiken lades om på några få veckor, som en
biprodukt i politiska reaktioner på en valuta- och räntekris,
så tvekar Sverige i rollen som FN:s trognaste medlem.
Båda förändringarna beror indirekt på den nya situation
som uppstått genom kommunismens pågående
sammanbrott i Europa.
Kanske var det inrikespolitiska skäl som gjorde att
Sverige mer än andra stater fokuserade sin politik på FN så
länge världsorganisation var blockerad och sidoställd. Men
när FN plötsligt kan göra det stadgan förutsätter och
Sverige länge talat för så finns Sverige inte längre lika tydligt
med.
Alldeles innan hade vi sett hur diktaturerna i
Sydamerika föll en efter en. Jag var med som observatör vid
folkomröstningen i Chile hösten l988, och den massiva
demokratiska känslan som fanns främst hos de unga var
samma känsla jag senare sett i Estland. Diktaturer kan ha
olika förtecken, men den folkliga frihetslidelsen är
densamma överallt. Hos studenter som massakrerades av
en barbarisk regim i Kina, hos de unga som ledde
demokratirörelsen i Tjeckoslovakien l989 (påminnande om
den l968, eller året efter när jag var där på besök) hos balter,
många ryssar och flera andra folk.
Det viktiga är att kunna börja hoppas och att kunna
notera framsteg. Att diktatur efter diktatur faller. Det är
sedan en fråga om läggning om man mest tittar på det
positiva som hänt eller det negativa som finns kvar. För mig
är det positiva helt dominerande genom kontrasten mot
hopplösheten innan.
Tyskland kunde återförenas i en demokratisk stat.
Tjeckoslovakien, Ungern och Polen ser ut att utvecklas som
demokratier. Bulgarien är svårare att bedöma.
Däremot finns kommunistiska regimer kvar i Rumänien,
Albanien och stora delar av Jugoslavien. Men också där
finns hopp. Vi kan se att den kommunistiska
planhushållningen leder till sådan miljöförstöring, varubrist
och erbarmlig kvalitet att systemet aldrig kommer att godtas
av människor, lika litet som förtrycket i sig. Vad vi och alla
demokrater kan göra är att i alla sammanhang hjälpa dem
som kämpar för demokrati och fördöma vad
kommunisterna håller på med.
Upplösning av Sovjet
Det kan se mer bekymmersamt ut i hittillsvarande
Sovjet. Vi känner självklart extra för de baltiska folken.
Men vi bör söka kontakt också med andra republiker, och
då särskilt den ryska.
För i dessa republiker vill människor ha frihet och ett
ekonomiskt system som inte leder till svält och förgiftning --
i det kommunistiska systemet kan man i stora industristäder
inte finna ett enda friskt barn. I republikerna vill man slippa
kontrollen från Moskva, och kommunistpartiet är avskytt.
Gorbatjov är tillsatt av kommunistpartiet, där han sitter
på Lenins och Stalins gamla post. Hans mandat kommer
inte från folket utan från partiet. Sovjetmakten bygger --
som den alltid gjort -- enbart på KGB, armén och partiet.
Det här har människor i Ryssland och de andra
republikerna helt klart för sig. Insikten är mindre i
demokratier, främst genom etermedias fleråriga glorifiering
av samme Gorbatjov.
Både principiellt och praktiskt finns bara en möjlighet
för framtiden, nämligen att fria val i republik efter republik
får avgöra den politiska ledningen. Vilka republiker i det
f.d. Sovjet som vill samverka och i så fall i vilka former ska
på samma sätt avgöras av dem själva.
Kommunisterna försöker i det längsta fortsätta med sin
politik, alltså en maktutövning byggd på våld och förtryck.
Det Gorbatjov gör i Baltikum dessa dagar är ju precis
samma som han och hans företrädare gjort massor av
gånger. Våldsutövning är det kommunistiska
normaltillståndet.
Men människor vill inte förgiftas, svältas och plågas för
kommunismens skull. Det sannolikaste är därför att
kommunismen störtas, men ingen kan veta vilken tid det
tar. Och hur många som kommer att mördas på vägen dit
kan vi naturligtvis inte heller veta, eller om fler
kommunistiska härskare får fredspris eller
Serafimerordern.
Alla vi som fick förmånen att uppleva l989 har alltså fått
ett hopp som inte var möjligt dessförinnan. Det är en helt
annan sinnesstämning, en oerhörd glädje över förändringen
från förr till nu.
En bedömning l982
Jag kan för egen del jämföra med vad jag skrev t.ex. i ett
par artiklar l982 (Svenska Dagbladet 2l--22 juli). Jag skrev
där att Sovjet kallas supermakt. Ekonomiskt är man en
dvärg, moraliskt är man i svårare kris än på länge -- med
ökad antisemitism som ett av de omisskännliga tecknen på
svår sjukdom i hela samhällssystemet. Att man är
supermakt beror uteslutande på militära medel, på att man
har kärnvapen och en enorm massa mer stridsvagnar än
någon annan stat någonsin haft. Mitt eget intryck var
enkelt: Ett så korrumperat, ineffektivt och mot
medborgarna arrogant system kan bara inte fortsätta.
Det var en lekmannamässig bedömning av tänkbara
scenarier jag därefter gjorde. Det som hänt i verkligheten
är väl tidsmässigt hittills långt mer positivt än det som fanns
i mitt scenario:
Det förefaller svårt att just militären skulle ta ledningen
av en revolt mot partiet, därför att övriga delar av samhället
är i kris. Säkert kommer militärens makt inom systemet att
öka, men det är militärer som ut i fingerspetsarna känner
sig som kommunister.
Tanken på en militärkupp som en väg att slippa
marxismens förlamande hand över ekonomin förefaller
alltså inte särskilt aktuell. Kan man då tro på folket självt,
att människor helt enkelt gör uppror i sådan skala att
systemet faller ihop och måste ersättas med något
annat? -- -- --
I Polen finns en nationell medvetenhet, ett hat mot
ryssar som svetsar samman polacker, en kyrka, och allt det
som ledde till Soldiaritets miljonuppslutning. I Polen, och
andra av Sovjets lydstater, kan människor göra revolt om de
upplever läget som desperat.
Men ryssarna blir bara apatiska, man vänder sig alltmer
bort från samhället och in i det egna. Man tänker bara på
sig själv. 65 års kommunistdiktatur har ju föregåtts av
tsartidens förtryck. Det gör att det sannolikt behövs långt
mer misär i Sovjet än i kanske något annat land för att folket
ska göra revolt. Apati och vodka, men inte aktiv kamp för
att få ett bättre samhälle.
Jo, kanske på sikt ändå en arbetarrevolt. En sådan har
aldrig ägt rum i Sovjet, men blir läget sämre och sämre kan
den komma fram mot sekelskiftet. Alltså en revolt från de
arbetande mot administration, parti och centralstyrning.
Arbetarna ser ju hur ofantligt ineffektivt allt är.
Men det skulle alltså vara långt dit, eftersom ryssen mer
än alla andra folk lärt sig lyda.
Förändringar inom systemet ram kan vi helt räkna bort,
säger en expert. Byråkratin är så väldig att inte ens en Stalin
skulle kunna förändra systemet som det nu blivit, säger han
till mig. De som har makt över andra genom dagens system
är alltså så många och så starka att det torde vara omöjligt
för någon att kunna genomdriva decentraliseringar.-- -- --
Det synes alltså finnas skäl att tro att en folklig revolt
kommer att dröja. Men efter en viss punkt, när ekonomin
blivit allt sämre och matbristen allt mer olidlig, vore det
ändå märkligt om inte väldiga inre krafter skulle sättas i
rörelse. Frågan är väl hur långt ner i misären den punkten
ligger, och hur länge det dröjer innan den ekonomiska
ineffektiviteten lett nationen till den punkten.
Skulle en folklig resning leda till ett demokratiskt
Ryssland -- en fortsatt union eller, efter beslut hos
respektive folk, en uppdelning på fler stater -- förändrades
världens situation på ett omvälvande sätt. Lydstaterna i
Östeuropa skulle bli fria, och där finns ju långt mer än i
Sovjet självt artikulerade demokratiseringskrav.
Ett demokratiskt Ryssland skulle inte satsa så väldiga
resurser på militär rustning, och därmed gavs också
demokratierna i väst äntligen chansen att kraftigt få rusta
ned. Ekonomiskt skulle det dock inte betyda lika stora
fördelar för dem som för ryssarna, eftersom västs andel till
försvar är så väsentligt mycket mindre. Men i absoluta tal
vore det väldiga belopp. En skisserad situation av detta slag
skulle ge möjligheter att överföra mycket stora resurser till
jordens fattiga folk.
Rimligen skulle demokratierna, både dagens och de nya,
i detta läge våga hävda individernas frihet och FN-stadgans
principer med stor tyngd. Nu tolereras ju en rad
högerdiktaturer med hänvisning till att motsättningen till
Sovjet ger strategiska förhållanden som gör det svårt att
agera enbart moraliskt i militärgeografiskt känsliga
områden.
Detta alltså ett optimistiskt scenario, med frihet och
bättre ekonomiska villkor för hundratals miljoner
människor och en långt tryggare värld.
Men det går säkert att hitta långt mer sannolika skäl för
pessimistiska scenarier.
Nya förutsättningar
Nu nära nio år senare är vi mitt uppe i en process som
jag den gången trodde skulle dröja ännu längre. Det är
verkligen positivt om vi nu kan ha ett realistiskt hopp om att
den totalitära regimen i Kreml närmar sig
dödsryckningarna.
Det viktigaste är naturligtvis att folken i de
kommunistiskt styrda områdena därmed kan få frihet och
kan inledda arbetet med en ekonomisk reformering.
För Västeuropa innebär utvecklingen en ytterligare
minskad risk för krig. Sverige och andra stater kan känna
sig tryggare. Denna förändring är en viktig bakgrund till
den nya svenska EG-politiken.
Därom har sagts och skrivits åtskilligt under senare tid.
Men också svensk FN-politik kan ha förändrats, eller
åtminstone sviktat.
Fram till l990 såg det ut som om Sverige överträffade alla
andra genom att så ofta upprepa att solidariteten med FN
är en hörnsten i vår utrikespolitik. Långa tider har FN:s
fredsarbete nästan kunnat ses som en svensk filial.
En orsak kan vara att Sverige inte haft så många andra
fora att uppträda i. De demokratier som tillhör EG och
Nato har naturligt lagt ned mycket arbete där, medan
svensk statsledning haft mer tid och ork för FN.
Mellankrigsårens NF
I sina biografier om Östen Undén och Rickard Sandler
har Yngve Möller (själv under flera år i svenskt FN-arbete)
belyst den tidvis mycket aktiva svenska politiken i
mellankrigsårens Nationernas förbund. Han visar hur stora
likheter det funnits mellan den tidens svenska syn och den
som sedan förts fram av Sverige i FN.
NF var dock inte universellt, flera viktiga stater stod
utanför. Sverige slöt upp bakom principen om kollektiv
säkerhet. Solidariskt skulle man gripa in om någon hotade
eller angrep en annan stat. Sverige talade starkt för folkrätt,
medling och kollektiva åtgärder mot fredsstörare.
Det var en stor besvikelse -- naturligtvis i den aktuella
saken men lika mycket som ett nederlag på det principiella
planet -- när främst England svek den sanktionspolitik NF
beslutat mot Italien efter anfallet mot Abessinien.
Kontrasten mellan vad Storbritanniens utrikesminister
Hoare sagt inför folkförbundet och vad som sedan gjordes
blev en chock.
I princip höll Sverige fast vid tanken om NF och kollektiv
säkerhet. Vi skulle vara beredda att hjälpa andra, och själva
skulle vi räkna med bistånd om vi hotades. Sammanlagt
skulle det minska krigsriskerna i Europa. Men ju svagare
NF kom att te sig, desto farligare verkade det bli för Sverige
och andra småstater. Blev inte risken allt större att vi skulle
dras in i krig via den kollektiva säkerheten? Om någon
angreps skulle vi kunna dras in i kriget genom
folkförbundet. Medlemskapet i NF skulle därmed öka i
stället för att minska riskerna för Sverige. Det blev helt
enkelt för farligt.
Detta var bakgrunden till att Sverige omprövade
politiken. Med Möllers ord: ''Sanktionssystemets
sammanbrott l936 ledde till en långvarig och omprövande
debatt om Sveriges förpliktelser mot NF. Den pågick i stort
sett fram till december l939, då folkförbundet faktiskt, om
än inte formellt, upphörde att existera. Sanktionernas
misslyckande blev en grundorsak till att äldre
neutralitetsidéer, med krav på 'hävdvunnen' neutralitet,
kom att dominera allt mer i svensk och nordisk inställning.
Enstaka propåer gjordes om utträde ur förbundet, och
kritik saknades inte mot NF-politiken som tvetydig, oklar
och riskabel. Men ännu rådde övervägande enighet mellan
de politiska partierna om utrikespolitiken.''
Regeringen kände ett behov av att i ett officiellt NF-
organ utveckla grunder och motiv för sin ändrade politik.
Vid ett möte den 3l januari l938 med den förbundets s.k. 28-
mannakommitté som hade till uppdrag att behandla frågan
om en paktreform framträdde Östen Undén som svensk
talesman.
Artikel l6 ålade varje medlem att vidta ekonomiska
sanktioner när ett krig bröt ut. Men systemet hade aldrig
fungerat i praxis. Trots talrika angreppshandlingar -- i
Manchuriet, Abessinien. Spanien, Chacokriget i
Sydamerika -- hade artikeln tillämpats endast en gång, och
då ofullständigt och tveksamt. De små staterna kunde inte
göras ansvariga för NF:s svaghetstillstånd, snarare var det
de stater som ivrigast höll på sanktioner men som gjort
invändningar mot dem när det gällde. ''Man kan sålunda
konstatera att sanktionssystemet för närvarande vore
suspenderat'', sade Undén.
Sverige var alltså principiellt för kollektiv säkerhet, men
saken kom i ett annat läge när detta kunde leda till att vi
drogs in i en konflikt som kunde äventyra Sveriges existens.
Mycket av svensk utrikespolitik under mellankrigsåren
kom att utspelas inom NF, och för partier och aktiva
politiker blev den svenska omsvängningen självfallet något
som satte spår.
FN, Sverige och vetorätten
När FN bildades l945 byggde den nya organisationen just
på de principer om folkrätt och respekt för små stater som
Sverige verkat för i den föregående organisationen. Den
nya organisationen skulle dessutom kunna bli långt mer
universell och inte så europeiskt dominerad som NF.
Men minnet av riskerna för egen del och misslyckandet
inom NF satt djupt i svenskt medvetande, varför Sverige
inte sökte medlemskap i den nya organisationen.
En kollektiv säkerhetsorganisation vore farlig för
Sverige om vi den vägen kunde dras in i ett krig som direkt
skulle hota vårt land eller vårt närområde. Neutralitet fick
gå före kollektiv säkerhet.
Ett års utredande och överväganden resulterade sedan i
beslutet att Sverige ändå kunde gå med i FN. Grunden för
detta var konstaterandet att det inte var
generalförsamlingen utan säkerhetsrådet som kunde fatta
för medlemmarna bindande beslut. Och det för Sverige
avgörande var därvid att de fem ''stormakterna'' vardera
hade vetorätt. Denna innebar nämligen att FN borde kunna
ingripa mot fredsstörare världen över, undantagandes de
fall där någon eller några av stormakterna själva var
inblandade.
Sverige har ingen anledning att vara neutral i konflikter
runt om i världen, utan vi kan vara med i FN-aktioner mot
aggressiva stater. Det avgörande var att Sverige inte genom
FN skulle dras in i konflikter i vårt eget närområde. Men det
behövde vi inte riskera eftersom en sådan konflikt nästan
definitionsmässigt skulle vara en stormaktskonflikt, och
vetorätten skulle därmed garantera att FN inte drogs in.
Det nästan ironiska var att en generalsekreterare från
Sverige, alltså Dag Hammarskjöld, kom att hota
förutsättningen för den svenska FN-politiken. Genom att
söka gå vid sidan av säkerhetsrådet och direkt på
generalförsamlingen kom Hammarskjöld att delvis urholka
stormakternas vetorätt, vilket ledde till en svår konflikt
mellan honom och Sovjet.
Med de närmast följande generalsekreterarna behövde
man inte riskera ett lika aktivt FN. Det blev nästan ett
axiom att FN inte kunde eller borde gripa in i något
sammanhang där stormaktsintressen stod mot varandra.
Men eftersom det visade sig att åtminstone någon av
stormakterna alltid tycktes vara med (och därmed indirekt
också den motstående supermakten såsom varande emot
den första) så kom säkerhetsrådet årtionde efter årtionde
inte att kunna besluta om tvångsåtgärder mot agressiva
stater. Undantagen var Koreakriget genom att Sovjet
bojkottat säkerhetsrådet och ingripandet mot
utbrytarstaten Katanga tio år senare då Hammarskjöld
agerade vid sidan av säkerhetsrådet. Sverige deltog båda
gångerna, i första fallet genom ett sjukhus och i det senare
genom att ställa mark- och flygförband till förfogande.
Sjukhuset drevs i Röda korsets regi, men staten bidrog med
pengar och resurser av olika slag. Sjukhuset behövde inte
ses som en moralisk uppslutning på FN-sidan, det var i
första hand en humanitär insats.
Man kunde säga att Sverige inte borde engagera sig i ett
fall där FN kommit på kant med en av stormakterna,
eftersom det kunde leda till ökade risker att dras in i ett
europeiskt krig om ett sådant utbrutit som en följd av eller
i kombination med Koreakriget. Detta var ju helt oförutsett
i diskussionen före Sveriges inträde i FN, alltså att en
kollektiv aktion skulle kunna startas till följd av att en av
säkerhetsrådets ständiga medlemmar helt enkelt uteblivit.
Ett blockerat FN
Att FN därefter blockerades inför och under praktiskt
taget alla krig och konflikter var frustrerande för många,
och Sverige var i årtionden ett av de länder som oftast och
mest vältaligt talade för att FN borde ha en mer aktiv roll.
Vetorätten hade varit en förutsättning för att Sverige en
gång gick med, men från 60-talet blev Sverige den kanske
ledande kritikern av den förlamning som samma vetorätt
gav FN.
Sverige kom alltså från 60-talet att ta på sig en roll som
aktiv förespråkare av en starkare roll för FN. Vi deltog i
rader av fredsbevarande styrkor, utsända på olika sätt
genom FN. (Jag förbigår här verksamheten inom de olika
fackorganen. Det arbetet har fungerat rätt väl, medan den
säkerhets- och fredsroll som var grundtanken vid
organisationens bildande så ofta blockerats.)
Sverige talade ofta om att folkrätten och FN-maskineriet
måste förstärkas i den meningen att man fick ett starkare
skydd för små staters säkerhet och integritet. Sverige har
också tagit mängder av initiativ kring nedrustning och
rustningskontroll.
Hög svensk aktivitet
Man kan utan vidare säga att Sverige varit i en klass långt
över alla ifråga om initiativ och engagemang för denna del
av FN. Jag har aldrig sett någon sammanställning. Jag har
intrycket att Sverige torde stå för hälften eller mer av allt
som gjorts på området i FN, räknat i dokument, förslag och
framstötar. Den svenska FN-delegationen är stor och
kvalificerad jämfört med de flesta andras. FN är helt enkelt
en central del av svensk utrikespolitik, medan andra
länder -- och särskilt de större -- haft sina väsentliga insatser
förlagda till andra arenor.
Även en hel del av den aktivitet som formellt kom från
andra stater kunde härledas till Sverige, genom att våra
diplomater blev allt skickligare på att utnyttja kontakter för
att förmå andra att stödja svenska förslag eller själva lägga
förslag i linje med svenska önskemål. Sverige har inte bara
varit det mest aktiva landet på den öppna scenen, Sverige
har nog också varit flitigaste aktören bakom den.
Det har förvånat mig att forskare visat så litet intresse
för att söka beskriva och analysera former, bevekelsgrunder
och praktik i denna så intensiva svenska FN-politik. Är
hemlingstämpeln för svårt hinder?
En mycket stor del av de förslag som kom till
generalförsamlingen och olika nedrustningsorgan i FN
härstammade alltså direkt och indirekt från Sverige. Dessa
förslag var ofta (utom när bevekelserna var så
inrikespolitiska att det inte fanns tid att tänka innan) av hög
kvalitet, genom att UD, FOA och andra svenska organ tagit
fram fakta och beräkningar av ett slag som vanliga små och
medelstora stater inte anser sig ha vare sig intresse eller
resurser att plocka fram.
Det går säkert att visa exempel där Sverige kom med det
ur-sprunliga förslaget, där Sverige verkade hårt i kulisserna
för att få en majoritet för förslaget, där Sverige sedan stod
för den på beslutet följande FN-studien. Och ibland kanske
också sedan verkade vara det enda land som tog notis om
den färdiga studien. De flesta regimer var ju långt mer
upptagna av egna inhemska bekymmer eller av arbete i
andra internationella organ som de upplevde som
angelägnare.
FN gjorde en studie om kärnvapen och dess verkningar.
Ordförande Anders Thunborg, Sverige. FN gjorde en
studie av sambandet rustning--utveckling. Ordförande Inga
Thorsson, Sverige. Jag minns min egen reaktion när jag
hörde att Sverige agerade för att Anders Ferm skulle få leda
en tredje studie. Vore det inte bättre för alla parter att en
person från ett annat land fick leda den. För ju mer ett enda
land dominerar, desto tydligare markerar det ju FN:s
svaghet i meningen att så få andra stater bryr sig om dess
fredsarbete.
l982 skulle FN:s fredsår proklameras. Jag hörde att bara
en stat bidrog ekonomiskt till extra aktiviteter från FN-
administrationen för detta, Sverige. För att FN skulle kunna
markera fredsfrågorna mer borde en särskild biträdande
generalsekreterare utses så man kom ifrån att
stormaktsföreträdare i generalsekreterarens kansli kunde
stoppa eller censurera förslag. Mot särskilt Sovjets önskan
blev det en biträdande generalsekreterare, Jan Mårtenson,
Sverige.
Illustration till svagt FN
Tillsammans kunde det här säkert ses som ett tecken på
pigga svenskar. Men i grunden var det naturligtvis mer en
illustration till hur ringa intresse större länder ägnade FN.
Den stora svenska andelen blev därmed främst en
illustration till FN:s svaghet. Att ett land med så ringa del
av världens befolkning kan dominera FN:s arbete på
området var ju främst av allt en återspegling av att andra
stater hellre arbetade med annat. Och eftersom FN inte kan
bli mer än vad medlemmarna gör det till var det hela ett
tecken på ett svagt FN.
Sverige kunde vara så stort i FN bara därför att FN hade
en så underordnad roll. Den dagen FN skulle börja betyda
något reellt som stadgan önskade skulle Sveriges betydelse
självklart relativt sett reduceras kraftigt i FN.
Gör bara tankeexperimentet att ett antal länder av t ex
Italiens och Frankrikes storlek hade ägnat sig åt att föreslå
och driva frågor i FN -- då skulle organisationen naturligt ha
varit långt mer dynamisk.
Beträffande ganska många länder bör vi snarast vara
tacksamma över att de inte gör så mycket. Det finns ju en
stor skillnad med principer och praktik i FN-sammanhang.
Principerna härstammade från Roosevelts och Churchills
Atlantdeklaration, en bekännelse till mänskliga friheter,
demokrati, fria stater och fred. Jag var FN-delegat l982, och
det mest påtagliga var känslan att så många banditer hade
väl aldrig förr varit samlade på ett och samma ställe som här
i generalförsamlingen. Majoriteten av världens stater var
diktaturer, och flertalet utrikesminstrar och FN-
ambassadörer var naturligtvis personer som själva deltagit i
förföljelser mot oliktänkande i länder där opposition möts
med död, våld och fängelse. Idag är läget betydligt bättre:
Åtskilliga har sluppit förtryckare och fått demokratiskt
utsedda regeringar, som Filippinerna, en lång rad stater i
Sydamerika och några i Europa.
FN hade alltså ringa roll, helt enkelt för att
supermakterna ville ha det så.
Iraks anfall -- FN reagerar
När en av världens allra vidrigaste förtryckare, Saddam
Hussein i Irak, anföll grannlandet Iran och därmed inledde
ett av de blodigaste krigen på årtionden reagerade FN svagt
eftersom Sovjet stod som Iraks beskyddare. I totalt förakt
för allt som har med mänskliga värden och folkrätt att göra
satte detta monster in gas mot människor också i det land
han härskade över. Från FN:s sida var uttalandena utslätade
och nämnde inte vem som var ansvarig för krigets utbrott.
Den här bilden av ett oftast bakbundet FN var så invand
att det kom som stor överraskning för praktiskt taget alla att
FN:s säkerhetsråd förra året kunde reagera snabbt, klart
och helt enligt folkrätten. Ett bestämt fördömande av Iraks
attack och besättande av Kuwait i augusti l990.
Attacken mot Kuwait upplevdes naturligtvis som en
tragedi, ännu mer när detaljer om de anfallandes brutalitet
kom fram. Men att stater anfalls av större grannar är inget
nytt, anfallen mot Iran och Afghanistan är ju exempel från
samma region bara något årtionde innan. Det nya var mer
just det att FN fungerade så som FN borde göra enliga sina
egna stadgar, alltså enligt folkrätten.
Orsaken var naturligtvis det kommunistiska
sammanbrottet. Arrogansens meste internationelle aktör,
Gromyko, blev ju på sin tid kallad ''Mr Njet'' för att han så
ofta använde vetot i säkerhetsrådet. Så länge Sovjet
strävade efter att sprida kommunismen till olika
kontinenter såg det FN mest som en störande faktor som
borde begränsas så mycket det någonsin gick.
Det är därför en rimlig beskrivning att människor
världen över blir betydligt mindre överraskade av Iraks
anfall än av FN:s snabba och bestämda reaktion. Sverige
borde kanske känna större tillfredsställelse än andra
eftersom Sverige genom årtionden sagt att FN borde stärkas
för att kunna ge ett skydd åt små stater och deras
befolkningar. Det var väl så här stadgan förutsatte att FN
skulle verka, att klart och tydligt ange angriparen och kräva
omedelbart återtåg. Om den som övervägde angrepp visste
att en till stor del enad värld skulle ta kollektivt avstånd från
attacken och trovärdigt kunna visa att man har resurser att
tvinga tillbaka angriparen så skulle effekten naturligtvis bli
en drastisk minskning av sannolikheten för att anfallet
verkligen kom till stånd.
Vi kunde l989 glädjas över Berlinmurens fall och
frigörelsen av stater i Europa (men också bevittna
kommunistiska massakrer i Peking och Rumänien). l990
kunde vi glädjas över att visionen av ett aktivt och
fungerande FN också ser ut att äntligen kunna förverkligas.
Oväntad reaktion -- därför inte förebyggande
Det var mycket glädjande. Men en viss tragik ligger i att
ingen verkade ha trott på detta innan. För idén med
kollektiv säkerhet är ju att den ska vara fredsbevarande
genom att avhålla från anfall -- den som överväger attack
ska i förväg veta att angriparen får hela eller åtminstone en
stor del av världen emot sig.
Det tragiska ligger i att det förebyggande inte kunde
fungera av det enkla skälet att FN:s reaktion inte kunde
förutses. Det är som om en polis stod bakom ett träd och
bevittnade tjugo inbrott men ingrep först mot det
tjugoförsta. Hade han ingripit redan från början skulle de
flesta tjuvar inte ens ha försökt.
Vi måste förutsätta att angrepp föregås av något slags
övervägande av troliga vinster och förluster. Ju
obehagligare följder angriparen måste räkna med, desto
mindre sannolikhet för anfall.
All erfarenhet visar också att det är oerhört mycket
lättare att få någon att avstå från ett anfall än att få honom
att dra sig tillbaka när han väl börjat anfallet. Ju större eller
mer självfixerad en angripare är, desto mer prestige hindrar
honom att erkänna att han gjort fel.
Det är inte troligt att Hitler önskade ett världskrig när
han anföll Polen i september l939. Han hade tidigare lagt
under sig bit för bit utan att demokratierna ingrep till
försvar. Men England och Frankrike stod nu plötsligt vid
sina ord, vilket deras tidigare uppträdande inte tytt på.
Förmodligen hade världskriget kommit ändå, men senare.
Hitler verkade inte önska ett stort krig så tidigt.
På motsvarande sätt var det kanske när Sovjet
invaderade Afghanistan julen l979. Bresjnev och hans
underhuggare underskattade kraftigt den reaktion som
sedan kom från USA (att man dessutom felbedömde
befolkningens beslutsamhet att försvara sin frihet är mycket
vanligt historiskt sett).
För en stormakt är det inte svårt att låta bli en viss
invasion. Men det är oerhört mycket svårare att erkänna
misstag och dra sig tillbaka. Det skulle i fallet Afghanistan
ta bortåt ett årtionde, till stor del antagligen för att Moskvas
prestigetänkande fick styra.
För Kuwait -- och för framtiden
Det är denna mekanism som nu gör det dubbelt
angeläget att verkligen tvinga Irak att lämna Kuwait. Det
första -- och självklart i sig helt tillräckliga -- skälet är att
Kuwait har samma rätt som alla andra av FN:s
medlemsstater att vara en fri stat. Men det andra skälet har
också en oerhörd betydelse, nämligen att visa att världen,
genom FN, nu menar allvar med principen att inget land har
rätt att med vapenmakt inkorporera en annan stat.
Det första skälet är alltså Kuwait, det andra gäller stater
som kan hotas i framtiden oavsett i vilken världsdel de
ligger.
Sverige har ofta talat om små staters rätt till trygghet.
Man kan inte lita på välviljan hos härskare -- i så fall skulle
inget FN behövas. Vi behöver ett FN som kan sätta kraft
bakom principerna.
Naturligtvis finns även efter en återvunnen suveränitet
för Kuwait kvar den begränsning i FN:s handlingsförmåga
som ligger i vetorätten. Men eftersom den var
förutsättningen för att Sverige skulle kunna gå med i FN är
det ur svensk synpunkt inte något som vi rimligen kan
invända emot.
Vilken som helst av de fem staterna med vetorätt kan
hindra FN från att ingripa mot framtida fredsstörare. Men
rimligen är det ändå så att ett kraftfullt uppträdande mot
Iraks invasion försvårar framtida användande av vetot. Att
få någon av de fem att godta ett FN-ingripande mot
vederbörande själv kommer väl inte i ifråga. Men moraliskt
blir det mycket svårare att använda vetot för att förhindra
ett FN-ingripande mot någon annan som anfaller. FN
kommer inte att kunna fungera mot alla tänkbara
angripare, men väl emot de allra flesta. Och det vore ett
stort framsteg jämfört med vad som i praktiken gällt under
årtionden.
Ny chans för FN
Genom säkerhetsrådets beslut l990 har alltså FN fått en
ställning som organisationen inte tidigare haft; äntligen ett
FN som kan agera utifrån sina grundläggande principer att
inte tolera att en stat med våld lägger under sig en annan.
Jag går här inte in på en diskussion om vilka åtgärder
som i sig vore mest ändamålsenliga i varje enskild situation.
Därom kan det vara delade meningar mellan stater. Det
viktiga är då att de argumenten prövas inom säkerhetsrådet,
vilket naturligt kan förhindra mycket snabba beslut.
Men när säkerhetsrådet fattat beslut är det helt
avgörande att så många stater som möjligt är lojala mot
detta beslut. För annars undergrävs FN inifrån, om stat
efter stat agerar mot säkerhetsrådet.
Sverige mer än de allra flesta måste känna detta. Dels
tog Sverige det som en svår motgång när NF havererade just
därför att medlemsländer svek förbundet i
Abessinienfrågan. Dels har ju Sverige kanske mer energiskt
än någon annan stat under senare årtionden pläderat för att
FN måste stärkas genom att medlemsstaterna sluter upp
bakom FN och dess beslut och därmed ger organisationen
en möjlighet att värna små staters integritet.
Mot den här bakgrunden känns det en aning främmande
att Sverige varit så pass snävt mot FN nu när säkerhetsrådet
för första gången tagit sin uppgift på allvar när ett litet land
våldtagits.
Den svenske statsministerns brev till Saddam Hussein är
inte i linje med årtiondens svenska utrikespolitik att stärka
FN som värnare av folkrätt och små staters säkerhet.
FN:s säkerhetsråd fattade sitt beslut om sanktioner och
tidsgräns för tillbakadragande från Kuwait för att övertyga
angriparen att han måste lämna Kuwait. Och eftersom Irak
är en diktatur är naturligtvis diktatorn nyckelpersonen.
Det är då inte särskilt lämpligt att statsministern skriver
till samme diktator utan att bestämt backa upp FN:s beslut
men i stället nämner frågor och initiativ utanför
säkerhetsrådets resolution. Det hade kanske inte gjort så
mycket om ett sådant brev kommit från en stat som allmänt
visat sig ointresserad av FN och dess principer. Men Sverige
har ju i årtionden velat framstå som mönstermedlem i FN.
Av jordens miljarder invånare är en enda person viktigare
än alla andra att påverka i Kuwait-frågan. Och just till den
personen skriver den svenske regeringschefen ett brev som
kunde tolkas som ett försök att reducera effekten av
säkerhetsrådets beslut. Utländska reaktioner på brevet
visar att det tycks ha uppfattats så.
Ytterligare en aspekt är naturligtvis att om Sverige av
tillfälliga egna intressen tvekar att ge stöd åt FN så kan man
ju inte gärna kritisera andra länder om de för egna behov
går FN emot. Hela idén med en världsorganisation måste
bygga på solidaritet.
Medlemmarna gör FN
Det är självfallet utomordentlig viktigt att FN får största
möjliga uppslutning när det ingriper mot en fredsstörare.
Sverige har genom årtionden med eftertryck betonat att FN
i sig aldrig kan vara en faktor. FN blir verkningsfullt bara
genom sina medlemmar, alltså genom att så många som
möjligt är lojala mot FN och stöttar dess beslut och
aktioner.
Irak och de grupper som sympatiserar med detta land
har gått in för att försöka förringa säkerhetsrådet genom att
utmåla det hela som en ensidig amerikansk åtgärd. Avsikten
är att den vägen söka reducera betydelsen av säkerhetsrådet
och dess beslut.
Avgörande i detta läge är naturligtvis att många länder
ställer upp. I just det här fallet med ökenförhållanden kan
det vara svårt för stater att ha relevanta enheter att sända.
När Danmark skickat ett fartyg till området är båten i sig
själv inte särskilt viktig. Mer avgörande är den politiska
innebörden, att en demokrati och självständig stat genom
denna handling visar sin solidaritet.
Det är viktigt att framhålla att det här främst hade
betydelse som manifestation i syfte att förmå angriparen att
lämna Kuwait utan blodsutgjutelse. Ju fler länder, desto
större politiskt tryck. Misslyckas detta och man tvingas
tillgripa våld är det förmodligen de FN-allierades militära
kraft mer än antalet deltagande länder som avgör.
Jag är en smula frågande till den svenska linjen i Kuwait-
frågan: att vi ställer upp bara FN uttryckligen begär det av
oss men inte annars. Om FN skulle sända en sådan begäran
till flertalet eller ett antal av sina medlemmar kan det ju bli
kontraproduktivt om några säger nej. Dessa staters nej
skulle ju då kunna användas i propagandasyfte av
motståndarna till säkerhetsrådets beslut. När
säkerhetsrådet uttalade att tvångsåtgärder får användas om
inte Kuwait återfått friheten senast den l5 januari så låg
självfallet i detta beslut att säkerhetsrådet menade att alla
som ställer upp för att möjliggöra en sådana aktion därmed
skulle ha givit ett bidrag till att öka sannolikheten för att
utrymningen av Kuwait verkligen kom till stånd före det
datum säkerhetsrådet angivit.
FN, Sverige och framtiden
Att i framtiden kunna delta med enheter i FN-
operationer är naturligtvis inget som kan improviseras,
eftersom geografiska förhållanden kan vara helt annorlunda
än de skandinaviska. Inom det svenska försvaret finns dock
en icke stridande enhet som genom åren fått en
utomordentlig erfarenhet av verksamhet under mycket
olika klimat- och terrängförhållanden, transportdivisionen
vid F 7, utrustad med TP 84 Hercules. Besättningar och
maskiner ur den har verkat månadsvis med hjälparbete i
Etiopien och rader av andra aktioner i olika världsdelar.
Det ligger i sakens natur att regeringen får en avgörande
roll i utrikespolitiken. Riksdagen och dess ledamöter
kommer i bakgrunden, särskilt i frågor som behöver
avgöras snabbt. Vad riksdagen bör stå för är främst den
långsiktiga och principiella inriktningen. Jag tycker det
finns anledning för riksdagen att betona att de värderingar
som låg bakom redan vid riksdagens beslut om svensk FN-
anslutning bör ligga fast och att det kalla krigets slut ger
ökade möjligheter för FN att kunna fylla den funktion som
förutsattes vid organisationens bildande.
Jag har tyckt mig uppleva att regeringens, och då särskilt
regeringschefens, uttalanden och handlanden varit
motsägelsefulla under Kuwaitkrisen. Positiv är dock den
klara deklaration som utrikesministern avgav inför
riksdagen den l7 januari i år: ''Vårt stöd till FN grundas på
att organisationens yttersta syfte är att upprätthålla
internationell fred och säkerhet. Uppfyllandet av denna
målsättning kan, i enlighet med FN-stadgan, som sista utväg
kräva användande av vapenmakt, när andra åtgärder är
otillräckliga.''
Genom Sovjets sammanbrott finns stora möjligheter att
FN kan bli en långt mer aktiv och betydelsefull faktor i den
internationella politiken i syfte att förebygga krig och slå
vakt om små staters integritet och om mänskliga rättigheter.
Detta förutsätter att betydligt fler stater, och då även de
stora staterna, visar större intresse för FN och de principer
som måste ligga bakom en kollektiv säkerhetsorganisation.
Det betyder i så fall att Sveriges roll i FN relativt sett
reduceras kraftigt, inte därför att Sverige skulle visa
minskat intresse utan genom att andra som hittills gjort
mycket litet skulle öka sitt.
FN:s bestämda ställningstagande efter Iraks anfall kan
bli en vändpunkt i FN:s historia genom att organisationen
nu tar det ansvar som grunddokumenten förutsatte. Det var
olyckligt att denna handlingskraft inte hade signalerats
tidigare, ty då skulle Kuwait kanske inte ha anfallits. Desto
viktigare är därför att FN:s medlemsstater med alla
tillgängliga medel bidrar till att Kuwait befrias, dels för
Kuwaits skull, dels för att detta skulle manifestera för alla
stater att världsorganisationen har ett ansvar att förebygga
aggression.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den principiella grunden för
den svenska FN-politiken ligger fast,
2. att riksdagen hos regeringen begär en analys av
konsekvenserna för Sverige om FN får ökade möjligheter
att spela en reell roll som kollektiv säkerhetsorganisation
samt våra möjligheter att aktivt bidra därtill.