Alltsedan atombomberna föll över Hiroshima med en
fruktansvärd förödelse och död som följd, har
kärnvapenhotet hängt som en mardröm över
mänskligheten.
Att sprängkraften i varje atomvapen dramatiskt har ökat
liksom antalet vapen och vapenformer förstärker rädslan
och ökar faran. Vetenskapsmän och forskare beskriver med
stor tydlighet både de kortsiktiga och långvariga
konsekvenserna för människa, natur, miljö, klimat och
livskvalitet.
Visserligen har kärnvapenmakterna påbörjat en
nedrustning, men början är i det stora perspektivet
blygsam. Fortfarande kan mänskligheten förstöras många
gånger om, med de arsenaler som vi vet existerar. Därtill
kommer de kärnvapenländer, som misstänks inneha dessa
vapen utan att erkänna det, liksom de som håller på att
utveckla dem.
Ett planerat kärnvapenkrig skulle vara en oerhörd
katastrof för mänskligheten. Men ett kärnvapenkrig skulle
också kunna starta av misstag med samma förödande
konsekvenser.
Dessa är några av de faktorer som låg bakom det initiativ
som utgör bakgrunden till denna motion. Sedan detta
initiativ togs har spänningen i världen ökat på ett
skrämmande sätt med krig i Mellersta Östern och
våldshandlingar i Baltikum, vilket ytterligare understryker
behovet av de åtgärder som här föreslås.
Det svenska initiativet
Representanter för alla de sex politiska partierna i den
svenska riksdagen och nio svenska yrkesorganisationer mot
kärnvapen har grundat ''Swedish Initiative for the
Prevention of Accidental Nuclear War'', SIPANW, med
syftet att främja åtgärder för att minska och slutligen
eliminera faran för att kärnvapenkrig utbryter av misstag.
Det finns starka skäl för att man i Sverige skulle ta detta
initiativ. Vårt lands geostrategiska läge är påverkat av att
kärnvapen är placerade i näraliggande områden. Sverige
har en traditionell roll som medlare och tillskyndare vid
multilaterala vapenkontrollförhandlingar, vilket visades
exempelvis vid CSCE-konferensen i Stockholm. Sveriges
alliansfria politik innebär att landet har speciella
möjligheter att verka internationellt. Efter en period med
möjlighet att välja kärnvapen beslöt Sverige 1968 att avstå
från denna möjlighet och att biträda icke-spridnings-
avtalet.
Det grundläggande målet för det svenska initiativet är
att sätta förhindrande av kärnvapenkrig av misstag på det
politiska programmet och få saker utförda. Tack vare
ansträngningar i många länder är den vetenskapliga basen
för ett politiskt initiativ nu tillräckligt kraftig. Det finns
ingen brist på förslag om vad som bör göras, men vi
uppfattar att inte tillräcklig uppmärksamhet har ägnats åt
det politiskt genomförbara av möjliga initiativ i nuvarande
eller framtida internationella situationer. En stor mängd
arbete erfordras för att finna de bästa vägarna att föra fram
initiativet inom olika forum.
En internationell konferens organiserades i Stockholm
14--16 november 1990. Syftet med konferensen var att
skissera och presentera ett ''handlingsprogram'' för att
minska riskerna för oavsiktligt kärnvapenkrig.
Som startpunkt övervägde konferensen de vetenskapliga
aspekterna på problemet -- möjliga upphov till oavsiktligt
kärnvapenkrig, beroendet av vapensystemen,
ansträngningar att utvärdera risker och föreskrifter som
verkar förhindrande. Konferensens huvudsakliga
kraftinsats riktades mot att skissera en kombination av
ömsesidigt förstärkande skyddsåtgärder som är verksamma
för att minska riskerna, politiskt genomförbara och
tillräckligt kontrollerbara. Konferensen diskuterade också
möjliga politiska procedurer för att förverkliga dessa
åtgärder.
En grupp internationellt kända experter från tretton
länder inbjöds att bidraga till konferensen och till
handlingsprogrammet som konsulter. De infann sig och
instämde i att detta är en kritisk tidpunkt för omedelbara
åtgärder för att minska risken för oavsiktligt kärnvapenkrig.
Konsulterna lämnade expertråd och ett antal olika förslag
till styrelsen för SIPANW. Den svenska styrelsen
formulerade detta handlingsprogram.
Kärnvapen representerar historiskt sett en ny typ av
vapensystem, som genom sina mångfaldiga och omfattande
verkningar har en massförstörelsepotential som saknar
motsvarighet i mänsklig erfarenhet. Senare tids forskning
har bidragit till åsikten, att ett större kärnvapenkrig torde få
förödande konsekvenser för mänskligheten, samhället och
miljön. Även efter väsentliga nedskärningar av existerande
kärnvapenarsenaler (t.ex. med en tiofaktor) torde det
finnas ett mer än tillräckligt antal för att tillintetgöra hela
civilisationen. Följaktligen har kärnvapenstater klart
deklarerat sitt beslut att undvika varje kärnvapenkonflikt.
Om trots alla ansträngningar ett större kärnvapenkrig
utbryter kommer inget land att undgå verkningar. Därför är
det alla nationers ansvar att arbeta för ett fullständigt
eliminerande av kärnvapen överallt, på ett sätt som
behandlar allt som rör säkerheten så att sådana vapen inte
återuppstår.
För att mänskligheten skall överleva bör alla nationer
under mellantiden bidra till minskning och slutlig
eliminering av faran för oavsikligt kärnvapenkrig. Vår åsikt
är att det primära ansvaret för att undvika kärnvapenkrig
ligger hos kärnvapenstaterna. Men alla nationer har ett
vitalt intresse av underhandlingar om åtgärder för att
förhindra kärnvapenkrig beroende på de katastrofala
konsekvenserna för mänskligheten av ett sådant krig.
Ända från början har de kända kärnvapenstaterna varit
intresserade av att undvika kärnvapenkrig av misstag.
Många säkerhetsanordningar har introducerats av dessa
stater, antingen unilateralt eller genom bilaterala eller
multilaterala överenskommelser. Själva
kärnvapenstridsdelarna är så konstruerade att de inte skall
kunna detonera oavsiktligt om de utsätts för mekaniska
skador, värme, sprängning eller strålning. Tekniska
konstruktioner och procedurmässiga regler har utvecklats
för att vidmakthålla politisk kontroll över kärnvapen och
med dem förbundna operationer. Vissa åtgärder är varken
hundraprocentigt säkra eller fullständigt genomförda i de
etablerade kärnvapenländernas arsenaler.
Risken beror också i stor utsträckning på graden av
internationell spänning. Under en period med låg spänning
kan riskerna vara mindre, men ett hundraprocentigt
tillförlitligt människa-maskin-system har aldrig hittills
konstruerats. Människans begränsade förmåga som utgör
en länk i människa-maskin-systemet är av avgörande
betydelse.
Utvecklingen på ett flertal områden anses öka risken för
kärnvapenkrig av misstag:Intern oro i
kärnvapenstater.Konflikter som understryker det
uppfattade behovet av nödfallsvapen, såsom kemiska vapen
eller kärnvapen.Hemlighållen kärnvapenspridning i
vissa länder, huvudsakligen i krisutsatta områden.
Möjligheten av kärnvapenterrorism.Utveckling av
högprecisionsvapen, smygande eller med kort flygtid, som
gör det väsentligt med snabb respons.Utveckling av anti-
satellitvapen och andra rymdvapen som ytterligare
understryker behovet att förhandsplanera korttidsrespons.
Handlingsprogrammet
Programmets struktur
Riskerna för kärnvapenkrig av misstag skulle kunna
reduceras på ett antal olika sätt:Genom minskning av
ömsesidigt misstroende, missförstånd och fruktan och
uppbyggnad av förtroende genom ökad öppenhet om
kärnvapenstyrkor och begränsningar av deras verkan.
Genom förbättring av krisstabiliteten genom tillräcklig
överlevnadsförmåga av vapen och kommando- och
kontrollsystem och minskad tillit till korttidsreaktioner.
Genom förbättring av den politiska vapenkontrollen.
Genom förhindrande av kärnvapenspridning.Genom
avskaffande av destabiliserande system.Genom
förbättring av förmågan till hantering av kriser under en
övergångsperiod som leder till fullständigt eliminerande av
kärnvapen.
Speciellt eftertryck bör ges åt de ömsesidiga relationerna
mellan den fortsatta teknologiska utvecklingen av
etablerade kärnvapenarsenaler (vertikal
kärnvapenspridning) och spridningen av kärnvapen till
andra länder (horisontell kärnvapenspridning). Ett
omfattande förbud mot kärnvapenprov, kombinerat med
väsentliga minskningar av kärnvapenarsenalerna, skulle
kunna minska prestigen med att besitta kärnvapen.
Kontrollsystemet kommer att bli lättare att lösa med den
nya öppenhet som visas i nyligen ingångna
vapenkontrollavtal.
Handlingsprogrammet för förhindrande av oavsiktligt
kärnvapenkrig består av ett antal åtgärder som fördelats på
fyra olika, inbördes relaterade grupper. Försök att få de
specificerade åtgärderna politiskt accepterade och
förverkligade bör genomföras samtidigt i var och en av de
fyra grupperna och så snart som möjligt.
I de två första grupperna är åtgärderna så långt möjligt
valda för att göra demindividuellt verksamma för att
minska risker,ömsesidigt förstärkande,politiskt
genomförbara ochtillräckligt kontrollerbara för att
förhindra överträdelser.
Den första gruppen är ett program för att minska risker
i samband med befintliga kärnvapenarsenaler. Den består
av nivåer som kan uppnås tidigt. De unilaterala stegen och
de bilaterala förtroendeskapande åtgärderna som föreslås
här är avsedda att ge ett väsentligt bidrag till att minska
risken för oavsiktligt krig. Förslagens begränsade natur
borde göra dem relativt lätta att förhandla om,
överenskomma om och förverkliga. Dessa förslag kräver
inte väsentliga ändringar av existerande
kärnvapenarsenaler eller i det nukleära
avskräckningskonceptet. De måste därför betraktas som
endast ett första steg.
Den andra gruppen bör ses i samband med större
kärnvapenreduktioner (START 2 och andra). Åtgärderna
avser att säkerställa att, under det att vapenreduktionen
pågår, risken för oavsiktligt krig ytterligare minskas och
hålls vid minimum.
Den tredje gruppen är ett program som handlar om ett
nytt förhandlingsforum och en ny legal ram (ett fördrag) för
att hantera förhindrandet av kärnvapenkrig av misstag.
Det måste understrykas att ansträngningar för att
uppfylla målen för dessa grupper av åtgärder bör påbörjas
parallellt och så snart som möjligt. Grupp 1 är sannolikt den
första där målen kan helt uppfyllas.
Grupp 1
Program för minskning av de risker som är förbundna
med existerande vapenarsenaler
De unilaterala steg och bilaterala eller multilaterala
förtroendeuppbyggande åtgärder som föreslås här är
avsedda att ge ett väsentligt bidrag till att minska risken för
krig av misstag. Förslagens begränsade natur borde göra
dem relativt lätta att förhandla och överenskomma om och
förverkliga.
Den huvudsakliga risken anses fortfarande vara
relaterad till de etablerade kärnvapenstaternas arsenaler.
Men det är också vitalt att ge mer eftertryck åt att hindra
spridningen av kärnvapen och åt att begränsa de negativa
konsekvenserna.
Förslagen kräver inte väsentliga ändringar av
existerande kärnvapenarsenaler eller av konceptet nukleärt
avskräckande. De måste därför endast betraktas som ett
första steg.
Förtroendeuppbyggande åtgärder
Lagstiftningskontroll över kärnvapnens säkerhet
De lagstiftande församlingarna i alla kärnvapenstater
bör begära och få auktoritativa rapporter från en
kommission av militära och oberoende experter, som i
detalj granskar befintliga säkerhetsanordningars
tillräcklighet (inkluderande elektrisk säkerhet och PALs) av
alla kärnvapen i arsenalerna.
Internationella centraler för riskminskning
Internationella riskminsknings- och varningscentraler är
viktiga. Detta inkluderar omedelbar rapport till FN om
olyckshändelser som involverar kärnvapen, därmed
sammanhängande system och kärnvapeninstallationer.
Såsom deltagare i det internationella varningssystemet skall
varje nation lämna och ta emot förhandsmeddelande och
bekräftelse på alla uppskjutningar av ICBM, SLBM och
rymdfarkoster. Länder som har resurser för tidiga varningar
skall också anmodas att rapportera observationer av alla
missilavskjutningar som inte nämnts ovan.
Operativa restriktioner för ubåtar med ballistiska
robotar
En 2400 km bred zon runt Moskva och Washington,
inom vilken strategiska kärnvapenubåtar inte får uppehålla
sig, skulle kunna förhindra snabba förödande attacker. Ett
fullständigt program för verifiering skulle kunna tillåta ett
visst antal anropsinspektioner, som förutsätter att de SSBN
som anmodas omedelbart går upp till ytan.
USA-Sovjetunionen -- olycksförhindrande samtal från
militär till militär
De pågående uppföljningsförhandlingarna mellan USAs
försvarsgrenschefer och den sovjetiska generalstaben
angående farliga militära aktiviteter skulle kunna utsträckas
till att inkludera diskussioner om åtgärder för
kärnvapensäkerhet och förhindrande av falska varningar.
Diskussioner om tidigare falska varningsincidenter och
säkerhets-olyckshändelser, tillsammans med
informationsutbyte om de åtgärder som tagits för att
utesluta upprepande av sådana händelser, kunde utgöra en
lämplig utgångspunkt.
Förbättrad politisk kontroll
För att undvika icke auktoriserade avskjutningar och
förlust av vapen till andra länder eller till terroristgrupper
borde kärnvapenstaterna göra vad som är möjligt för att
förbättra den politiska kontrollen över kärnvapnen.
PALs för marina och vissa andra kärnvapen
För att förbättra den politiska kontrollen över
kärnvapen har USA installerat PALs eller den funktionella
motsvarigheten vid alla arméns och flygvapnets kärnvapen.
Dessa anordningar avser att göra det omöjligt för någon att
detonera en stridsdel utan en specifik elektronisk eller
mekanisk input från den högsta politiska auktoriteten.
PALs borde även installeras vid marina kärnvapen med
början vid de taktiska kärnvapen som finns på ytfartyg.
Förhindrande av kärnvapenförlust
Sovjetiska experter har uttryckt oro över de möjliga
konsekvenserna för internationell säkerhet på grund av
interna oroligheter och den möjliga upplösningen av
Sovjetunionen. Risken för sammanbrott av den centrala
regeringskontrollen innebär problem för alla länder som
har kärnvapen. För att minska sådana risker bör
kärnvapnen dras tillbaka från alla områden där central
regeringskontroll skulle kunna äventyras. Risk för nukleär
terrorism kan reduceras genom ökad kontroll över
kärnvapen, tekniska anordningar och klyvbart material.
Förbättrad förmåga att hantera kriser
Insikt om den mänskliga faktorn
De flesta olyckshändelser orsakas av den mänskliga
faktorn. Eftersom människor inte är ofelbara kommer det
alltid att finnas risker där det existerar kärnvapen. För att
minimera konsekvenserna av mänsklig ofullkomlighet
rekommenderas följande åtgärder: övervaka regelbundet
all kärnvapenpersonal med avseende på fysisk och psykisk
kondition; utbilda politiska och militära beslutsfattare i
hantering av kriser; undervisa alla som är involverade om
begränsningarna hos mänsklig prestationsförmåga under
stress.
Överenskommelser om hur eventuella olyckshändelser
skall behandlas
Alla kärnvapenstater bör deltaga i överenskommelser
som kräver omedelbara meddelanden om oavsiktliga eller
andra oförklarade incidenter som skulle kunna skapa risk
för kärnvapenkrig. Med hänsyn till den korta tiden vid
varningar och vapens flygtider och påföljande beslut är det
viktigt att i förväg bestämma handlingssättet i varje given
situation.
Förbättringar av kommando- och kontrollsystem
Förbättringar bör säkerställa förmågan att överleva och
tillförlitligheten hos kommando- och kontrollsystemet och
därigenom eliminera möjligheten till förödande anfall och
behov av strategier som innebär launch-on-warning.
Kommando/destruktionsmöjlighet för alla robotvapen
Kommando/destruktionsmöjlighet för robotvapen skulle
göra det möjligt för de ansvariga i olika länder att förstöra
roboten efter avskjutning om inte avskjutningen har skett
med avsikt.
Heta linjer med överlevnadsförmåga mellan Moskva,
Washington, London, Paris och Beijing
Heta linjen mellan Moskva, Washington, London och
Paris borde förbättras och förstärkas genom att i samarbete
utplacera speciella geosynkrona satelliter och
radiokommunikationsnät för back-up. Detta skulle ge
bättre resurser för att stoppa ett kärnvapenkrig som börjar
genom en olyckshändelse. Beijing borde inkluderas i dessa
ansträngningar.
Förstärkning av det nukleära icke-spridnings-systemet
Problemet att förstärka den nukleära icke-spridningen är
väsentligt men alltför komplicerat för att här behandlas
fullständigt. Ett annat initiativ för detta erfordras sannolikt;
endast några exempel på möjliga åtgärder ges här.
Negativa garantier för säkerhet
Försäkringar för icke-kärnvapenstater mot användning
av eller hot om användning av kärnvapen borde diskuteras
inom FN. Sådana försäkringar borde minska motiven för
kärnvapenspridning.
Begränsning av försäljning av känslig utrustning
Spridning av teknologin för kärnvapen och ballistiska
robotar bör förhindras genom ytterligare internationella
överenskommelser och förbättrade säkerhetsanordningar.
Detta implicerar bl.a. förstärkning av det nuvarande
systemet för robotteknologikontroll.
Förtroendeuppbyggande åtgärder i den tredje världen
Utbrott av regionala konflikter i den tredje världen som
involverar regionala styrkor utrustade med omfattande
arsenaler av konventionella vapen plus nukleär eller kemisk
ammunition, utgör ett betydande uppdykande hot mot
världens säkerhet under 1990-talet och senare. Sådana
konflikter skulle kunna okontrollerat trappas upp och
föranleda någon panikslagen befälhavare att tillgripa det
yttersta vapnet.
Förtroendeuppbyggande åtgärder i den tredje världen
bör ha två grundläggande mål: för det första att minska
ömsesidiga misstankar om de militära avsikterna och
förmågan hos rivaliserande regionala styrkor, och för det
andra att minska risken för att relativt små incidenter kan
utlösa en stor vapenkonfrontation.
FN borde försöka att medla i sådana regionala konflikter
som skapar motiv för kärnvapenprogram, exempelvis
Indien-Pakistankonflikten och Irak-konflikten. Ett försök
borde göras att bygga upp förtroende genom
överenskommelser att inte angripa varandras nukleära
installationer och att acceptera ömsesidig inspektion. Där
sådana överenskommelser redan ingåtts (Indien -- Pakistan
och Brasilien -- Argentina) skulle de kunna utvidgas
ytterligare.
Information om konsekvenserna av ett kärnvapenkrig
Information om de förödande konsekvenserna av ett
kärnvapenkrig borde spridas bland politiska ledare och
befolkningen i nukleära tröskelländer i syfte att minska
motiven att utveckla och använda vapnen.
Grupp 2
Program förbundet med väsentliga vapenreduktioner
En stor mängd ensidiga, bilaterala och multilaterala
åtgärder föreslås, som syftar till att stärka förtroendet,
säkerheten och den strategiska stabiliteten på alla nivåer av
en balanserad förskjutning mot minsta möjliga nivåer av
nukleär potential, ända till det fullständiga eliminerandet.
Åtgärder föreslås som har betydande organisatoriska
och ekonomiska konsekvenser. Programmet kan därför
komma att kräva avsevärd tid för att bli till fullo verkställt.
Avskaffa de mest destabiliserande strategierna,
systemen och styrkorna
Alla kärnvapenstater borde reducera sina
kärnvapenarsenaler, antingen unilateralt eller efter
bilaterala eller multilaterala överenskommelser. Men
kvantitativa minskningar är inte tillräckligt. De måste göras
med syftet att förbättra stabiliteten och minska risken för
oavsiktligt krig.
Avskaffa alla strategier som innebär ''launch-on-
warning''
Ett skäl för att sätta sin tillit till omgående avskjutning
(dvs. ''launch-on-warning'' eller ''launch-under-attack'') är
att kommando- och kontrollsystemen är ytterst sårbara för
motståndarens strategiska styrkor. Följaktligen torde det
föreligga ett tryck på att avfyra medan kommandosystemet
fortfarande fungerar.
Så länge världen måste leva med kärnvapen bör
kommando- och kontrollsystemen konstrueras för att
fungera i kärnvapenmiljö (skydd mot elektromagnetisk
puls, markrörliga eller flygburna kommandocentraler och
kommunikationsknutpunkter). Det borde finnas en
överenskommelse att inte placera ut anti-satellitvapen.
Sårbara och destabiliserande kärnvapen såsom fast
placerade, markbaserade ballistiska robotar och
noggrannare system med kort flygtid bör prioriteras vid
åtgärder för kärnvapennedrustning.
Alla strategier som innebär ''launch-on-warning'' bör
slopas och vedergällningsåtgärder bör fördröjas tills det
blivit klart varifrån attacken kommer och dess omfattning.
Olagliggör användning av kärnvapen
Det ökade medvetandet om kärnvapenkrigs förödande
verkningar, som inte står i proportion till den militära fördel
som kan förväntas av ett anfall, gör kärnvapenkrig
fullständigt oacceptabla. Därför borde ett realistiskt steg
mot fullständigt eliminerande av alla kärnvapen vara att
förhandla fram en internationell konvention som förbjuder
användning eller hot om användning av kärnvapen.
Följaktligen borde alla kärnvapenländer deklarera en
policy om ''no-first-use'' och anpassa sina militära strukturer
till denna policy.
Slopa MIRV-system på alla ballistiska robotar
Att förse varje ballistisk robot med flera stridsdelar som
kan programmeras mot olika mål oberoende av varandra
(MIRV) anses allmänt vara ett av de större misstagen inom
kärnvapenutvecklingen. Utplacering av robotar med
MIRV-system i silos skapar ett tryck på att skjuta först för
att inte förlora dem. Den direkta uppföljningen av START
1 (START 2) borde förhandla om att slopa MIRV-systemen
på alla mark- och sjöbaserade ballistiska robotar, så att
varje robot endast innehåller en stridsdel.
Uttrycklig hänsyn bör tas till kärnvapenkrig av misstag
och åtgärder för att hantera det genom att inkludera det i
programmet för START 2, ''strategic stability talks'', och
andra pågående förhandlingar. Oavsiktligt kärnvapenkrig
bör erkännas i vapenkontrollförhandlingarna som en
signifikant form av strategisk instabilitet.
Avskaffa alla sjöbaserade taktiska kärnvapen
Den rutinmässiga närvaron av taktiska kärnvapen på
världshaven och den fullständiga integrationen i USAs och
Sovjetunionens mariner innebär speciella risker. En kris
som involverar marina styrkor skulle kunna trappas upp
utom kontroll och av misstag bryta ut i kärnvapenkrig.
Påtryckning för nukleär upptrappning till sjöss kommer
från ett flertal källor: skenbar lämplighet av dessa vapen för
vissa marina uppdrag, begränsade följdskador, svårigheter
att upprätthålla central kontroll och den provokativa
naturen hos nuvarande marina strategier.
Å andra sidan hävdar nu många att icke-strategiska
marina kärnvapen inte erfordras för något som helst marint
uppdrag och de är inte heller användbara eller trovärdiga
som vapen. En positiv indikation på att världsopinionen
håller på att ändras är att fullständig eliminering av denna
vapenkategori nu stöds av många militära experter.
Avskaffa alla markbaserade taktiska kärnvapen från
Europa
I och med försvinnandet av Warszawapaktens resurser i
Europa och de framväxande förändringarna i de militära
doktrinerna uppvägs inte kostnaderna och riskerna med
taktiska kärnvapen av några påtagliga fördelar, och de bör
därför avskaffas. Inga nya taktiska kärnvapen såsom
attackrobotar (TASM) bör introduceras.
Förbud mot utplacering av antisatellitvapen
Antisatellitvapen hotar väsentliga komponenter i
kommando- och kontrollsystemen och skapar motiv för
strategier som innebär ''launch-on-warning''. De kan
möjligen också orsaka olyckshändelser. ABM-
överenskommelsen bör förstärkas och utsträckas till att
utesluta utveckling av antisatellitvapen.
Ingen krigsroll för kärnvapen
De senaste förändringarna av militära styrkor och
doktriner, som refererats till ovan, gör det klart att taktiska
kärnvapen inte har någon militär roll. Strategiska vapen
förväntas endast bli använda i avskräckande syfte, och alla
kärnvapen bör därför uteslutas från planering av
krigsföring.
Förstärkning av systemet för icke-spridning
Om antalet kärnvapenstater ökar blir av flera skäl risken
större för oavsiktligt kärnvapenkrig. Flera av de nuvarande
tröskelstaterna är belägna i konfliktutsatta områden.
Kontrollfunktionerna vid tidigt tillkomna vapen torde vara
svagare och i många fall kan det vara problem med den
inrikespolitiska stabiliteten.
Det existerande systemet för icke-spridning har varit
framgångsrikt såtillvida att inga nya kärnvapenstater
officiellt uppkommit sedan överenskommelsen om NPT.
Men systemet har hittills haft begränsad effekt på
tröskelländerna och i de flesta ökar den nukleära
kapaciteten.
Åtgärder riktade mot de nukleära tröskelländerna måste
anpassas till de individuella områdenas problem. Det finns
inga generella lösningar.
Kärnvapenfria zoner
I en nyligen genomförd FN-studie diskuteras
möjligheten av en kärnvapenfri zon i Mellanöstern och det
föreslås åtgärder som skall underlätta etablerandet av en
sådan zon. Studien utmynnar i slutsatsen att detta kan vara
ett rimligt sätt att stoppa kärnvapenspridning i
Mellanöstern.
Omfattande förbud mot kärnvapenprov
I syfte att minska kärnvapnens prestige och att övertyga
tröskelstaterna om att de inte är till nytta, borde de
etablerade kärnvapenstaterna göra signifikanta
nedskärningar i arsenalerna och stoppa all provning av
nukleära stridsdelar. Detta skulle ses som ett mycket
positivt svar på den kritik som uttryckts vid NPT-
granskningskonferenserna.
Följaktligen anmodas alla kärnvapenmakter att
förhandla och underteckna en överenskommelse så snart
som möjligt om ett omfattande provförbudsfördrag, som
skulle träda i kraft senast före 1995. Under tiden är det
önskvärt med ett provmoratorium. Begränsningar av
stridsdelseffekten och minskning av antalet prov kunde
även realiseras.
Alla undertecknare av NTP uppmanas också att uppfylla
sina förpliktelser, med särskild hänsyn till
kärnvapenstaternas skyldigheter enligt artikel VI i NTP.
Den internationella organisation för seismisk
detektering bör upprättas mycket snart.
Grupp 3
Ett nytt legalt system för förhindrande av oavsiktligt
kärnvapenkrig
Ny multilateral förhandlingsorganisation
Åtminstone initialt bedöms det nödvändigt att ha
förhandlingar angående förhindrande av oavsiktligt krig
avskilda från pågående strukturella
vapenkontrollförhandlingar, så att de inte blir fördröjda.
Det torde vara lämpligt att det etableras en ny
multilateral förhandlingsorganisation för förhindrande av
oavsiktligt kärnvapenkrig. Nedrustningskommittén (CD) i
Genève borde sätta upp en ny kommitté med syfte att med
hög prioritet uppnå en överenskommelse om ett program
för förhindrande av oavsiktligt kärnvapenkrig.
Handlingsprogrammet kunde användas som modell.
Det finns ett antal motiv för den multilaterala ansatsen.
Spridning av kärnvapen i olika delar av världen och
möjligheten att terroristgrupper skulle kunna få tillgång till
dem är exempel på något som inte kan lösas bilateralt. Ett
annat mål är att få ett forum för både de fem offentliga
kärnvapenstaterna och de som i hemlighet är
kärnvapenstater, utan att de senare accepteras formellt.
Detta multilaterala forum kommer också att ge visst
inflytande till icke-kärnvapenstaterna.
Denna i grunden multilaterala ansats hindrar inte
parallella aktiviteter, t.ex. mellan USA och Sovjetunionen,
syftande till ytterligare bilaterala överenskommelser då så
erfordras.
Multilaterala larmcentraler
Ett nytt fördrag om förhindrande av kärnvapenkrig av
misstag skulle kunna förhandlas fram av den nya kommittén.
Denna skulle till exempel kunna begära
förtroendeuppbyggande åtgärder, liknande eller parallella
med dem som antagits av Konferensen om säkerhet och
samarbete i Europa (CSCE). Fördraget skulle kunna
inkludera etablerandet av ett centrum för hanterande av
nukleära kriser. Det är viktigt att komma till en
överenskommelse, så att alla stater är förpliktade att
samarbeta till att etablera alla procedurer och
säkerhetsåtgärder som är nödvändiga för att förhindra
oavsiktligt kärnvapenkrig, och att samarbeta i händelse av
en hotande olyckshändelse.
FNs generalsekreterare föreslog i sin årsrapport 1986 att
det bör övervägas att etablera ett multilateralt nukleärt
larmcentrum för att minska risken för ödesdiger
misstolkning av oavsiktliga kärnvapenavskjutningar eller
att i framtiden minska sannolikheten för isolerade
avskjutningar av sådana som i hemlighet kan ha fått tillgång
till kärnvapen.
Förslaget återspeglade följande synpunkter:Den i
ökande grad multilaterala karaktären av potentiella
framtida konflikter och konfliktlösningar.De extremt
komplicerade nukleära kommando-, kontroll-,
kommunikations- och underrättelsesystemen.Den
hittillsvarande oförmågan hos FN-systemet att fullgöra sina
funktioner att underlätta kommunikationerna eller som en
sista utväg rädda skenet i en nukleär kris.
Liknande synpunkter diskuterades vid konferensen i
Stockholm. De borde undersökas närmare.
Vetenskapsmäns ansvar
Vetenskapsmän, tekniker och andra som arbetar med
kärnvapenutrustning har särskild skyldighet att avslöja all
information som antyder att det föreligger risk för en
nukleär olyckshändelse. Det är väsentligt att de är skyddade
av lagen mot alla ogynnsamma yrkesmässiga konsekvenser
som orsakas av sådana avslöjanden till ansvariga
befattningshavare.
Grupp 4
Program för allmänhetens opinionsbildning och
information
Information för att varna den allmänna opinionen för
den fortsatta risk som kärnvapen innebär är väsentlig,
särskilt i en situation då medvetandet om dessa risker är i
avtagande. Alla informationskampanjer bör involvera
ungdomen och utbildningsprogram bör stimuleras. Senare
tids utveckling i Östeuropa har eliminerat farhågor för att
sådan information skulle kunna verka asymmetriskt i olika
samhällen och därigenom skapa en säkerhetsrisk.
Varna allmänheten
Det är svårt för den mänskliga tankeförmågan att inse
den enorma förstörelsekraften hos kärnvapen.
Psykologiska försvarsmekanismer har förmåga att få
människor att förneka denna realitet. Risken för oavsiktligt
kärnvapenkrig är naturligtvis av samma skäl också svår att
förstå. Information om dessa faror accepteras lättare om
den innehåller åtgärder som kan minska risken.
Handlingsprogrammet skulle därför kunna bilda underlag
för en massiv informationskampanj om farorna med
oavsiktligt kärnvapenkrig.
Denna kampanj skulle kunna ses som ett komplement
till FNs ansträngningar att publicera en omfattande studie
om kärnvapen och till de insatser som gjorts av
International Physicians for the Prevention of Nuclear War
för att göra människor medvetna om de förödande
konsekvenserna av ett kärnvapenkrig. Den föreliggande
USA-undersökningen om kärnvapensäkerhet bör också
nämnas.
Utbildningsprogram
Universiteten har ansvaret för att förse framtidens
beslutsfattare, morgondagens ledare, med kunskaper och
förståelse om globala problem. Dessa ämnen är för
närvarande inte väl täckta, undervisningen är relativt ytlig
och frågor om kärnvapen och säkerhet har inte någon
framskjuten plats i kursplanen, inte ens vid
statskunskapsundervisning. Ett antal initiativ syftar till att
stärka förståelsen om global säkerhet; ett sådant initiativ är
Talloires projekt, som har som sin målgrupp de 60 miljoner
universitetsstudenterna i världen. Detta projekt lägger
tonvikten vid konfliktlösning, nedrustning och
förhandlingsskicklighet.
Undervisning om de förödande konsekvenserna av
kärnvapenkrig bör vara en integrerad del av kursplanen
inom alla vetenskapsgrenar, särskilt ingenjörskonst,
naturvetenskap och medicin. Undervisningsprogram för
fred och global säkerhet bör införas i skolor på alla nivåer.
Kursplanerna bör inkludera konsekvenserna av krig och
vägar att förhindra kärnvapenkrig.
Påverka ledare för den allmänna opinionen
Ett syfte med detta program är att öka medvetenheten
om ett kärnvapenkrigs faror bland politiker och
parlamentariker. Det är viktigt att de är väl informerade då
det gäller grundläggande kunskaper om kärnvapenfrågor
och olika möjligheter för att verkligen arbeta för säkerhet
och nedrustning.
Många organisationer i samhället är naturliga
målgrupper för spridning av information om de koncept
som behandlades vid Stockholmskonferensen.
Fredsrörelser spelar en viktig roll och deras aktiviteter
bör baseras på sådan kunskap som insamlades vid
konferensen.
Representanter för media är en stor och inflytelserik
grupp. De behöver involveras på både kort och lång sikt.
Seminarier, besök vid robotavskjutningsramper och
liknande aktiviteter bör organiseras regelbundet samt
utsändande av rutinmässiga och speciella
pressmeddelanden. Lokala media skulle kunna utnyttjas
mera fullständigt än som nu sker, eftersom de stimulerar
direkt dialog med lyssnare och TV-tittare och fokuserar
aktuella teman inom olika områden.
Religiösa organisationer spelar en viktig roll för att
stödja och stimulera diskussion om globala ämnen,
inklusive kärnvapen och deras faror. De är väsentliga för
alla omfattande informationsinitiativ.
Fortsatt arbete
Ovan redovisade handlingsprogram bör enligt vår
mening utgöra underlag för ett initiativ i Förenta
Nationerna. Ett initiativ i form av en resolution skulle
kunna innehålla förslag om en expertgrupp utsedd av FN:s
generalsekreterare, vilken skulle utarbeta en omfattande
rapport om kärnvapenkrig av misstag.
Därutöver bör initiativ tas till etablerandet av en
kommitté vid nedrustningskonferensen i Genève, vilken kan
företa multilaterala förhandlingar i syfte att uppnå
överenskommelser om ett program för förhindrande av
kärnvapenkrig av misstag.
Den svenska regeringen bör också initiera
handlingsprogrammet bilateralt med kärnvapenländerna
exempelvis i samband med kommande START 2-
förhandlingarna och kommande förhandlingar om
kärnvapen med kort räckvidd i Europa.
Hemställan
Med hänvisning till det ovan anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om initiativ i Förenta Nationerna
beträffande handlingsprogram för att undvika
kärnvapenkrig av misstag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förslag vid
nedrustningskonferensen i Genève om multilaterala
förhandlingar för att genom överenskommelse förhindra
kärnvapenkrig av misstag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bilaterala samtal med
kärnvapenländerna i samband med START 2-
förhandlingarna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om opinionsbildning och
informationsinsatser beträffande risker med kärnvapen och
kärnvapenkrig.
Stockholm den 24 januari 1991
Karin Söder (c)
Margareta Winberg (s)
Gudrun Schyman (v)
Ingela Mårtensson (fp)
Inger Schörling (mp)