Debatten om den svenska vapenexporten har varit livlig.
Detta visar att frågan av många betraktas som viktig. Under
senare år har två större offentliga utredningar gjorts om den
svenska vapenexporten, dels medborgarkommissionens
utredning (SOU 1988:15), dels den parlamentariska
utredningen Utlandssamverkan på krigsmaterielområdet
(SOU 1989:102).
Efter att dessa utredningar avslutats har debatten om
den svenska vapenexporten fortsatt. Nya ''affärer'' har
uppdagats och Bofors har fällts för vapensmuggling. Sist i
raden av avslöjanden kunde Svenska Freds- och
Skiljedomsföreningen i januari 1991 avslöja att Bofors sålt
ammunition till Irak via Italien 1983--1984. Vidareexport av
svenska vapen har visat sig vara svårt att kontrollera.
Dessutom har inte tillräckligt kraftfullt ingripande gjorts för
att få stopp på vidareexporten av svenska vapen till
''förbjudna'' länder. Ett stopp av förnyad export till stater
som deltagit i vidareexport borde vara självklart.
Tredje världens länder köper allt mindre vapen. Flera i-
länder har fått sin vapenexport kraftigt minskad, som t.ex.
Sverige och Frankrike som tappat 50 %
av exporten av krigsmateriel under de senaste två
åren. SIPRI bedömer att den internationella vapenhandeln
kommer att minska med mellan 15 och 25 %
fram till 1996.
Svensk krigsindustri kommer således av allt att döma att
krympas kraftigt. Att exportera sig ur krisen går inte.
Svenska försvaret kommer att minska, inte öka, sina inköp.
Det är därför nödvändigt med en strukturomvandling av
svensk krigsindustri. Här kommer stora krav att ställas på
regering, kommuner och företag för att stödja de orter och
enskilda som berörs av nedläggningar.
Det finns inte längre några försvarspolitiska skäl att
upprätthålla en omfattande svensk krigsindustri. En
avsevärd nedskärning kan börja. Vapenexporten kan
avvecklas under en femårsperiod.
Men så länge krigsmaterielexport från Sverige
förekommer finns starka skäl för att skärpa exportpolitiken.
Här följer fem områden där vi menar att åtgärder behöver
vidtagas:
1. Riktlinjer och länderval
Erfarenheten visar att riktlinjerna för vapenexport
under hela 1970- och 80-talen har tillämpats alltför liberalt.
Ett sätt att förbättra urvalet av länder och att förstärka
riktlinjernas betydelse vore att lagfästa riktlinjerna. Det
skulle främja en striktare tillämpning av riktlinjerna och
deras intentioner.
Vidare anser vi att riktlinjerna bör utökas med ett
förbud att sälja krigsmateriel till stat med militära styrkor,
som är eller har varit engagerade i stridshandlingar utanför
det egna territoriet, med undantag för styrkor som
stationerats utomlands på FN-uppdrag.
2. Mänskliga rättigheter
Det krävs en skärpt skrivning på detta område. (Vilket
också medborgarkommissionen menade, se t.ex. sid 138
och 154 i deras betänkande). Det är viktigt att denna
skrivning inte bara ökar glappet mellan bestämmelserna
och verkligheten, utan leder till en reell skärpning i
ländervalet. Indonesien är utan tvivel ett land ''där
omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter
förekommer''. Ett annat sådant land är enpartistaten
Singapore, även om det inte står så mycket om det i svensk
press.
3. ''Följdleveranser''
Den parlamentariska utredningen om
krigsmaterielexporten (Utlandssamverkan på
krigsmaterielområdet, SOU 1989:102) föreslår en
betydande liberalisering av vapenexporten vad gäller synen
på följdleveranser. Av nuvarande riktlinjer framgår att
export av reservdelar bör kunna fullföljas även om landet i
fråga kommer i krig.
För att motivera viss export av ammunition (främst till
Indonesien) har denna bestämmelse tolkats/tillämpats till
att gälla ''reservdelar och ammunition''.
Nu vill utredningen att riktlinjerna ändras: ''Reservdelar
till tidigare, med vederbörligt tillstånd, exporterad
materiel, bör kunna få exporteras om inte ovillkorligt
hinder möter. Detsamma bör gälla andra leveranser, t.ex.
av ammunition, som har samband med tidigare utförsel
eller där det annars vore obilligt att inte ge tillstånd.'' (Sid.
154)
Detta ändringsförslag innebär liberalisering av den
svenska vapenexportpolitiken. Utredningen själv
konstaterar att syftet med riktlinjerna är att ''Sverige hålls
utanför andra länders stridigheter''. (Sid. 138)
4. Samarbetsavtal
Även här har det föreslagits oacceptabla liberaliseringar
av svensk vapenexportpolitik. I ett förslag till nya riktlinjer
föreslår vapenexportutredningen två förändringar:
1. ''Förutsätter ett samarbetsavtal export från
samarbetslandet skall huvudprincipen vara att det inte får
ske i strid med riktlinjerna. Undantag kan dock göras i den
mån svensk materiel endast ingår i ringa omfattning eller i
övrigt inte är ägnad att påverka slutproduktens egenskap av
utländsk.'' (Sid. 154) Vi motsätter oss denna liberalisering.
2. ''Föreligger ett starkt svenskt försvarspolitiskt intresse
av att samarbetet kommer till stånd och är det en
förutsättning från motpartens sida att viss utförsel får ske
från samarbetslandet kan efter omständigheterna export till
tredje land i övrigt medges inom ramen för
samarbetslandets exportregler.'' (Sid. 154.)
Detta lämnar fältet fritt för en omfattande vidareexport
av svensk krigsmateriel till stater i konflikt.
En förutsättning föreslås vara att det är ett avtal som
bedöms mycket viktigt för svenskt försvar, men det kan
komma att gälla nästan alla sådana avtal -- annars finns det
ju inget motiv att godkänna dessa! En annan förutsättning
föreslås vara att motparten kräver att få vidareexportera.
Om samarbetspartnern vet att det finns ett ''starkt svenskt
försvarspolitiskt intresse'' i samarbetet, kommer denna
självfallet att utnyttja sin möjlighet till vidareexport.
Under perioden 1950 till 1985 tecknades 44
samarbetsavtal med företag i andra stater. Mellan 1986 och
1989 tecknades hela 65 sådana avtal. Ökningen är alltså
oerhört omfattande.
Alla former av vidareexport av svensk krigsmateriel
till stater som är stängda för direkt svensk export bör
avvisas. Vi menar att detta förslag om undantag vid
samarbetsavtal är oacceptabelt och i praktiken skulle
betyda att hela den svenska vapenexportlagstiftningen
urholkas. Samma regler bör gälla vid samarbetsavtal
som vid ''vanlig'' krigsmaterielexport, dvs. export av sådana
produkter skall godkännas av Sveriges regering utifrån de
av Sveriges riksdag beslutade, och lagfästa, riktlinjerna.
5. Öppenhet
Det behövs en större öppenhet om svensk vapenexport.
Det gäller exempelvis vilken typ av materiel som har sålts
till olika stater. Om detta hindrar kunder att köpa från
Sverige är det bara bra. Öppenhet, att olika stater känner
till varandras militära kapacitet, är en faktor som gynnar
avspänning. Detta bör Sverige bidra till, så länge exporten
inte är avvecklad.
Vidare bör regeringen årligen redovisa hur stor del av
exporten som regleras av slutanvändareintyg (End User
Certificate, EUC) respektive intyg om egen tillverkning
(Own Production Declaration, OPD). Export som sker
med OPD-intyg riskerar nämligen att vidareexporteras,
eftersom Sverige avsagt sig all möjlighet till kontroll över
detta. Regeringen bör också årligen redovisa hur många
samarbetsavtal, med rätt till vidareexport till stater
förbjudna för svensk vapenexport, som tecknats.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om krigsmaterielexporten.
Stockholm den 25 januari 1991
Ulla-Britt Åbark (s)
Lennart Nilsson (s)
Johnny Ahlqvist (s)