Under hösten 1990 fick vi bevittna hur historiens största
nedrustningsavtal undertecknades i Paris under ESK-
mötet. Europas länder kommer i och med det s.k. CFE-
avtalet att befrias från en mycket stor mängd vapen. För
Warszawapaktsländerna handlar det om en halvering av
styrkorna. Detta är dessutom bara första steget. Redan
veckan efter att CFE-avtalet var i hamn inleddes nya
förhandlingar om fortsatt nedrustning.
På ESK-mötet i Paris undertecknades dessutom den s.k.
Parisdeklarationen av alla Europas stater (förutom
Albanien), USA och Canada. Alla länder skriver under på
påståendet att det kalla kriget är slut. Alla länder är i dag
eniga om vilket politiskt system som skall råda
(parlamentarisk demokrati och flerpartisystem), vilket
ekonomiskt system som skall råda (marknadsekonomi),
vilket rättssystem som skall råda (från stat och partier
fristående rättsväsen, grundläggande respekt för mänskliga
rättigheter m.m.).
ESK-processen utvecklas från ''process'' till en mer fast
struktur. Sekretariat i Prag, konfliktlösningscentrum i
Wien. Man går snabbt vidare med ett möte om
rättssystemet, som skall äga rum i Oslo nästa år, ett möte
om mänskliga rättigheter i Moskva och ett möte om
nationella minoriteter i Wien.
Det nya Europa byggs upp i stor enighet. Hela EG--
EFTA-området kan i dag beskrivas som en
''säkerhetsgemenskap'', det vill säga som ett system av
stater som är beroende av varandra, som ser det som en
fördel att uppnå ökad integration och där det råder en stabil
förväntan om att konflikter kommer att lösas med fredliga
medel.
Det kvarstår dock en osäkerhetsfaktor i Europas
utveckling nämligen Sovjetunionen. Med oro ser vi
svårigheterna för de baltiska folken att nå självständighet.
Det är viktigt att Sverige visar Europa att vi också tror
på avspänningen och nedrustningen. Att vi tror på ESK-
överenskommelsen som undertecknades i Paris och som slår
fast att konflikter skall lösas med icke militära medel.
Sverige måste nu, i likhet med det stora flertalet länder i
Europa, sänka våra militärutgifter. Det är i det närmaste
självklart att en halvering av Warszawapakten måste få
betydelse för det svenska försvarets utformning.
Det finns inte längre hotbilder för vårt land som
motiverar ett bibehållet svenskt försvar på nuvarande nivå.
Försvarsutgifterna bör minskas väsentligt.
Ett nytt europeiskt säkerhetssystem som grundar sig på
integration, nedrustning, ömsesidigt beroende och
förtroende, skulle vara en mycket bättre försäkring för
framtiden än det gamla maktbalanssystemet med nationella
militära rustningar.
Sverige bör kraftigt understryka FN:s roll som
fredsmäklare. Vi bör framhäva portalparagrafen i FN som
säger att FN skall ''rädda kommande generationer från
krigets gissel''. Sveriges politik i FN bör framdeles vara att i
varje situation förespråka icke--militära lösningar på
mellanstatliga konflikter.
Inom ramen för FN bör Sverige fortsätta att aktivt driva
frågan om nedrustning, framför allt av
kärnvapenarsenalerna.
Sedan Öst--Väst-konflikten efter över 40 år lyckats
biläggas återstår en stor global konflikt, nämligen Nord--
Syd-konflikten. Klyftan mellan världens rika och fattiga
ökar fortfarande. Medan några människor lever i överflöd,
lever många i svält och armod. Tredje världens problem är
välkända. Det handlar om en alltför snabb
befolkningstillväxt, om stora utlandsskulder, om en
omfattande militarisering och brist på demokrati.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svensk säkerhetspolitik.
Stockholm den 25 januari 1991
Ulla-Britt Åbark (s)
Lennart Nilsson (s)
Johnny Ahlqvist (s)