Den avspänning och avmilitarisering som
kännetecknade 1989 och första delen av 1990 har tyvärr på
senare tid avlösts av förnyad spänning och nya krigshot.
Visserligen har genom ESK-processen resultat nåtts om
reella truppnedskärningar, men samtidigt har krisen vid
Persiska viken och problemen i Sovjetunionen och andra
delar av Östeuropa skapat nya oroshärdar och risker för
förnyad militär upprustning. I tredje världen spenderas
fortfarande enorma summor på vapen. Sedan 1960 har
militärutgifterna ökat dubbelt så snabbt som per capita-
inkomsten i u-länderna (Världsbankens årsrapport 1990).
De hoppfulla tongångar om en förestående allmän
militär avrustning och inledningen på ett fredsskede som
präglade kommentarerna vid 1990 års början kan knappast
upprepas ett år senare.
Fortfarande gäller dessutom att de tillgängliga
vapenarsenalerna är fruktansvärda. Atomhotet är inte
undanröjt. Hotet från supermakterna mot små folks
självbestämmande kvarstår. Moskvaregeringens ingripande
mot revolter i den sönderfallande Sovjetunionen är ett
exempel på detta. Också USA visar fortfarande tendenser
att vilja agera polis på världsarenan. Ett exempel på det är
Kuwaitkrisen.
Sveriges fredsroll
Sverige har spelat en viss roll vid internationella
nedrustningskonferenser. De svenska uppmaningarna till
andra länder att nedrusta har däremot inte i nämnvärd
utsträckning åtföljts av egna svenska åtgärder. Därigenom
har slagkraften och trovärdigheten hos den svenska
fredspolitiken allvarligt skadats.
I en folkomröstning i november 1989 röstade 50,4
procent av väljarna i ''nedrustningshuvudstaden'' Genève
för att helt avskaffa den schweiziska armén. Det skulle
kunna tolkas som ett tecken på att alltfler människor inser
att fredsprat förutsätter handling för att bli trovärdigt.
Svenska nedrustningsdebatter handlar nästan enbart om
andra länders nedrustning. För att dölja motsättningen
mellan svensk militär rustning och svenskt diplomatiskt
nedrustningsprat har man också inom riksdagen förlagt de
båda aspekterna av saken till olika riksdagsutskott, olika
politiker, olika debatter. Ena dagen beslutas därför om
svensk upprustning, svenska JAS-flygplan, svenska
vapenköp, andra dagen om internationell nedrustning.
Miljöpartiet de gröna anser att fredspolitikens olika
inslag måste samordnas. Ett första litet steg vore politisk
samordning genom att nedrustnings- och försvarsfrågor
behandlas samordnat i rikdagen, förslagsvis genom att de
traditionella nedrustnings- respektive försvarsdebatterna
samordnas till en sammanhållen fredspolitisk debatt. Detta
är en sak för riksdagens talmanskonferens att beakta vid
planeringen av riksdagsarbetet.
Aktivare svensk fredspolitik
Exempel på åtgärder som Sverige bör vidta för att i
handling underbygga sin fredspolitik:
1. Slå vakt om och förstärka neutraliteten genom att
avstå från medlemskap i ett EG som tar alltfler steg i
riktning mot en militärpakt. (Om detta lämnar miljöpartiet
en särskild motion.)
2. Nedskärning av militärutgifterna och omstrukturering
av försvaret till ett allsidigt social- och miljöförsvar (en
särskild miljöpartimotion finns om detta).
3. Avveckling av vapenexporten (också om detta lämnas
särskild miljöpartimotion).
4. Särskilda förtroendeskapande åtgärder i norra
Europa. Liksom man inom ESK studerar dimensionen från
Medelhavet till Ural, kan man också studera dimensionen
från Medelhavet till Nordpolen. Miljöpartiet anser att
Sverige bör ta initiativ till ett speciellt program för
förtroendeskapande åtgärder i norra Europa inom ESK-
samarbetets ram.
5. Sverige bör som en konkret förtroendeskapande
åtgärd erbjuda Finland och Sovjetunionen samma sorts
samarbete beträffande flygplatser som nu gäller för
Danmark och Norge. Stridsflygare från alla våra
grannländer bör kunna få övningslanda på t.ex. Kallax i
Norrbotten. Övningarna skall vara till för att öka tillgången
på reservfält vid dåligt väder och i nödsituationer. Samtidigt
blir sådana övningar kontakt- och förtroendeskapande.
6. Förstärkt engagemang för en kärnvapenfri zon i
Norden. Tyvärr går arbetet på detta trögt. Ett sätt att bättre
förankra det i den snabba utvecklingen är att den informella
parlamentariska kommitté, som arbetar med frågan om
kärnvapenfri zon, ges korrekt formell förankring.
Frågan om en kärnvapenfri zon bör också tas upp i
Nordiska Rådet. I praktiken har Nordiska Rådet alltmer
blivit forum för utrikes- och säkerhetspolitiska frågor (t.ex.
Nordens relation till EG) varför något hinder inte längre
kan föreligga för att också frågan om en nordisk
kärnvapenfri zon tas upp i Rådet.
7. Stopp för atombestyckade örlogsbesök. Det
internationella arbetet för att få till stånd anständiga
umgängesformer med vissa supermakters atombestyckade
örlogsbesök har inte gett några resultat. Det är därför hög
tid att Sverige med skärpa kräver att svensk lag iakttas och
att örlogsfartyg med känd atomkapacitet avkrävs bindande
försäkringar om att de icke har sådana vapen med sig vid
besök på svenskt vatten. Ett samarbete med andra
småstater i liknande belägenhet för erfarenhetsutbyte bör
inledas. Särskilt bör Nya Zeelands erfarenhet studeras.
En rapport som har utarbetats av Greenpeace har visat
att ett stort antal kärnvapenbestyckade fartyg sannolikt har
besökt Sverige. Denna rapport måste tas på allvar och
granskas, inte enbart genom FOAs försorg, utan också av
oberoende, gärna utländska, experter.
8. Alla kärnvapenprov måste upphöra, alla
kärnvapenprov måste mötas av svenska protester. En
särskild skamfläck i atommakternas beteende utgör
Frankrikes kärnvapenprov i Stilla Havet. Dessa måste med
skärpa fördömas varje gång de förekommer och Sverige i
alla sammanhang uppmana franska representanter att verka
för att de upphör. Franska kärnvapenprov är värda samma
klara och offentliga protester som t.ex. har riktats mot
sovjetiska kärnvapenprov i Novaja Zemlja.
9. Sverige måste verka för en förändring av texten i icke-
spridningsavtalet, NPT-avtalet, så att kärnkraft inte
förordas. Enligt gällande fördragstext är Sverige förbundet
att ''bidraga till den fortsatta utvecklingen av kärnenergins
tillämpning för fredliga ändamål''. Detta och andra
liknande avsnitt i NPT-avtalets text är uppenbart oförenliga
med riksdagens beslut att avveckla kärnkraften. Därför
måste Sverige kräva en förändring av avtalet eller i särskild
ordning reservera sig mot denna del av texten. Fortsatt
fullständig svensk anslutning till ett avtal vars text man inte
kan följa utgör ingen god grogrund för upprättandet av ett
internationellt rättssystem och tilltron till internationella
avtal.
10. Sverige måste verka för en förändring av IAEA:s
stadga, där det bl.a. heter att IAEA skall ''påskynda och
utvidga atomenergins bidrag till fred, hälsa och välstånd i
hela världen''. Detta är uppenbart oförenligt med Sveriges
beslut att avveckla kärnkraften. Sverige bör därför i FN
väcka frågan om en ändring av IAEA:s stadga.
11. Sverige måste verka för en internationell
rättsordning. Tyvärr har Sverige sällan självt överlåtit
internationella konflikter till internationell rätt. Ett
exempel är u-båtsaffärerna. De borde ha kunnat
överlämnas till Internationella Domstolen i Haag för
skiljedomsförfarande. Överhuvudtaget bör Sverige anta
som politik att vid internationell konflikt där förlikning inte
kan uppnås, bör Internationella Domstolen kopplas in. Om
ytterligare u-båtskränkningar skulle påvisas av svensk
militär med utpekande av skyldig nation och denna nation
skulle neka, bör tvisten överlämnas till Internationella
Domstolen.
12. Regeringen måste ge ett generöst stöd till
fredsrörelsen. Miljöpartiet anser att det positiva arbete som
fredsorganisationerna utför i Sverige och internationellt,
måste uppvärderas. En rimlig målsättning är att en summa
motsvarande en promille, en tusendel, av Sveriges
försvarsbudget investeras i de organisationer, som arbetar
med fred, solidaritet och ökad internationell förståelse.
Detta mål bör kunna uppnås inom ett par år. (Beträffande
anslag till frdsrörelsen i 1991/92 års budget, se miljöpartiets
bugdetmotion.)
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige i FN bör verka för att FN i första hand beivrar
brott mot FN-stadgan med fredliga medel, t.ex. sanktioner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att svensk medverkan i FN-beslutade aktioner icke får ske i
form av stridande trupp,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige inom ESK bör ta initiativ till ett speciellt
program för förtroendeskapande åtgärder i norra Europa,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Finland och Sovjetunionen bör erbjudas samma
samarbete som Norge och Danmark vad gäller att öva på
våra flygbaser,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon i
Norden bör utses,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige i Nordiska rådet bör ta upp frågan om en nordisk
kärnvapenfri zon,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige hädanefter bör kräva absoluta garantier från
gästande örlogsfartyg om att de icke bär atomvapen
ombord,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör inleda erfarenhetsutbyte med andra
småstater, däribland Nya Zeeland, som haft problem med
örlogsfartyg från atomvapenmakter,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att kärnvapenprov alltid bör leda till svensk protest,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör kräva omformulering av icke-
spridningsavtalet i syfte att göra texten förenlig med
Sveriges beslut att avveckla kärnkraften,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör ta initiativ till omformulering av IAEAs
stadga i syfte att göra den förenlig med Sveriges beslut att
avveckla kärnkraften,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige vid framtida internationella tvister, som ej kan
lösas genom förlikning, skall vända sig till Internationella
domstolen i Haag,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att målsättningen för statens
anslag till fredsrörelsen skall vara att en summa
motsvarande 1 " av Sveriges försvarsbudget skall avsättas
för fredsinitiativ via fredsrörelsen eller andra
organisationer, som arbetar för nedrustning, solidaritet och
internationell förståelse.
Stockholm den 23 januari 1991
Inger Schörling (mp)
Claes Roxbergh (mp)
Per Gahrton (mp)
Paul Ciszuk (mp)