Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara landets
oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen
och i former som vi själva väljer trygga en nationell
handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara och
utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt,
kulturellt och varje annat hänseende efter våra egna
värderingar, samt att i samband därmed verka för
internationell avspänning och en fredlig utveckling. Vår
neutralitetspolitik innebär inte någon värderingsmässig
neutralitet. Vi slår vakt om demokrati och mänskliga fri-
och rättigheter. Sverige är i detta avseende en integrerad del
av västerländsk kultur.
Sveriges neutralitetspolitik innebär alliansfrihet i fred
syftande till neutralitet i krig. Politiken syftar till att hålla
vårt land utanför militära konflikter i vår omvärld. Vi har
själva valt vår neutralitetspolitik. Den är inte grundad i
några internationella eller folkrättsliga lagar. Det är således
vi själva som bestämmer dess innebörd. Det är emellertid
viktigt att den politik vi för bevarar omvärldens förtroende
för såväl vår vilja som vår förmåga att upprätthålla
neutraliteten.
Den utveckling som inletts mellan supermakterna och i
Central- och Östeuropa kan så småningom förändra
förutsättningarna för svensk säkerhetspolitik. Det är
väsentligt att grundligt och självständigt analysera de nya
utvecklingsmöjligheterna och deras innebörd för Sverige.
Det som hittills inträffat i öst--väst-förhållandet och i
Europa är inte tillräckligt för att motivera en förändring av
den svenska säkerhetspolitikens grundlinje. Såväl
neutralitetspolitiken som försvarspolitiken måste vara
långsiktiga och kan inte grundas på dagsaktualiteter. I ett
läge där osäkerhetsmomenten är så stora som idag är det
angeläget med en förutsättningslös analys, men inte att
ändra politik. Sveriges medlemsansökan till EG kräver att
frågan får en grundlig och allsidig belysning innan vi
formellt inträder som medlemmar.
Frågan om säkerhetspolitiken och dess förutsättningar i
framtiden bör behandlas både i samband med den
kommande beredningen av försvarspolitiken, och
beredningen inför Sveriges medlemsansökan till EG. Detta
bör ges regeringen till känna.
Nedrustningspolitiken
Svensk politik för nedrustning och rustningskontroll är
ett av de centrala inslagen i vår säkerhetspolitik. Det är ett
bidrag til arbetet på att främja fred och säkerhet i världen.
Det är samtidigt en politik som främjar vår egen säkerhet.
Vårt deltagande i ett internationellt nedrustningsarbete
ligger i högsta grad i vårt eget intresse.
Sverige har under mycket lång tid gjort omfattande och
betydelsefulla insatser för att möjliggöra framsteg. Sverige
besitter på flera områden en hög teknisk kompetens och ett
brett internationellt förtroende, vilket möjliggjort konkreta
initiativ och förslag.
I en svårbedömbar tid som kännetecknas såväl av
framsteg i det internationella nedrustningsarbetet som av
instabilitet i Sovjet och krig i mellanöstern blir det än
viktigare med en återkommande analys och diskussion av
svenska intressen och prioriteringar inom
nedrustningspolitiken i ett totalt säkerhetspolitiskt
perspektiv.
Avspänning och nedrustning i Europa
Utvecklingen i Europa har under de senaste åren varit
mycket positiv. Visionen om ett Europa präglat av fred,
frihet och demokrati har tagit ytterligare några steg på
vägen mot att förverkligas. Särskilt två händelser har
bidragit till detta.
Det ena är Tysklands fredliga återförening genom
DDR:s uppgående i Förbundsrepubliken inom ramen för
en allt fastare europeisk gemenskap och ett alltjämt
bestående NATO. En av det kalla krigets mest centrala
konfliktfrågor har därmed fått en fredlig lösning.
En annan positiv utveckling under 1990 var ingåendet av
ett internationellt avtal om omfattande nedrustning på det
konventionella området samtidigt som ESKprocessen
stärktes. Risken för ett europeiskt storkrig har därmed
radikalt minskat samtidigt som förutsättningarna för en
fredlig lösning av uppkommande mindre konflikter har
förbättrats. Vi har här början till vad som kommit att kallas
en ny europeisk fredsordning.
En fortsatt positiv utveckling är dock inte säkrad.
Riskerna för bakslag är betydande.
Först måste konstateras att även om det kalla krigets
konfrontation har avvecklats i Centraleuropa, kvarstår den
i andra hänseenden. Den strategiska
kärnvapenkonfrontationen kommer troligen att fortsätta
för obestämd tid. Även efter ett avtal mellan USA och
Sovjet om en minskning av de strategiska
kärnvapenstyrkorna kommer bägge länderna att besitta
förstörelseresurser av oerhörd omfattning. Därtill kommer
de franska och brittiska kärnvapnen. U-båtsbaserade
kärnvapenstyrkor kommer att finnas kvar. Det nordiska
området kommer därför alltjämt att ha ett utsatt läge.
Utsattheten understryks av att den hittillsvarande
nedrustningen ser ut att öka snarare än minska de militära
resurserna i vår del av världen.
Dessa förhållanden skulle inte behöva upplevas som
hotfulla om demokratiseringen av Sovjetunionen fortsatte
och om unionen alltmer integrerades med västländerna. För
närvarande förefaller det motsatta förhållandet råda. Det
finns oroande tecken på en återgång till den politik som
rådde före glasnost och perestrojka, på konservativa
krafters övertag över demokratiska. Det begynnande
politiska sönderfallet riskerar att leda till en ytterligare
försämring av utvecklingen. Det är ovisst vem som
framöver kommer att ha det bestämmande inflytandet över
Sovjets alltjämt väldiga militära resurser, och huruvida
makthavarna i Sovjet i framtiden kommer att vara inställda
på ett fortsatt öppet och fredligt samarbete med väst.
Sveriges främsta uppgift i detta sammanhang är att
medverka till att ansatserna till en ny europeisk
fredsordning fullföljs. Det innefattar givetvis att vi
fortsätter vår traditionella politik ifråga om nedrustning och
förtroendeskapande åtgärder. Andra långsiktigt avgörande
förutsättningar för en fungerande europeisk fredsordning är
att integrationsprocessen inom EG fortsätter så att de
traditionella stormakterna i Väst- och Centraleuropa aldrig
mer skall kunna gå i krig mot varandra och att stabil
demokrati utvecklas i alla Europas länder inklusive
Sovjetunionen.
Den europeiska säkerhetskonferensen (ESK)
Konferensen för säkerhet och samarbete i Europa (ESK)
startade i Helsingfors 1975 med samtliga stater i Europa
utom Albanien, samt med USA och Canada. Sedan
Helsingforsdokumentet undertecknades har tre allmänna
uppföljningsmöten hållits av de nu 34 ESK-staterna. De
senaste som ägde rum i Wien avslutades i början av 1989.
Mötet resulterade i ett av de mest långtgående och
ambitiösa dokument som antagits, inte minst vad gäller
mänskliga rättigheter, speciellt människors rätt att fritt röra
sig och att lämna och återvända till sitt hemland. Ingen
kunde när dokumentet undertecknades ana att de
överenskommelser som då gjordes så snart skulle börja
omsättas i praktiken i stora delar av Öst- och
Centraleuropa.
Wienmötet mynnade också ut i en rad beslut om
konferenser i speciella ämnen. Förhandlingarna i Wien om
nedrustning av alla landbaserade vapen i Europa från
Atlanten till Ural var ett av de viktigaste. Därmed togs ett
betydelsefullt steg på väg mot en ökad stabilitet och
säkerhet för folken i Europa. Det s k CFE-avtalet riktar in
sig på vad som skall tas bort av vapen och styrkor, snarare
än vad som skall vara kvar, och har koncentrerats till ett par
vapentyper. Vid bortdragandet har dock oklarheter om det
sovjetiska tillbakadragandet lett till problem. Det återstår
att se om avtalet kommer att ratificeras av parlamenten i
USA och Sovjetunionen.
Den s.k. CSBM-överenskommelsen (om förtroende-
och säkerhetsskapande åtgärder) gäller redan, och berör
informationsutbyte av militära styrkor baserat på ett helt
nytt datakommunikationssystem, och innefattar årliga
granskningskonferenser. Överenskommelsen skapar en
riskreducering på det sättet att länder har möjligheter att
begära förklaringar till militära rörelser, och eventuella
kriser kan kontrolleras.
Den mänskliga dimensionen är en annan ESK-konferens
som hittills haft två möten; det första i Paris 1989 och det
andra i Köpenhamn 1990. Det tredje mötet kommer att ske
i september 1991 i Moskva.
Köpenhamnkonferensen mynnade ut i ett
slutdokument, som framhåller att den pluralistiska
demokratins och rättsstatens principer är av grundläggande
betydelse för att tillförsäkra respekt för alla mänskliga
rättigheter och grundläggande friheter. Ett annat
huvudämne var de etniska och nationella minoriteternas
situation i Europa. Många uttalade farhågor för att den i
övrigt så gynnsamma utvecklingen skulle väcka liv i gamla
etniska motsättningar, vilket skulle kunna äventyra
säkerheten i Europa.
I november 1990 hölls ett toppmöte i Paris för att bl.a.
utveckla ESK-processens roll i en ny europeisk
fredsordning. I och med toppmötet har ESK-processen fått
ökad stadga genom de beslut som togs, bl.a. om
regelbundna möten på politisk nivå, en viss
institutionalisering i form av ett permanent sekretariat i
Prag samt ett centrum i Wien för förhindrande av
konflikter.
Sverige bör aktivt bidra till att ESK-processen utvecklas
så att säkerheten i Europa förstärks. En viktig fråga när det
gäller att uppfylla kraven i avtal eller deklarationer är
verifikation. Verifikation skulle kunna utgöra basen för en
ny typ av säkerhet -- en säkerhet byggd på öppenhet,
kunskap om vad andra stater gör på det militära fältet och
förvissning om att stater lever upp till de överenskommelser
som de undertecknat. Ett centrum för verifikation borde
därför knytas till ESK-processen.
Sverige har högt teknologiskt kunnande på detta område
som skulle kunna komma väl till pass. I denna motion
föreslår vi ett centrum för nedrustningsforskning i
Linköping. Detta centrum skulle kunna få ett vidgat
uppdrag och användas inom ESK:s ram.
Nordisk kärnvapenfri zon
Syftet med en kärnvapenfri zon i Norden är att öka
säkerheten i vår del av världen. Ingen av de fyra nordiska
staterna tillåter i fredstid stationering av kärnvapen på sina
territorier. Samtliga nordiska länder har genom att ansluta
sig till ickespridningsavtalet förbundit sig att inte förvärva
eller skaffa sig kontroll över kärnvapen. Norden kan därför
redan idag anses kärnvapenfritt. Kärnvapenhotet kommer
istället från framförallt de sovjetiska kärnvapnen
utplacerade i de baltiska staterna, i Leningradområdet, på
Kolahalvön och i Östersjön samt från NATO:s sjöbaserade
kärnvapen. Det vore därför ytterst värdefullt om Nordens
kärnvapenfria status kunde förstärkas och vinna respekt hos
kärnvapenmakterna.
Frågan om en kärnvapenfri zon i Norden handlar därför
ytterst om att kärnvapenmakterna, i praktiken USA och
Sovjetunionen, skall lämna bindande garantier för att
kärnvapen inte kommer att användas mot eller införas i det
nordiska området i händelse av en konflikt. Arbetet med att
uppnå en ökad respekt och trovärdighet för Nordens
kärnvapenfrihet bör bedrivas i samarbete mellan de
nordiska länderna. Det bör ske med respekt för de olika
säkerhetspolitiska lösningar som de nordiska länderna valt.
För svensk del kan ett kärnvapenfritt Norden aldrig få
formen av ett avtal med kärnvapenmakterna. En möjlighet
kunde däremot vara att åstadkomma en kärnvapenfri zon
genom utfästelser i FN.
Den nordiska ämbetsmannakommitté som tillsatts för att
studera frågan har nu arbetat under en längre tid. Det är
angeläget att kommittén redovisar sitt arbete så snart som
möjligt.
Det internationella nedrustningsarbetet
Icke-spridningsavtal och provstopp
År 1968 antogs i FN ett icke-spridningsavtal (NPT) vad
gäller kärnvapen. Sverige har skrivit under fördraget och
även aktivt verkat för att fler stater skall ansluta sig. Fyra
granskningskonferenser har ägt rum, varav den senaste i
Genève förra året. Trots ett omfattande förberedelsearbete
kunde deltagarna i Genève inte enas om ett gemensamt
slutdokument.
1995 går giltighetstiden ut och då skall en konferens
sammankallas för att genom majoritetsbeslut avgöra om
fördraget skall bestå på obestämd tid eller om det skall
förlängas eller upphöra.
Eftersom tiden för fördraget således snart går ut och
resultatet från Genève-konferensen var nedslående, är det
av stor vikt vad som sker de närmaste åren.
Icke-spridningsavtalet är ett av de viktigaste
internationella nedrustningsfördrag som slutits under
efterkrigstiden. Kriget i Mellersta Östern förstärker vikten
av att kärnvapen inte sprids till fler stater utan att de
successivt avskaffas. Ett led i denna plan är totalstopp för
alla kärnvapenprov. Sverige bör agera för att ett
moratorium snarast kommer till stånd som omfattar alla
kärnvapenstater.
Sovjetunionen har på grund av starka protester från
befolkningen flyttat sina provsprängningar från
Semipalatinsk i Kazakhstan till den arktiska ön Novaja
Semlja. Därmed har sprängningarna kommit mycket nära
Sveriges gränser. Sverige har protesterat mot proven och
bör även fortsättningsvis kraftigt protestera mot dessa.
Mycket talar för att de inte är ofarliga utan sprider
radioaktiva ämnen i regionen.
Opinionen mot de franska kärnvapenproven i Stilla
havet växer allt starkare. Enligt många forskare är atollerna
direkt olämpliga för bombsprängningar på grund av deras
porösa beskaffenhet och risken för läckage. En amerikansk
forskare lät förra året genom Greenpeace genomföra
provtagningar utanför 12-milsgränsen till Moruroa. Dessa
visar tecken på att det finns cesium 134 och kobolt 60 i
plankton. Undervattensfilmaren och forskaren Cousteau
fann liknande resultat vid sina studier av Moruroa 1987.
Resultaten indikerar att det läcker från borrhålen.
Det är nödvändigt att oberoende vetenskapsmän,
förslagsvis i FN:s regi, får göra noggranna undersökningar
av alla testområden. Likaså bör WHO få i uppdrag att
upprätta tillförlitlig hälsostatistik i de regioner där
känvapensprängningar utförts.
FN-konferensen om tillägg till det partiella
provstoppsavtalet (syftande till totalt provstopp) som ägde
rum i januari i år bidrog till att frågan sattes i fokus. Ända
sedan det partiella provstoppsavtalet antogs 1963 har frågan
om förbud även mot underjordiska sprängningar hänvisats
till nedrustningskonferensen i Genève. Under alla dessa år
har frågan inte kommit upp på dagordningen.
Kärnvapenstaterna vill att frågan behandlas enbart i FN:s
permanenta nedrustningskonferens i Genève. Sverige har
tidigare stött denna linje. Tilläggskonferensen har dock gett
upphov till viss optimism. En majoritet av
deltagarländerna, däribland Sverige, röstade för att frågan
kan tas upp igen på en ny tilläggskonferens i FN:s regi. Det
är dags att sätta en hårdare press på kärnvapenstaterna för
att frågan ska föras framåt. I det arbetet måste Sverige vara
pådrivande.
Kärnvapenkrig av misstag
Folkpartiets fredsråd tog 1986 initiativ till ett projekt om
kärnvapenkrig av misstag. Detta ledde till att
representanter för alla de sex politiska partierna i riksdagen
och nio yrkesgrupper mot kärnvapen bildade ''Det svenska
initiativet för förebyggande av kärnvapenkrig av misstag''.
Syftet var att främja åtgärder för att minska och slutligen
eliminera faran för att kärnvapenkrig utbryter oavsiktligt.
I detta syfte organiserades en internationell konferens i
Stockholm 14--16 november 1990 för att utarbeta ett
handlingsprogram. Programmet har rönt stor internationell
uppskattning. Det är viktigt att den svenska regeringen med
handlingsprogrammet som utgångspunkt tar initiativ i FN
och vid nedrustningskonferensen i Genève.
Kemiska vapen
Kemiska vapen har fått användning i regelrätta strider,
men framförallt som terrorinstrument riktat mot
civilbefolkningen. Det har varit uppenbart framförallt
genom Iraks användande av stridsgas först i kriget mot Iran,
sedan för massmordet på kurderna och nu som ett ständigt
svävande hot över Israels civilbefolkning. Att kemiska
vapen faktiskt utnyttjats, och att det ses som ett ''fattigmans
kärnvapen'', är ett starkt bidragande skäl till att det
brådskar med en internationell konvention som syftar till ett
totalt förbud mot utveckling, produktion och lagring av
kemiska vapen samt förintande av befintliga lager.
Under en längre tid har genombrottet i C-
vapenförhandlingarna varit nära. Förhandlingarna
dominerar helt arbetet inom FN:s nedrustningskonferens i
Genève. Konventionen har förra året under svenskt
ordförandeskap bringats allt närmare sin fullbordan, men
genombrottet förefaller dröja ännu en tid. Antalet
utestående frågor minskar med tiden, men det krävs en
politisk uppgörelse för att avtalet ska kunna slutföras. Vi
hoppas att detta kan ske under 1991, men det
internationella läget försvårar naturligtvis processens
slutfas. Sverige måste även fortsatt verka med kraft för att
konventionen så snart som möjligt kan fullbordas.
Marina rustningsbegränsningar
Frågan om den marina kapprustningen blir allt mer
central i nedrustningssammanhang. Sovjetunionen har
under de senaste årtiondena byggt ut sin marina kapacitet i
Norra Ishavet. Reduktionen av de konventionella styrkorna
i Centraleuropa riskerar att öka västalliansens intresse för
utbyggnad av de marina vapensystemen.
Norden får i och med utvecklingen i Europa en ökad
strategisk betydelse. Inte minst därför är det av stor
betydelse att Sverige agerar får att få till stånd ett
multilateralt avtal för förhindrande av incidenter till sjöss
och förhandlingar om fartygsburna kärnvapen.
Sveriges roll i nedrustningssammanhang
Sverige har i modern tid haft en unik position i det
internationella fredsarbetet genom vår alliansfrihet, och
våra goda relationer till bägge supermakterna. Begreppen
väst och öst har fått en helt annan innebörd i och med
befrielsen av Östeuropa. När vi blir medlemmar i EG
kommer vår position att förändras ytterligare. Vi kommer
inte längre att ha ett unikt läge mellan väst och öst.
Sverige kommer i framtiden troligen inte att förfoga över
en lika förmånlig position som tidigare i
nedrustningsarbetet. Kanhända kommer vi inte längre på
samma sätt som tidigare att komma ifråga för
internationella medlingsinsatser och brobyggande mellan
olika parter. Detta ställer högre krav på att Sverige nu tar
initiativ för att också på längre sikt kunna spela en roll på
det internationella planet inom nedrustningsområdet.
Därför bör Sverige satsa på att bygga ut sin kompetens
och beredskap att medverka i det konkreta freds- och
nedrustningsarbetet. Bland annat bör förslaget om ett
centrum för nedrustningsforskning och rustningskontroll i
Linköping stödjas. FOA bedriver sedan många år ett
forskningsprogram inom rustningsbegränsning och
nedrustning för UD. Universitetet i Linköping bedriver
forskning inom områden av betydelse för utveckling av
metoder och teknik för verifikationssystem. På flera håll
sker redan ett samarbete. Dessa insatser skulle kunna
utökas genom att ett centrum för nedrustningsforskning
skapas som knyts till såväl FOA som Linköpings tekniska
högskola.
Satsningar för uppbyggande av kompetens för medling i
internationella konflikter är också av detta skäl väl
motiverade, som föreslås nedan.
Konfliktförebyggande åtgärder
Det är rädslan för att bli utsatt för attacker och för att
inte kunna försvara sitt lands oberoende som driver länder
att rusta upp sin militära kapacitet. Framförallt har
länderna i tredje världen ägnat sig åt regelrätt upprustning
av oroväckande storlek på senare år. Att angripa problemet
handlar inte främst om att med olika medel söka strypa
tillförseln av vapen, utan om att i första hand söka lösa
nuvarande och förebygga framtida konflikter. Att minska
hoten och konflikterna, och på så sätt minska rädslan för att
bli angripen är ett nödvändigt förhållningssätt för att uppnå
fred i världen.
Därför bör det övervägas om även andra regioner än
Europa kunde vara lämpade för strukturer liknande ESK.
En säkerhetsoch förtroendeskapande konferens i
Mellanöstern i syfte att skapa förtroende länderna emellan,
att åstadkomma ömsesidig och kontrollerad nedrustning
och en framtida säkerhetsordning vore synnerligen
motiverad.
Dessutom bör Sverige ta initiativ till uppbyggnad av
kompetens för internationell medling, eventuellt i form av
ett oberoende medlingscentrum med säte i Sverige. Det är
väsentligt att bidra till att kunskap och experter samlas och
att en kompetens byggs upp för fredlig konfliktlösning och
medling i internationella konflikter.
FN:s roll
En av FN:s främsta uppgifter är att bevara världsfreden.
De olika mål som anges i FN:s stadgar är sammanflätade
med varandra. Sålunda är arbetet för att värna de mänskliga
rättigheterna, stärka demokratin och bekämpa fattigdomen
i världen intimt förknippade med arbetet att lösa konflikter
och förebygga krig.
Därför handlar FN:s fredsbevarande aktiviteter såväl
om att kanalisera de rika ländernas bistånd och delta i
valövervakning som att söka förhindra direkta
våldshandlingar länder emellan.
FN:s möjligheter att ingripa på ett tidigare stadium i
konflikter bör stärkas.
Enligt FN-stadgan skall en s.k. Military Staff Committee
kunna föra befäl över en FNstyrka samlad från
medlemsländerna, en styrka som skiljer sig från de
fredsbevarande styrkorna. De skulle kunna sändas ut i en
konflikt endast om bägge parter i konflikten så önskar, och
bör vara väl utrustade och förberedda för att kunna
upprätthålla fred och lugn. De skulle behöva vara tränade i
att stoppa aggression med ett minimum av våld. Det skall
således vara frågan om kvalificerade förband med bra
utrustning, som har ett bra skydd för de högre risker man
utsätter sig för. Dessa förslag har inte hittills kunnat
omsättas i verkligheten på grund av
supermaktskonfrontationen. Förhoppningsvis finns nu ett
politiskt utrymme för att kunna använda FN i en sådan
utsträckning som det var tänkt från början. Detta vittnar
bland annat säkerhetsrådets beslut i Irak-konflikten om.
Sverige bör agera i FN för att aktivera förslaget om
fredsskapande styrkor, och därvid förklara sig berett att
medverka genom att sätta upp ett förband för
fredsskapande operationer.
FN har också en viktig roll när det gäller att redovisa och
göra rättvisande jämförelser mellan militärutgifter i olika
länder. Sovjet har nu uttalat sin beredskap att ansluta sig.
Sverige bör verka för att anslutningen till detta
rapporteringssystem för militära budgetar fortsätter att öka.
Den internationella vapenhandeln är av en oroande
omfattning. En alltför stor del sker i ej öppna former.
Sverige har medverkat till att en resolution om
internationella vapenöverföringar behandlats i FN. Arbetet
bör intensifieras för att nå överenskommelse om ett
internationellt system för registrering, kontroll och
begränsning av den internationella vapenhandeln. Sverige
bör kunna medverka till att utarbeta en konkret modell för
hur ett sådant internationellt system skulle kunna se ut.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om säkerhetspolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utveckling av
verifieringsmekanismer inom ESK-processen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om redovisning av arbetet med
Norden som kärnvapenfri zon,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vetenskapliga undersökningar av
testområden och hälsostatistik för regioner där
kärnvapensprängningar utförs,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det fortsatta arbetet för ett totalt
kärnvapenprovstopp,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatta initiativ för att hindra
kärnvapenkrig av misstag,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en konvention mot kemiska
vapen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett centrum för
nedrustningsforskning och rustningskontroll i Linköping,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att bygga upp kompetens för
medling i internationella konflikter,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fredsskapande styrkor i FNs regi,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationell redovisning av
militärutgifter samt ett system för registrering av den
internationella vapenhandeln.
Stockholm den 24 januari 1991
Maria Leissner (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Håkan Holmberg (fp)