Den 21 november 1990 befästes med 34 stats- och
regeringschefers namnunderskrifter allt det som hänt i
Europa under det gångna året. I Parisdokumentet
stadsfästes de förhandlingar som förts inom ESK:s ram. Ett
dokument som stadgar att demokrati är den enda
godtagbara styrelseformen och att lag skall gälla framför
makt.
I dokumentets inledning står det: ''Europa befriar sig
självt från det förflutnas arv'' och vidare ''Modet hos män
och kvinnor, folkens viljestyrka och kraften från idéerna i
Slutakten från Helsingfors har öppnat en ny era av
demokrati, fred och enighet i Europa''.
Dokumentet slår fast att demokrati är den enda
acceptabla styrelseformen. Rättsstaten skall utgöra
grunden för länderna i Europa. De fundamentala mänskliga
rättigheterna skall garanteras genom lag. Den
gemensamma målsättningen är att utveckla
marknadsekonomi. Den ekonomiska friheten skall
balanseras med social rättvisa och med ansvar för miljön.
I den nya era som danas i Europa lovar staterna inom
ESK att fördjupa och stärka de fredliga relationerna och
samarbetet mellan Europas stater, USA och Canada samt
att främja vänskap mellan folken. Dispyter skall lösas på
fredlig väg. Mekanismer för att förhindra oenighet och lösa
konflikter skall inrättas. Dessa mekanismer består förutom
av de vidareutvecklade överenskommelserna i
Helsingforsdokumentet av en rad fastställda möten mellan
politiker och även mellan högre tjänstemän. Dessutom
inrättas tre fasta institutioner nämligen ett ESK-sekretariat
i Prag, ett centrum i Wien för att förebygga konflikter och
en byrå i Warszawa för att övervaka val.
I CFE-avtalet har långtgående överenskommelser gjorts
om reduktion av konventionella vapen. Det handlar om
betydande minskningar av vapen i Centraleuropa. Det
enade Tyskland har deklarerat att kärnvapen varken skall
användas eller tillverkas i landet och stormakterna är i
princip ense om att de taktiska kärnvapnen kan tas bort från
Centraleuropa.
Dessa överenskommelser inom ESK:s ram tillsammans
med Tysklands enande och en ny politisk och ekonomisk
ordning i en rad central- och östeuropeiska länder inger
hopp om en ljusare framtid i Europa. I det perspektivet är
det möjligt att se fram mot ett Europa med öppna gränser,
fria människor och marknadsekonomiska system som grund
för välfärd, trygghet och ett kulturellt och ekonomiskt
samarbete.
De svåra påfrestningar som folken i Central- och
Östeuropa dock under en övergångstid kommer att utsättas
för ställer krav på främst Västeuropas folk och stater i form
av ekonomiskt stöd och tillgång på kunskap inom olika
områden. Nationella, etniska och religiösa motsättningar
som länge varit undertryckta kommer nu fram med kraft i
flera av dessa länder och kräver lösningar som kan bli
mycket smärtsamma.
Det finns också anledning att peka på att
vapenarsenalerna i Europa trots avtal om avsevärda
nedskärningar förblir omfattande och att det är de mest
moderna och destruktiva systemen som blir kvar. Europa
kommer även fortsättningsvis att ha de största trupp- och
vapenkoncentrationerna i världen.
Alla de stora olösta problemen i Sovjetunionen,
ekonomiska och miljömässiga, religösa motsättningar,
minoritetsproblem m m är nu det verkligt stora hotet mot
fredssträvandena i Europa. Förkvävandet av republikernas
självständighetsträvanden skapar stora spänningar. Den
nya europeiska säkerhetsordningen och landets
begynnande inordnande i ett större europeiskt och
internationellt sammanhang bör verka stabiliserande.
Ett globalt perspektiv
Det ökade samförståndet mellan stormakterna har i hög
grad bidragit till avspänning och nedrustning. De minskar
sina militära förband, drar ned på flottbaser och minskar
den militära hjälpen till länder i tredje världen.
Stormakternas samförstånd har också inneburit att FN fått
en stark ställning och nu kan agera med den pondus som var
den ursprungliga idén. I Irak-krisen har FN visat ett enigt
och kraftfullt handlande som förhoppningsvis kommer att
bidra till lösningar av dessa motsättningar.
Det finns dock ännu flera svåra och olösta konflikter.
Många av världens folk lever i fattigdom och nöd och
dessutom under socialistiskt förtryck som är ett hinder för
frihet, ekonomisk utveckling och välstånd. Hot, som den
internationella narkotikahandeln och terrorismen är
tillsammans med miljöförstöring och hoten mot
naturreurserna, utmaningar som måste lösas
internationellt.
En stor del av den internationella vapenhandeln går till
tredje världen. Många av dessa länders köp av avancerad
militär teknik, kemiska vapen och även försök att anskaffa
kärnvapen är skrämmande. Detta måste påverka FN:s och
därmed också Sveriges prioriteringar i nedrustningsarbetet.
Icke-spridningsfördragets granskningskonferens som
ägde rum under sensommaren 1990 kunde inte uppnå
enighet om ett slutdokument. Det innebär att arbetet fram
till nästa granskningskonferens år 1995 måste intensifieras
och verka för att fördraget förlängs och att dess auktoritet
förstärks.
För att Sverige skall kunna medverka på bästa sätt till en
fredlig utveckling är det viktigt att svensk säkerhetspolitik
och nedrustningspolitik präglas av stabilitet. Sveriges
engagemang i nedrustningsförhandlingarna måste bygga på
realism och goda kunskaper. Det pågående och framtida
nedrustningsarbetets effekter på säkerhetssituationen i
norra Europa måste ägnas särskild uppmärksamhet.
Forskning och utveckling
I det förändrade Europa är det nödvändigt att även i
fortsättningen följa den politiska, säkerhetspolitiska och
militära utvecklingen. Tillräckliga resurser måste finnas för
fortlöpande framåtsyftande studier av t ex
styrkeförhållanden, möjliga förändringar, teknisk
utveckling samt militära och säkerhetspolitiska doktriner.
De minskade styrkorna i Centraleuropa innebär att
stabiliteten förstärks avsevärt. En militär offensiv i
Centraleuropa förefaller osannolik. Eftersom Sveriges och
Nordens säkerhet är beroende av den säkerhetspolitiska
utvecklingen i Centraleuropa innebär det en klar
förbättring även för vår militära säkerhet. Det bör dock
understrykas att i händelse av en politiskt olycklig
utveckling finns de militära möjligheterna till omfattande
operationer på flankområdena kvar. De tunga
konventionella vapnen reduceras ytterst litet inom t ex
Leningrads och Baltikums militärområden.
Luftlandsättningsstyrkor, amfibiestyrkor, bandvagnar, m m
berörs inte av avtalet om nedrustning.
De stora militära styrkor som finns grupperade på
Kolahalvön och de motmedel som riktas mot dessa innebär
att Nordens strategiska betydelse har ökat.
I det fortsatta internationella nedrustningssamarbetet
kommer ökade krav att ställas på kunskaper av olika slag.
De inom ESK-processen beslutade verifikationssystemen
kommer också att ställa höga krav på initierat kunnande
inom olika områden.
Högskoleforskningen inom det utrikes- och
säkerhetspolitiska området är av blygsam omfattning i
förhållande till den institutionsanknutna forskningen vid
FOA, UI m fl. Utrikes- och säkerhetspolitik bör, enligt vår
mening, utgöra ett självständigt ämne vid universiteten i
Stockholm och Uppsala med egna professurer. Det är
väsentligt att vi har forskning och utbildning inom landet i
en omfattning som möjliggör en levande och saklig debatt
inom området. För att nå dit kan vi inte nöja oss med
enstaka ''kunskapsöar'' utan måste ha utbildning i så stor
omfattning att en kritisk massa finns.
Sverige konfronteras kontinuerligt med komplicerade
säkerhetspolitiska frågeställningar knutna till ofta
svåröverskådliga och snabba förändringar i vår omvärld.
Det innebär att från statsmakternas sida efterfrågas i
ökande grad underlag för politiska bedömningar. Det är
ytterst angeläget att vi inom landet har stor kompetens och
en kvalitativt högtstående forskning vid såväl våra institut
som vid våra universitet.
Sverige i Norden
Alla svenska nedrustningspolitiska initiativ bör innan de
framförs internationellt också värderas utifrån sin betydelse
för den svenska säkerhetspolitikens trovärdighet.
Initiativens betydelse för att bevara den relativa stabiliteten
i det nordiska området måste likaså beaktas. En omsorgsfull
avvägning mot övriga nordiska länders intressen är
härvidlag väsentlig.
Det gemensamma nordiska bidraget till den europeiska
säkerheten är den stabilitet, den vänskap och den
ömsesidiga respekt som präglar förhållandena mellan
länderna. I nedrustningspolitiska sammanhang tar länderna
betydande hänsyn till varandra. Trots att de nordiska
länderna har valt olika säkerhetspolitiska lösningar har de i
mycket en gemensam säkerhetspolitisk situation.
Det är ett nordiskt intresse att när militära styrkor och
vapensystem nu förs bort och planeras att föras bort från
Central- och Östeuropa, det inte innebär att en militär
upprustning äger rum i Nordeuropa. Sverige bör i sina
kontakter med Sovjetunionen påpeka detta.
Det nordiska samarbetet har i hög grad kommit att
präglas av frågan om en nordisk kärnvapenfri zon. Detta
ursprungligen sovjetiska förslag har länge med varierande
styrka funnits i de nordiska ländernas inrikespolitiska
debatt. En nordisk ämbetsmannagrupp arbetar i syfte att
utreda förutsättningarna för en kärvapenfri zon i nordiskt
område. Gruppen kommer att lägga fram en rapport under
1991.
I detta sammanhang finns det anledning att beröra den
mer globalt applicerbara frågan om negativa
säkerhetsgarantier, d v s
en kärnvapenstat garanterar att inte använda
kärnvapen mot en stat som i sin tur förbinder sig att inte
anskaffa, tillverka, lagra eller använda kärnvapen. Det görs
mot bakgrunden av vilket värde garantier från stormakter
över huvud taget kan ha när det gäller deras egna intressen.
Enligt svensk uppfattning räcker det att stormakterna gör
legalt bindande och generellt verkande åtaganden om att
avstå från bruk av kärnvapen mot kärnvapenfri stat eller
kärnvapenfri zon. Av den kärnvapenfria staten eller zonen
bör i gengäld inget annat krävas än att den avstår från
kärnvapen genom anslutning till icke-spridningsavtalet,
genom att ingå i kärnvapenfri zon eller på annat legalt
bindande sätt.
Det bör vara en angelägenhet för Sverige att driva frågan
om generella negativa säkerhetsgarantier inom FN:s ram.
Negativa säkerhetsgarantier kan fylla samma behov vad
gäller de kärnvapenfria staternas egen säkerhet som avtal
om kärnvapenfria zoner.
Regeringen bör noggrant och samordnat följa
utvecklingen vad gäller förslag om negativa
säkerhetsgarantier och kärnvapenfria zoner. Eftersom
övriga nordiska länder inte är medlemmar i CD, bör Sverige
där beakta deras synpunkter.
Ett grundläggande svenskt och nordiskt intresse är att
Östersjöns ställning som ett fritt hav upprätthålls. Det är ett
svenskt säkerhetspolitiskt intresse att delta i internationella
örlogsbesök samt att få internationella besök till svenska
hamnar. Väsentligt är också att bevara det gemensamma
nordiska handlingsmönstret i denna säkerhetspolitiskt
viktiga fråga.
Den svenska politiken bygger på förtroendet att
besökande örlogsfartyg respekterar våra regler. Ett beslut
om förbud mot kärnvapenmakternas örlogsbesök i svenska
hamnar skulle knappast ge upphov till mer än en illusion av
ökad säkerhet och fösvaga det svenska möjligheterna att
arbeta för marin nedrustning.
Norden kan inte i säkerhetspolitiska termer ses som en i
förhållande till övriga Europa begränsad zon. Norge med
dess knytning till NATO och med vatten och kuster
förbundna med de militära realiteterna i Nordatlanten kan
inte stängas inne i ett regionalt låst system. Inte heller
Danmark med dess direkta kontakt med Centraleuropa.
För Sverige kan säkerhetspolitiken inte heller ses som ett
rent närgeografiskt problem, med de sydligaste delarna
nära kontinenten, nordområdet nära de känsliga
Nordkalottområdet och den geografiska utbredningen i
skottlinjen mellan öst och väst. Det är naturligt att frågan
om de nordiska havens frihet och vikten av marina
rustningsbegränsningar blir globala och inte regionala. Mot
en regionalisering av säkerheten i Norden talar också det
vitala behovet av att bevara Östersjöns status som ett fritt
hav och inte som strandstaternas egendom.
Den omedelbara närheten till den sovjetiska
supermakten gör det till ett gemensamt intresse för de
nordiska länderna att söka hindra att överenskommelser
utformas så att den sovjetiska militära överlägsenheten i
Nordeuropa blir politiskt betungande för de nordiska
länderna.
Det nordiska informella samarbetet i
nedrustningspolitiska frågor bör i olika internationella
förhandlingsfora liksom vid direkta kontakter mellan
regeringarna upprätthållas och fördjupas.
ESK
Sverige har traditionellt spelat en aktiv roll i de olika
multinationella förhandlingar som gäller rustningskontroll
och nedrustning. Vår alliansfrihet har ofta åberopats som en
tillgång. I framtiden kommer den sannolikt inte att ha
samma betydelse. Warszawapakten faller nu sönder under
det att NATO och de västliga institutionerna demonstrerar
sin livskraft och utvecklingsförmåga.
Inom den Europeiska gemenskapen diskuteras en
politisk integration och förslag har lagts om ett utvidgat
säkerhetspolitiskt samarbete. De europeiska styrkor som
sänts till Persiska viken i samband med FN:s embargo mot
Irak och Kuwait samordnades inom den Västeuropeiska
unionen. Det verkar finnas ett starkt intresse för att
försvarsfrågorna behålls inom NATO och i viss mån
kompletterat av den Västeuropeiska unionen.
Utvecklingen i Europa har öppnat nya perspektiv för
både ett fördjupat alleuropeiskt säkerhetspolitiskt
samarbete och ett fördjupat samarbete mellan de
västeuropeiska institutionerna.
För första gången i historien skrevs det vid Parismötet
hösten 1990 in i en internationell överenskommelse att
demokratin är den enda godtagbara styrelseformen.
Dokumentet för det nya Europa innehåller vidare att
mänskliga rättigheter och grundläggande friheter är en rätt
som alla människor skall garanteras genom lag. Minoriteter
skall ha beskydd och rätt att fritt uttrycka, utveckla och
bevara sina särarter utan att diskrimineras och ha full likhet
inför lagen.
Ekonomisk frihet, social rättvisa och miljöansvar fastslås
vara nödvändiga för att nå välstånd. Frihet och politisk
pluralism behövs för att utveckla marknadsekonomi och få
hållbar ekonomisk utveckling, välstånd, social rättvisa
växande marknader och effektiv användning av
ekonomiska tillgångar.
För att upprätthålla demokrati, fred och enhet i Europa
lovar samtliga stater att fullfölja åtagandena i
Helsingforsdokumentet.
Det är överenskommelser av grundläggande betydelse
som ställer bestämda krav på ESK:s medlemsstater. Som
den tragiska utvecklingen i Baltikum visar är det nu en
huvuduppgift för deltagarna i ESK att tillse att gjorda
åtaganden respekteras. Sverige måste konsekvent och
målmedvetet verka för att dessa åtaganden blir verklighet.
En av de mest problematiska frågorna är den om
minoriteter. En ESK-konferens under 1991 skall behandla
minoriteternas problem. Det är viktigt att Sverige här
kraftigt verkar för att alla stater verkligen respekterar de
åtaganden som gjorts under Parismötet.
Det är väsentligt att under tiden fram till ESK:s
uppföljningsmöte i Helsingfors 1992 arbeta för
överenskommelser om hur konflikter skall lösas. Det skulle
vara en stor vinst för hela västvärlden om ESK kunde fatta
beslut om en konfliktlösningsmekanism.
Inrättandet av en parlamentarisk församling ingår i
planerna för ESK:s fortsatta utvecklingsarbete. Sverige bör
arbeta för att ett framtida ESK-parlament grundas på
Europarådet och nyttjar rådets administrativa resurser.
I överenskommelsen ingår en stort antal förtroende- och
säkerhetsskapande åtgärder. För Sverige är det viktigt att
aktivt arbeta för att dessa åtgärder blir effektiva, att
utvärdera de resultat som nås och analysera vilka förslag till
förbättringar och förändringar som bör göras. Det är
nödvändigt att alla länder inom ESK seriöst arbetar för att
de åtaganden som gjorts skall förverkligas.
Beslutet om att ha bara ett förhandlingsforum efter
uppföljningsmötet i Helsingfors innebär att Sverige måste
förbereda sig för att agera när det gäller det
nedrustningsarbete som nu bedrivs inom CFE-
förhandlingarna, d v s
förhandlingarna mellan NATO och paktstaterna.
Sverige bör här verka för fortsatt nedrustning av främst
vapen och vapensystem som inte berörts av de nu aktuella
avtalen. I ett nästa steg bör amfibie- och
luftlandsättningsstyrkor främst bli föremål för nedrustning.
Sovjetunionen har ännu inte ratificerat CFE-avtalet.
Avtalet innebär en mycket stor minskning av
konventionella vapen och vapensystem i NATO- och
Warszawa-länderna. I avtalet sägs att det antal vapen i
Europa som överstiger det överenskomna antalet vid tiden
för Parismötet skall skrotas. Sovjetunionen har ställt upp ca
70 000
vapen av olika slag väster om Ural. Det innebär
enorma kostnader att förstöra en så stor mängd vapen men
så länge de befinner sig utanför den europeiska delen av
Sovjetunionen behöver de inte förstöras.
I det fortsatta nedrustningsarbetet inom ESK måste
Sverige aktivt agera för att Sovjetunionen ratificerar CFE-
avtalet. Väsentligt är också att beakta Sovjetunionens
behov av hjälp för att klara det omfattande och kostsamma
skrotningsarbetet.
Internationell nedrustning
Många av de länder som har oerhörda problem med
fattigdom, svält och underutveckling använder stora delar
av sina resurser till rustningar. Några av dessa länder är
socialistiska diktaturer där ledarskiktet utövar en absolut
makt med liten eller ingen hänsyn till respektive lands
invånare. Sveriges biståndspolitik gent emot sådana länder
måste radikalt ändras. Med den nuvarande politiken bidrar
Sverige till att ledarna i sådana länder kan fortsätta sitt
maktinnehav och stärka sina vapenarsenaler.
Det viktigaste multinationella avtal som finns inom
kärnvapenområdet är icke-spridningsavtalet, NPT-
avtalet. I detta förbinder sig länder som inte förfogar
över kärnvapen att avstå från att tillverka eller inhandla
sådana. Kärnvapenmakterna åläggs att inte sprida
kärnvapen och kärnvapenteknologi till nya länder samt att
själva minska sitt innehav av kärnvapen. I avtalet finns
också stadgat att industriländerna inte skall undanhålla
icke-kärnvapenstaterna möjligheten till utveckling av
fredlig kärnkraftsteknologi.
Det internationella atomenergiorganet IAEA har i
uppgift att kontrollera att avtalet efterlevs. De länder som
ansluter sig till avtalet måste tillåta inspektion av sina
anläggningar inom kärnteknikområdet.
Kärnvapenmakterna är enligt avtalet undantagna från
denna kontroll. USA, Storbritannien och Sovjetunionen,
liksom även Frankrike, som står utanför avtalet, har ändå
erbjudit sig att ställa delar av sina civila kärnenergiprogram
under IAEA:s kontroll.
Problemet med spridning av kärnteknologi och annan
avancerad militär teknologi ökar. Det är utomordentligt
betydelsefullt att icke-spridningsavtalet i sina olika delar
hävdas och att uppslutningen kring detta stärks.
1990 års granskningskonferens kunde inte enas om ett
slutdokument. Frågan om ett fullständigt provstopp var
som tidigare djupt skiljaktig. Det är av yttersta vikt att
Sverige arbetar för att fördraget skall ha giltighet även efter
den konferens som skall äga rum 1995. Vid den konferensen
skall, i enlighet med artikel 10 i NPT, parterna bestämma
för hur lång tid fördraget skall förlängas.
Inom IAEA utförs ett förtjänstfullt arbete samtidigt som
institutionen brottas med ekonomiska svårigheter. Det bör
därför övervägas om Sverige kan verka för ökade resurser
till IAEA så att denna myndighet på ett ännu bättre sätt kan
fullgöra sina uppgifter.
Förhoppningarna om att kunna få till stånd en hållbar
konvention mot kemiska vapen var stora under våren
1990. Större delen av konventionstexten är klar, ca 80
procent. De kvarvarande problemen är dock stora. Det
handlar om hur verifikationen skall lösas, om hur kemiska
vapen skall definieras, hur stor makt för genomförandet av
konventionen Verkställande Rådet skall få o s v.
USA
och Sovjetunionen har gjort långtgående
åtaganden att förstöra gammal kemisk ammunition och
minska tillverkningen av ny ammmunition. Problemet är
dock att Sovjetunionen saknar tekniska möjligheter att
genomföra C-vapendestruktion i någon nämnvärd
omfattning, vilket är ett problem som kommer att vara
bestående under åtskilliga år framöver. Förslaget från USA
och Sovjet om en specialkonferens åtta år efter
konventionens ikraftträdande har skapat protester från
några av tredje världens länder. De anser att den vetorätt
som förslaget i praktiken ger stater som har kemiska vapen
inte kan accepteras.
C-vapenteknologin är enkel och det är svårt att skapa en
effektiv kontroll av tillverkning och förekomst av sådana
vapen. Det gör att de är attraktiva att anskaffa för mindre
tekniskt utvecklade länder som ersättning för kärnvapen.
Konferenserna i Paris och Canberra om kemiska vapen
under 1989 visar på att kemivapenfrågan utvecklat sig till ett
nord-sydproblem.
Förhandlingarna om kemikonventionen måste av
Sverige drivas fortsatt intensivt. De grundläggande
åtagandena att det är förbjudet att utveckla, tillverka,
inneha, lagra, behålla eller överföra kemiska vapen, att
uppmuntra eller hjälpa andra till C-vapentillverkning samt
föreskriva att alla sådana vapen och anläggningar för
tillverkning av dem skall förstöras, måste snarast bli
verklighet. För att konventionen skall träda i kraft är det
inte nödvändigt att alla C-vapenkapabla stater har
ratificerat den. Däremot skall alla ha klart för sig att det
politiska priset för att inte ansluta sig blir högt.
Framställning, lagring och produktion av biologiska
vapen, d.v.s. levande smittosamma ämnen är i princip
förbjudet sedan 1925. Genom 1972 års B- och
toxinvapenkonvention, som undertecknats av mer än 100
stater, har Genèveprotokollet från 1925 fått en ökad tyngd.
Det har dock den allvarliga bristen att effektiva
kontrollmöjligheter saknas.
Det är ytterst allvarligt att man inom genteknologin,
främst hybrid-DNA-tekniken, nu i accelererad takt kan ta
fram tidigare helt otänkbara vapen. Arvsmassan i t ex virus
kan lätt förändras genom att man infogar gener för specifika
gifter som starkt ökar virusets farlighet och smittsamhet.
Stora mängder av naturligt farligare virus och andra
smittämnen som vi saknar skydd emot kan lätt odlas liksom
manipulerade variationer eller helt nykonstruerade
smittämnen. Även konstgjorda variationer av kända
smittämnen kan framställas för att infektera människor som
är vaccinerade mot det ''naturliga'' smittämnet.
Sverige borde kunna spela en aktiv roll för att
åstadkomma bra och effektiva åtgärder för att stoppa den i
flera länder misstänkta upprustningen med biologiska
stridsmedel. Den svenska regeringen bör internationellt och
i olika internationella fora verka för att få till stånd en bättre
och effektivare internationell konvention mot biologiska
vapen.
För länder kringflutna av strategiskt viktiga hav är inte
minst de marina frågorna betydelsefulla. Risken för
att avlägsnandet av ett viktigt landbaserat kärnvapensystem
skall resultera i ökad betydelse för de sjö- och luftburna
systemen kan ännu inte förbigås. Från svensk sida drivs
förslag till rustningskontroll på det marina området.
Kontroll- och observationsmöjligheterna är här dock svåra
att hantera. Oförutsägbarheten i marina dispositioner anses
också vara en väsentlig del av den stabilitet som skapas
genom avskräckning på den strategiska nivån.
Arbetet inom ESK bedrivs i en positiv anda och de
resultat som nåtts är utomordentliga. Sverige bör verka för
att med ESK som förebild i internationella fora och
vid andra internationella kontakter söka få gehör för att
detta sätt att samarbeta mellan stater blir till en regel även i
andra delar av världen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en omsorgsfull värdering av
förslag på nedrustningsområdet ur ett nordiskt
säkerhetspolitiskt perspektiv,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att forskning och
utbildning hålls på en hög kvalitativ nivå vid såväl våra
universitet som vid våra institut,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det utrikes- och
säkerhetspolitiska ämnesområdet vid universiteten i
Stockholm och Uppsala,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i sina kontakter med
Sovjetunionen bör verka för att en militär upprustning inte
sker i det nordeuropeiska området i samband med att
militära förband och vapensystem flyttas från Central- och
Östeuropa,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om negativa säkerhetsgarantier och
kärnvapenfria zoner,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationella örlogsbesök,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riskerna för regionalisering av
nedrustningspolitiken,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige konsekvent och
målmedvetet arbetar för att överenskommelserna i
Parisdokumentet förverkligas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige speciellt
uppmärksammar att minoriteternas problem löses i
överenskommelse med Parisdokumentet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige arbetar för att en
konfliktlösningsmekanism inom ESK kan överenskommas
under uppföljningsmötet i Helsingfors 1992,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige arbetar för att de
förtroendeoch säkerhetsskapande åtgärderna blir verkligt
effektiva,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inom ESK arbetar för
att ett framtida ESK-parlament baseras på Europarådet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige aktivt verkar för att
NPT-avtalet kommer att förlängas efter år 1995,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett fortsatt intensivt arbete för en
global C-vapenkonvention som skall förbjuda utveckling,
tillverkning, innehav och användning av kemiska vapen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om angelägenheten av ett intensivt
svenskt arbete för en effektivare internationell konvention
om förbud mot utveckling, tillverkning, innehav och
användning av biologiska vapen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i internationella fora
och vid andra internationella kontakter söker implementera
idén om ESKs sätt att arbeta i andra delar av världen.
Stockholm den 24 januari 1991
Margaretha af Ugglas (m)
Alf Wennerfors (m)
Inger Koch (m)
Eva Björne (m)
Gunnar Hökmark (m)
Bertil Persson (m)
Nic Grönvall (m)