med anledning av prop. 1990/91:48 Tillämpning i fråga om Irak och Kuwait av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner
Den s.k. Gulfkrisen har kastat världen från
glädjerus över att öst--väst-konflikten tycks vara på
väg att försvinna, till en ny situation där den gamla
spänningen mellan världens fattiga och rika
riskerar att utvecklas till ett direkt krigshot. På kort
sikt kan det visserligen förefalla som om det nu
handlar om en unik konflikt där ett lands
enpartiregim befinner sig i motsättning till hela
världssamfundet.
Inte bara miljöpartiet de gröna, utan hela den
internationella gröna rörelsen fördömer
reservationslöst Iraks annektering av Kuwait.
I ett uttalande vid Europan Greens senaste möte
i Bonn 27--28/9 1990 slog företrädare för ett
trettiotal gröna partier -- varav ett tjugotal med
parlamentsrepresentation, från Georgien i Öst till
Irland i Väst, från Sverige i Norr till Grekland i
Syd -- fast att annekteringen är en
aggressionshandling som strider mot folkrätten och
välkomnar de snabba och omfattande FN-besluten
om sanktioner mot Irak.
Samtidigt uppmanar European Greens de
europeiska regeringarna att dra tillbaka alla
trupper från Persiska Viken och Saudiarabien och
avvisar förslaget att skapa en europeisk
interventionsstyrka. European Greens anklagar
alla de länder (främst Tyskland, Frankrike och
Sovjetunionen) som -- trots kunskap om den
irakiska regimens brott mot mänskliga rättigheter --
försett den med vapen, för medskyldighet till den
uppkomna situationen och slår fast: Gulfkonflikten
måste lösas med fredliga medel, inte genom militär
intervention. Det heter också i European Greens
uttalande:
Europa måste upphöra med sin sekellånga
kolonialistiska och utsugande tradition gentemot
den så kallade tredje världen. Det är ett märkligt
sammanträffade att 1992 inte bara EGs inre
marknad planeras bli färdig utan att 1992 också är
500-årsminnet av den europeiska koloniseringen av
Amerika. För närvarande leder kampen om oljan
till att industriländerna dammar av sina
interventionsstrategier mot den tredje världen.
Europas utrikespolitik gentemot tredje världen
måste radikalt förändras. Europa måste sluta att
leva på bekostnad av de fattiga i Syd.
Utan att tveka om fördömandet av Iraks
annektering av Kuwait, ser den samlade gröna
rörelsen i Gulf-krisen fröet till att den globala
motsättningen mellan det rika Nord och det fattiga
Syd nu tar sig former som direkt hotar världsfreden.
Om i-världen i allmänhet och Europa i synnerhet
inte hanterar reaktionerna mot Irak på rätt sätt,
riskerar man att provocera fram en utveckling som
förvandlar en enpartiregims brott mot folkrätten
till en allmän väpnad Nord--Syd-konflikt.
Det är mot bakgrund av denna grundsyn
Sveriges agerande måste betraktas. Gulfkrisen är
det första testet på om Sveriges oberoende
neutralitetspolitik är något värd när det kalla kriget
tagit slut och Berlin-muren fallit. Skall Sverige
fortfarande eftersträva att kunna spela en
överbryggande och fredsmedlande roll? Eller avser
Sverige nu att inordna sig i den nordliga i-världens
framväxande block?
Vi har inget att invända mot de förordningar
som regeringen nu begär riksdagens godkännande
av. Vi noterar dock särskilt att regeringen den 4
oktober beslöt om en skärpning av sanktionerna
som inte var påtvingad av FN-beslut, genom att de
generella undantaget för humanitär
hjälpverksamhet och mediciner upphävdes och
ersattes med dispensförfarande. Vi utgår dock ifrån
att detta skedde i syfte att underlätta effektiv
tillämpning av FN-resolutionerna så att t ex barn i
Irak inte onödigt drabbas av storpolitikens följder,
inte i syfte att från svensk sida ensidigt skärpta
sanktionerna mot Irak utöver vad FN-besluten
syftat till.
Miljöpartiet de gröna anser att konflikten i
Gulfen måste lösas med fredliga medel, däribland
sanktioner och förhandlingar. Vi anser, liksom den
samlade gröna rörelsen, att utländska trupper skall
lämna Mellanösternregionen, liksom att alla
ockupationer skall upphöra. Det innebär dels att
alla amerikanska och europeiska trupper måste
lämna arabiska halvön, dels att Iraks trupper måste
lämna Kuwait, likaväl som att Israel måste följa
FN:s resolutioner och lämna de ockuperade
palestinska områdena. Utan en lösning av den
äldsta och mest explosiva av alla delkonflikter i
Mellanöstern, Palestinakonflikten, kan ingen
bestående fredsordning skapas i Mellanöstern-
regionen. Fredssamtal mellan företrädare för alla
inblandade parter, där ibland PLO, måste inledas
på grundval av relevanta FN-resolutioner och
fredsinitiativ, bl a president Mitterands utspel inför
FNs generalförsamling.
Sveriges roll i detta skede bör vara den aktive
fredsmedlarens.
Det måste utan minsta tvekan klargöras att
Sverige under inga omständigheter kan tänka sig att
skicka stridande trupp som har till syfte att
medverka i krigsuppdrag till något område utanför
Sveriges gränser. För Sveriges del kan givetvis bara
fredsbevarande militäruppdrag av traditionellt slag
komma ifråga.
Sveriges regering bör också klargöra att den är
beredd att spela en aktiv fredsmedlande roll,
liksom den gjort i så många sammanhang tidigare.
I det sammanhanget måste givetvis företrädare för
Sverige vara beredda att sammanträffa med
företrädare för konfliktparterna.
Iraks beslut att kvarhålla utländska medborgare
mot deras vilja utgör tveklöst ett brott mot
folkrätten. Världssamfundet får fördenskull
givetvis inte lämna sina landsmän åt sitt öde. Varje
lands regering har en uppenbar moralisk skyldighet
att på lämpligt sätt verka för att dess medborgare
skall kunna fritt välja om de vill stanna i Irak eller
lämna landet. Att den delegationsverksamhet som
sedan en tid pågår till Irak kan medföra vissa
propagandavinster för den irakiska regeringen är
uppenbart. Icke desto mindre måste här de
humanitära aspekterna komma i första hand. Det
praktiska stöd som regeringen via UD och
ambassader har gett svenska delegationer som
besökt Bagdad och i flera fall lyckats få med sig
svenskar hem, är därför välkommet och bör utan
hinder av eventuell inhemsk eller utländsk kritik
fortsätta om behov föreligger. Regeringen bör
också fortlöpande pröva alla möjligheter --
konventionella såväl som okonventionella -- som
inom ramen för gällande FN-beslut kan att förmå
de irakiska myndigheterna att ge utresetillstånd till
svenskar som så önskar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen med bifall till proposition
1990/91:48 ger regeringen tillkänna vad i motionen
anförts om Sveriges roll i förhållande till den
pågående s k Gulfkrisen.
Stockholm den 9 november 1990
Per Gahrton (mp)
Inger Schörling (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Eva Goe s (mp)
Lars Norberg (mp)