En enkel framräkning av dagens utveckling ger som
resultat att om 40 år skall jorden förse 9,4 miljarder
innevånare (nästan 3 miljarder fler än idag) med mat och
energi. Detta i en värld där matjorden minskat med 960
miljarder ton (dubbla dagens åkerareal i USA) och där
skogsarealen minskat med 440 miljoner hektar (Sveriges
produktiva skogsareal är 24 miljoner ha).
Men denna tänkta situation kommer inte att inträffa.
Befolkningstalet kommer långt innan dess att minska till
följd av undernäring och svält. Varför då lyfta fram dessa
siffror? Svaret är att siffrorna belyser tre ödesdigra
utvecklingslinjer, som måste brytas, om vi ska kunna skapa
en framtid, som ger människor en människovärdig tillvaro.
Vi har i dag ännu ett val. Vi kan välja hur
befolkningstillväxten skall hejdas -- genom att öka
människors frihet, kunskap och trygghet eller genom att
öka mänskligt lidande, sjukdomar, svält och död. Genom
att erbjuda människor familjeplanering, genom ett
långsiktigt hållbart jord- och skogsbruk, genom en minskad
negativ miljöpåverkan och genom rättvisa mellan i- och u-
länder kan vi få befolkningstillväxten att plana ut på en
rimlig nivå och vi kan bevara och utveckla jordens
biologiska produktion, så att den kan föda denna
befolkning.
Vi kan välja en sådan utveckling genom att från och med
nu låta detta framtidsperspektiv genomsyra vårt handlande
på den nationella nivån och den internationella. Men det är
inte ett val som kan skjutas upp. Vad vi gör de allra
närmaste åren avgör jordens framtid.
Redan nu produceras det i en del regioner för lite
livsmedel. Tydligast ser vi detta i Afrika där
livsmedelsproduktionen gått ner under 1980-talet. I de rika
industriländerna däremot producerar man överskott, som
snedvrider priserna på världsmarknaden. De livsmedel som
produceras fördelas ytterst ojämlikt. Det är t o m så att
orättvisorna i detta hänseende och i andra nu ökar istället
för att minska. Att vi ännu inte -- trots den tekniska och
medicinska utvecklingen -- förmår åstadkomma en rättvis
världsordning och garantera varje född människa det allra
mest oundgängliga för en människovärdig tillvaro, är ett
oerhört nederlag för mänskligheten och samtidigt en
utmaning.
Tillgången till friskt sötvatten är avgörande för ett lands
välstånd. Korrelationen mellan ett lands tillgång till
sötvatten och dess standard är nästan total. De rikaste
länderna har gott om vatten och de fattigaste är ökenländer.
Vattentillgången är den avgörande faktorn för
livsmedelsproduktionen, hälso- och hygientillståndet.
Vatten behövs även till andra nyttigheter, t ex
energiproduktion och till många industriella
processer. Om ett land inte kan klara sin vattenförsörjning
på ett hållbart, långsiktigt sätt kan det ej utvecklas.
Det går inte längre att föra diskussionen kring dessa
mänskliga ödesfrågor isolerat från diskussionen om
ekonomi och samhällsplanering i övrigt. Vi måste i alla
sammanhang, nationella såväl som internationella, verka
för att de ställs högst på dagordningen. Riksdagen bör som
sin mening ge regeringen detta till känna.
De illusoriska framstegen
Mellan 1950 och 1985 ökade världens
livsmedelsproduktion 2,5 gånger. Men en del av denna
utveckling är inte långsiktigt hållbar och vi börjar nu se
effekterna. Man har mätt den ökade produktionen, men
inte den förlust i biologiska resurser som utvecklingen också
gett upphov till. Under samma period har världen förlorat
10 000-tals växt- och djurarter. Vi har förlorat en femtedel
av de tropiska regnskogarna och en femtedel av matjorden
i världens jordbruksområden.
Ökningen av livsmedelsproduktionen håller inte längre
takt med befolkningstillväxten. I de delar av världen där en
ökad livsmedelsproduktion är allra mest nödvändig har den
istället minskat mest. Kombinationen av stark
befolkningstillväxt och minskad jordbruksproduktion har
enligt Brundtlandrapporten för Afrikas del inneburit att
den odlade bruttoarealen per capita sjunkit från 0,74 ha,
perioden 1960--1964, till 0,35 ha, perioden 1980--1984.
Spannmålsproduktionen per capita beräknas i dag vara 20
% lägre än 1967. Även på den sydamerikanska kontinenten
är livsmedelsproduktionen lägre i dag än den var vid 1980-
talets början.
En stor del av ökningen av livsmedelsproduktionen
beror på en massiv användning av bekämpningsmedel och
handelsgödsel. Men det finns en övre gräns vid vilken mer
handelsgödsel och bekämpningsmedel inte längre ger ökad
produktion, utan i stället snabbt ökande negativ
miljöpåverkan. Industrijordbruket i många högt
industrialiserade länder har nu passerat den gränsen.
Intensivt utnyttjande av jorden och monokulturer (samma
gröda år efter år) leder också till utarmning av jordarna.
Särskilt i utvecklingsländer är användningen av
bekämpningsmedel också ett direkt hot mot människors
hälsa. Det beräknas att 10 000 människor dör och 400 000
skadas av förgiftningar från bekämpningsmedel.
Katastrofer som den i Bhopal är inte inräknade. I en strategi
för en hållbar global livsmedelsförsörjning måste
övergången till ett ekologiskt anpassat jordbruk, med ett
minimum av kemikalier, vara en viktig beståndsdel.
En annan viktig orsak till det som kallats den gröna
revolutionen var utbyggnaden av konstbevattning.
Jordbruket svarar för 70 %
av den globala vattenförbrukningen. 1950 var den
konstbevattnade arealen ungefär 94 miljoner ha, nu är den
250 miljoner ha. Idag kommer nästan 1/3 av världens
skördar från dessa 17 %
av den totala jordbruksarealen. Men färskvatten är en
begränsad resurs. 2 miljarder av jordens innevånare har inte
tillgång till godtagbart dricksvatten. Det är inte troligt att
jordbruket i framtiden i lika hög grad kan få ta färskvatten
i anspråk.
Den snabba uppbyggnaden av konstbevattning skedde
ofta på bekostnad av kvalitén. Man tog inte tillräcklig
hänsyn till behovet av diknings- och dräneringssystem.
Otillräcklig dränering kan leda till att grundvattennivån
höjs, avdunstningen ökar och försaltningen av jordarna är
ett faktum. En annan negativ konsekvens kan istället vara
försumpning av marken. Det finns ingen samlad bedömning
av hur stora arealer som man tvingats ta ur jordbruksdrift.
Beräkningar från fem länder med mycket stora
konstbevattnade arealer visar att problemen är mycket
allvarliga. I Indien har 7 miljoner ha tagits ur drift och 20
miljoner ha är kraftigt påverkade. Kina beräknas ha 7
miljoner ha salthaltig jordbruksmark. I USA anger
beräkningar att 20--30 %
av den konstbevattnade arealen (på totalt 19 miljoner
ha) nu ger minskade skördar. I Egypten, som är extremt
beroende av konstbevattning, uppges över 50 %
av jordarna ha så hög salthalt att skördarna nu
reduceras.
Den förstörda Aralsjön
Men det mest extrema exemplet på katastrofala
konsekvenser av konstbevattningen är Aralsjön i
Sovjetunionen. I detta område konstbevattnas 90 % av
arealen. Aralsjöns tillflöden Amu-Darya och Syr-Darya har
tappats på vatten så att bara rännilar återstår och Aralsjön,
en gång världens fjärde största insjö, finns inte längre. Den
har reducerats med halva sin yta, saltinnehållet har
tredubblats. Alla lokala fiskarter har dött ut. Yrkesfisket
har därmed upphört. Från den förtorkade sjöbottnen
virvlar vindar upp salt, som faller ner över odlingsområden
runt omkring. Människors hälsotillstånd i området har
allvarligt påverkats. Detta är ett område med stor betydelse
för jordbruksproduktionen. Här odlas en tredjedel av
landets frukt, en fjärdedel av grönsakerna och 40 % av riset.
Dessutom står området för 95 % av bomullsskörden.
Aralsjön måste bli föremål för en internationell
räddningsaktion, denna katastrof kan inte betraktas enbart
som en nationell angelägenhet. Räddningen av Aralsjön är
visserligen ett prioriterat projekt i Sovjetunionen men
kostnaderna är enorma. Ett restaureringsförslag från
hösten 1989 beräknas kosta cirka 285 miljarder kronor.
Planen går ut på att öka vattentillförseln till Aralsjön genom
en omfattande effektivisering av bevattningssystemen.
Sverige borde ta initiativ till ett internationellt samarbete
för att i mesta möjliga mån restaurera Aralsjön.
Effektivisering nödvändig
Effektivisering av befintliga system är nödvändig också
på många andra håll. Färskvatten är inte en obegränsad
resurs och redan i dag uppstår konflikter mellan olika
behov. I många bevattningsanläggningar är läckaget så stort
att mindre än hälften av vattnet når fram till åkrarna det var
avsett för. Även om vattnet inte går förlorat utan rinner av
till närbelägna floder så förgiftas det på vägen av salter,
gödningsmedel och bekämpningsmedel.
En storskalighetsfilosofi har präglat uppbyggandet av
konstbevattning. Jättelika dammar har anlagts. Det har,
förutom ineffektiva bevattningssystem, lett till stor
miljöpåverkan. Många människor har tvingats flytta från
sina hem. Sjukdomar som snäckfeber har ökat kraftigt p g
a stora dammar och bevattningssystem. Det finns
erfarenheter som visar att småskaliga bevattningssystem är
mer resurssnåla och dessutom erbjuder makt och kontroll
till bönderna i det område som bevattnas.
Konstbevattning är en grundpelare i det globala
jordbruket, men under 90-talet kommer den inte som
tidigare att kunna bidra till ökad produktion. Utöver ovan
redovisade anledningar tillkommer kostnadsökningar. De
billigaste projekten genomfördes först. Det blir mer
komplicerat och därmed dyrare att bygga nu. Dessutom gör
den enorma och orättfärdiga skuldbördan, som de rika
länderna förtrycker tredje världens länder med, det
omöjligt för utvecklingsländerna att kunna finansiera
konstbevattningssystem.
60 % av världens bevattningssystem är i stort behov av
översyn. Många av dem finns i fattiga länder som inte har
kunnat finansiera underhållet. Det ökande trycket på
jordens färskvattentillgångar riskerar nu att sätta en gräns
för möjligheterna att bevattna jordbruk. Därmed sätts
också en gräns för livsmedelsproduktionen. Ur
livsmedelsförsörjningssynpunkt är det därför nödvändigt
med ett internationellt arbete för att effektivisera systemen
och bygga ut småskaliga bevattningssystem. Under det
senaste decenniet har internationella finansieringsinstitut i
minskande omfattning bidragit till investeringar i
bevattningssystem.
Stora ansträngningar måste också göras så att det
regnvattenbaserade jordbruket kan effektiviseras. Det kan
ske med förhållandesvis enkla och billiga insatser: Små
reservoarer för uppsamling av regnvatten,
uppsamlingstankar för grundvatteninfiltrering,
växtbarriärer som förhindrar avrinning i sluttningar,
terrassodlingar är några exempel på bärkraftiga småskaliga
projekt, som kan genomföras i samarbete med de berörda
jordbrukarna. I internationella bistånds- och
finansieringsinsatser borde små bondestyrda system ges en
högre prioritet.
Sverige måste öka de egna insatserna och försöka få till
stånd även ökade internationella insatser för att
åstadkomma förbättringar. Riksdagen bör som sin mening
ge regeringen detta till känna.
Jorderosion
Jorderosionen undergräver sakta produktiviteten i
världens jordbruk. Starkt utarmade, eroderande jordar
finns i alla geografiska områden men andelen är störst i
Afrika. Den redan alltför låga livsmedelsproduktionen kan
enligt beräkningar av FAO (Food and agriculture
organization) leda till en ytterligare minskning av
livsmedelsproduktionen i Afrika med 25 % till sekelskiftet
om inte miljövårdsåtgärder sätts in. Den ökande
befolkningstätheten har lett till att de perioder jorden får
ligga i träda blir allt kortare. Jordarna ger mindre skördar,
marktäckningen minskar och erosionen ökar.
Det krävs många olika åtgärder för att komma till rätta
med problemen. Övergång till hållbart jordbruk förutsätter
såväl minskad befolkningstillväxt som bättre ersättning för
exportgrödorna och riktade miljöåtgärder. Det behövs
också ökad skogsplantering.
En bidragande orsak till jorderosion är det ökande
betestrycket, som orsakas av brist på spannmål. Detta trots
att en alltför stor del av de knappa livsmedelsresurserna går
till den under de senaste decennierna kraftigt ökade
djurhållningen. En tredjedel av spannmålsproduktionen
används som foder. I Europa tredubblades
köttproduktionen mellan 1950 och 1984. Köttproduktion
för export ökade kraftigt i Sydamerika och Afrika.
Ökenutbredningen fortgår med en hastighet av 6
miljoner hektar/år. Den påverkar varje region i världen,
men mest Afrika, Asien och Sydamerika.
Mer resurser till familjeplanering
Idag är vi 5,3 miljarder människor på jorden. 1,2
miljarder lever i det som FAO definierar som absolut
fattigdom. De har inte tillgång till livets nödtorft. Två
tredjedelar av dem är under 15 år. Deras framtidsutsikter är
ännu sämre än deras föräldrars var. I Afrika är läget särskilt
svårt. Söder om Sahara lever två tredjedelar, 300 miljoner,
i absolut fattigdom.
Världens befolkning ökar nu med nästan 90 miljoner per
år. En stor del av befolkningstillväxten är koncentrerad till
fattiga och ekologiskt missgynnade länder.
Familjeplanering kan inte lösa världens problem med
överbefolkning, svält och orättvis fördelning, men varje
försök att lösa dessa problem utan familjeplanering
som en väsentlig beståndsdel är dömt att misslyckas.
Familjeplanering har fått dåligt rykte beroende på att
övergrepp som tvångssterilisering har förekommit. En
vanlig uppfattning är också att familjeplanering hittills inte
gett resultat. Men tvärtemot vad många tror så är
familjeplanering mestadels mycket framgångsrik. En
förutsättning är att den är ett svar på människors uttalade
behov. Familjeplanering får inte bli en isolerad företeelse.
Den måste ingå som en del i arbetet för en demokratisk
utveckling. När människor kan bestämma storleken på sin
familj ökar deras möjligheter till en dräglig tillvaro.
Utökad familjeplanering är i hög grad en kvinnofråga.
Varje år dör 500 000 kvinnor till följd av graviditet. Varje
minut dör en kvinna någonstans i världen i graviditets- eller
förlossningskomplikationer.
Störst förutsättningar för framgång finns då
familjeplaneringen integreras i ökade satsningar på
hälsovård och utbildning och andra åtgärder som
undanröjer fattigdom och bidrar till social utjämning. När
kvinnor utbildas förbättras familjens inkomster och
näringsintag. Barnens möjligheter att överleva ökar.
Av det internationella biståndet beräknas bara ungefär
0,9 % gå till familjeplanering. Sverige var en gång ett
föregångsland på detta område och satsar fortfarande en
jämförelsevis stor del av biståndet på detta område, dock
inte mer än 1,8 %. Sverige borde öka andelen bistånd till
familjeplanering successivt upp till 5 %, samt medverka till
att andra länder också ökar sitt familjeplaneringsbistånd
och att länder med hög befolkningstillväxt bygger upp
program där familjeplanering ingår.
Men sett ur resurshushållningssynpunkt måste också
förändringar ske i de rika länderna. Varje tillkommande
individ tar en stor del av jordens resurser i anspråk. I
Nordamerika, Europa och Sovjet kommer befolkningarna
att öka med 230 miljoner fram till år 2025. Det är lika
mycket som ett nytt USA. En radikalt förbättrad
resurshushållning måste uppnås i de rika länderna.
Hotet om klimatförändringar
Det råder ingen tvekan om att halten koldioxid i
atmosfären ökar liksom andra s k växthusgaser. (Sedan 1950
har halten av koldioxid ökat med 13 %.) Bland forskare
råder det inte heller längre någon tveksamhet om att detta
kommer att kraftigt förändra våra levnadsvillkor. De
hydrologiska kretsloppen, som är avgörande för
livsmedelsproduktionen, kommer att förändras. Däremot
förs en diskussion om hur vi kommer att påverkas och
om denna påverkan redan har börjat eller om de
klimatförändringar vi hittills har sett har andra orsaker.
Begreppet växthuseffekt leder gärna tanken till ett
behagligt jämnt klimat. Ingenting kunde vara mer felaktigt.
Det är mycket troligare att effekterna kommer att bli mer
torka där torkan redan är ett gissel och mer översvämningar
där man redan har problem med översvämningar. Den
årligen översvämmade markarealen i Indien har mer än
tredubblats sedan 1960-talet. Den torka som 1988 drabbade
USA reducerade spannmålsskörden med 74 miljoner ton.
En temperaturförhöjning i västra USA bedöms förskjuta
snösmältningsperioden i högfjällen så att det blir
översvämningar på vintern och torka under växtsäsongen,
vilket skulle påverka livsmedelsproduktionen i stor
omfattning. En höjning av havsytan innebär att många lågt
liggande länder, som Egypten, Indonesien, Thailand och
Bangladesh, kommer att förlora stora arealer
jordbruksmark.
I många kustområden är stora arealer redan hotade av
att havsnivån stiger. Detta beror delvis på att mänskliga
aktiviteter medför att landnivån sjunker. Dammbyggen som
stoppar materialflödet till floddeltan, uttag av grundvatten,
olja och gas är exempel på verksamheter som bidrar till
landsänkningar. I kombination med den redan existerande
havsnivåhöjningen innebär detta risk för att t.ex. bördiga
och tättbefolkade floddeltan kan bli obeboeliga. Om
klimatförändringarna blir verklighet och resulterar i
ytterligare havsnivåhöjningar kommer situationen att bli
katastrofal för många länder.
Bedömningar av de sammanlagda effekterna på
livsmedelsproduktionen av klimatologiska förändringar är
omöjliga att göra. Det behövs ett ökat analysarbete för att
kunna bedöma konsekvenserna i olika jordbruksområden.
Det är i allra högsta grad meningsfullt att inse och dra
slutsatser av att hotet mot en redan otillräcklig
livsmedelsproduktion är överhängande. Alla tänkbara
åtgärder måste sättas in för att i mesta möjliga mån minska
de klimatologiska förändringarna orsakade av s k
växthusgaser. Sverige måste verka för att kunskaperna ökar
om effekterna på jordens livsmedelsproduktion av
klimatologiska förändringar.
Andra samband mellan negativa miljöeffekter och
livsmedelsproduktionen
Luftföroreningar och surt regn drabbar jordbruket både
i industri- och utvecklingsländer. Det marknära ozonet (en
fotokemisk oxidant bildad under vissa meterologiska
betingelser av kväveoxider och kolväten) minskar även i
mycket små halter skördarna. Under 1980-talet beräknas
skördeförlusterna av detta skäl i USA till minst 5 och
kanske 10 %.
Även förtunningen av ozonskiktet i stratosfären leder till
skördeförluster. Känsliga grödor som sojabönan (världens
viktigaste proteingröda) drabbas hårt. Trots den oerhörda
betydelse detta kan komma att få görs inga kontinuerliga
uppföljningar av effekterna.
Skogsskövling påverkar jordbruket negativt på flera
sätt. De lokala hydrologiska cyklerna påverkas. Vedbristen
leder till att djurdynga och växtavfall bränns och jorden
berövas därmed viktiga näringsämnen och organiskt
material.
Den nya biotekniken, hot och löfte
Anhängare av den nya biotekniken har menat att den
kommer att bli räddningen för världens
livsmedelsproduktion. Ett mer nyanserat förhållningssätt är
att den erbjuder möjligheter men också innebär hot. Den
kan bli ett viktigt redskap i kampen mot världssvälten. Men
utvecklingen när det gäller växter går långsamt. Stora
ekonomiska resurser satsas i bioteknisk forskning och
utveckling. Men det är i mindre grad offentliga medel som
satsas. Utvecklingen domineras i stället av multinationella
företag, som inte primärt är intresserade av att lösa
problemen med den globala livsmedelsförsörjningen. De
offentliga medel som satsas går som regel till
grundforskning. Den tillämpade forskningen styrs i än
högre grad av de stora företagen.
Företagen satsar inte på att utveckla grödor gångbara i
utvecklingsländer och med högre resistens mot torka och
salt, t.ex. maniok. Istället för att utveckla grödor resistenta
mot skadeangrepp satsas resurserna på att utveckla
resistens mot bekämpningsmedel, vilket är mer lönsamt.
Genom att satsa på integrerade paket av utsäde,
konstgödsel och bekämpningsmedel binds jordbrukarna till
en leverantör.
Om den biotekniska utvecklingen ska komma tredje
världens länder till del måste kraftigt ökade resurser satsas
på tillämpad forskning och utveckling med utgångspunkt i
hotet mot den globala livsmedelsförsörjningen.
Internationella forskningscentra, som CGIAR, inom
jordbruksområdet, inriktade på jordbruket i tredje världen
måste över huvud taget ges mera stöd. Sverige bör under
kommande budgetår avsätta 5 milj.kr. för detta ändamål
samt verka för ett utökat internationellt samarbete.
Den nya biotekniken reser också frågor kring kontrollen
över jordens genetiska resurser. Frågor om
ursprungsländernas rätt till det genetiska materialet kan
inte särskiljas från frågor kring patenträttigheter. Sverige
får inte för egen del eller när det gäller det internationella
regelverket acceptera att gentekniskt (eller med annan
avancerad bioteknik) förändrade organismer kan
patenteras. Ett annat regelverk måste skapas, som bygger
på det grundläggande faktum att växt- och djurarter är vårt
gemensamma arv.
Det gemensamma arvet ger oss också ett gemensamt
ansvar för den biologiska mångfalden. Ett fåtal grödor
utgör i dag basen för världens livsmedelsförsörjning. Det
gör systemet sårbart. Vi är beroende av de vildväxande
släktingarna för att kunna möta framtida okända behov.
Kulturväxterna behöver också förnyas för att förbli
motståndskraftiga mot skadeangrepp. Avverkningen av
tropiska regnskogar, jordens artrikaste miljöer, innebär att
växt- och djurarter försvinner för alltid.
Förutom att skogsavverkningen radikalt måste minskas,
så måste det internationella arbetet för att bevara den
biologiska mångfalden intensifieras och systematiseras. Det
genmaterial som bevaras i genbanker runt om i världen
måste vara tillgängligt för alla. Det säkraste sättet att bevara
genmaterial är att bevara den ursprungliga miljön. För
jordbrukets del innebär det att bönder måste ges
ekonomiskt och annat stöd för att behålla lokala sorter.
Sverige måste verka för ett ökat internationellt engagemang
för att bevara den biologiska mångfalden. Ett mål är att
FN:s miljökonferens 1992 i Brasilien ska kunna anta en
konvention om den biologiska mångfalden.
Handelspolitiken och livsmedelsförsörjningen
Inom ramen för GATT (general agreement of tariffs and
trade) pågår sedan 4 år den s.k. Uruguayrundan. Det är en
förhandlingsrunda där förändring av handeln med
jordbruksprodukter är en mycket viktig del.
Jordbruksproduktionen i industriländerna är kraftigt
subventionerad och producerar överskott.
Jordbruksproduktionen i många utvecklingsländer är i
motsats till detta hårt beskattad. Industriländernas
överskott säljs på världsmarknaden till dumpade priser. De
slår då ut jordbruksproduktion i u-länder, som inte kan
konkurrera med dessa priser. Det är en av anledningarna till
att livsmedelsproduktionen går ner i länder där den skulle
behöva öka. USA som före andra världskriget exporterade
5 miljoner ton spannmål ligger nu på över 100 miljoner ton.
Genom olika snedvridande avtal och kvoter håller
dessutom industriländerna utvecklingsländernas
exportprodukter borta. Industriländerna måste ta ansvar
för jordens framtid och förändra politiken när det gäller
handel och prissättning på råvaror.
Det finns ännu en del arealer outnyttjad mark, som kan
bära ett hållbart jordbruk. I Afrika söder om Sahara och i
Sydamerika finns sådana områden, men denna utveckling
hålls tillbaka av de förvridna handelsrelationerna när det
gäller jordbruksprodukter.
GATT-förhandlingarna strandade i december 1990. De
svenska förhandlarna måste göra allt som står i deras makt
för att förhandlingarna ska återupptas och bli
framgångsrika. Framgångsrika i den meningen att det
globala rättviseperspektivet och hoten mot den globala
livsmedelsförsörjningen får väga tyngst. Livsmedlen måste
produceras där de behövs och på ett sätt som bibehåller en
levande landsbygd.
Ingen tid att förlora
Vi har inte längre råd att se frågor kring miljö och
internationell solidaritet som isolerade företeelser. Kan vi
inte i stället göra dem till en grund för vårt handlande på
alla andra områden, trafik, energi, ekonomi och handel, så
kommer framtiden att bli än mörkare. Om vi inte lyfter
skuldbördan och stoppar miljöförstöringen så kan halva
mänskligheten vara dömd att leva i absolut fattigdom år
2050.
Det är ett dystert perspektiv som målas upp i denna
motion. Men vi har möjligheten att vända utvecklingen till
det bättre. Ju fortare vi slår in på den nya vägen av
solidaritet och varsamhet i resursförbrukningen, desto
fortare kommer också ljusningen. Vi har i dag det tekniska
och medicinska kunnandet för att skapa en dräglig tillvaro
för människor. Nu gäller det att åstadkomma en politisk
kraftsamling och rikta in de gemensamma ansträngningarna
mot det gemensamma målet: en värld där varje liten nyfödd
människa kan tas emot som den resurs och tillgång hon är
och där varje människa har den självklara rätten till livets
nödtorft och där hon kan utvecklas i enlighet med sin
förmåga.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frågor som sammanhänger
med den globala livsmedelsförsörjningen skall ges högre
prioritet i nationell samhällsplanering och i internationellt
samarbete,
2. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till ett
internationellt räddningsarbete för Aralsjön och dess
kringområde,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten att öka
insatserna för effektivare bevattningssystem,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en successivt, upp till 5 %, växande del av biståndet bör
användas för familjeplaneringsprojekt,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av ökade
insatser internationellt för familjeplanering,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökade kunskaper om
konsekvenserna för den globala livsmedelsförsörjningen av
den s.k. växthuseffekten,
7. att riksdagen anslår 5 000 000 kr. till bioteknisk
forskning och utveckling för att förbättra jordbruket i
utvecklingsländerna,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat internationellt samarbete
kring bioteknik,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om patent på levande
organismer,1]
9. att riksdagen begär att regeringen verkar för ett ökat
internationellt engagemang för att bevara den biologiska
mångfalden.
Stockholm den 25 januari 1991
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Bo Hammar (v)
Margó Ingvardsson (v)
Ylva Johansson (v)
Bertil Måbrink (v)
Annika Åhnberg (v)