Det svenska biståndet har i alltför liten utsträckning
kommit bönder och bondeorganisationer i
mottagarländerna till del. Detta trots att det är en
fungerande livsmedelsproduktion som är förutsättningen
för att kunna försörja befolkningen i sitt land.
Svenskt bistånd riktas i stor utsträckning till de allra
fattigaste människorna. Det är en bra ambition. Dessutom
ges bistånd till stora anläggningar, som mer är en önskan
från regimerna i länderna, än en åtgärd som ger de många
människorna en förbättrad situation.
Målet med det svenska biståndet skall vara att
resurserna som satsas skall leda till en så stor förbättring
som möjligt för människor i mottagarländerna. Ett annat
krav man enligt vår mening också måste ställa är att
resultaten av hjälpen skall bestå. Om hjälpinsatserna skall
få en långsiktlig nytta måste hjälpen gå till undervisning,
kunskapsöverföring av hur samhället organiseras och
insatser för samverkan mellan människor i kooperativa
verksamheter. Genom att få igång en verksamhet som gör
svaga människor och grupper starkare får de möjlighet att
skapa rimligare förutsättningar för sin tillvaro. Det är så
som ett uppbyggnadsarbete måste börja. I de flesta u-länder
är den stora delen av befolkningen landsbygdsbor och
bönder, som idag lever under svåra förhållanden.
Genom att i större utsräckning hjälpa bönder och
landsbygdens människor i de fattiga länderna att organisera
sig skapas förutsättningar så att de själva i större
utsträckning kan förbättra sin situation. På det sättet
kommer även andra i dessa länder att få en högre standard
genom att en process har påbörjats, och där de
förutsättningar som finns utnyttjas bättre.
Den organisation som idag finns för u-hjälpen har inte
utnyttjat de möjligheter som vi här pekar på i nämnvärd
grad. Svenskt u-landsbistånd måste i betydligt större
utsträckning gå till dem som lever av jordbruket och som
har förutsättningar att försörja fler.
Bäst på att ge de rätta impulserna och även den rätta
kunskapsöverföringen borde vara de svenska
bondeorganisationerna. Det viktiga här är inte att överföra
svensk odlingsteknik eftersom det kan var helt fel då
förhållandena är helt annorlunda i de aktuella länderna.
Det som skall överföras är istället kunskapen och viljan att
organisera sig. Bönderna måste stödja varandra för att
kunna få en rimlig ersättning för sina produkter och även
för att få äganderätten till den jord de brukar.
Industriländerna har av försörjningshänsyn skyddat sitt
jordbruk, det är rimligt att de fattiga länderna också kan
göra det. För att få en positiv utveckling måste
förutsättningarna för den fattige bonden bli bättre.
Biståndet måste inriktas på att överföra kunskap om
biologiska samband och nödvändigheten att handla med
naturen och inte emot naturen. I många av de aktuella
länderna är torkan, vattenbristen och ökenutbredningen
stora problem. En felaktig användning av jorden kan leda
till en förvärrad situation.
Dessutom är hantverk och småföretagande viktiga
områden att satsa på. I takt med att bondesamhället
utvecklas uppstår behov av olika varor som behövs i
jordbruksdriften. Hantverken kan utvecklas till små företag
som skapar förutsättningar för inkomst för dem som utför
arbetet och en service för övrig befolkning. I utvecklingen
av landsbygden är hantverket och små företag och
verkstäder viktiga kuggar.
I jordbruket är ofta även kvinnorna engagerade. Detta
är en viktig målgrupp, till vilken svenska bondekvinnor bäst
borde kunna förmedla kunskaper och erfarenheter.
Svensk u-landshjälp kan användas bättre om den
kanaliseras genom svenska bondeorganisationer till
bondeorganisationer i de länder där Sverige hjälper till med
uppbyggnaden.
Av det svenska biståndsanslaget bör inledningsvis 100
miljoner avdelas till stöd av bondeorganisationer i u-länder
för att stödja deras verksamhet.
Hemställan
Med hänvisning till det ovan anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att svensk u-landshjälp i större
utsträckning bör kanaliseras genom bondeorganisationer
till bonde- och landsbygdsbefolkningen i mottagarländerna.
Stockholm den 25 januari 1991
Lennart Brunander (c)
Karin Starrin (c)