Det är bekant för alla att u-länderna är utomordentligt
rädda för att Västeuropas intresse av och ansvar för
Central- och Östeuropa skall resultera i lägre anslag till
tredje världen. Dessa åsikter framföres i alla internationella
fora som arbetar med u-landsproblematiken. Västvärlden
uttalar också med jämna mellanrum att detta icke skall bli
fallet. En ytterligare ängslan framkommer också, nämligen
att EG/EES bygger upp en tullmur mot u-ländernas export.
Också denna ängslan tillbakavisar Västeuropa. När vi
nämner detta, är det därför att u-länderna hittills har litat
på Sverige, men att de nu känner ängslan inför Sveriges väg.
Riksdagen har tidigare uttalat att enprocentsmålet för
bistånd till utvecklingsländerna är ett mini- och etappmål.
Fr.o.m. innevarande budgetår inräknas biståndet till
Central- och Östeuropa i procentmålet, trots att dessa
länder enligt det välfärdsindex som FNs
biståndsorganisation UNDP upprättat alla befinner sig
bland de högst utvecklade länderna. OECD:s regler
medger inte att detta bistånd räknas in i
utvecklingsbiståndet.
En ytterligare förändring sker i årets budgetsproposition
genom att 700 miljoner avräknas till flyktingmottagningen i
Sverige. Även om det gäller asylsökande från u-länderna
har en sådan avräkning icke skett tidigare. Däremot har
riksdagen avslagit en motion för några år sedan med samma
innehåll med motivering att flyktingmottagningen och
biståndet inte hör ihop. Det är ju också så att flyktingar i
normala fall ganska snart blir skattebetalare, och att
kostnaderna för flyktingmottagningen för dem är relativt
liten och under kort tid. Dessutom ger anslagen till FNs
flyktingkommissarie (UNHCR) betydligt mer i utbyte för
dem som stannar i sitt eget land eller i regionen.
Det är till nöds vi kan acceptera dessa förändringar i en
pressad ekonomisk situation, men vi kan inte acceptera att
det sker i framtiden. Det betyder att vi förordar att anslaget
för utvecklingsbistånd snarast återgår till sitt ursprungliga
skick.
Vi vill påminna om att dödligheten för barn under fem
år i länder söder om Sahara kan vara så stor som 250 mot 7
för Sverige. Dessutom har skuldbördan på många håll blivit
så stor att flödet av kapital ut ur landet på grund av räntor
och avbetalningar är större än inflödet av bistånd. Vi är
dock beredda att för innevarande år godta propositionens
förslag under förutsättning att riksdagen beslutar att
biståndet på sikt skall återgå till sin ursprungliga nivå senast
1993/94 års budgetår.
Biståndet till utvecklingsländerna har effekt.
Tillsammans med andra faktorer har t.ex. medellivslängden
i u-länderna ökat från 46 år l960 till 62 år l987.
Barnadödligheten har under samma tid i u-länderna
minskat. Utmaningen står dock kvar. Livslängden är
kortare och barnadödligheten är betydligt större i u-
länderna än i t.ex. de nordiska länderna.
Sverige bör i varje internationellt fora med kraft arbeta
för att samtliga i-länder skall höja sitt bidrag. I-länderna har
efter 25 år inte kommit upp till mer än 0,33 procent av sin
BNP i utvecklingsbistånd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att enprocentsmålet på sikt skall
nås,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att anslaget till Central- och
Östeuropa för budgetåret 1992/93 ges ett särskilt konto och
skiljs ut från biståndsanslaget,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att anslaget till
flyktingmottagningen i Sverige på sikt inte skall belasta
biståndsanslaget,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall inleda
överläggningar med andra i-länder i syfte att höja deras
anslag till u-länderna.
Stockholm den 25 januari 1991
Torgny Larsson (s)
Margareta Winberg (s)